Mimmi Rosendahl
Inom kulturen, och då särskilt scenkonsten, tycker jag ofta att man känner av klyftor mellan olika genrer. Det finns en viss jargong bland utövande musiker och sångare att det man själv gör är mycket bättre än alla andra genrer ( ingen regel utan undantag förstås). Självklart är det fint och positivt att känna yrkesstolthet, och det är klart man utövar det man mest brinner för, men inte alltför sällan tycker jag att det gränsar till navelskåderi och trångsynthet. Lisa Nilsson berättade i senaste avsnittet av "Så mycket bättre" att hennes stora dröm sedan barnsben var att bli musikalartist. Hon gick Balettakademien, men sedan bytte hon spår och blev popsångerska. Hon berättade att inom popvärlden var normen att man skulle förakta musikal. Som en ung aspirerande artist kan detta göra att man skuffar undan sina drömmar och åsikter för att passa in i en mall. Väldigt tråkigt tycker jag! Tänk vad man kan ångra mycket senare i livet. Nu slog Lisas dröm in ändå för hon fick en mycket framgångsrik popkarriär och hon medverkade nyligen i musikalen "Chicago". Jag som ung och hoppfull operasångerska med framtidstro märker ofta att andra inom samma yrkeskategori ser ned på musikal- för att inte tala om pop. Musikal är tydligen fjantigt, ytligt och simpelt. Ja, det kan det vara. Men även opera kan vara det. Det beror helt på vilken typ av musikal eller opera man ser och vem som regisserat. Allt som är svårt att sjunga behöver inte vara bättre bara av princip. Fyra ackord kan man göra väldigt mycket med. De flesta av världens mest kända hitlåtar bygger på just tonika, subdominant, dominant och tonika-parallell. Om man tycker om mer seriösa draman med djupt skådespeleri skulle jag inom musikal hellre välja att se "Spring awakening" istället för "Grease" och inom opera hellre "Salome" än en opera commedia, t.ex "Figaros bröllop". Jag uppfattar jargongen av förakt genrerna sinsemellan som en cirkel. Pop ogillar musikal, musikal ogillar opera och opera ogillar pop, och så är den onda cirkeln sluten. Många gränsöverskridande artister har fått kritik för att de är just gränsöverskridande, t.ex Malena Ernman, Sarah Brightman, Christine Chenoweth m.f. Se gärna mitt tidigare inlägg om crossover singing. Om vi kan bryta normer och vara gränsöverskridande vad gäller sexualitet, kön, tro och familjekonstellationer- varför är det så svårt att vara det när det handlar om musik? I mitt tycke borde det snarare vara enkelt. Många gånger har jag lagt märke till att opera ännu idag anses vara finkultur. Jag kan tala utifrån egen erfarenhet att det inte alltid är det. Som statist iklädd nakendräkt krälande i blod och vatten med diverse skador, i Norrlandsoperans uppsättning av "Elektra" utomhus, skulle jag säga att det var så långt ifrån glamouröst det bara kunde bli. Självfallet kan det även vara glamouröst med balklänning, vackra konsertsalar och hela kittet. Ett mynt har alltid två sidor. Att det sedan skulle vara dyrt att gå och se opera är en sanning med modifikation. På Kungliga operan i Stockholm kostar en biljett för någon under 26 år från 135 kr. Är man inte alltför kräsen med sina platser och tidpunkter kan man komma undan väldigt billigt. Det finns även rabatter för barn, studerande och pensionärer. Själv betalar jag gärna lite extra för en live-upplevelse. Vare sig det är en opera, musikal eller en konsert. Att se "Idol" eller "Melodifestivalen" på TV intresserar inte mig. För mig personligen ligger utmaningen och tjusningen i att skåda andra och att själv sjunga svåra stycken med lätthet. Kan tyckas något elitistiskt, men det är vad jag går igång på. Därför trivs jag med klassisk musik, dessutom passar min röst bättre till det. Jag tycker om opera allra mest- men det betyder inte att jag inte kan se bra saker i musikal eller pop. Konsten ligger i betraktarens ögon. Jag beundrar helt enkelt alla som är riktigt duktiga på det de gör. Kontentan: Sluta navelskåda och öppna ögon och öron istället. Ni kommer upptäcka att världen är mycket större, roligare och bjuder på fler möjligheter än ni först trodde! FYI är det operasångerska jag vill vara, men alla låtar jag själv skriver är pop, så att vara alltför konservativ hade varit hyckleri. Kom även ihåg att jag generaliserar i detta inlägg. Jag har många vänner som redan skrider vackert över alla gränser och som umgås i fred i samtliga kretsar. 10647184_10152456153999735_1673744535304735837_n Puss!    
