Mimmi Rosendahl

Etiketter och normer i musikens värld

Inom kulturen, och då särskilt scenkonsten, tycker jag ofta att man känner av klyftor mellan olika genrer. Det finns en viss jargong bland utövande musiker och sångare att det man själv gör är mycket bättre än alla andra genrer ( ingen regel utan undantag förstås). Självklart är det fint och positivt att känna yrkesstolthet, och det är klart man utövar det man mest brinner för, men inte alltför sällan tycker jag att det gränsar till navelskåderi och trångsynthet.

Lisa Nilsson berättade i senaste avsnittet av ”Så mycket bättre” att hennes stora dröm sedan barnsben var att bli musikalartist. Hon gick Balettakademien, men sedan bytte hon spår och blev popsångerska. Hon berättade att inom popvärlden var normen att man skulle förakta musikal. Som en ung aspirerande artist kan detta göra att man skuffar undan sina drömmar och åsikter för att passa in i en mall. Väldigt tråkigt tycker jag! Tänk vad man kan ångra mycket senare i livet. Nu slog Lisas dröm in ändå för hon fick en mycket framgångsrik popkarriär och hon medverkade nyligen i musikalen ”Chicago”.

Jag som ung och hoppfull operasångerska med framtidstro märker ofta att andra inom samma yrkeskategori ser ned på musikal- för att inte tala om pop. Musikal är tydligen fjantigt, ytligt och simpelt. Ja, det kan det vara. Men även opera kan vara det. Det beror helt på vilken typ av musikal eller opera man ser och vem som regisserat. Allt som är svårt att sjunga behöver inte vara bättre bara av princip. Fyra ackord kan man göra väldigt mycket med. De flesta av världens mest kända hitlåtar bygger på just tonika, subdominant, dominant och tonika-parallell. Om man tycker om mer seriösa draman med djupt skådespeleri skulle jag inom musikal hellre välja att se ”Spring awakening” istället för ”Grease” och inom opera hellre ”Salome” än en opera commedia, t.ex ”Figaros bröllop”.

Jag uppfattar jargongen av förakt genrerna sinsemellan som en cirkel. Pop ogillar musikal, musikal ogillar opera och opera ogillar pop, och så är den onda cirkeln sluten. Många gränsöverskridande artister har fått kritik för att de är just gränsöverskridande, t.ex Malena Ernman, Sarah Brightman, Christine Chenoweth m.f. Se gärna mitt tidigare inlägg om crossover singing.

Om vi kan bryta normer och vara gränsöverskridande vad gäller sexualitet, kön, tro och familjekonstellationer- varför är det så svårt att vara det när det handlar om musik? I mitt tycke borde det snarare vara enkelt.

Många gånger har jag lagt märke till att opera ännu idag anses vara finkultur. Jag kan tala utifrån egen erfarenhet att det inte alltid är det. Som statist iklädd nakendräkt krälande i blod och vatten med diverse skador, i Norrlandsoperans uppsättning av ”Elektra” utomhus, skulle jag säga att det var så långt ifrån glamouröst det bara kunde bli. Självfallet kan det även vara glamouröst med balklänning, vackra konsertsalar och hela kittet. Ett mynt har alltid två sidor. Att det sedan skulle vara dyrt att gå och se opera är en sanning med modifikation. På Kungliga operan i Stockholm kostar en biljett för någon under 26 år från 135 kr. Är man inte alltför kräsen med sina platser och tidpunkter kan man komma undan väldigt billigt. Det finns även rabatter för barn, studerande och pensionärer.

Själv betalar jag gärna lite extra för en live-upplevelse. Vare sig det är en opera, musikal eller en konsert. Att se ”Idol” eller ”Melodifestivalen” på TV intresserar inte mig. För mig personligen ligger utmaningen och tjusningen i att skåda andra och att själv sjunga svåra stycken med lätthet. Kan tyckas något elitistiskt, men det är vad jag går igång på. Därför trivs jag med klassisk musik, dessutom passar min röst bättre till det. Jag tycker om opera allra mest- men det betyder inte att jag inte kan se bra saker i musikal eller pop. Konsten ligger i betraktarens ögon. Jag beundrar helt enkelt alla som är riktigt duktiga på det de gör.

Kontentan: Sluta navelskåda och öppna ögon och öron istället. Ni kommer upptäcka att världen är mycket större, roligare och bjuder på fler möjligheter än ni först trodde!

FYI är det operasångerska jag vill vara, men alla låtar jag själv skriver är pop, så att vara alltför konservativ hade varit hyckleri. Kom även ihåg att jag generaliserar i detta inlägg. Jag har många vänner som redan skrider vackert över alla gränser och som umgås i fred i samtliga kretsar.

10647184_10152456153999735_1673744535304735837_n

Puss!

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *