Mimmi Rosendahl

Could I? Would I? Should I?

Folk frågar ofta hur jag orkar med allting jag håller på med om dagarna, för det är ju inte lite saker. Det är jobb, träning, dans, sång och långdistansförhållande, vilket innebär mycket resor. Samtidigt som jag ska hinna med att träffa vänner och göra allt annat där emellan som att tvätta och städa. Dessvärre är jag ganska dålig på den sista punkten. Jag är rätt slarvig av mig och det kan ligga kläder i hög på golvet i dagar innan jag känner för att plocka bort det. Hursomhelst är svaret på frågan: Det gör jag inte. Med det menar jag att ingen kan orka hålla på som jag gör HELA TIDEN. Jag gör det i några veckor, sedan blir det såhär som det är nu. Jag är orkeslös och inspirationslös. Mest på grund av för lite sömn. Jag tänker att jag borde öva sång, jag vet att jag borde börja studera in den där nya arian, och att nu när solen faktiskt skiner när man kommer hem från jobbet borde jag dra ut och springa. Men vad gör jag? Jag lägger mig i sängen och tittar på serier. Avsnitt efter avsnitt. Jag älskar den serien, men jag vill bara att alla säsonger ska ta slut så jag slipper längta efter nästa avsnitt till förbannelse. Det är ju ändå bara en låtsasvärld som inte finns. Not worth getting fat for. Jag inbillar mig att jag behöver ta det lugnt och vila från aktiviteter i en vecka för att jag annars far och flänger så mycket. Men vad jag egentligen behöver är sömn, men likt förbannat sover jag för lite, för jag måste ju se ett, bara ETT avsnitt till. En ond cirkel som jag tror många känner igen sig i. Jag har alltså legat i sängen hela eftermiddagen och kvällen, och när klockan är 00.00 och det är dags att sova är jag uppe i varv. Sedan ska jag upp vid 06, och då är den dumma bollen i rullning. Vad jag behöver nu är en fet spark i baken. Because who am I kidding? Jag är bara LAT. Så därför ställer jag klockan på 05,00 imorgon för att hinna springa innan jobbet. Så, nu har jag skrivit det på bloggen, om jag inte springer nu är jag sämst. Jag har haft några "down-månader". Sedan i september ungefär. Visst, jag har övat sång och tränat. Men inte alls i samma utsträckning som när jag gick på operastudion och gymmet låt fem minuter från skolan. Det behöver hända något. Jag vet inte vad. Men något som får mig på rätt spår igen. Jag känner inte riktigt igen mig själv som en latmask. Serien jag tittar på är för övrigt "The vampire diaries". Jag rekommenderar den inte för den tar över ditt liv och du blir lat.
En bild från förra våren då jag inte var lat. Jag hade inspiration, och magrutor. Nästan iallafall.

En bild från förra våren då jag inte var lat. Jag hade inspiration, och magrutor. Nästan iallafall.

 

Visselregister

Hej! Jag har nyligen upptäckt en "ny röst" hos mig själv. Eller, jag har vetat att den funnits där, men nu har jag vågat öva lite mer på att sjunga i det höga registret. Det är svårt att förklara, men det känns som att jag har fem olika röster beroende på i vilken oktav jag befinner mig. Man brukar ju mest tala om bröströsten och huvudklangen, och ibland om visselregistret. Det jag hela tiden har trott varit min visselröst har nog i själva verket varit en lättare form av huvudklang, för den rösten jag hittat nu, som ligger mer än en oktav över höga C, känns helt annorlunda och låter nästan som en busvissling. Detta tycker jag är väldigt intressant att experimentera med. Man kan göra så otroligt mycket med rösten! Nu är nästa steg för mig att egalisera mitt visselregister med huvudklangen och kunna sjunga enklare skalor där upp, med kontroll. Det är lättare sagt än gjort, men jag älskar ju denna typ av utmaningar. Många operasångare använder sig av detta register. Speciellt  koloratursopraner. Men även popsångare gör det. Mariah Carey t.ex är ju känd för sina extremt höga toner. Även en del män kan sjunga i visselregistret. Är det någon av er som har erfarenhet av detta, som kanske själv kan sjunga i detta register? Kommentera gärna i sådana fall och berätta! Om någon kan förklara lite mer vad som händer med stämbanden här och hur detta fungerar rent fysiskt, lämna en kommentar! Nedan kan ni se en video när jag sjunger några visseltoner! trim.C083D0B9-D95B-4553-BE15-2718062EB9C1          

Invigning av Prime burger

Efter en kort arbetsvecka började denna helg på bästa sätt med att träffa min goda vän Marielle på invigningen av restaurangen Prime Burger på Hötorget med Finest.se. Vi åt en varsin California burgare som var supergod, med både vanliga pommes frites och sötpotatis -pommes frites vid sidan av. Perfekt för den som inte vill äta vanlig potatis. Sötpotatis är mycket nyttigare! Till detta fick vi ett glas rödvin, och sedan blev det ett glas rosé. Mysigt i vårkvällen! Dock blev det en hyfsat tidig hemgång, för i morse ringde klockan redan 05:15. Jag har nämligen varit med på en TV-serie inspelning idag där jag förutom agera lite har fått sjunga. Mer än så får jag inte säga fören i höst då det sänds på TV4...Men roligt var det iallafall, och lite extra klirr i kassan, trots att jag var väldigt trött efter bara några timmars sömn. Tur att det alltid finns obegränsat med kaffe på dessa inspelnings- locations! Jag önskar er en trevlig helg!
Jag och Marielle på invigningen.