Min farmor var en underbar människa, som alltid såg till alla andras bästa. Hon hade kärlek över till alla, och som min pappa sa i sitt tal på minnesstunden efter begravningen; man kunde inte passera henne utan att få en kram. Hon var klipsk och skarp på ett sätt hon inte var medveten om själv, och hon hade förmågan att säga de mest tokiga och roliga saker, som för henne var självklarheter. Ibland när hon kom på sig själv vad hon sagt kunde hon börja skratta så tårarna rann. Farmor var inte en kräsen person. Hon kunde finna glädje i de enklaste av ting. Så länge alla omkring henne mådde bra var hon lycklig. Hon levde som mest hon när hon fick umgås med barn. Hon pratade ofta om tiden då jag och min bror var små, och hennes barnbarns-barn, mina kusinbarn, var den stora glädjen i hennes liv de sista åren. Farmor var inte bara en farmor. Hon var en mamma, en mormor, en mormorsmor, en sambo, en syster och en vän, som kommer fattas oss i resten av våra liv.  Innan farmor gick bort gav hon mig den tuffaste av uppgifter. Att sjunga "Gabriellas sång" på hennes begravning. Det är inte vilken sång som helst. Jag var nog 13 år gammal när jag första gången kom i kontakt med den. Jag hade sett filmen "Så som i himmeln" av Kay Pollack, med Helen Sjöholm i rollen som Gabriella. Hennes sång fäste vid mitt hjärta på ett sätt som få sånger gjort tidigare. En tjej i min klass som kunde spela piano, och jag, började på skoj öva på att spela och sjunga denna sång ihop i hennes vardagsrum. Vi kunde sitta med detta i timmar. Samma sång. Efter ett tag bestämde vi oss för att vi var modiga nog att visa upp den för vår musiklärare. Inte sent därefter gav hon mig huvudrollen i en egenskriven musikal som vi satte upp på vår grundskola. Denne huvudrolls viktigaste nummer var att sjunga just "Gabriellas sång". Det var min första erfarenhet av att stå på scen. Jag var helt lyrisk över att stå i strålkastarljuset och sjunga samma sång som Helen Sjöholm hade gjort. Stoltheten efteråt var enorm. Kort därpå var det dags för konfirmation och det föll sig naturligt att jag sjöng den sången även då. Det var på min konfirmation som farmor hörde mig sjunga den för första gången. Nästan hela släkten var där. Sedan rullade det på och jag började sjunga i kyrkans ungdomskör, och på något vis följde den sången med, på flera högmässor. Eftersom jag kunde sången bak- och fram i sömnen blev det den första sången att sjunga på audition till Estet-linjen på gymnasiet. Där följde tre år av musik. Till min stora förtjusning fick jag genom skolan vara med på en körfestival som anordnades i Nynäshamn, tillsammans med Stefan Nilsson och Georg Riedel. Det är Stefan Nilsson som har skrivit musiken till "Gabriellas sång". Att träffa honom var stort. Det var ett ögonblick jag för alltid kommer att minnas. Vi var en stor kör som sjöng denna vackra sång fast arrangerad då för just kör. Det var så mäktigt och jag minns att håren reste sig på armarna. "Gabriellas sång" betyder mycket för mig. Texten kan man tolka på många sätt, och i alla olika situationer jag sjungit den har jag interpreterat den olika. På något vis har den sången blivit ett med mig. Jag har alltid, någonstans i bakhuvudet, vetat att jag i framtiden säkert skulle sjunga den på någons begravning. Jag visste bara inte att framtiden skulle komma så fort. Nu tolkade jag texten som att det var farmors sista ord, hennes sista meddelande till oss, som hon lämnade genom mig. Det kan nog vara bland det svåraste jag gjort. Ända sedan jag fick reda på att jag skulle göra detta har jag varit ganska nollställd, och inställd. Inställd på att det ska bli genomfört. Men när jag igår kom in i kapellet för att repetera