Mimmi Rosendahl

Balett

Häromdagen gick jag på min första balettklass på nästan ett år! Under nästan alla terminer på operastudion dansade jag balett parallellt med studierna, men sista halvåret kände jag att jag behövde lägga allt fokus på sången, för rösten var i en utvecklingsfas, så jag valde att sluta dansa för tillfället. Men jag har saknat det så mycket så jag kände att det var dags att dra igång igen! Lektionen gick bra och i princip allt sitter kvar, jag var bara lite mindre vig än tidigare. Min lärare sa att det såg bra ut och att jag t.o.m kan ta med tåspetsskorna till nästa lektion! Det är tur att jag har tränat annat under mitt balettavbrott med andra ord. Jag gymmar och tränar pilates, så alla muskler man använder i baletten har jag försökt hålla vältränade...Annars hade det nog gått lite trögare. Förutom att det är väldigt roligt att dansa, så gör jag det för att det är bra när man står på scen, även om man "bara sjunger". Man lär sig kontrollera kroppen på ett annat sätt, och att uttrycka sig på scen. Dessutom, trots att jag har mitt fokus på opera, är jag mycket öppen för att göra musikal, och då krävs det ju att man kan dansa. Ha en trevlig helg! skor_511422f1ddf2b36c16085bd2  

Organiserat, kreativt kaos

Idag trillade äntligen en bok jag beställt ned i brevlådan! "The power of the actor" av Ivana Chubbuck. Det ska bli spännande att börja läsa den ikväll. Boken beskrivs som "De tolv stegen i skådespelarteknik, som tar dig från manus till en levande och dynamisk karaktär." Förutom denna bok har jag även inhandlat en dagbok. I den är det meningen att jag varje kväll ska skriva om hur det har gått att öva sång, dans och drama under dagen. Allt som känns enkelt och allt som känns svårt. Där ska jag även beskriva sinnesstämningen för dagen och om jag har känt, eller inte känt, inspiration, och varför. Det blir som en reflektion över dagen som man sedan kan blicka tillbaka på, och faktiskt se de framsteg man gör, svart på vitt. Det känns bra att styra upp övandet, och mig själv. Jag har så lätt för att göra för mycket, och att sedan fokusera tankarna på en sak, ett mål, blir svårt. Därför tror jag att det kommer hjälpa mig att skriva dagbok. Jag har prytt den med lite inspirerande bilder och citat som är tänkta att inspirera. Ganska töntigt och tjejigt, but whatever works, works. Tack för mig! bild 1 (2) bild 2 (2)  

Planering

Idag vaknade jag med världens träningsvärk i vaderna, så jag skippade löpturen jag hade tänkt mig innan jobbet. Istället har jag gjort mig en kopp kaffe och sitter i solen och planerar detta välgörenhetsevent jag har skrivit om tidigare. Det är ganska mycket att göra och många trådar att dra i märker man när man kommer igång. Jag försöker vara strukturerad och skriva prioriteringslistor och tankekartor. Jag har hela konceptet klart i mitt huvud, nu gäller det bara att resten faller på plats. Jag har skickat iväg mail med förfrågan om eventuellt samarbete, och nästa steg är att ta kontakt med ytterligare personer som kan tänkas vilja vara med. Eftersom det handlar om just välgörenhet är detta ideellt arbete, vilket gör att folk måste vilja vara med för den goda sakens skull om det ska bli av. Snart är det dock dags för mig att flytta mig från solen för att öva lite sång. Nu har jag vilat i nästan två veckor, förutom sånglektionen igår, så det är dags att ta tag i högen med arior som väntar tålmodigt på att bli instuderade! Ha en härlig dag! bild (41)  

