Browsing Category

Utbildning

Blandat Utbildning Utrustning

Föreläsning med veterinär och tandspecialist Therese Lundberg

I måndags mötte jag och en förväntansfull grupp med hästintresserade på Johannesberg för att förkovra oss i ämnet hästens tänder!

Vi startade i stallet där ett kallblod fick en tandundersökning, följt av en mindre slipning.

Jag hade papper och penna (och kameran) i högsta hugg, här följer mina anteckningar från en mycket intressant afton.

Therese rekommenderar att när man sederar en häst (vilket man lämpligen gör vid tandundersökning) så är det bra att vänta en stund, då olika hästar reagerar olika. En del blir väldigt trötta, andra mer vingliga, en del blir inte alls tillräckligt trötta. Ofta är hästarna lugnare i sin hemmamiljö än på kliniken, där en större dos kan behövas, upp till 30% mer.

Generellt är kallblod känsligare än fullblod, som är mer tåliga. Det är nästan ”schettisdos” på en ardenner. 

När kallblodet framför oss är ”lagom” sederad, och boxöppningen riggad med spännband och en båtfender som hästen kan vila sitt huvud på, får den munnen uppspänd. Därefter spolas munnen med en stor spruta som jag förmodar agerar som en lättare variant av högryckstvätt, en hink står placerad under och en hel del gott och blandat kommer ut. Hästens mun är ju smärre enorm.

IMG_8342

IMG_8343 IMG_8345

Therese undersöker efter hennes ”system” som hon har; främre delen, slemhinnan, kindslemhinnan och mungiporna. Hon ser övre tänderna med en spegel och hittar en liten hake längst bak, som troligtvis uppstått pga. hästens tuggfunktion och underbett. Hon slipar ner den lilla haken och tycker i övrigt hästens mun ser relativt fin ut.

Hon nämner att halvblod och varmblod oftare har överbett, och att det kan vara en god idé att be om en tandkontroll innan man köper en häst. De hästar som har mycket överbett har en större risk att få hakar och biter sig lättare i kinden. Mer tryck kan även uppstå när hästen går i samlad form. Underbett är vanligare hos kallblodiga hästar, här refererar jag till kindtänderna, inte framtänderna 🙂

Hon frågar ägaren om vilken typ av bett hon rider på och när pålle kvicknat till något så testar vi hennes bett, och kan konstatera att det är lite för brett. Therese visar hur man kan mäta upp bett, med fördel med hjälp av ett odelat bett som inte viker sig i munnen, dra bettet till ena sidan och se hur mycket eller lite som ”sticker ut” i mungipan. Helst vill man att bettet inte ska sticka ut nämnvärt alls. Det är också betydligt lättare att upptäcka skador från för korta bett, då de är ytliga skador som vi oftast kan se, kontra de på insidan av mungipan. Låt bettet sitta så långt ner som möjligt som är bekvämt, när man hittat rätt läge brukar hästen ofta blir stilla och helt lugn i munnen. Bettet ska ligga an mot mungipan och inte sticka ut. Therese föredrar fasta bettringar då de stabiliserar mungipan.

Ägaren som upplevt att hennes häst ”bitit tag i” och ”fipplat” en del med bettet, får tipset att testa rida med ett odelat bett i en månad ungefär, därefter rekommenderar hon henne att varva mellan olika typer av bett, och bettlösa alternativ, för att bryta ovanan. Precis som när man själv behöver bryta sina mönster från att tex. bita på naglarna.IMG_8350

Ett bett ska ALDRIG slå mot tänderna! Akta dig också för att dra upp bettet för högt med huvudlaget, det ska inte bli några nämnvärda veck i mungipan på hästen -när du rider den så får hästen aldrig någon eftergift då det ligger ett konstant tryck emot. 

Efter denna praktiska demonstration samlades vi uppe i kafeterian och Therese berättade om hästens anatomi, biomekanik och hur vi påverkar hästens mun på olika vis. Det var mest fokus på kindtänderna, där över och underkäke helst ska ligga dikt an mot varandra, de första tänderna man ser på kindbenet kallas P2, P1 är nämligen vargtanden som vissa hästar får.

IMG_8354

Framtänderna betar, kindtänderna blandar, delar och sorterar och för födan bakåt in i magen.

Bettets inverkan

Bettet stimulerar samma reflexer som när hästen äter. Det kan vara bra att vänja in unghästar bettlöst, så de först lär sig signalerna, och därefter lägga in ett bett, om man anser att det behövs.

Tränsbett: Ger vanligtvis mer skador bakåt och på lanerna (tandköttet utan tänder mellan fram och kindtänderna, finns både upp och nertill i hästens mun).

Stångbett: Roterar fram tills kindkedjan tar stopp -vilket resulterar i mycket tryck mot lanerna. Tänk att kedjan är med och tryckfördelar bettet, spänn det så det kan viklas 30-35% du är långt ifrån ”snällare” genom att spänna kedjan löst.

Pesoabett: (Ett bett som Therese inte gillar alls.) Du har ingen kedja som stoppar, vilket resultarar i tryck på P2 (den första kindtanden) OCH tryck mot lanerna.

Baucherbett: Omvänd hävstång som verkar bakåt mot P2.

Tvådelade tränsbett: vanligare med problem att bettet viker sig och ger skador i mungipan och att bettet viker sig som ett V inne i munnen på ett för hästen obehagligt sätt, bättre med tredelade eller odelade raka bett.

Alternativa material: Syntet, eller läderbett är snällare mot hästens tänder men ger en ökad risk för skador på slemhinnorna.

Bettlöst: bettlösa alternativ behöver inte vara de snällaste, de ska sitta rätt och många varianter har ett konstant tryck på hästen, som sådeles aldrig känner den där eftergiften helt och hållet. Man ska också akta sig för att tränsa dessa för högt upp på nosryggen, då de kan orsaka tryck på P2. Ett fel anpassat Hackamore kan vara väldigt obekvämt om man har ont i kinderna.

Min personliga favorit just nu i tränsvärlden, är ett bettlöst alternativ från Hööks, det går i kors under ganaschen och man behöver inte spänna nosgrimman så hårt för att ändå få en fungerande broms. HÄR hittar du det, nedan en bild från Hööks, hade kanske satt nosdelen aningens längre ned efter kvällens insikter… 🙂

h

Nosgrimmor då? Engeska nosgrimmor medför oftare problem i P2-regionen, mao vid första kindtanden -som då utsätts för ett konstant tryck. Patrick Allori som jag var på kurs för förra helgen, tyckte nosgrimmor var helt onödiga -och jag är beredd att hålla med honom. Om jag inte fått det helt om bakfoten så är ursprunget till nosgrimman föjlande. När man började tävla i dressyr (nu pratar vi längesedan) så fick man poängavdrag om hästen gapade/visade obehag från munnen. Domarna tyckte ibland att detta var svårt att se, så man löste problemet med att snöra ihop munnarna -voilá nosgrimman uppfanns. Tycker personligen det är klart mer intressant att se om hästen visar obehag av min ridning, så jag direkt kan korrigera mig.

Desto tjockare desto snällare -eller? Therese rekommenderar oss att använda ett så smalt bett som möjligt utifrån din hästs mun. Allas munnar ser olika ut. Therese nämner att det inte finns någon tom plats i en hästs mun. Det är fullt av tänder, kinder och en enorm muskel -tungan! Så den är långt ifrån utformad med ett magiskt utrymme för ett bett, munnen är redan full av mun.

Therese tycker att det viktigaste är att bettet sitter korrekt, och att ryttaren är lyhörd mot hästens känsliga mun. Hon föredrar tredelade bett i många fall, men varje mun är unik.

Hur illa är det då? 

Therese och hennes kollegor har gjort en studie på hästar i kategorierna: tävling + motionsridning + fria hästar i lösdrift som inte reds. Man undersökte hästarna inne i munnen och tittade efter olika saker och gjorde sådeles olika ”fynd”. Försökte googla fram studiens resultat då siffrorna var slående, men får nog söka reda på resultatet på annat håll. Kan dock meddela att de fria hästarna hade minst munskador 🙂

57% av hästarna i studien hade skador på lanorna med stångbett, och hela 70% med stångbett som hade tungfrihet. Mao. är den där tung”friheten” inte någon snäll manick. Tungan är en muskel och är sällan den som tar trycket först.

Tryckskador: om hästen har en liten tryckskada är det ingen större fara, det kan härda den. Men blir trycket lite för stort så dör cellerna, vid kraftiga trycksår så kan det ta upp till 14 veckor för hästens mun att läka.

Lanskador: Vid skador på lanerna så ser man först en rodnad, nästa steg är svullnad, och därefter öppna sår, blir det inflammerat så kan det gå ner i käkbenet, aj! En inflammerad lanskada kan ta upp till 6 månader att läka ut och hästen kommer förmodligen vara känsligare än innan skadan för tryck igen.  Har hästen en fin och ”lugn” slemhinna så tycker Therese det är ok att använda bett, men var medveten och mycket lyhörd.

Det är lika vanligt med problem i underkäke, som överkäke.

Olika bett medför alltså olika typer av skador och angriper olika typer av tryckpunkter i hästens mun. Therese återkommer till att hästen ska kunna ”komma undan” bettets tryck. 

Vad kan du göra?

Kolla din häst 1 gång per år, och starta första kollen innan du sätter ett bett i munnen på hästen för första gången, vid 2 års ålder. Om man inte kollar hästens tänder regelbundet kan den få stora problem. En tand kan bara slipas ner ungefär 2 mm. sedan kommer pulpan och vävnad fram. Ni som klippt en hund eller katts klor kan säkert känna igen er… Hästen har även massvis med nervvävnader i tänderna och slipar du för mycket gör det ont och då kan det resultera i att hästen slutar äta.

Underkäken på en häst växer till sig till det att hästen är 7 år.

Vargtanden brukar synas vid 1 års ålder, ta bort den. Men den orsakar inget problem om du bara ska rida bettlöst.

Jag frågade om någon studie gjorts på hästens nacke, som blir väldigt utsatt om man samlar in hästen för mycket, men någon sådan hade hon inte sett ännu.

En häst kan även drabbas av karies, oftast i överkäken och där oftast i första (P2) eller fjärde tanden. Detta får den vanligtvis pga. streptokocker, detta blir även allt vanligare tyvärr. Detta går att laga med kompositmaterial.

 

Nyfiken på mer om hästens mun?

Läs Therese skrivelse om bett och munproblem hos häst HÄR tidningen Hippson skriver också om ämnet i en artikel HÄR

Nedan några bilder på hästens tänder -de är stora!