med kantorn letade sig känslorna ofrivilligt fram. Svårast var det när vaktmästaren rullade in kistan och började lägga ut alla blommor. Att hålla tonen stadig då blev genast en utmaning. Efter min repstund brast det nästan, men min pojkvän J började viska fula ord i mitt öra för att få mig på andra tankar och skratta lite. Det fungerade faktiskt, och jag genomförde "Gabriellas sång" på farmors begravning precis som hon ville. Efter jag hade sjungit var det som att göra hål på en vattenballong, och alla känslor jag tryckt undan i två veckors tid flödade ut genom ögonen. I Kay Pollacks film "Så som i himmelen" spelas huvudrollen som en utbränd, världskänd dirigent av Mikael Nyqvist. Filmen handlar om dirigenten Daniel som blir sjuk av stressen att vistas på de stora konserthusen världen över. Han gör konsert efter konsert med mäktig musik, tillsammans med andra stora namn i musikvärlden. Men han är inte lycklig. Hans dröm sedan barnsben, att skapa musik som öppnar människors hjärtan- har han ännu inte uppnått. För att försöka bli frisk från sin utbrändhet flyttar han hem till Norrland och börjar, till en början motvilligt, leda en kyrkokör med amatörsångare. Dessa människor visar sig vara nyckeln till att förverkliga hans dröm. Efter begravningen igår kom väldigt många fram till mig och sa att jag hade berört dem djupt med min sång. Både släkt, och andra, för mig okända människor, som var vänner till min farmor, talade om för mig att det gick rakt in i hjärtat. Jag tror att detta är beviset på vart någonstans musiken har störst betydelse. När man är tillsammans med människor man älskar, under enklare förhållanden, men där musiken och sången har en personlig förankring i verkligheten. Det är då musiken lever som mest. Det är då den öppnar människors hjärtan. För övrigt hade uppföljaren till "Så som i himmelen", "Så ock på jorden", premiär på bio igår, på samma dag som farmor begravdes och som jag sjöng "Gabriellas sång". Om det inte är ödet, vad är det då? farmor
Hej, Jag skulle bara vilja tipsa er om två ställen i lilla Nynäshamn som är väl värda ett besök. Det ena är en secondhandbutik som heter Märkesreturen som ligger mitt i centrum. Butiken har funnits i Nynäshamn ett tag men har nyligen flyttat till denna lokal. Det är väldigt mysigt att komma in i den lilla butiken. Den känns personlig, och är inredd i en industriell stil blandat med shabby chic. Kläderna, som är från märken som Ralph Lauren, French Connection, och Fillippa K hänger på smala bronsfärgade järnrör längs väggarna. Butiken säljer även smycken och lyxiga handkrämer. Igår fyndade jag en enkel, men fin klänning från Monki och ett armband med vita stenar och bokstäver som bildar ordet LOVE. Om ni är på besök i Nynäshamn, kom ihåg att kika in där! ( Ni kommer aldrig komma därifrån.) När ni mot förmodan lyckats slita er från Märkesreturen, och vill ta en paus, kan jag även rekommendera att ta en fika på Krukmakarens trädgård & Ekocafé. Så himla mysigt ställe! Riktigt hemtrevligt. Den pyttelilla lokalen är både café, konstnärsverkstad, butik och utställning på samma gång. Bakverken som säljs är ekologiska och raw. När jag var där tog jag en blåbärscheesecake som även var vegansk. Perfekt! När man hade fikat klart kunde man gå runt och titta på tavlorna, de vackra handgjorda kaffekopparna, skålarna, och andra fina prydnadssaker som också går att köpa. Jag är uppvuxen i Nynäshamn, och har under några år bott på andra ställen i landet, men är nu tillbaka. Jag är så glad att dessa butiker får ta plats här, det behövs verkligen! Ekologiskt, miljövänligt, kulturellt och smart. Jag hoppas att fler liknande butiker vågar slå sig till ro här i vår lilla stad! bild (46)bild (44)bild (45)
