Min farmor var en underbar människa, som alltid såg till alla andras bästa. Hon hade kärlek över till alla, och som min pappa sa i sitt tal på minnesstunden efter begravningen; man kunde inte passera henne utan att få en kram. Hon var klipsk och skarp på ett sätt hon inte var medveten om själv, och hon hade förmågan att säga de mest tokiga och roliga saker, som för henne var självklarheter. Ibland när hon kom på sig själv vad hon sagt kunde hon börja skratta så tårarna rann. Farmor var inte en kräsen person. Hon kunde finna glädje i de enklaste av ting. Så länge alla omkring henne mådde bra var hon lycklig. Hon levde som mest hon när hon fick umgås med barn. Hon pratade ofta om tiden då jag och min bror var små, och hennes barnbarns-barn, mina kusinbarn, var den stora glädjen i hennes liv de sista åren. Farmor var inte bara en farmor. Hon var en mamma, en mormor, en mormorsmor, en sambo, en syster och en vän, som kommer fattas oss i resten av våra liv. 

Innan farmor gick bort gav hon mig den tuffaste av uppgifter. Att sjunga ”Gabriellas sång” på hennes begravning. Det är inte vilken sång som helst.

Jag var nog 13 år gammal när jag första gången kom i kontakt med den. Jag hade sett filmen ”Så som i himmeln” av Kay Pollack, med Helen Sjöholm i rollen som Gabriella. Hennes sång fäste vid mitt hjärta på ett sätt som få sånger gjort tidigare. En tjej i min klass som kunde spela piano, och jag, började på skoj öva på att spela och sjunga denna sång ihop i hennes vardagsrum. Vi kunde sitta med detta i timmar. Samma sång. Efter ett tag bestämde vi oss för att vi var modiga nog att visa upp den för vår musiklärare. Inte sent därefter gav hon mig huvudrollen i en egenskriven musikal som vi satte upp på vår grundskola. Denne huvudrolls viktigaste nummer var att sjunga just ”Gabriellas sång”. Det var min första erfarenhet av att stå på scen. Jag var helt lyrisk över att stå i strålkastarljuset och sjunga samma sång som Helen Sjöholm hade gjort. Stoltheten efteråt var enorm.

Kort därpå var det dags för konfirmation och det föll sig naturligt att jag sjöng den sången även då. Det var på min konfirmation som farmor hörde mig sjunga den för första gången. Nästan hela släkten var där. Sedan rullade det på och jag började sjunga i kyrkans ungdomskör, och på något vis följde den sången med, på flera högmässor.

Eftersom jag kunde sången bak- och fram i sömnen blev det den första sången att sjunga på audition till Estet-linjen på gymnasiet. Där följde tre år av musik. Till min stora förtjusning fick jag genom skolan vara med på en körfestival som anordnades i Nynäshamn, tillsammans med Stefan Nilsson och Georg Riedel. Det är Stefan Nilsson som har skrivit musiken till ”Gabriellas sång”. Att träffa honom var stort. Det var ett ögonblick jag för alltid kommer att minnas. Vi var en stor kör som sjöng denna vackra sång fast arrangerad då för just kör. Det var så mäktigt och jag minns att håren reste sig på armarna.

”Gabriellas sång” betyder mycket för mig. Texten kan man tolka på många sätt, och i alla olika situationer jag sjungit den har jag interpreterat den olika. På något vis har den sången blivit ett med mig. Jag har alltid, någonstans i bakhuvudet, vetat att jag i framtiden säkert skulle sjunga den på någons begravning. Jag visste bara inte att framtiden skulle komma så fort.

Nu tolkade jag texten som att det var farmors sista ord, hennes sista meddelande till oss, som hon lämnade genom mig. Det kan nog vara bland det svåraste jag gjort. Ända sedan jag fick reda på att jag skulle göra detta har jag varit ganska nollställd, och inställd. Inställd på att det ska bli genomfört. Men när jag igår kom in i kapellet för att repetera med kantorn letade sig känslorna ofrivilligt fram. Svårast var det när vaktmästaren rullade in kistan och började lägga ut alla blommor. Att hålla tonen stadig då blev genast en utmaning. Efter min repstund brast det nästan, men min pojkvän J började viska fula ord i mitt öra för att få mig på andra tankar och skratta lite. Det fungerade faktiskt, och jag genomförde ”Gabriellas sång” på farmors begravning precis som hon ville. Efter jag hade sjungit var det som att göra hål på en vattenballong, och alla känslor jag tryckt undan i två veckors tid flödade ut genom ögonen.

I Kay Pollacks film ”Så som i himmelen” spelas huvudrollen som en utbränd, världskänd dirigent av Mikael Nyqvist. Filmen handlar om dirigenten Daniel som blir sjuk av stressen att vistas på de stora konserthusen världen över. Han gör konsert efter konsert med mäktig musik, tillsammans med andra stora namn i musikvärlden. Men han är inte lycklig. Hans dröm sedan barnsben, att skapa musik som öppnar människors hjärtan– har han ännu inte uppnått. För att försöka bli frisk från sin utbrändhet flyttar han hem till Norrland och börjar, till en början motvilligt, leda en kyrkokör med amatörsångare. Dessa människor visar sig vara nyckeln till att förverkliga hans dröm.

Efter begravningen igår kom väldigt många fram till mig och sa att jag hade berört dem djupt med min sång. Både släkt, och andra, för mig okända människor, som var vänner till min farmor, talade om för mig att det gick rakt in i hjärtat. Jag tror att detta är beviset på vart någonstans musiken har störst betydelse. När man är tillsammans med människor man älskar, under enklare förhållanden, men där musiken och sången har en personlig förankring i verkligheten. Det är då musiken lever som mest. Det är då den öppnar människors hjärtan.

För övrigt hade uppföljaren till ”Så som i himmelen”, ”Så ock på jorden”, premiär på bio igår, på samma dag som farmor begravdes och som jag sjöng ”Gabriellas sång”. Om det inte är ödet, vad är det då?