IMG_8354 IMG_8355 IMG_8357 IMG_8358 IMG_8359 IMG_8360 IMG_8361

 

 

Blandat Utbildning

Session 6 utbildning i Integrerad Ridkonst

Tidigare har jag varit snabbare på att renskriva mina anteckningar från utbildningsdagarna på Johannesberg, men den här gången behövde jag lite mer tid att smälta all information. Eller marinera den, som Christina Drangel skulle sagt.

Denna gång fick Nikita, min förra medryttarhäst följa med mig. Hon har inte tränats så mycket på sistone men åh så roligt vi hade! Hon är en korsning shagyaarab-halvblod, och var min soul mate i fyra härliga år, hon kommer även följa med vid nästa utbildningstillfälle i juni.

Dag 1

Detta segment hade vi fokus på handen.

Vi startade med samling i och en allmän genomgång i biblioteket.

Feldenkraisövningar låter dig ta IN information i kroppen genom känsla. Tänk till exempel på hur olika människor skakar hand på olika sätt med varandra, en del har fasta handslag, andra skakar mer och en del är mjukare och andra hårdare. Alla sätt är rätt, men olika.

I ridningen behöver vi först uppnå MOBILITY och först därefter STABILITY, något som är lättare sagt än gjort.

Det är lätt att, om man blir pratig medan man rider, så ökar risken för handen att också bli lite flaxig och pratig den med, försök fokusera på hästen och rid i nuet. Vår ”prathjärna” gör handen lite mer stimmig. Gissa om jag känner igen mig här 😉

Respektera det intima mellan elev och lärare, och även kvinnligt manligt. Ska du vidröra en elev för att få den att känna någon spänd kroppsdel/slappna av i en axel, eller något dylikt, fråga ALLTID om lov först.

Stissiga hästar och handberöring; ibland kan det vara för intimt med handflatan mot hästen, men upplevas mindre intimt och mer ok med handryggen för vissa hästar. Olika hästar föredrar olika kroppskontakt av oss människor. Respektera varandra och var lyhörd.

Vi alla går omkring med olika typ av tonus, muskelspänning i kroppen, vem behöver mer eller mindre tonus, och vart?

Det finns inga dåliga elever, det är utmaningen som lärare att anpassa lektionen. En del kan utmana dig mer eller mindre, och du kommer själv lära dig mer av vissa. Och glöm aldrig, att eleven känner sin häst tusen gånger bättre än vad du gör. Individens utveckling, utifrån individens utgångspunkt. En subjektiv förbättring.

Vi fick alla frågan – På vilket sätt står jag i vägen för mitt lärande?

Efter samlingen så red vi fyra och fyra i ridhuset, fyra till fots ”skuggade” varsit ekipage som de sedan gav feedback till, 2-3 bra saker, en sak att förbättra, och en extra bra sak. Detta segment hade jag med mig min före detta medryttarhäst Nikita.

Min feedback:

Bra skuldra-höftposition, följsam bra trav med fin bålstabilitet. Ska tänka på att behålla min ridning in i skritten så inte bröstet faller in och höften och skänkeln bak. Extra bra att jag rider och inte bara anpassar mig efter hästens eventuella brister, det blir bra då och en väldigt härlig utstrålning. Behöver jag säga att den här övningen både förstärker oss ryttare och även oss som instruktörer med härlig positiv energi?

Handövningar, själva och med varandra -den ena agerar tygel och den andra för ”tygeln”

Vi fick ta varandra i hand två och två som att vi ”skakade hand” med varandra, den ena från hästryggen och den andra stod på marken (eller på en pall om hästen var hög). Vi skulle känna på varandras tygeltag och följsamhet, väldigt intressant! Alla kändes olika, och jag kan bara tänka mig hur olika det måste kännas för hästarna att ridas av olika ryttare! Upplevde att jag gjorde mindre handrörelser än min handkompis, inget konstigt bara ett noterande.

Höger hand: Under vår hand-i-hand rörelse med varandra så upplevde jag mycket mer tonus och större rörelser. Det kändes skarpare och ville inte helt låta mig föra handen som jag ville, när det var min tur att föra. Tydligare handkraft. Höll hårdare i mig än tvärt om.

Vänster hand: Liknande som ovan men här höll min kompis om mina fingrar mer, jag kände av mina biceps och det kändes som att jag själv tränade fast det var jag som stod på marken nu.

Efter detta fick vi bestämma oss för en av våra händer, och bara känna efter vad och hur den gör när vi rider. Fokusera på bara handen. Vilken hand väljer du spontant först just nu när du läser detta?

Höger blev mitt första val, kanske för att jag är högerhänt, kanske inte. Jag upplevde en stund efter att vi ”handat” att det porlade, som kolsyra i höger hand, och det kändes som ett mer hackigt vridmoment, sedan blev allt mer mjukt.

Ridlektioner Dag 1

Efter en god lunch så var det individuella ridlektioner för Christina Drangel. Här följer noteringar från både mitt eget och mina kurskamraters pass:

Du är hästens dirigent som håller takten. Räkna gärna takten, det hjälper!

Kalibrera din insats med hästen.

Prata med hästen, ska ni tex, trava, säg då ”trava”, hästar kan förstå mängder av ord, upp till 200 har jag läst någonstans. Men de vanligaste orden vi hör är tyvärr nej och smackljud -inte så trevligt.

Jag och Nikita fick öva på uppbromsningsmuskulaturen, att inte göra så kallade ”bomstopp” eller tvärnitar. Rida stilla, titta på halsen från manken upp till öronen, först hitta utsidan på hästen, och fram-neråt sökning, sedan fånga upp med underskänkeln, hålla yttertygeln med urtymme för bogen att komma ut ordentligt och skänkeln så rygg och mage kommer upp. Knepigt men kul!

Luta dig utåt, ofta känns det brantare åt det håll manen hänger. Placera käken/örat så kroppen följer med, ögonen är vana vid en viss ställning och påverkar oss enormt.

Blir det för mycket stor trav, rid mindre lätt (studsa inte lika högt upp/ner) tryck bara på sadeln, eller tänk att du sätter dig ner istället för att du ställer dig upp. Eller att du niger.

Ytterhanden ska generellt vara lägre än innerhanden.

Ibland håller vi lite längre på insidan tills hästen ”hittar” skenan till garderobsdörren att falla in i på rätt sätt. Glid in i rätt position, låt hästen komma dit utan för mycket stress, det blir mer långsiktigt och kvalitativt. Akta dig för att hänga kvar i innertygeln.

Säg vad eleven ska uppnå istället för vad den ska göra.

En för snabb eftergift kan sätta hästen i obalans, jag tror generellt att vi behöver vara långsammare med våra händer när vi rider. Tajming is everything.

Som alltid när vi rider individuella pass och tittar på varandra, så är det roligt att se hur samma övning kan vara så totalt olika för olika ekipage. Inte rätt eller fel, bara olika, precis som att vi skakar hand på olika sätt.

Låt bogen komma ut och halsen in, bli längre på baksidan än framsidan av din kropp. Runda din imaginära svans och släpp ner/in bröstkorgen.

En övning flera av oss gjorde var att rida rakt upp på kvartslinjen, för att sedan ”suga ut” bogen till fyrkantsspåret igen. Vi fick vara noga med våra axlar och föra ut hästen med ytterhanden. Var noga med att bogen verkligen kommer ut och håll ytterhanden ut från den ”ledande” bogen så den får plats att verkligen komma ut, försök sedan fånga lite kontakt på ytter med både hand och skänkel.

En häst som deltog hade som ett litet snitt i den stora ”limpan” eller boaormsliknande muskeln längs med halsen. Detta kan bero på att han spänner både utsidan och insidan av halsen, prova själv att spänna båda sidorna av din hals -hur känns resten av kroppen då?

Muskeln var lite olika ”snittad” på höger kontra vänster sida. En orsak till detta kan vara att man för tidigt har tagit i yttertygeln, innan bogen hunnit komma ut. En sådan ”dubbelspänd” häst behöver verkligen falla ur sin spända kropp och vardagliga ”pepparkaksform”, bli lite mer uppmjukad och geléaktig.

Ryttaren fick öva på att föra sin egen nacke och öra utåt och bara låta hästen följa med. Vi hade som jag nämnde fokus på handen och hon fick öva på att vispa runt lite med sin tumme så den inte skulle bli för statisk.

Vi hjälpte även hästen med lite Ttouch, här gör jag så kallade pytonlyft.

Skärmavbild 2015-05-09 kl. 21.37.57

I en öppna, öppnar man voltens storlek. I en sluta, sluter man voltens storlek.

Vi pratade om några av alla hundratals begrepp som vi försöker uppnå och rida efter, inte alltid så lätt när det dessutom översätts från olika språk. Shoulder in = öppna. Shoulder out = Piet Bakkers namn på förvänd öppna, ytter fram ska då initiera rörelsen.

Viktigt att ytter bog kommer ”ut” först, sedan kan man ta yttertygeln och börja med form, takt, tempo.

Dag 2

kollage1

Vi inledde dagen med individuella lektioner, det kanske låter lite enformigt för er läsare att upplägget på våra segment är relativt snarlika, men OJ så mycket som händer i manegen. Det övas, finslipas, analyseras och utvecklas, till allas stora glädje.

Tänk på att sitta på din imaginära svans, och föreställ dig nästan att du ska dansa limbo -då kommer du ner i sadeln och hittar balans för dina armar och händer som lugnt kan röra sig mer fritt -upp och ner och åt sidorna, att rotera in lillfingrarna kan vara ett bra knep också.

Ibland kan det vara bra att filma/fota en elev så den själv får en till dimension på övningen. Vilket ofta kan utveckla hen ytterligare.

Övningen med händerna fortsätter och vi fick föreställa oss att våra händer kramade tygeln som om att den vore playdoughdeg -segt, mjukt, långsamt, bekvämt.

Har du en förmåga att sitta lite för upprätt eller kanske svankar lite extra i sadeln, tänk då att någon tar tag i dina höfter bakifrån och drar dig bakåt, neråt i sadeln.

Den låga ytterhanden säkrar upp att du lutar dig till utsidan.

När hästen inte litar på den yttre skänkeln, tryck ner foten i stigbygeln istället då.

Min tur! Jag fick fokusera på att ta ner min ytterhand ännu längre ner på hästens bog, och rida med tumtopparna mot tygeln för att få mjukare händer och armar. Häftigt hur en sådan minirörelse kan påverka hela ens överliv. Testa själv, håll vad du nu har nära till hands som liknar en tygel, och vinkla tummen som du normalt håller den, och ändra sedan så att själva tummspetsen möter tygeln istället.

Jag ska tänka på att det är ytterbog och ytter framben som startar vid en tempoväxling.