Jag har blivit väldigt intresserad av rösten. Det har jag förstås alltid varit, eftersom jag har sjungit så länge jag kan minnas, men på sistone har jag vågat testa mycket nya saker, och jag kan åstadkomma saker jag inte trodde var möjligt, för att jag aldrig provat förut! Det som intresserar mig är sångtekniken. Hur otroligt mycket man kan göra med rösten. Olika typer av ljud, klanger, för att inte tala om känsla och uttryck. Med rätt teknik är (nästan) allt möjligt! Förutsatt att man har de fysiska förutsättningar som krävs. Dessvärre kommer jag aldrig få sjunga Sarastros basaria ur Trollflöjten, för det skulle för mig vara en fysisk omöjlighet i originaltonarten. Men med rätt teknik, vilja och coachning tror jag att man kan tänja rösten väldigt mycket. Många, mig inkluderad, tycker jag lägger för mycket fokus på vad man INTE ska sjunga för att det är för mycket belting, för att det är för dramatiskt, för "tungt", för "lätt" etc. Visst, man har olika röster, och jag passar för en viss typ av roller, och det är det jag ska fokusera mest på om jag vill ta mig framåt i karriären som opera- eller musikalsångerska. Men jag tror att det är hälsosamt att testa nya saker och sjunga annorlunda sånger, som man inte är van vid. Så länge man lyssnar till sin egen kropp och slutar om det börjar göra ont eller kännas fel. Gör det ont och känns fel så ÄR det fel. Känns det däremot skönt och lätt så är det med största säkerhet rätt. Man måste våga lita mer på sin egen förmåga. Det pratas mycket om skarvar i rösten. Alla har dem. Bara på olika ställen. Man jobbar mycket på att egalisera "de olika rösterna" så att skarven inte ska märkas av. Det pratas om olika sätt att sjunga på. Klassiskt (med huvudklangen som utgångspunkt), belting, curbing, edge m.m. Lite beroende på genre. Detta gör att man undviker att sjunga sådant som man egentligen kanske skulle vilja sjunga, med rädsla för att det ska "låta fel" eller att man ska skada sig. Misstaget jag har gjort tidigare är att lyssna för mycket på hur andra sjunger och sedan försöka härma ett ljud. Don't do that. Jag ska sjunga med MIN röst, efter de förutsättningar JAG har. Jag är klassiskt skolad och har inte riktigt förutsättningen att belta "Du måste finnas" ur Kristina från Duvemåla. Dock kan jag göra den på mitt eget vis, i en  mixad röst där min skarv inte märks vid. Det kräver enormt mycket övning, men oj, vad roligt det är när man inser att man kan sjunga så mycket mer än man trodde var möjligt, bara man vågar använda sin egen röst och inte försöker vara någon annan. DU är unik och DIN röst är unik. Jag vill ha en sångkarriär och stå på scen. Det är mitt mål. Men jag kan mer än gärna tänka mig att parallellt jobba som sångpedagog. Det är ju många som gör, det flesta faktiskt. Nu har jag ingen pedagogutbildning ännu, men många års sångutbildning. Jag kan erbjuda sånglektioner till ett billigare pris än hos en professionell om någon är intresserad. Se kontaktuppgifter under fliken "Kontakt". Givetvis vill jag komma in på musik- eller operahögskolan, men jag vill också väldigt gärna lära mig mer om just rösten genom att gå en kurs eller liknande som är inriktad på vetenskapen kring rösten, på hur kroppen och musklerna samarbetar med stämbanden och lära mig mer om de olika sångteknikerna. Finns det något sätt som är "mest naturligt" att sjunga på? Hur mycket kan man tänja rösten? Kan man sjunga flera olika sångstilar samtidigt utan att "förstöra" någon av dem? Är det möjligt att vara operasångerska och RnB- sångerska samtidigt? Hur kan jag träna kroppen för att bli så BRA som möjligt? Tips på kurser och utbildningar mottages tacksamt!
