Mimmi Rosendahl

Detta är en fråga jag får ganska ofta, fast ställd på olika sätt. Vissa frågar för att de undrar hur jag kom på att jag skulle börja med opera, och andra undrar hur jag vågar satsa på det eftersom det är så osäkert som yrke ( liksom alla kulturyrken). En del förstår inte hur jag orkar hålla på med det varje dag. Hur jag orkar kombinera heltidsjobb, en pojkvän som bor i Göteborg och är musikalartist, hur jag alltid kommer välja att betala för en sånglektion framför en utekväll, och samtidigt finna inspirationen att själv öva till vardags. Andra är bara fascinerade.

Nu när jag skickat in ansökningar till operautbildningar både i Stockholm och Göteborg, har jag fått samma fråga svart på vitt. Beskriv kortfattat varför du vill bli operasångerska. Max 2000 tecken.

Detta fick mig att börja fundera, och här är mitt kortfattade svar till alla er som undrar. Samma svar som Operahögskolan fick:

Det låter som en klyscha att skriva att jag vill bli operasångerska ” för att jag älskar att sjunga”. Men klyscha eller ej så är det lika sant.

Jag har tidigare sjungit annat, i band och musikal, men har aldrig riktigt känt mig hemma i det. För mig har det alltid fallit sig naturligt att sjunga med en klassisk teknik, och jag finner klassisk musik och opera mer uttrycksfullt än andra genrer.

Varför jag finner opera så uttrycksfullt är för att den oftast avnjuts live. Man har inte mixat ljudet, använder inte mikrofon, man har inte lagt autotune på sången eller klippt några scener. Det är så naket och skört, och är en sångare riktigt bra är opera en smällkaramell för alla sinnen.  Att sammanfoga musik och skådespeleri, och få det att bli trovärdigt, är en prestation utan like. Det är ett hantverk. Jag vill bli operasångerska för att jag älskar att sjunga, men det är så mycket mer än så. Det är en livsstil, och jag är beredd att jobba hårt för det jag tror på.

Ja, det var min ”kortfattade” beskrivning. Men nu vet ni.

011

Provsjungning på Operahögskolan

Idag gjorde jag min provsjungning på Operahögskolan i Stockholm. Det gick bättre än jag trodde det skulle göra! Jag har ju varit lite velig om huruvida jag ska söka dit eller inte i år, men jag bestämde mig för att man kan ju inte gå runt och vänta på bättre tider hela livet.

Jag är nöjd över min prestation som helhet. Jag känner mig säkrare nu än för ett år sedan för jag vet i vilken ordning jag ska göra saker (lämna noter till pianisten , presentera mig för juryn etc), hur jag ska klä mig och sminka mig för att göra ett bra intryck, och jag känner mig säkrare på min egen röst. Förut litade jag inte riktigt på att tekniken skulle finnas kvar när jag blev nervös, men nu är det faktiskt det sista jag tänker på. Istället har min utmaning varit att sjunga med känsla och skapa egna undertexter, och faktiskt nå ut med min sång så att den uppfattas med andra sinnen än bara hörseln. Sedan har jag tragglat lite med ornament som jag haft i den barockaria jag sjöng. Att hitta på och göra ornament är ganska nytt för mig, och jag är inte så ”snabb” i rösten än, så det kändes som att jag slarvade bort ornamenten lite, även fast de rent rytmiskt satt där de skulle.

Om man sedan ska gå in på fler detaljer så kunde jag såklart öppnat upp för rösten mer på mitt höga C och på alla höga Bb. De hade kunnat få klinga mer fritt. MEN, de satt där de skulle, så jag är nöjd.

Jag försöker tänka tillbaka på min provsjungning på ett objektivt sätt. Som min sångpedagog råder mig till, och jag tror att jag har blivit bättre på det. Jag är nöjd, men jag reflekterar över vad jag kan göra annorlunda på sökningen i Göteborg om två veckor. Om jag går vidare nu i Stockholm är det ett stort plus, och det skulle vara helt fantastiskt roligt, men ingenting jag förväntar mig, och ingenting jag skulle bli direkt ledsen över om jag inte gör i år. Bara att jag tog mig igenom provsjungningen och känner mig stolt över vad jag visat upp är en seger värd att fira.

bild 1 (1)

 

Masterclass

I lördags var jag på masterclass med Birgitta Larsson som pedagog och David Wärn vid pianot. Det var en heldag från 9:30 till 18:30 och vi fick ca 30 min * 2 per person. Det var väldigt bra att få sjunga mina arior inför en liten publik. Det blir ju tyvärr inte mycket av den varan nu när jag inte pluggar längre. Jag märker verkligen skillnad. Jag är mer nervös för att visa upp det jag arbetat med för att man inte får in vanan att visa det lika ofta längre. Det är synd. Men det gick bra iallafall, och jag är väldigt stolt över min sångtekniska utveckling, även om den sceniska inte har gått lika mycket framåt.

Snart går jag helt in i sökningsbubblan. Helt säkert är att jag ska söka operalinjen i Göteborg och kanske Operahögskolan i Stockholm. Jag har skickat in alla ansökningar, men dessvärre har jag väldigt mycket på jobbet samma vecka som sökningen till Stockholm så det kan bli lite stressigt. I så fall gör jag hellre EN riktigt bra sökning i Göteborg istället för två halvhjärtade. Men jag får se hur det blir. Jag har några dagar kvar att fundera.

Förresten, både till Operahögskolan i Stockholm och Göteborg ska man motivera varför man vill bli operasångerska/gå utbildningen. Jag tänkte att jag ska dela med mig av min motivering här på bloggen i veckan. Så ni som vet att jag håller på med opera men inte förstår varför kan ju ta en titt på det inlägget!

Ha det så bra!

bild