Självisk

Jag planerar all min fritid kring när jag måste öva och när jag har sånglektioner. Jag planerar resterande utgifter efter att jag har betalat sånglektioner, pianister o.s.v, och eftersom jag tillfälligt bor hos mina föräldrar borde jag verkligen betala mer hyra till dem än jag gör, och när jag pratar med min pojkvän eller vänner kommer jag allt som oftast in på min egen framtid och hur den ska te sig. För att det är så mycket som måste lösas, och folk omkring mig undrar alltid, och frågar man mig får man tillbaka en lång utläggning om artisteriet, den eviga strävan och outtröttliga viljan, livsstilen och vad den betyder för mig. På gott och ont. Det var nog ganska länge sedan jag insåg att jag är självisk. Ibland känner jag faktiskt att det gränsar till narcissism på grund av sättet som jag promotar mig själv, genom min hemsida, Facebook och här på bloggen. Men idag är det en självklarhet att vara aktiv på sociala medier som en del i att nå framgång, åtminstone om man satsar som entreprenör. Att vara självisk klingar ganska fult. Men det är ett faktum att man måste vara det för att kunna slå i denna bransch, som är full av begåvade människor med lika stora möjligheter som jag. Att trampa nedåt och slicka uppåt tror jag dock är att ta det för långt. Ödmjukhet varar längst, men man måste våga vara självisk, för det kommer alltid finnas människor som tycker annorlunda än jag, som tycker att jag ska göra något annat, jobba med något annat, spendera mina pengar på något annat. Dessa människor menar för det mesta väl, det vet jag, men det är JAG, inte DEM som kommer  ångra att jag aldrig ens försökte. Idag pratade jag med min sångpedagog om detta, och hon talade om för mig ,vänligt men bestämt, att med den lätta, högt klingande rösten jag har, måste jag satsa NU. Senare är försent. Detta innebär, till skillnad från exempelvis en sopran som har en större och mer dramatisk röst, eller en man för den delen, att jag inte har lika lång tid på mig att utvecklas, för de roller jag eventuellt får spela är oftast unga flickor i tonåren. Är jag 35 år är jag helt enkelt för gammal. Jag börjar förstå nu att det är mycket man får offra för sin tid i rampljuset. Men jag tänker inte ge upp innan jag har försökt! Notera: För övrigt bryr jag mig väldigt mycket om andra människor och vad de tycker, och jag är plikttrogen, vilket innebär att jag springer från sånglektionen till jobbet om det blir nödvändigt, för jag avskyr att komma sent. Det är därför det här med att vara självisk på sätt och vis känns väldigt motstridigt. 10326502_756179084404568_205462761_n    

Nya projekt!

Jag sitter och spånar på lite nya projekt. Nu när sökningarna är över för min del har jag plötsligt massor med ledig tid som jag kan använda till annat. Detta projekt som jag har i tankarna började ta form redan i somras, men sedan kom det så mycket jobb, övande och sökningar emellan, så jag la det på is. Men nu så! Jag vill inte avslöja alltför mycket än, men det är ett välgörenhetsprojekt med musikaliska förtecken, och jag ska börja med att ta kontakt med kunnigt folk som kan tänkas vilja hjälpa till, och sedan börja utforma detta projekt så smått! Jag berättar mer i sinom tid så håll ögonen öppna...
Bildkälla: Google