Jag men min sångpedagog Birgitta Larsson

Jag med min sångpedagog Birgitta Larsson

     
Det har inte blivit mycket uppdaterat på bloggen de senaste veckorna. Anledningen är att jag har jobbat väldigt mycket, och när jag väl varit ledig har jag använt den tiden till att öva sång. Just nu känns det som att det står stilla på sång/skådespelarfronten. Det är lite tråkigt när man inte har en skola att gå till, och drivna klasskompisar och lärare som pushar en, eller ens en föreställning att se fram emot. Jag har sökt en del sångjobb, och ibland har jag blivit kallad till audition och fått sjunga, men sedan har det inte hänt något mer. Andra gånger har jag inte ens fått chansen att visa vad jag går för. Man tycker ändå att man efter TRE år på operastudion borde kunna få NÅGONTING. Ett ensemblejobb, körroll, eller en tyst roll för den delen. Nu är jag snart i det desperata stadiet att jag skulle kunna spela ett träd bara för att få vara med i ett teatersammanhang. Till och med att få små sångjobb på dop/begravningar är svårt, för de flesta vill inte betala mer än 500 kr, och då hittar de någon släkting med hyfsad sångröst som mer än gärna ställer upp gratis. Tyvärr kan jag inte göra så mycket gratis, även om det skulle innebära att jag enklare skulle få roller. Det fungerar inte för tiden räcker inte till, värdefull tid, som jag kan använda till att jobba någon annanstans, där jag får betalt. Jag vet att jag inte är ensam om detta, det är bara så branschen ser ut. Man måste först och främst ha talang, sedan utbilda sig otroligt mycket och länge, vara på rätt plats vid rätt tidpunkt och sedan toppa allt med en gnutta tur. Många med mig kämpar för samma sak, och går igenom liknande svårigheter, men det vore en oerhörd lättnad, och bekräftelse på allt hårt slit, att få ett enda JA bland alla miljoner nej. foto7 (533x800)    
Folk frågar ofta hur jag orkar med allting jag håller på med om dagarna, för det är ju inte lite saker. Det är jobb, träning, dans, sång och långdistansförhållande, vilket innebär mycket resor. Samtidigt som jag ska hinna med att träffa vänner och göra allt annat där emellan som att tvätta och städa. Dessvärre är jag ganska dålig på den sista punkten. Jag är rätt slarvig av mig och det kan ligga kläder i hög på golvet i dagar innan jag känner för att plocka bort det. Hursomhelst är svaret på frågan: Det gör jag inte. Med det menar jag att ingen kan orka hålla på som jag gör HELA TIDEN. Jag gör det i några veckor, sedan blir det såhär som det är nu. Jag är orkeslös och inspirationslös. Mest på grund av för lite sömn. Jag tänker att jag borde öva sång, jag vet att jag borde börja studera in den där nya arian, och att nu när solen faktiskt skiner när man kommer hem från jobbet borde jag dra ut och springa. Men vad gör jag? Jag lägger mig i sängen och tittar på serier. Avsnitt efter avsnitt. Jag älskar den serien, men jag vill bara att alla säsonger ska ta slut så jag slipper längta efter nästa avsnitt till förbannelse. Det är ju ändå bara en låtsasvärld som inte finns. Not worth getting fat for. Jag inbillar mig att jag behöver ta det lugnt och vila från aktiviteter i en vecka för att jag annars far och flänger så mycket. Men vad jag egentligen behöver är sömn, men likt förbannat sover jag för lite, för jag måste ju se ett, bara ETT avsnitt till. En ond cirkel som jag tror många känner igen sig i. Jag har alltså legat i sängen hela eftermiddagen och kvällen, och när klockan är 00.00 och det är dags att sova är jag uppe i varv. Sedan ska jag upp vid 06, och då är den dumma bollen i rullning. Vad jag behöver nu är en fet spark i