Behåll innerskänkeln lång och min sits till utsidan (rumpan) tung, låg ytterarm och hög innerarm.

Tänk på handpositionen, block talja (skrev jag om i mitt förra inlägg från utbildningen) har du händera lagom långt fram över manken blir det lättare för hästen att falla över och in/ner.

Om det finns en tendens för tvärnitar vid tempoväxlingar när magmusklerna börjar kännas hos en del hästar, anpassa träningen för var ni är idag. En trött rygg är en trött rygg, en trött magmuskel är en trött magmuskel…

Det är när vi bromsar/styr/svänger, som vi oftast faller fram med våra överliv. Håll i transversus, och håll kroppen tillbaka, men armarna framme i samma position.

transverse_abdominus200

Bild från: www.teachpe.com

Vissa ryttare kan dock behöva släppa (!) transversus lite för att få hästen mer framåt, men vanligast är att vi ryttare vackert får hålla i våra magmuskler för att hjälpa hästen.

En bålstabilitetsövning för hästen kan vara att varva mellan halt -skritt-halt-back-skritt.

En av ryttarna fick öva på att bli mjuk i sin yttre armbåge.

Vanligt att övningen är ”över” när man kommer ut på fyrkantsspåret, vissa hästar har en liten tendens att skynda fram dit de sista stegen.

En del, kanske framförallt sneda hästar, eller bara sneda sadlar, kan tippa över ryttaren mer till den ena eller andra sidan -ni känner säkert igen er 🙂 Vi pratade då om huruvida man skulle kunna korrigera det med tex. olika längd på stiglädren, men tyvärr blir det ofta så att man kompenserar den snedheten i sin höft då istället.

Vi avslutade dagen med rakriktande longering, ledorden löd: 

Placera, lätta, driv

Prata gärna med hästen, med vanliga ord. Den förstår mer än du tror!

Relativt vanligt att hästen börjar ruska på huvudet efter ett tag, kan vara spänningar som släpper i nacken.

Tips är att göra så kallade maglyft när man ändå ska byta varv. Maglyft är när du smeker hästen under magen så att den höjer sin rygg. Man får ta olika hårt på olika hästar, ibland hålla stilla väldigt försiktigt och på en del hästar får man pressa lite hårdare på, var lyhörd.

Dra tömmen mot dig när hästen är på sin utsida för ökad effekt. Tajming är a och o.

Akta dig för att backa runt, lätt hänt! Du är hästens dirigent, inte tvärt om.

Dag 3

Vi pratade en hel del om olika typer av halter detta segment också, hur stannar du när du går? Hur stannar din häst, om du tränar avsuttet eller med dig på ryggen? Blir det en tvärnit, eller segar sig hästen samlad, och går, in i skrittens position?

Man kan ofta se en ryttares ”hyss” vid tempoväxlingar eller halt. Ni vet den där blicken som så lätt far ner på hästen, eller skuldran som smyger iväg åt det ena eller andra hållet, eller kanske är det ett ben som gör lite som det vill om det får tillåtelse?

Jag har till exempel en förmåga att vara för snabb i mina rörelser, jag som person är relativt pratsam, utåtriktad, företagsam och gör mycket saker i min vardag. Jag trivs helt enkelt som person med att just GÖRA mycket och vill gärna hinna med mycket saker i mitt liv. Hur spelar detta då in på mig som ryttare? Jo, jag vill även göra mycket och ibland för snabbt här. Jag säger absolut inte att det är så för alla, men en del mer extroverta, pratsamma utåtriktade personer kan ibland bli lite FÖR snabba även i sina rörelser på hästryggen.

Min utmaning är sådeles att göra långsamt, vilket jag upplever som väldigt utmanande, och intressant. Då får även mina armbågar en chans att bli mer mjuka, jag kan tillåta mig luta mig mer tillbaka i sadeln och in i ”kugghjulen” som hästen rör mig i, och som jag rör hästen i. Jag kan följa med med armen mer fram med en annan slags lätthet.

Något jag uppskattar med Christina som instruktör är att hon frågar om vi ”känner” det hon strävar efter att vi ska ”känna” just i den övningen, och att vi får en chans att också känna efter, korrigera detaljerna och öva in övningen i oss. Vi människor är ju dem som ofta behöver mer korrigering än hästen vi sitter på.

Vi pratade också om att man kan förbereda en ändring, tex, ska du byta varv, byt först med ditt sinne, vart du ska rida, sedan med din kropp och därefter med handen, inte allt samtidigt. Det blir mer följsamt och harmoniskt då.

Ibland kan vi också behöva göra extra mycket ”fel” för att upptäcka att vi själva gör något tokigt. Som att sitta ännu mer si eller så, för att få in det i vårt eget system och kunna uppfatta det hela. Tex. om du travar sittandes, testa skumpa olika mycket för att hitta det ”rätta” skumpet för dig och just den hästen.  Eller känn skillnaderna mellan den bättre eller sämre sidan och överdriv för att känna. Sedan triggar våra hästar oss till olika saker, exempelvis kan den ”heta” hästen ofta ge oss en mer framåtlutad sits.

En sak jag finner väldigt intressant och givande med den här typen av ridkonst är hur en liten del av kroppen kan påverka hela ekipaget så mycket. Tex. om du håller naveln så kommer du troligtvis att vicka mindre i din midja när du rider (och därmed bli mer behaglig för hästen att bära runt på).

Vi kom in på synen för hästen, ser den allt? En del hästar är begåvade med en väldigt lång pannlugg -hjälp den med en tofs! Några andra har relativt insjunkna ögon, hjälp den så gott du kan genom att vrida på hästens huvud så den slipper få plötsliga överraskningar, och var vaken själv som ryttare för vad som eventuellt kan upplevas som skrämmande för din häst. Sedan är ju relation en förutsättning, att hästen känner sig 100% trygg i din närvaro.

Slutord: Ha inte högre ambition än din elev. Vänta istället ut att eleven ber om det, tex. att gå vidare, en ny övning mm. Ofta vill man hjälpa till så mycket, men Rom byggdes inte på en dag, och vi vanliga människor lär oss inte en balettkoreografi på en timme.

Nik1 Nik2 Nik3

Fotografierna nedan och i ”kollaget” ovan, har min kurskamrat Ellen Helsing tagit, hon skriver också om våra möten på Johannesberg i sin norska blogg här: http://ellenhelsing.blogg.no/

 

 

 

 

Utbildning

Fortsättning Elements of Dressage av von Ziegner

Här: http://blogozine.net/malin/?p=1748 kan ni läsa början på mina tankar om Kurd Albrecht von Ziegners bok som jag finner mycket läsvärd. Och har nu renskrivit anteckningar från några kapitel till, håll tillgodo:

Att han så grundligt skriver att avslappning är A och O gillar jag. Något jag tänkt på mer och mer på sista tiden.

Det känns så kortsiktigt att jäkta på /fram en rörelse bara för att. Känner en hatkärlek till hans träningsträd. Ser jag trädet som en stege som är något slags recept på framgång, så misstycker jag. För alla hästar, och människor är olika i sinne och kropp. Kan jag däremot se trädet som ett träd, där jag kan plocka bladen som jag vill och låta en gren vara en vägvisare här och nu, då gillar jag det desto mer.

Han skriver att glada hästar inte blir spända; det ligger något i de orden.

En annan sak som slår mig är vissa saker som skrivs, är för mig så självklara. Såsom att låta hästen skrittas på lång tygel första 10-15 minuterna, inte nödvändigtvis med mig på ryggen heller.

Red en ny häst häromdagen, kände att innan jag satte mig på den så ville jag att vi skulle hitta varandra lite. Slappna av tillsammans. Ägaren tyckte väl kanske att vi bara kunde sadla på och bege oss ut. Men just de där extra minuterna, som jag i det här fallet valde att använda till TTouch, är de jag minns mest från den kvällen.

Gillar att han tar upp felaktigheter som försiggår i tävlingsarenorna, såsom ”legmovers” mm. bra att det uppmärksammas, och får folk att få upp ögonen och tänka efter vad målet är, vad korrekt form är.

Det blir så tydligt på engelska, att hästen ”should learn to accept the bit” något jag fortfarande inte blir klok på varför den ska behöva göra. Att acceptera något så onaturligt, undrar om det kommer finnas bett på hästar om 15 år; nu när det blir mer och mer uppmärksammat, fler alternativ kommer ut på marknaden, och träningsmetoder synas på detaljnivå. Läste även ett inlägg från en veterinärstuderande som ifrågasätter om bettet egentligen får plats i en hästs mun här: http://blogozine.net/malin/?p=1729

Gillar uttrycket, the warm-up is a matter of time, not miles.

Beat –footfalls within a gait –får mig att tänka på HUR hoven också slår i backen. Skruvar den sig, möter den marken mjukt eller hårt, med tån eller trakten först –och vad kan man få ut för information om ekipaget utifrån en analys av detta?

Han skriver mycket om tempo och takt, men hur vet man vilket tempo som är det optimala, takten för hästen bör självklart vara jämn, men tempot? Eller är de när dessa två kommer i symbios som man hittar det optimala? Men om flera olika tempon är i ”perfekt” takt. Vilket tempo är mest gynnsamt för hästen då?

Intressant att han börjar räkna hästens takt från bakbenen, har alltid utgått från frambenen först, men aldrig funderat på varför.

Bra att han skriver så grundligt om skritten. Värt att tänka på att hästar är flyktdjur som flyr i övertempo vid rädlsa/smärta/obehag. Lätt att tänka att en ”skenande” häst endast flyr av rädsla… Detta får mig också att skänka en extra tanke till alla ponnies som man relativt ofta ser i övertempo, med oerfarna, ibland för tunga, ryttare i obalans.

Generellt gillar jag hans vilja att skynda långsamt –med ett fokus, för HÄSTENS bästa!

Om saliv uppstår i munnen = obehag…?

Noterar det han skriver om att den unga hästen inte tar tygeln lika mycket på höger/vänster sida i början –något jag upplever med de flesta hästar –nyanser av oliksisighet eller brist på styrka och balans –givetvis påverkat av ryttaren. Han skriver om att handen ska tränas –men tänker också att utrustningen har en stor roll för beteendena som han spaltar upp på s.45:

  • above the bit
  • behind the bit
  • fighting the hand
  • tossing the head
  • leaning on the rein
  • keeping the mouth open
  • tilting in the neck
  • accepting just one rein
  • grinding the teeth
  • pulling the toungue up
  • stretching the tongue out
  • putting the tongue over the bit

Det här tänket med att efter ett år SKA man ha gjort eller kommit till ett visst stadie tror jag inte håller. Alla hästar –och ryttare för den delen, utvecklar olika delar i olika takt och så ska livet komma emellan också.