Bildkälla: Google

Beroende

Hm. Här är det mycket bättre akustik än till vänster om bordet. Underligt. Jaja, här kan jag stå och sjunga lite, med smutsdisken i handen och en klocka kring handleden som tickar snabbare och snabbare mot ett kvällspass på jobbet. Åh, jag bara måste sjunga den där koloraturgrejen igen för det kändes så bra, så sammetslent. Som om jag inte har några som helst  problem i denna värld. Varför kunde jag inte sjungit såhär på provsjungningen häromdagen? Jag ställer ned disken på bordet och börjar sjunga arian från början igen. Fan vad bra det känns. Hela kroppen spritter och sprätter av sångarglädje, och då kommer jag på mig själv. Jag som bestämt att jag ska göra annat i en vecka. Glömma sången lite, ta ett par kliv tillbaka och göra allt jag inte hunnit under dessa intensiva sökningsveckor. Senast i går kväll satt jag ju med att glas rödvin i handen och grät över att jag var så dålig på att sjunga, och sa till min sångpedagog att jag tror det är nåt fel på mig eftersom jag inte är lika nördig som alla andra i operavärlden. Jag tror nog att jag får omvärdera lite. För hur normalt är det att springa runt med en smutsig tallrik i köket och leta efter bästa möjliga klangrum när man börjar jobba om 10 min? Tack Gud, nu vet jag att jag är obotligt nördig och att det inte är något fel på mig. Jag ser fram emot att bli operasångerska, på ett eller annat sätt.        
Jag står där och lever mig in i en annan värld, och det känns verkligen fantastiskt. Allt är inte perfekt, men ändå. Jag är nöjd. Nöjd och stolt. Jag tror att jag har en ärlig chans, och jag väntar i fyra timmar och refreshar inkorgen varannan minut, när jag plötsligt får det efterlängtade mailet. Hjärtat slår ett dubbelslag, men slutar slå lika fort som det började. Istället åker det upp i halsgropen och jag försöker dölja hur besviken jag blir. Jag har nämligen inte gått vidare. Vad dum jag känner mig, jag som suttit där och trott mer om mig själv än vad som är befogat. Plötsligt känner jag mig som en idiot, och djävulen på min vänstra axel säger åt mig att jag måste ju vara värdelös om jag inte ens går vidare till andra provet. Ängeln på min högra axel säger att jag gjorde ju så gott jag kunde under rådande omständigheter, och jag har ju faktiskt utvecklats massor. Jag vill lyssna på ängeln, men en del av mig börjar undra om djävulen kanske har rätt ändå. Det här med att söka skolor är en pärs. Jag försöker intala mig själv att det inte betyder någonting om jag inte går vidare. Att "de flesta kommer ju ändå in när de är närmare 30", och att jag kan jobba i några år eller kanske rent av studera något annat. Men det värsta är den här dagliga känslan av att det är något som saknas när jag tänker i de banorna. Som att om jag slutar sjunga är det som att amputera ett ben, förlora en arm. Helt enkelt förlora en bit av min identitet. Det är jag fruktansvärt rädd för. Hobby. Jag vet inte varför, men jag gillar inte det ordet. Jag tror att det är för att jag aldrig egentligen sett någonting som en hobby. När jag tar mig för något gör jag det till 120 % och jag vill bli proffs. Såhär svart på vitt märker jag hur stört det låter. Men när jag inser att jag inte kan bli proffs på det jag gör, oavsett vad det är, då känner jag mig fruktansvärt värdelös. Men samtidigt har det varit OK eftersom det då har handlat om balett, löpning, ridning eller att skriva en bokserie som J.K Rowling. Men det är INTE OK med opera, det är min grej. Jag kan vara dålig på allt det andra, det kommer jag över. Men inte detta. Igår efter beskedet köpte jag en flaska rödvin och så fort jag kommit hem och stängt ytterdörren bakom mig kom tårarna. Av frustration. Frustration över att min dröm känns så långt bort. Jag hällde upp ett glas vin och smuttade på det och tänkte att "det är ju såhär man blir alkoholist". Den tanken till trots kändes det bättre och efter några klunkar bestämde jag mig för att jag fick tillåta mig själv att vara ledsen och besviken den kvällen, men inte mer. Alla vet att opera är kärlek och smärta. It's oh so much drama. Det är det i livet med. Hela livet är en som en ytterst välskriven opera, som vi regisserar själva. Nu kan jag antingen följa mitt eget råd att skaka av mig denna besvikelse och blicka framåt, mot nya möjligheter, eller gräva ned mig i den och bli olycklig. Valet är enkelt. Det är svårt att se skogen för alla träden, men jag lever ju redan mitt i min dröm. Jag har redan tagit tonen, nu gäller det bara att lära mig hålla den i ett stadigt crescendo.