baken. Because who am I kidding? Jag är bara LAT. Så därför ställer jag klockan på 05,00 imorgon för att hinna springa innan jobbet. Så, nu har jag skrivit det på bloggen, om jag inte springer nu är jag sämst. Jag har haft några "down-månader". Sedan i september ungefär. Visst, jag har övat sång och tränat. Men inte alls i samma utsträckning som när jag gick på operastudion och gymmet låt fem minuter från skolan. Det behöver hända något. Jag vet inte vad. Men något som får mig på rätt spår igen. Jag känner inte riktigt igen mig själv som en latmask. Serien jag tittar på är för övrigt "The vampire diaries". Jag rekommenderar den inte för den tar över ditt liv och du blir lat.
En bild från förra våren då jag inte var lat. Jag hade inspiration, och magrutor. Nästan iallafall.

En bild från förra våren då jag inte var lat. Jag hade inspiration, och magrutor. Nästan iallafall.

 

Visselregister

Hej! Jag har nyligen upptäckt en "ny röst" hos mig själv. Eller, jag har vetat att den funnits där, men nu har jag vågat öva lite mer på att sjunga i det höga registret. Det är svårt att förklara, men det känns som att jag har fem olika röster beroende på i vilken oktav jag befinner mig. Man brukar ju mest tala om bröströsten och huvudklangen, och ibland om visselregistret. Det jag hela tiden har trott varit min visselröst har nog i själva verket varit en lättare form av huvudklang, för den rösten jag hittat nu, som ligger mer än en oktav över höga C, känns helt annorlunda och låter nästan som en busvissling. Detta tycker jag är väldigt intressant att experimentera med. Man kan göra så otroligt mycket med rösten! Nu är nästa steg för mig att egalisera mitt visselregister med huvudklangen och kunna sjunga enklare skalor där upp, med kontroll. Det är lättare sagt än gjort, men jag älskar ju denna typ av utmaningar. Många operasångare använder sig av detta register. Speciellt  koloratursopraner. Men även popsångare gör det. Mariah Carey t.ex är ju känd för sina extremt höga toner. Även en del män kan sjunga i visselregistret. Är det någon av er som har erfarenhet av detta, som kanske själv kan sjunga i detta register? Kommentera gärna i sådana fall och berätta! Om någon kan förklara lite mer vad som händer med stämbanden här och hur detta fungerar rent fysiskt, lämna en kommentar! Nedan kan ni se en video när jag sjunger några visseltoner! trim.C083D0B9-D95B-4553-BE15-2718062EB9C1          

Crossover singing

Ni som har följt min blogg och min musikaliska resa vet att jag alltid har slitits mellan opera och musikal. Att jag alltid känt mig som en "musikalare" men att min röst passar bättre för opera, och jag tycker mer om att sjunga med en klassisk teknik. Därför valde jag operaspåret, för jag tänkte att om jag lyckas få en karriär inom något av det så har jag störst chans inom opera. Jag trivs med att sjunga opera och det känns rätt för min röst. och åren på operastudion har varit otroligt utvecklande. Men jag har saknat musik som känns mer lättillgänglig och medryckande, som musikal ju ofta är, och att agera en sång med mer karaktär i rösten ( självklart ska man agera en operaaria med karaktär också, men i musikal är det mer tillåtet att göra som man själv behagar), samt att dansa. Under de år jag har studerat på operastudion har jag dansat vid sidan av för att hålla igång. Jag har haft ganska mycket diskussioner med min pojkvän (som utbildar sig till musikalartist på BA i Göteborg) fram och tillbaka, huruvida jag ska satsa på en karriär som crossover (att man med klassiskt skolad röst sjunger både opera och musikal) eller inte. Han är positivt inställd