”On the seat” får mig att undra hur många som ”torr rider” på tex. en stol på ridskolan innan de bara testar sig fram –på bekostnad av hästarna.

Bra tips han ger på invänjning av skänkeln på unghästen från marken, genom att lägga handen där och på så vis lära hästen att gå undan för lätt tryck. Intressanta notiser om spöet och dess längd, sporrar förstår jag mig fortfarande inte på… måste finnas andra sätt att uppnå det som de ska hjälpa till med, på ett för hästen betydligt behagligare vis.

Är med på att man ska gymnastisera hästen för dess välbefinnande, men inte sätter jag piggar på min egen mage för att få bättre hållning medan jag är ute och joggar.

Han skriver vidare om skänkeln, menar han att vis ska ha konstant kontakt med underskänkeln? Inte risk för skänkeldöva hästar då? Och vad menar han med underskänkel –underbenet är ju långt, och berör hästen på olika ställen beroende på hur stor mage hästen har och hur långa ben ryttaren har.

Kul att han skriver att den välbalanserade hästen inte behöver tygeln alls, instämmer helt!!

Tråkigt att han förespråkar rollkür för att få hästen rygg mer avslappnad. Han är säkert betydligt mer erfaren och kan se nyanserna på ett annat vis än många av hans läsare, som jag är rädd för testar tips och knep på eget bevåg.

Hans grundidé om att även ”topphästen” ska kunna utföra allt grundarbete precis som ”finliret” tycker jag är bra att han poängterar.

Tycker om hans raka sätt att skriva, inga krusiduller, skönt!

 

 

 

 

Utbildning

Kyra Kyrklunds balanstips

Fick tipset om denna artikel idag, många bra ord. En sak jag funderar vidare på är det här med att sitta till insidan eller utsidan. Om jag sitter på hästen och lägger min vikt till tex. höger, då kan jag antingen luta mig så mycket att hästen går till höger, eller snarare trillar/faller till höger i obalans, av min vikt som stör den. Eller så kan jag föra den (så som man för en danspartner), till vänster genom att just FÖRA eller trycka den lite lätt på höger sida -till vänster. Hon nämner i artikeln att hästen vill ”putta” en till rätta så man sitter rakt över ryggen. Sedan är det en fråga om hästen går i flexor eller extensormönster, och om man vänder eller böjer hästen, och detta på böjt eller rakt spår… Men ville dela med mig av min fundering iaf.

http://dressagetoday.com/article/kyrklund_smaller_steps_030910-12392

Kyra Kyrklund’s Smaller Steps for Greater Balance

Dressage Olympian Kyra Kyrklund demonstrates a simple solution to common balance problems with horses at any level.

kyra k
Credit: kyra k

FEI

When riding a balanced horse, I feel as if it is soft and easy–I don’t have to do anything. I don’t need to do anything because I am one with the horse–as if we are dancing a seamless waltz.
On the other hand, if a horse is unbalanced, he’s like a drunken person who can’t walk a straight line because he does not have control of his step. Similarly, an unbalanced horse doesn’t have control of the length of his step or the speed of it, and therefore, he is sometimes wobbly, too. In addition to not wanting to have a wobbly horse, you want to balance your horse so he can bear more weight on his hind legs and use more of his muscles instead of his tendons and joints–the purpose of dressage.

The key to balancing your horse is to first ask him to take smaller steps. If I walk on a road and suddenly come to an icy patch, I lose my balance if I continue to walk as if I was on firm ground. After awhile, I learn that when it’s icy, I need to take small steps to keep my balance and avoid falling on my nose. Likewise, when a horse has problems with balance, you need to be able to influence him to take smaller steps. Eventually, at the same time, you will give the horse freedom in front, allowing him to find his own balance. This is the basis of collection.

Unfortunately, the most common advice I hear from ringside trainers is, ”Use more leg, and ride more forward!” If a rider uses more leg and the horse takes longer steps, the horse will lose his balance even more. The rider can improve the horse’s balance by asking for shorter, smaller strides. But in order to do this, the rider first must have a solid position so the horse can’t push him out of balance. The rider also needs to make sure the horse will stop from his rein aids and go from his leg aids, so that the rider can make effective half halts. Only by making effective half halts can the rider ask the horse to take shorter steps. Then the rider can ride more forward, increase the horse’s energy and achieve a more collected balance. So I teach my students how to shorten their horses’ strides and then ride forward in better balance.

In this article, we’ll review the components of a correct, balanced rider position. Then we’ll go over the ABCs of riding–making sure your horse stops from your rein aid and goes from your leg aid. I’ll give an exercise explaining how to put these aids together to make a half halt. In doing this, you will learn to shorten your horse’s stride, maintain his energy and improve his balance.


You can’t have control over your horse’s balance until you have control over your own balance. To be balanced, as I am here on Flyinge Amiral, you need to be sitting equally on both seat bones and strong in your middle section so that your horse can’t displace you.?Arnd Bronkhurst

Balancing the Rider
You can’t have control over your horse’s balance until you have control over your own balance. When you are balanced, you are the leader who oversees your horse’s length of step, speed, rhythm and direction. To be balanced, you need to have a correct riding position–you need to be sitting equally on both of your seat bones, centered in your body and strong in your middle part.

To ensure that your seat is in the correct position, you need to sit squarely on three points–one seat bone on each side of your horse’s spine and the crotch area down behind his withers. If you unconsciously sit on one seat bone more than the other–to the right for instance–your horse will want to go to the right all the time because he is trying to put you in the middle of his back. He will always instinctively try to make his own balance coincide with the weight he is being required to carry. Unknowingly, you are always steering him by using your weight to turn him right.

Everyone has a perception of his own balance. The crooked person must change his own picture of himself when he is riding. The unfortunate fact is that the crooked rider thinks he is straight. The correct position feels very uncomfortable and very wrong. That’s why you need a trainer who can watch you and analyze your position. He or she then can tell you when you are sitting straight until that correct position becomes a new and comfortable habit for you.

In addition to your seat, you need to have your leg and your upper body in such a balance that if your horse was taken away, you would land on your feet. If you are a bit behind the balance point with your legs out front, you will fall on your bottom. If you are a bit too forward or your legs are too far back, you will land on your nose.

Photo courtesy of Patricia Lasko
I often tell students not to be discouraged because
You also need to pay special attention to the angles of your elbows and knees. Think of having the weight of the rein in your elbow rather than in your fingers. Then your hand can be soft, supple and relaxed even when you are saying, ”No, I’m not going to give you a longer rein.” Many riders don’t keep an angle at the elbow–they ride with straight arms so the horse meets resistance at the rider’s shoulder, which makes the balance unstable. When the horse meets resistance from a deep elbow near the rider’s center, the rider can stay better balanced. The elbow has to be deep with a straight line from the horse’s mouth to the elbow.

As for the knee, many riders think that a longer stirrup leather makes a better dressage rider. However, when the leathers are too long, you end up with a leg that is too straight, and you can’t sit around your horse anymore. In principle, because the horse’s barrel is round, you can’t sit with lower leg contact without bending the knee. You can find the correct angle of the knee if you stand on the ground with your feet the width of your horse and bend your knees. As a general rule, you want to bend your knees so that the top of your knees are in line with the tip of the toes.

A rider secure in his own balance will help a horse’s balance and not be negatively influenced by it. I often think of how the late Herbert Rehbein sat on a horse. He would never crumble when a horse tried to get his own way. Rehbein was so strong in his position that he could keep himself balanced even if the horse tried to pull him out of balance. Ultimately, the horse would become more balanced himself because Rehbein maintained his balance.

Rehbein wouldn’t move, so some considered him a strong rider. But the word ”strong” when referring to an influential rider is misleading because it implies that tension is involved–and a tense muscle always has less feeling. I prefer to use the words ”secure” or ”centered” to describe the rider’s position when a horse tries to push him out of place. I am a solid rider, but I don’t need strong aids because I have body control that helps my position stay secure and centered. If the horse gets strong and tries to displace me, he usually is not successful. He then matches his balance to mine.

The balanced, centered rider is like the longeing girth and side reins. If a horse with a longeing girth wants to be longer in his frame, the side reins naturally resist him. But when he accepts the bit in the right frame, the side reins don’t pull back. When the rider is like the longeing girth, he can resist the horse who is out of balance without becoming tense anywhere and without pulling back on the reins, stiffening his back or holding with the leg. He can stay secure and centered in his balance.

Checking Your Brake & Accelerator
Once your balance and position are solid, you can begin to influence your horse properly, but before you are able to determine the length of your horse’s step, you need to confirm the ABCs or the basics of training dressage horses. You need to be able to stop your horse from your rein aid and make him go from your leg. This will allow you to make effective half halts–the key to asking your horse to take shorter steps and become balanced.

Stopping your horse from the rein is like using the brake in your car. When you use the brake to stop your car, it will remain stopped until you press on the gas. Once you have used the reins to ask your horse to stop, he should stand in place. If your horse doesn’t stop from your rein aid, then he isn’t going to be able to take shorter steps.

Your horse will remain standing still at the halt because he is relaxed. I always tell my students that you can’t force a horse to relax. If your horse doesn’t stand relaxed, you have to go forward, stop again and give again until he stands still without your having to influence him. Take whatever time necessary for your horse to relax even if you need to temporarily lose some activity. In the end, your horse must be able to come back from the rein aid, and you must be able to release the rein without your horse running off from tension.

Your horse also must be able to go forward from your leg, like your car goes forward when you press on the accelerator. You need to release your leg pressure when your horse goes obediently forward. If your horse doesn’t move forward sharply enough from your leg, you’re not going to be able to lengthen his steps or increase his activity.

Photo courtesy of Patricia Lasko
When I ride any horse, I make him sharp to my stop-and-go aids. Then I check and correct the horse
Once your horse is sharp to both of your stop-and-go aids, it doesn’t mean that he will be obedient to them for the rest of his life. You have to check and correct his reaction level every time you get on him.

Forward to Smaller Steps
When your horse is listening to both your rein and leg aids separately, then you can put them close together to make half halts to shorten his steps and improve his balance–remember my walking-on-ice analogy. As you make his steps shorter, you keep the energy, which goes up in higher and more expressive steps, leading toward collection.

To ask your horse to make his steps shorter but maintain the energy, put the aids together like this:

  • Your hands take and give to ask your horse to shorten his steps.
  • As your horse is shortening his step, your legs remind him to maintain activity–he is not allowed to just slow down the rhythm.
  • When your horse’s step is the desired length, rhythm and activity, release your rein and leg aids. Your horse should maintain the same quality. That is, he must keep the same length of step, speed, activity, rhythm and frame when you release the aids. If he does this, he is in balance.
  • Once your horse has his balance while taking shorter steps, you can use your leg to ride more forward with longer steps and improve his impulsion with a light contact with the mouth. If he starts to rush and come out of balance, repeat the exercise.

