Jag planerar all min fritid kring när jag måste öva och när jag har sånglektioner. Jag planerar resterande utgifter efter att jag har betalat sånglektioner, pianister o.s.v, och eftersom jag tillfälligt bor hos mina föräldrar borde jag verkligen betala mer hyra till dem än jag gör, och när jag pratar med min pojkvän eller vänner kommer jag allt som oftast in på min egen framtid och hur den ska te sig. För att det är så mycket som måste lösas, och folk omkring mig undrar alltid, och frågar man mig får man tillbaka en lång utläggning om artisteriet, den eviga strävan och outtröttliga viljan, livsstilen och vad den betyder för mig. På gott och ont.

Det var nog ganska länge sedan jag insåg att jag är självisk. Ibland känner jag faktiskt att det gränsar till narcissism på grund av sättet som jag promotar mig själv, genom min hemsida, Facebook och här på bloggen. Men idag är det en självklarhet att vara aktiv på sociala medier som en del i att nå framgång, åtminstone om man satsar som entreprenör.

Att vara självisk klingar ganska fult. Men det är ett faktum att man måste vara det för att kunna slå i denna bransch, som är full av begåvade människor med lika stora möjligheter som jag. Att trampa nedåt och slicka uppåt tror jag dock är att ta det för långt. Ödmjukhet varar längst, men man måste våga vara självisk, för det kommer alltid finnas människor som tycker annorlunda än jag, som tycker att jag ska göra något annat, jobba med något annat, spendera mina pengar på något annat. Dessa människor menar för det mesta väl, det vet jag, men det är JAG, inte DEM som kommer  ångra att jag aldrig ens försökte.

Idag pratade jag med min sångpedagog om detta, och hon talade om för mig ,vänligt men bestämt, att med den lätta, högt klingande rösten jag har, måste jag satsa NU. Senare är försent. Detta innebär, till skillnad från exempelvis en sopran som har en större och mer dramatisk röst, eller en man för den delen, att jag inte har lika lång tid på mig att utvecklas, för de roller jag eventuellt får spela är oftast unga flickor i tonåren. Är jag 35 år är jag helt enkelt för gammal.

Jag börjar förstå nu att det är mycket man får offra för sin tid i rampljuset. Men jag tänker inte ge upp innan jag har försökt!

Notera: För övrigt bryr jag mig väldigt mycket om andra människor och vad de tycker, och jag är plikttrogen, vilket innebär att jag springer från sånglektionen till jobbet om det blir nödvändigt, för jag avskyr att komma sent. Det är därför det här med att vara självisk på sätt och vis känns väldigt motstridigt.