till detta och tycker att jag ska testa. Min sångpedagog vet jag skulle inte gilla det alls. Hon är rädd att jag ska hamna i "gamla spår" igen och börja spänna mig och använda en teknik som kan vara skadlig för min röst. Om man gör rätt ska det ju inte vara det, men jag förstår henne. Vi har jobbat så mycket de senaste åren med att få bort gamla (o)tekniska vanor, och långsamt mejsla fram den lätta koloraturröst jag har nu. Jag är själv väldigt rädd om den och vill ABSOLUT INTE förstöra den. Idag hade jag ett samtal med en av pianisterna jag brukar jobba med om just det här. Han gav mig ett väldigt bra tips. Nämligen att fortsätta med operan och jobba på min klassiska teknik så att jag känner mig helt och hållet hemma och trygg i den, innan jag ger mig in på musikal. När jag är rotad i min operateknik kan jag ta det beslutet då, om omständigheterna är de rätta. Att jobba på båda teknikerna samtidigt och bli lika bra inom båda genrerna är helt enkelt inte realistiskt. Som alltid måste man välja. Åtminstone just nu, och då väljer jag opera. Dock kan jag hålla liv i musikalsjälen genom att jobba på det då och då och ta en och annan sånglektion och danslektion. Tillbaka till begreppet crossover Tyvärr känns det som att det finns en pågående, tyst fajt mellan musikalvärlden och operavärlden. Allra helst från den klassiska sidan, där många, absolut inte alla, men många hyser agg mot crossoverartister. D.v.s, sjunger man inte opera på riktigt, med perfekt teknik, så är man inte värd så mycket, och kan ofta vara ett föremål för skitsnack. Operavärlden är lite pretentiös på det viset, och det tycker jag är tråkigt. Alla stilar har sin charm, och dras man till många olika scenkonstformer tycker jag snarare att det är ett tecken på kreativitet och mångsidighet, vilket ju är bra inom showbusiness. Dock förstår jag att man inte kan bli en fulländad Bel Canto sångerska samtidigt som man är en Broadwaystjärna. Då måste man helt enkelt vara född till supermänniska. Några kända och folkkära crossoverartister är b.la Sarah Brightman och Andrea Bocelli. Inom operavärlden kan man få höra en del negativa kommentarer om dem. Broadwaystjärnan Kristin Chenoweth har en masterexamen i opera, men valde musikal, och hennes röst har utvecklats därefter. Lyssnar man t.ex på "The girl in 14G", som skrevs speciellt till Chenoweth, och som är en sång där man måste använda sig av många olika sångtekniker, märker man i "operadelen" att hennes röst låter ganska luftig och utan nämnvärt stöd. Däremot glittrar hon något utomordentligt i resten av sången. Barbara Cook är en crossoversångerska som stått på både The Met och Broadway och som sjunger "Glitter and be Gay" ur operetten Candide mycket bra, men lyssnar man sedan på operasångerskan och koloratursopranen Natalie Dessay sjunga samma sång, så bleknar Cook i jämförelse. Det jag menar är att det är svårt att göra både och, men alla dessa sångerskor och sångare är fantastiska artister och duktiga på det de gör (uppenbarligen). Att en del av dem ska vara föremål för negativitet är bullshit. Ni som läser min blogg och som utövar musikal eller opera, eller kanske rent av crossover, kom gärna med synpunkter och tips, och dela gärna med er av era egna erfarenheter. Jag tycker att det är väldigt intressant att läsa och begrunda. För övrigt hittade jag denna och denna artikel idag som handlar om just crossover. Googlar man dyker det upp massor. Läs gärna! 1891169_10152081603069735_1538120053_n