When you’re successful with this exercise, you will feel that your horse will take more weight on his hind legs and lower his hindquarters. His forehand will come up higher in the withers and the poll, and his frame will become shorter. You will have a more uphill horse–in essence, a more balanced, collected horse.

This exercise is equally effective for both hot and lazy horses. The hot horse has to learn to relax, and the exercise helps him to think and realize that it is quite nice when the rider gives the rein. The rider has to come to a point where he can release the ”brake” of the hot horse without him running off.

The lazy horse needs to be able to be ridden forward. The rider has to bring this type of horse back a bit so he can accelerate and then stop pushing. If the rider gets his horse’s steps shorter and more active, then he can accelerate and release the leg so he doesn’t have to push all the time.

Most performances, regardless of the level, need increased balance and relaxation, and if the rider is successful in improving every movement from a 6 to a 7, he goes from a 60 percent to a 70 percent–which is a big change.

Explaining how a balanced horse feels is not easy because riding is a question of feeling, and feeling is difficult to explain. But it is this feeling that will improve the quality of your riding. There are many riders today who can ask their horses to do all the movements and ”tricks.” At the lower levels, they can do travers, and at the upper levels, they have learned the piaffe. But, often, winning is not a question of whether or not a horse can do the work, but rather how it is done–the quality is what matters. And the quality comes from controlling the balance in your horse’s step–the basis for all of the work.

When the horse understands that you are trying to control the length of his step to help balance him, he will cooperate. You will begin to feel as if the two of you are in a waltzing across the dance floor in perfect harmony.

World-renowned rider and trainer Kyra Kyrklund has ridden in five Olympic Games and is the author of Dressage with Kyra. She has trained and competed 11 different horses to the international Grand Prix level. In her native Finland, she has been the National Dressage Champion 10 times. She won the World Equestrian Games individual silver medal in 1990, and in 1991 she captured the World Cup Final. Her world-famous horses include Matador, Edinburg and Flyinge Amiral. She trained with Walter Christensen from 1975 to 1977, and with the late Herbert Rehbein from 1980 until his death. For more information about Kyrklund, visit kyrak.com.

This article first appeared in the July 2001 issue of Dressage Today. For copies of articles, emailDressage.Today@EquiNetwork.com.

Utbildning

Klimke

Denna tränare och ryttarinna höll en clinic på Stockholm Horse Show i Friends Arena i höstas. Jag har ett utkast som jag tänkte publicera från hennes träning, där hon berättade hur man kan arbeta med cavaletti, som hon även nämner i nedan artikel.

Tycker man kan hitta flera bra idéer från hennes sätt att tänka, och sätta hästen i första rummet samt skynda långsamt.

http://dressagetoday.com/article/klimke-approach-dressage-27000?utm_source=DressageTodayFB&utm_medium=link&utm_campaign

The Klimke Approach to Dressage

Germany’s Olympic eventing gold medalist and Grand Prix dressage rider, Ingrid Klimke carries on her legendary father’s classical approach to dressage.

PhelpsPhotos.com
Credit: PhelpsPhotos.com
Ingrid Klimke poses with her father, the late Dr. Reiner Klimke, in 1999.

Often one hears riders in whatever discipline say that their aim is to bring the horse to a certain level or to place highly at certain shows. These goals are absolutely legitimate, but we must not forget that they are only a byproduct of what should be our highest of aims: To make our horses more beautiful and keep them healthy through their training.

Of course, my father, the late Dr. Reiner Klimke, always strived for Olympic glory, but he was well aware that he would not reach this goal if he took shortcuts. He knew it was better to wait rather than to rush a horse’s training. He taught me to be aware of the individual horse’s conformation and mind because we want to keep him healthy while he works. And to do that, we have to consider his conformation and any weaknesses there as well as his unique personality because keeping the horse healthy is only possible when we are aware that his body and soul work together and cannot be separated.

No matter if my father was training a very young horse, an eventer or a high-performance dressage horse, his training was always based on three principles:

• Keep variety in the training.

• Take small steps.

• Foster the horse’s personality.

Whatever he did, he would have these in mind, and he instilled them in me.

Silke Rottermann
Credit: Silke Rottermann
Klimke rides Dresden Mann and works with trainer Morten Thomsen.

Variety in Training

To keep horses healthy, it was of uppermost importance to my father to offer a training program that developed the musculature and kept them happy and motivated in their work. Having been an internationally successful event rider, my father knew about the positive effects of cavalletti work for developing strength and keeping horses entertained. All his dressage horses did it and so do my horses today (see “How to Use Cavalletti,” p. 32).

There is work over cavalletti in different ways, hacking alone or in company and galloping on the hill to increase fitness. All my horses do this, no matter if it is my Olympic champion, Abraxxas (Hanoverian by Heraldik owned by Madeleine Winter-Schulze) or my Grand Prix horse, Liostro (Hanoverian by Le Primeur owned by the Opländer family).

I don’t shy away from asking my dressage horses to jump at least small poles at home. It is another way of putting variety into the training program, and most horses enjoy it tremendously once the ice is broken. This was demonstrated when my upcoming Grand Prix horse, Dresden Mann (Westfalian by Dresemann owned by Clodagh Wallace), showed his joy of jumping at the recent 2012 Global Dressage Forum.

Whatever I am working on—dressage or eventing skills—the essential parts of the training are the same. My father set the example and showed me the importance of a versatile approach that keeps horses physically and mentally fresh for a long time. To train a horse to the highest levels is already a big challenge, but to keep that standard over the years is another art in itself.

Sometimes varying the training is the only way to bring a wound-up, tense horse back to normal and, as a consequence, make full use of his abilities again. The Grand Prix dressage horse that was a classic example of this was the Belgian gelding Nector van het Carelshof (by Randel Z owned by Fiona Bigwood). When I got him in the spring of 2001, he could already do all the Grand Prix movements, but I couldn’t ask him to do them because he was extremely nervous. So I decided to train Nector like an event horse to settle his nerves and work on his relaxation. We stabled him in a stall with a small paddock. He was turned out in the field, worked over cavalletti and hacked in the forests. The first four months I was still skeptical whether or not I could get him to trust me and reduce his tension.

A swish in the bush made him sweat, and I could not ride him forward and downward. Then I started jumping him, first at home and then cross-country, to strengthen his self-confidence. Still, it took me a year until he gave me the feeling that he trusted me and would focus on me. I continued with the varying training, and after another several months, he had complete faith in me. That year, we qualified for the World Cup Final, where we placed eighth. During my baby break, Nector just did a relaxing program, and when I was back on board, he gave me the feeling that he really had come into his own, nearly two years after I got him.

Silke Rottermann
Credit: Silke Rottermann
Klimke warms up Dresden Mann before a Intermediaire I test with a lot of stretching of the topline.
Take Small Steps

We must not forget that whatever we do and whatever we ask our horses in the daily training, it is our responsibility. We are responsible for the horse’s well-being. We have to think about it day by day and make readjustments, when necessary. We absolutely have to empathize with our horse and try to make decisions in his best interest. It is good and necessary to set goals and make plans, but my father taught me that, in the end, it is the horse that sets the schedule. Whatever we teach the horse, we must do it by going step by step—small steps, not big ones.

Sometimes riders just forget that when a horse learns new things, he might easily be able to cope with the demands physically, but he also needs appropriate time to take them in mentally. So after teaching my horses a new exercise and, after they do it well, I always allow them to rest and do something different for the next few days. This gives them time to think about it and understand. With very young horses, we turn them out in a field for a longer time after they have mastered an important step in their training. With older, more-advanced horses, some quieter days may be enough before we come back to the recently learned things.

By taking small steps and allowing the horse to understand each of them, we respect his personality. A horse that is never asked too much at once and is given time to really learn and understand is a horse that feels loved by his rider and this subsequently increases his self-confidence. Taking small steps should be the main principle of any horse’s training, but it is even more indispensable when you have a highly talented horse that offers everything every day.

Silke Rottermann
Credit: Silke Rottermann
She includes riding in a half seat at canter.
Such a horse was the Westfalian stallion Damon Hill (by Donnerhall owned by Christian Becks). I got him as a 3-year-old. This horse was an incredibly quick learner, highly talented and extremely cooperative. Each day he came out of his stall asking, What are we doing today? I had to slow him down and distract him by varying his training a lot.

The horse type we have nowadays—very willing, cooperative and sound in mind—is tempting to a rider. But we have to bear in mind that a rider’s aim should not be to reach a certain level as quickly as possible but to keep the horse healthy throughout our training.

Damon Hill could have reached Grand Prix a year earlier, but his health might not have kept up with that. So one winter, we just kept him happy and motivated by hacking, jumping and riding in the field. That way, he progressed in small steps but was not bored and never lost his eagerness to learn. We can still see this attitude today as he continues improving with his new rider, Helen Langehanenberg (2012 German Olympic team members).

Foster the Horse’s Personality

For my father, there was a close and inseparable connection between the right training and the development of a horse’s personality. He always, rightly, used to say: “We not only need to strengthen the muscles but, in particular, the personality of the horse.” What we want as riders are self-confident horses that are reliable and attentive but also ones that love to show off in a positive way. This is particularly valid for dressage, where such expression earns us higher marks.

My father’s most famous and successful dressage horse was the Westfalian gelding Ahlerich. He was a good example of the “Here I am” expression my father looked for in his horses. If the right training has taken the horse to the point where he feels strong and masters the tasks with ease, it will feel delightful to work with us and show himself to the world. Many remember Ahlerich’s exuberance at the 1984 Olympics in Los Angeles, where the pair won the individual gold medal and performed 75 consecutive one-tempi changes during the victory lap.

Sometimes to foster a horse’s personality also means to accept that we can influence but never dominate him. We have to find subtle ways to control exuberant horses. The first that comes to my mind is Dresden Mann. When I got him—a just-backed horse and a licensed stallion—he was very strong-minded and really dominant. He was not so much fixed on mares as he was on other stallions, which he strongly considered his rivals. Though I never felt unsafe on him, in hindsight there had been a few rather dangerous situations when warming him up at shows with other stallions in the ring. As a result, Alfi, as we nicknamed him, often had problems focusing on me.

First, we just tried to avoid tricky situations. Then we worked with a renowned German horsemanship trainer, but Alfi just did not give in. He controlled us rather than let us control him. Finally, we realized that to struggle with him was useless. Luckily, his owners agreed to geld him and the situation improved. Since then, Alfi won both classes at CDN Münster in his Grand Prix debut.