Jag och Marielle på invigningen.

1428605414-746 1428606284-746

Crossover singing

Ni som har följt min blogg och min musikaliska resa vet att jag alltid har slitits mellan opera och musikal. Att jag alltid känt mig som en "musikalare" men att min röst passar bättre för opera, och jag tycker mer om att sjunga med en klassisk teknik. Därför valde jag operaspåret, för jag tänkte att om jag lyckas få en karriär inom något av det så har jag störst chans inom opera. Jag trivs med att sjunga opera och det känns rätt för min röst. och åren på operastudion har varit otroligt utvecklande. Men jag har saknat musik som känns mer lättillgänglig och medryckande, som musikal ju ofta är, och att agera en sång med mer karaktär i rösten ( självklart ska man agera en operaaria med karaktär också, men i musikal är det mer tillåtet att göra som man själv behagar), samt att dansa. Under de år jag har studerat på operastudion har jag dansat vid sidan av för att hålla igång. Jag har haft ganska mycket diskussioner med min pojkvän (som utbildar sig till musikalartist på BA i Göteborg) fram och tillbaka, huruvida jag ska satsa på en karriär som crossover (att man med klassiskt skolad röst sjunger både opera och musikal) eller inte. Han är positivt inställd till detta och tycker att jag ska testa. Min sångpedagog vet jag skulle inte gilla det alls. Hon är rädd att jag ska hamna i "gamla spår" igen och börja spänna mig och använda en teknik som kan vara skadlig för min röst. Om man gör rätt ska det ju inte vara det, men jag förstår henne. Vi har jobbat så mycket de senaste åren med att få bort gamla (o)tekniska vanor, och långsamt mejsla fram den lätta koloraturröst jag har nu. Jag är själv väldigt rädd om den och vill ABSOLUT INTE förstöra den. Idag hade jag ett samtal med en av pianisterna jag brukar jobba med om just det här. Han gav mig ett väldigt bra tips. Nämligen att fortsätta med operan och jobba på min klassiska teknik så att jag känner mig helt och hållet hemma och trygg i den, innan jag ger mig in på musikal. När jag är rotad i min operateknik kan jag ta det beslutet då, om omständigheterna är de rätta. Att jobba på båda teknikerna samtidigt och bli lika bra inom båda genrerna är helt enkelt inte realistiskt. Som alltid måste man välja. Åtminstone just nu, och då väljer jag opera. Dock kan jag hålla liv i musikalsjälen genom att jobba på det då och då och ta en och annan sånglektion och danslektion. Tillbaka till begreppet crossover Tyvärr känns det som att det finns en pågående, tyst fajt mellan musikalvärlden och operavärlden. Allra helst från den klassiska sidan, där många, absolut inte alla, men många hyser agg mot crossoverartister. D.v.s, sjunger man inte opera på riktigt, med perfekt teknik, så är man inte värd så mycket, och kan ofta vara ett föremål för skitsnack. Operavärlden är lite pretentiös på det viset, och det tycker jag är tråkigt. Alla stilar har sin charm, och dras man till många olika scenkonstformer tycker jag snarare att det är ett tecken på kreativitet och mångsidighet, vilket ju är bra inom showbusiness. Dock förstår jag att man inte kan bli en fulländad Bel Canto sångerska samtidigt som man är en Broadwaystjärna. Då måste man helt enkelt vara född till supermänniska. Några kända och folkkära crossoverartister är b.la Sarah Brightman och Andrea Bocelli. Inom operavärlden kan man få höra en del negativa kommentarer om dem. Broadwaystjärnan Kristin Chenoweth har en masterexamen i opera, men valde musikal, och hennes röst har utvecklats därefter. Lyssnar man t.ex på "The girl in 14G", som skrevs speciellt till Chenoweth, och som är en sång där man måste använda sig av många olika sångtekniker, märker man i "operadelen" att hennes röst låter ganska luftig och utan nämnvärt stöd. Däremot glittrar hon något utomordentligt i resten av sången. Barbara Cook är en crossoversångerska som stått på både The Met och Broadway och som sjunger "Glitter and be Gay" ur operetten Candide mycket bra, men lyssnar man sedan på operasångerskan och koloratursopranen Natalie Dessay sjunga samma sång, så bleknar Cook i jämförelse. Det jag menar är att det är svårt att göra både och, men alla dessa sångerskor och sångare är fantastiska artister och duktiga på det de gör (uppenbarligen). Att en del av dem ska vara föremål för negativitet är bullshit. Ni som läser min blogg och som utövar musikal eller opera, eller kanske rent av crossover, kom gärna med synpunkter och tips, och dela gärna med er av era egna erfarenheter. Jag tycker att det är väldigt intressant att läsa och begrunda. För övrigt hittade jag denna och denna artikel idag som handlar om just crossover. Googlar man dyker det upp massor. Läs gärna! 1891169_10152081603069735_1538120053_n