Idag trillade äntligen en bok jag beställt ned i brevlådan! "The power of the actor" av Ivana Chubbuck. Det ska bli spännande att börja läsa den ikväll. Boken beskrivs som "De tolv stegen i skådespelarteknik, som tar dig från manus till en levande och dynamisk karaktär." Förutom denna bok har jag även inhandlat en dagbok. I den är det meningen att jag varje kväll ska skriva om hur det har gått att öva sång, dans och drama under dagen. Allt som känns enkelt och allt som känns svårt. Där ska jag även beskriva sinnesstämningen för dagen och om jag har känt, eller inte känt, inspiration, och varför. Det blir som en reflektion över dagen som man sedan kan blicka tillbaka på, och faktiskt se de framsteg man gör, svart på vitt. Det känns bra att styra upp övandet, och mig själv. Jag har så lätt för att göra för mycket, och att sedan fokusera tankarna på en sak, ett mål, blir svårt. Därför tror jag att det kommer hjälpa mig att skriva dagbok. Jag har prytt den med lite inspirerande bilder och citat som är tänkta att inspirera. Ganska töntigt och tjejigt, but whatever works, works. Tack för mig! bild 1 (2) bild 2 (2)  

Självisk

Jag planerar all min fritid kring när jag måste öva och när jag har sånglektioner. Jag planerar resterande utgifter efter att jag har betalat sånglektioner, pianister o.s.v, och eftersom jag tillfälligt bor hos mina föräldrar borde jag verkligen betala mer hyra till dem än jag gör, och när jag pratar med min pojkvän eller vänner kommer jag allt som oftast in på min egen framtid och hur den ska te sig. För att det är så mycket som måste lösas, och folk omkring mig undrar alltid, och frågar man mig får man tillbaka en lång utläggning om artisteriet, den eviga strävan och outtröttliga viljan, livsstilen och vad den betyder för mig. På gott och ont. Det var nog ganska länge sedan jag insåg att jag är självisk. Ibland känner jag faktiskt att det gränsar till narcissism på grund av sättet som jag promotar mig själv, genom min hemsida, Facebook och här på bloggen. Men idag är det en självklarhet att vara aktiv på sociala medier som en del i att nå framgång, åtminstone om man satsar som entreprenör. Att vara självisk klingar ganska fult. Men det är ett faktum att man måste vara det för att kunna slå i denna bransch, som är full av begåvade människor med lika stora möjligheter som jag. Att trampa nedåt och slicka uppåt tror jag dock är att ta det för långt. Ödmjukhet varar längst, men man måste våga vara självisk, för det kommer alltid finnas människor som tycker annorlunda än jag, som tycker att jag ska göra något annat, jobba med något annat, spendera mina pengar på något annat. Dessa människor menar för det mesta väl, det vet jag, men det är JAG, inte DEM som kommer  ångra att jag aldrig ens försökte. Idag pratade jag med min sångpedagog om detta, och hon talade om för mig ,vänligt men bestämt, att med den lätta, högt klingande rösten jag har, måste jag satsa NU. Senare är försent. Detta innebär, till skillnad från exempelvis en sopran som har en större och mer dramatisk röst, eller en man för den delen, att jag inte har lika lång tid på mig att utvecklas, för de roller jag eventuellt får spela är oftast unga flickor i tonåren. Är jag 35 år är jag helt enkelt för gammal. Jag börjar förstå nu att det är mycket man får offra för sin tid i rampljuset. Men jag tänker inte ge upp innan jag har försökt! Notera: För övrigt bryr jag mig väldigt mycket om andra människor och vad de tycker, och jag är plikttrogen, vilket innebär att jag springer från sånglektionen till jobbet om det blir nödvändigt, för jag avskyr att komma sent. Det är därför det här med att vara självisk på sätt och vis känns väldigt motstridigt. 10326502_756179084404568_205462761_n    
Sida 1 av 2:1 2