Silke Rottermann
Credit: Silke Rottermann
Klimke pilots Escada over a chair!
A Word on the Rider

I cannot finish this piece without mentioning that, although for my father the horse was of greatest importance, he also knew how important the rider is for the horse. To do the horse justice, the rider also needs breaks to regain energy and focus. Keep this in mind if you are working with horses, and don’t hesitate to allow yourself a break if you feel you need it. Small but effective breaks are often beneficial before an important class at a show. My father always used to retreat at shows with a towel over his head to separate him from the world outside and to let him focus in the darkness on the program lying ahead. I am a bit luckier today having the possibility to retreat in the living quarters of my truck to focus on the task ahead. I sit there with my eyes closed and completely focus on what lies in front of my horse and me.

At the Olympic Games in London last year, a special situation occurred in which I could profit from my experience and gift to concentrate. When a horse broke loose on the cross-country course, my starting time was delayed for one hour. At the time, I didn’t know exactly for how long it would be, so I told myself to stay calm and focused and not to make myself crazy. To do this, I retreated into the stall of my horse, Butts Abraxxas, and talked him through the course again. He laid his head on my shoulder, as he is very cuddly, and so we spent a very intensive time together absolutely on our own before we finally could start our cross-country round, which became one of the best he has ever given me.


Ruth Klimke
The Matriarch of a Riding Family 

By Ruth Klimke

Ingrid and her brothers, Michael and Rolf, all began riding on a gray Connemara mare. When they were a bit more advanced, my husband, Reiner, and I found two safe German Riding Ponies from Gina and Nadine Capellmann. Of course, we taught them the basics in the beginning and helped them at their first small shows. It was natural for us that our children would ride, but we never forced them to do anything or pushed them, and whereas Ingrid and Michael continued riding, Rolf just stopped one day.

When Ingrid was older, her father rode early in the morning when she was still at school, and when she rode in the afternoon, he worked in his law practice. But they still managed to talk things over almost daily. Ingrid would make appointments with her father if she had a special problem, a question or wanted to show him something.

Ingrid was easy to work with. She was always interested and listened and tried to implement advice. My husband was a role model for her, but she also tried new things on her own and made her own experiences on the basis of what we taught.

Today, Ingrid practices what I call a “holistic approach.” Her training includes elements of natural horsemanship and modern sports therapy, such as physiotherapy and acupuncture to increase a horse’s well-being and fitness.

As a mother, I am terribly proud of my daughter and of what she has achieved together with her horses. Of course, the Olympic Games have always been something special to our family. My husband only thought and planned in four-year terms. That Ingrid had the opportunity to take part in four Olympic Games in succession makes me happy and grateful. It makes me even happier that she continues training and riding in the tradition of my husband and keeps it alive in our times.

 

Silke Rottermann
Credit: Silke Rottermann
Klimke schools her Grand Prix horse Dresden Mann over cavalletti.
How to Use Cavalletti In Walk, Trot & Canter

My father had a systematic approach to cavalletti work in the daily training of all his horses for eventing or dressage, younger or older. He wrote his experiences down decades ago in the bookCavalletti Work. I continue this tradition with my own horses and am convinced that it can benefit all horses. The advantages include fostering the horse’s concentration, improving his motivation for all work and suppling and strengthening his muscles. Here’s what you have to pay attention to:

Use the correct cavalletti: To effectively and safely practice, simple poles lying on the ground are not enough. They can be dangerous if the horse steps on one. Ideally, use cavalletti that allow you to vary the height. These are needed for the work in the different gaits. The poles should be about 2 to 3 meters long (one meter is 3 feet, 3 inches) and be thick and solid enough so the horse respects them.

Practice regularly: Cavalletti work is demanding and needs regular practice. Try to include it in your daily work at least three times a week, but don’t make the sessions lengthy.

Height and distances: Usually, I use four cavalletti in a row on a straight or curved line. The actual height and distances need to match the needs of your horse. Generally, in walk I use the cavalletti placed at the lowest height, about 20 centimeters (8 inches). The distance between each cavalletti is about 80 cm (3 feet). In trot, I put the cavalletti to a height of about 30 cm (1 foot) and the distance is about 130 cm (4 feet, 3 inches). In canter, the cavalletti are erected to a height of 50 cm (1½ feet) and the distance should be about 3½ meters (about 11 feet). Do not use cavalletti lying on the ground for trot or canter work as the horse may not respect them and stumble.

During the warm-up phase and in walk: The warm-up phase is most important because, if it is not successful, the working phase that follows cannot be successful either. To help the horse settle, I always start by walking him on completely loose reins. If this is not possible, take the reins as long as you can. If your horse is still tense, do not mind, just prolong this phase.

Walk your horse with long reins with a soft contact over a row of cavalletti set in a straight line. Pay attention and approach the first one straight and continue this line, otherwise the distance changes and the horse loses his rhythm. Slightly follow your horse’s movement over the poles with your upper body. To use cavalletti in the warm-up phase is ideal to activate the horse’s hind legs and animate an arching back, which would otherwise not be possible during this first phase of the daily training.

In dressage, the extended walk is a demanding movement as it requires relaxation, lengthening of the strides and a stretched topline. With cavalletti work you can ideally train all these requirements by lengthening the distances between the single cavalletti from 80 cm to about 1 meter during the working phase. As soon as your horse approaches the first pole, allow him to chew the reins out of your hands to be able to really stretch. Though this is an effective exercise, don’t overuse it as it is quite demanding on the horse physically. So use it regularly but not for too long in one session.

Trot and canter: You can also work on the lengthening of your horse’s strides in trot. The distance between the single poles has to be changed from 130 to about 150 cm (about 5 feet). Approach the row of cavalletti straight and in rising trot. Keep your horse in a soft contact. A few steps before the first pole, steadily increase the tempo to have sufficient impulsion. Take care to keep the horse in a steady rhythm, otherwise he might break into canter. Don’t practice this too often during only one lesson.

At first, to include cavalletti in the canter work of dressage horses might look less effective. Still, it trains the hind legs of the horse in a good way, which is of advantage for the collected work. This way, the inner hind leg is activated to come more under the horse’s center of gravity. Take care that the cavalletti are about 50 cm (1½ feet), otherwise the horses just become faster.

Dirk Caremans
Credit: Dirk Caremans
Ingrid Klimke is a double Olympic eventing champion and a successful international Young Horse and Grand Prix dressage competitor. Her father is the late Dr. Reiner Klimke, who was an Olympic dressage champion with six gold and two bronze medals. Ingrid lives with husband, Andreas Busacker, and their two children near Münster, Germany. 

Utbildning

Heja TTeam och TTouch

Här skriver Christina Drangel, min instruktör i  TTeam/TTouch, hur hon kom i kontakt med detta genialiska hjälpmedel för hästar. Känner mig lite extra träffad då det var just TTeam som blev gårdagens aktivitet med lilla Tuff. 🙂

Vill du också gå Christinas utbildning som jag personligen ger 10 stjärnor av 10 möjliga? Ny kursstart på Johannesberg 27/4! Ta chansen, du kommer inte att ångra dig en sekund! Maila Christina redan idag: drangelskan@gmail.com

http://drangelskaunplugged.blogg.se/2015/march/mitt-mote-med-linda-tellington-jones.html

Mitt möte med Linda Tellington-Jones

Nu när jag sitter och tänker efter så blir jag lite osäker på var exakt jag mötte Linda Tellington-Jones första gången. Det är så många sammanhang som jag har träffat henne i. Den som satte mig på spåret mot Linda var min dåvarande samarbetspartner Marie-Luise von der Sode som jag träffade på en ridanläggning i utkanten av Hamburg. Men det är en annan historia .

Hästkvinna i ordets rätta bemärkelse

Marie-Luise eller Mary-Lou som hon kallades för i USA var assistent till Linda när hon var i Tyskland och höll kurs. Efter att ha varit med på några av Marie-Luises kurser i Schleswig-Holstein i Tyskland så förstod jag att jag, som så ofta var tvungen att gå till källan. Jag som vuxit upp i en ridskolemiljö i första hand men också tillbringat några år i ett galoppstall kände att det här var något helt annat. Här var en kvinna som arbetat professionellt med hästar i hela sitt vuxna liv och varit framgångsrik i de fler discipliner än vad man som vanligt hästproffs ens kan tänka sig. Och som sedan valt att sluta med hästar för att de i hennes ögon i alldeles för stor utsträckning missbrukades för att ge sina ryttare framgång och medaljer.

Tröttnade på missbruket av hästar

Trött på den världen bestämde hon sig för att lägga ner och sålde allt och började en feldenkraisutbildning hos Moshe i egen hög person i USA. Redan efter några dagars övande på golvet i en stor sal med andra kursister så insåg hon att om det här fungerar på människor, icke-verbal kommunikation så måste det ju fungera på hästar. Så hon beslutade sig för att prova och hittade ett ovanligt tjurigt arabsto som fick agera försökskanin. Resten är historia som ni kan läsa er till om ni googlar på TTEAM och TTOUCH eller Linda Tellington-Jones.

Skakig resa till första kursen 

Till min första kurs med Linda i Tyskland lastade jag mitt energiska holsteinersto Cantare som kommit via omvägar till mig från familjen en tysk bekant hoppryttare. Hon var då sex år och hade sålts för astronomiska summor på auktionen och nu brakade hon bara rakt igenom hindren om man red henne på en hoppbana. Resan ner till familjen Petra Leckebusch utanför (Köln) var skakig. Det visade sig senare att transporten var felkonstruerad. Därför gungade det ovanligt mycket bakom min lilla svenskregistrerade Saab 99. Cantare gungade fram och tillbaka hela vägen. Det som skulle ta sex timmar tog nog närmare tio och jag vet inte om jag någonsin innan det varit så rädd som jag var då. Ensam i bilen med denna gungande hästtransport bakom mig. Något år senare kraschade jag med den på autobahn med två hästar på. Men det är också en annan historia. På den här tiden fanns inte mobiltelefonerna. Vilket ju i sig är lite svårt att föreställa sig. Detta faktum gjorde att jag inte bara kunde ringa efter hjälp. Gråtandes och svärandes fortsatte jag min färd med denna gungande historia bakom mig. Och till slut kom jag fram till Leckebuschs.

Mäktiga tio dagar

Det var fantastiska tio dagar med Linda Tellington-Jones. Med på kursen var också Gunnar Högberg från Stockholm. Vi hade väldigt roligt under kursen. Men det var också utmanande. Mitt fina holsteinersto skulle agera demohäst när Linda hade en presentation för en större grupp av åskådare som kom utifrån en av dagarna.  Tilläggas ska att jag inte hade haft henne särskilt länge. Så när Linda stod där med henne i grimma och kedja och skulle förklara hur man använder desamma så urplötsligt så tog hon hela huvudet och halsen åt ena sidan och sedan tillbaka med full fart åt andra sidan. Det var en tackling som hade gjort Börje Salming grön av avund. Linda flög bokstavligen minst tre meter och landade på marken något förvånad. Cantare stod konstigt nog alldeles stilla med grimskaftet hängandes framför sig. Som jag skämdes för min fina häst! Och så som jag var uppfostrad så skulle man nu bestraffa hästen. Slå till den! Så får den ju inte göra! Respektlöst! Icke så tyckte Linda.

Interesting!

Hon reste på sig och borstade av sig sågspånet och tog sedan grimskaftet och rättade till mikrofonen och konstaterade att det var ”interesting” att det här stoet var så stressad och att det inte var helt lätt att se det bara genom att titta på henne. Själv var jag uppfostrad i tit-for-tat. Dvs om hästen bet eller högg efter mig så slog lappade jag till den tillbaka. Så gjorde inte Linda. Hon såg det som ett uttryck för något och istället för att hantera symptomet så ville hon gå till botten och neutralisera spänningar eller obehag som låg bakom och utlöste symptomet.

Fast efter dag ett

Efter dessa första tio dagar var jag fast. Jag förstod att det inte fanns någon återvändo.Det som Linda integrerade i hästhanteringen var det faktum som idag är bevisat men då bara byggde på empiriska studier; nämligen att hästen också har en självbild, precis som vi människor. Och att det är den här självbilden som i stor utsträckning bestämmer vad vi kan utföra med kroppen. Enkelt uttryckt så är det så att om hästen inte har en erfarenhet av att kunna ta ut och fram ena frambenet utan upplever att den måste hålla det tätt intill kroppen så spelar det ingen roll hur mycket vi driver och ställer och böjer. Den kommer ändå inte ”kunna” ta sitt framben utåt-framåt.

Förmedla ny information

Det fantastiska är att vi kan kommunicera in ”ny” insikt i hästens kropp genom olika ledövningar över bommar  och genom olika manipuloner med hästens extremiteter och huvud och hals och svans t ex. Det är så häftigt och detta är man helt ensam om i TTEAMarbetet. Ingen annanstans gör man det här så medvetet och genomtänkt i hästvärlden. Jag kände mig i sanning rik som ett troll och gör det än idag när jag tänker på vad jag har tillgång till för verktyg. Inte bara som rehabilitering utan också för att utveckla hästens förmåga till fullo. Moshe Feldenkrais menade att vi bara använder 5 % av vår förmåga. Tänk vad som händer om man dubblar det till 10%!

Många olika situationer

Som jag sa tidigare i texten så träffade jag Linda i många sammanhang. Jag bodde en period i New York där jag jobbade och då åkte jag varje ledig helg till den plats där Linda just då höll kurs och deltog som assistent. När jag var tillbaka i Tyskland igen och Marie-Luise och jag hade startat MTC Trainingcenter tillsammans med min dåvarande sambo fotografen Tom Jacobi så bjöd vi över flera olika amerikanska tränare bl a Linda Tellington-Jones.

Färgstark och andlig

Det var lika spännande varje gång som denna färggranna och mycket andligt inspirerade hästmänniska mötte delar av den tyska hoppryttarkadern, ryttare sprungna ur en bondetradition av att föda upp hästar jämte jordbruket och där hoppryttarna ofta var bondpojkar. Vilken kulturkollision! Linda hade ofta sitt karakteristiska pannband med pärlor som gjort för en indianhövding och färggranna kläder i turkost eller chockrosa. Härligt! All den enerig och entustiasm hon delade med sig av.

Ännu en gång interesting!

Minns när hon skulle visa hur TTEAM fungerade med en inånad hopphäst. Där satt alla dessa hästmänniskor från norra Tyskland och tittade på och hon skulle visa..och innan hon knappt börjat så gör hästen en sån mantelrörelse och sedan biter den henne i magen med en smäll som ekade i det lilla ridhuset. Alla blev knäpptysta och Linda gned sig mot magen med ena handen medan hon, som vanligt konstaterade; interesting! Den här hästen känner sig så hotad i den här situationen att den finner det bäst att attackera mig. Attacken besvarades inte på något annat sätt än att vi placerade hästen i den hemvändande duvan. Två personer leder hästen, en från var sida och sedan använde vi labyrinten och stjärnan för att få hästen fokuserad på var i rummet den har sin kropp och mellan varven gjorde vi ttouch på den. Så lugn och bekväm den blev på så kort tid!

Närmare källan ändå

Jag insåg snabbt att jag också behövde gå ännu närmare källan och påbörjade min utbildning till feldenkraislärare hos Mia Segal i Holland. Däremllean tog jag regelbudnet individuella lektioner av olika lokala feldenkraispedagoger bla Uta Heinrich . Men Linda fortsatte att komma till oss och jag reste också till olika platser där Linda befann sig för att assistera henne. Ofta på den tiden så var det verkligt svåra hästar som vi fick hantera. Hästar som attackerat siina ägare och vid ett tilläflle en häst som t om dödat sin ägare. Det var inget snack om att handgreppen var tvungna att sitta när man skulle samarbeta kring en sådan häst och pulsen var stundtals ganska hög.

Flera kända ryttare

Fler och fler erkänt duktiga ryttare var med och ville prova fördelarna med TTEAM och TTOUCH bla fälttävlansryttaren Claus Erhorn, hoppryttaren Otto Becker, Nicole Uphoff och Klaus Balkenhol. En annan som fått hjälp av Linda är Kyra Kyrklund när hon var hos Jûrgen Koschel i Hamburg. Det är emellertid inte alla som vill skylta med var de har hämtat sina kunskaper utan agerar som om de kommit på det själva. Linda är faktiskt en av de få som alltid anger källa men också är väldigt kreativ, liksom många TTEAMpractitioners som är väldigt påhittiga. Tillsammans med Robyn Hood, Lindas betydligt yngre syster så skulle vi så erövra Sverige i slutet av 80.talet och början av 90talet. Det var väldigt roligt och Robyn med sitt nedtonade och jordnära sätt var alldeles lagom för svenskarna.

Robyn perfekt för våra breddgrader

Jag tror att vi svenskar hade nästan ”dött” om Linda hade kommit hit med sin färggranna och andliga stil. Men, Robyn var perfekt. En arbetsmyra av sällan skådat slag och väldigt skicklig men hästarna. Robyn själv är en islandhästmänniska vilket kanske är anldeningen att det inte riktigt slog igenom i Sverige. Sen har vi inte riktigt så tokiga hästar pga felhantering som man kan hitta i både USA och på kontinenten. Trots att jag som TTEAM-practitioner har fått sällskap av flera kollegor som utbildat sig hos framförallt Robyn så har TTEAM inte riktigt slagit igenom.

Rida i första hand

Kanske beror det på att de flesta vill rida i första hand. Vi har liksom inte varit så bra på att få folk att förstå att de ska rida och att det här bara förbättrar hästens förmåga att vara ridhäst. Och jag vet hur otroligt provocerande det är för en del människor när det ser en grupp människor leda runt hästar i skritt över olika bommar och stå och ”peta” på dem. Vad ska det tjäna till? Herregud, att bara stå så där och peta kan väl inte ge något? Det är verkligen en process att lära sig se, känna och iaktta små förändringar. Men samtidigt är det ju det förändring består i små skiftningar mot ett bättre förhållningssätt i kroppen och knoppen. Mönstren som styr oss är så starka så att tro att det ska ske förändringar över natt som mirakel är att inte kunna sin neuro-fysio-psykologi.

Integrerar kunskapen, såklart

Själv håller jag sällan eller aldrig kurser med bara TTEAM och TTOUCH. Det är mycket lättare att få mina elever att förstå storheten med det här verktyget när jag blandar den med ridning och longering och långtygling under en kursdag. Men det allra viktigaste ändå som jag har lärt mig av Linda och Robyn och som jag är oändligt tacksam för det är ”tänket”. Att förstå att de bakomliggande orsakerna och hantera dem. Och att kunna bryta ner problem i mindre delar som man kan öva på var för sig och att kombinera avsuttet arbete med olika typer av beröring och manipuloner och sedan integera dem i ridningen. Att assistera hästen och ryttaren också för den delen till att bli mer medveten om vad den gör för att den på så sätt ska kunna välja beteende även kroppsligt sett.

Tack Linda och Robyn för er gärning för hästar och människors ökade välbefinnande och minskade frustration!

Blandat Utbildning

Von Ziegner

Ligger hemma sjuk, men febern har släppt nu vilket känns som en enorm befrielse!

Läser och begrundar Kurd Albrecht von Ziegners bok ”Elements of Dressage” -som vi har i läxa till nästa segment i Integrerad Ridkonst.

Här är mina noteringar so far…

Att avslappning är a och o gillar jag. Något jag tänkt på mer och mer på sista tiden.

Det känns så kortsiktigt att jäkta på /fram en rörelse bara för att. Känner en hatkärlek till hans träningsträd. Ser jag trädet som en stege som är något slags recept på framgång, så misstycker jag. För alla hästar, och människor är olika i sinne och kropp. Kan jag däremot se trädet som ett träd, där jag kan plocka bladen som jag vill och låta en gren vara en vägvisare här och nu, då gillar jag det desto mer.

Han skriver att glada hästar inte blir spända; det ligger något i de orden.

En annan sak som slår mig är vissa saker som skrivs, är för mig så självklara. Såsom att låta hästen skrittas på lång tygel första 10-15 minuterna, inte nödvändigtvis med mig på ryggen heller.

Gillar att han tar upp felaktigheter som försiggår i tävlingsarenorna, såsom ”legmovers” -mao. benen rör sig på hästens kropp -inte själva kroppen.

Det blir så tydligt på engelska, att hästen ”should learn to accept the bit” något jag fortfarande inte blir klok på varför den ska behöva göra. Att acceptera något så onaturligt, undrar om det kommer finnas bett på hästar om 15 år; nu när det blir mer och mer uppmärksammat, fler alternativ kommer ut på marknaden, och träningsmetoder synas på detaljnivå.

Gillar uttrycket, the warm-up is a matter of time, not miles.

Tycker om hans raka sätt att skriva, inga krusiduller, skönt!

Boken kan bli din för 235 pix här: http://www.bokus.com/bok/9783861279020/the-elements-of-dressage/

 

IMG_7811

…to be continued

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utbildning

Session 5 Utbildning i Integrerad Ridkonst

Mätt som en plätt i hjärncellerna efter detta innehållsrika och intressanta segment. Har över trettio A4-sidor med anteckningar, vilket är mer än vanligt även för min del. Bjuder gladeligen på flera av de kloka råd som delgivits oss dessa dagar. Måste säga att jag känner mig väldigt privilegierad att få vara en del av vår grupp, ”superåttan” som vi kallar oss -ledda av den otroligt duktiga och på ett roligt sätt väldigt pedagogiska Christina Drangel. Hon guidar oss in på stigar som leder till vägen -men något svart eller vitt, rätt eller fel finns inte bland oss levande varelser. Varken vi människor eller hästarna kommer med en klar manual för -såhär fungerar det! Det är skönt men också frustrerande, tänk vad skönt om någon bara sade -rid såhär så löser sig allt. Så vet alla vi som umgås med hästar, att så är det inte.

IMG_7210

Detta segment hade en gästföreläsare som pratade om hovar. Det är ofta stor skillnad på häst kontra vad som står i boken, särskilt med just hovar. Jag gör ett separat inlägg från denna föreläsning. Vi pratade om sadeln kontra hoven. En sadel använder vi ju en relativt kort period på dygnet, men en hov kan du ju inte ta av och hänga på en krok. Inga hovar, ingen häst.
Första ridpasset fick vi göra en Feldenkraisövning, titta till höger och vänster med HELA överkroppen, även armarna fick följa med. Sedan graderades det till att bara vrida på axlarna/huvudet/ögonen -och så hela överkroppen igen. Åt höger varvat med vänster håll. Effektfullt? Svar JA! Personligen var det lättare för mig att vrida till vänster, kände mig mer ”väloljad” i lederna åt det hållet. Efter att ha gjort samma övningar åt höger så upplevde jag hur höger ansiktshalva plötsligt slappnade av -kändes lite som att tappa kinden, men på ett avslappnande, behagligt vis. På bilden rör en av ryttarna på axlarna, men låter huvudet vara rakt fram. Feldenkraisövningar är för mig = ökad kroppsmedvetenhet genom rörelse.

IMG_7185

Vi gav därefter varandra respons på vår ridning, en så kallad feedback-sandwich. Vi delar in oss i grupper två och två, en rider och en tittar efter två bra saker, en sak att förbättra och en sak ryttaren gör extra bra. Min feedback från detta ridpass var att jag har ett bra lugn och en fin harmoni i min ridning, ska tänka på att inte falla fram med överlivet, och tydligen en mycket bra sits. 🙂
Den feedback jag gav min kompis var, att hon tagit ett stort steg utanför sin komfortzon sedan sist och vågar rida med armarna på ett helt annat, förbättrat sätt. Fint att hon gjorde små pauser och lät hästen slappna av emellanåt. Att vika sig i höften gjorde hennes balans stundtals mer labil, tänka på hur höften påverkar resten av kroppen. Stort pluspoäng fick hon för att det syns att hon övat sedan sist, på att rida mer ”utanför boxen” och interaragera med hästen, för hästens bästa.

Här är vår lilla maskot, Labradoren Lexi, väl inpackad på en stol håller hon koll på oss när vi rider.

IMG_7213

Jag ställde frågan om en ryttare är rädd, vad kan man som tränare göra då? Vi pratade om olika typer av rädsla, ofta kan det röra sig om att ryttaren är rädd för att ramla av, eller för att inte kunna prestera och göra som tränaren instruerar. Detta kan förebyggas av att prata om det, att föra det på tal kan ibland göra att man slappnar av. Är eleven osäker på vad tränaren vill, kan man som tränare ”ta ner garden” och säga att det här övar vi på idag, du bestämmer hur långt vi går.

IMG_7243

Hemma tränar jag Nemah en hel del på lång tygel, ibland när vi travar kan hon falla emot mig och då slutar det med att vi båda är på väg ner i diket -eller jag iaf. Kan bero på att det inte finns någon direkt vägg ute på grusvägarna att ta stöd mot, ska försöka tänka på det nästa gång och se skillnaden på banan med staket, längs med en åker kantad av träd (naturvägg) och grusvägen kantad med diken på vardera sida. Låt tingen i din omgivning göra jobbet och underlätta för dig.

Här är tips från supercoachen Christina Drangel in action vid individuella lektionspass

  • Ska du vända hästen, be om en vändning tills vändningen kommer, släpp inte efter för tidigt
  • Huvudet kan vara oengagerat -det är kroppen som ska göra det huvudsakliga arbetet. Huvudet är däremot med i engagerade rörelser. Tänk dig en dressyrryttare -de kan se rätt oengagerade ut i ansiktet. Kontra en ryttare som ska se om galoppen kommit åt rätt håll, faller ned med huvudet och gör att ekipaget lättare hamnar ur balans
  • Växla mellan lätt och sittande trav och låt din egen rygg rundas, detta för att hitta en bra takt, och mer balanserad trav
  • Nästan alla hästar blir rundare när ryttaren skumpar mer
  • Släpp motståndet i armbågen, vi har en förmåga att rida med spända armbågar -låt dem vara väloljade och följa med hästens rörelser
  • Kläm på lite statiskt med skänkeln så hästens transversus (magmuskler) och flexormönster appileras och kommer fram
  • Sitt på din egna imaginära svans
  • Räkna stegen, i skritt-trav-galopp för att hamna i mer synk, balans och takt med hästen

Block talja

Här kommer vi till en anteckning som gav mig en aha-upplevelse. Att placera sin hand i relation med hästens manke, där man skulle placera en krok för att hänga upp hästen i en kran. Det låter kanske lite galet, men att hitta ”lyftpunkten” på hästens överlinje för att den ska kunna lyftas i balans och inte tippa fram eller bak. Placera alltså händerna på hästens ”upphissningspunkt”. Detta gjorde att min egen hand blev mer följsam och i rätt läge när jag red.

 BT1

BT2

  • Är hästen och ryttaren överrörliga behöver ryttaren ”hålla” mer. Hålla mer mage, skänkel, hand -göra allt den kan för att ekipaget tillsammans ska kunna bli mer stabila och balanserade.
  • När ryttaren lyckats få hästen i balans, med lite böjning och sökning framåt-nedåt; och ryttaren får kontakt med yttertygeln, kan denne reglera takt, tempo och samling med yttertygeln. Yttertygeln ”kommer och går” allt eftersom hästen faller ur balansen, då börja cykeln på nytt igen.
  • Byt varv när hästen är klar och har ”varit” i det varvet, harva inte i onödan och gör inte klart före det är klart för just idag. Att träna exakt tex. fem volter åt höger behöver inte betyda att du behöver exakt fem volter åt vänster.
  • Överrörliga hästar löddrar oftare i munnen med bettet, då de är överrörliga även där.
  • Ett ekipage var högerhängd, vilket gjorde att ryttaren fick hålla ut högerhanden extra mycket i höger varv för att stabilisera upp och hjälpa hästen att hitta balansen.
  • På en häst som är lite mer ”trög” kan det vara bättre att rida med en ridsko kontra en ridstövel då man kan ha en mer fri och kvick skänkel. En ridstövel är dock lättare att ”klämma” med.
  • Ett vanligt fenomen är att händerna på ryttaren hamnar för långt bak när den sätter sig ner i traven -värt att tänka lite extra på.
  • Vid arbete på långa tyglar och du själv går bredvid hästen när den håller på att värmas upp, passa på att skola din egen gång då. En del kan trycka det är lite trist med uppvärmningsarbetet, men man kan alltid passa på att förbättra sig själv. Hur går jag? Hur känns jag idag? Vad kan jag förbättra? -Ofta går vi bara som vi alltid gått, vilket kanske inte är på det mest gynnsamma sättet för oss själva. Här nedan övar jag och Nemah tillsammans på förvänd öppna på två av bilderna, på sista bilden planerar jag min väg av min egen kroppsställning att dömma 🙂

 

Skärmavbild 2015-02-14 kl. 19.17.24 Skärmavbild 2015-02-14 kl. 19.17.15 Skärmavbild 2015-02-14 kl. 19.16.25

  • En överrörlig häst behövde stöd och tryck från underskänkeln, ryttaren fick tipset att känna värmen från hästen mot sin vad.
  • Akta dig för att vika handen framme vid mankens brytpunkt (upphissningsstället)
  • Isolera dina rörelser i kroppen, bara för att skänkeln klämmer åt behöver inte handen göra detsamma -förmodligen en av det största utmaningarna inom ridning som jag upplever det.
  • Huvudet på oss människor väger en hel del, och påverkar oss enormt mycket när vi sitter. Försök att bibehålla huvudet i rätt position och låt det inte falla ner och titta på hästen, utan på din väg istället.
  • När vi fått den där yttertygeln, akta dig då för att ha den armen rak och stel. Bibehåll den fina mjuka armbågen.
  • Håll koll på hur hästens svans rör sig, är den spänd eller avslappnad. Det var klar skillnad på en av hästarnas svans i början kontra i slutet av ridpasset. Slår hästen med svansen betyder det ofta att hästen är missnöjd med något -pressa den inte vidare för mycket då.
  • Det är generellt svårare att rida in överrörliga hästar, iberiska hästar och islandshästar hör ofta till den överrörliga kategorin. Bra att vara medveten om vad som särskiljer en överrörlig häst om man fundera på att skaffa en själv, eller rida in en sådan. Det är ofta en betydligt längre inlärningsperiod för överrörliga hästar.
  • Ett tips som en av ryttarna fick var att rida i en linje, tänka skänkelvikning och sedan lätta och fortsätta ”rakt” på linjen.
  • Ge efter men ge inte bort allt i eftergiften, då kan den bli kontraproduktiv
  • Hästen vet inte själv alltid den bästa vägen för vad som är bäst för den, tänk så många som går i extensormönster. Eller om ett barn får välja mellan grönskaker och godis, så skulle nog många välja godiset först. Vi måste visa och lära hästen vilka rörelser som är gynnsamma för den.
  • Det här med att smacka med munnen pratade vi en hel del om, ofta är det bättre att arbeta med skänkeln istället. Välj inte den lättaste vägen här, framförallt inte om du har en ”het” häst. Om du smackar, gör det först när eftergiften kommit.
  • När man ger hästen lång tygel, är det ett gott betyg på träningspasset om hästen söker sig framåt-nedåt. Hur många kikar på vilken form hästarna själva väljer efter ett tävlingspass? Här kan en hel del intressant information finnas.

Tycker Nemah visar ett gott betyg efter detta ridpass

 Skärmavbild 2015-02-14 kl. 19.32.51 Skärmavbild 2015-02-14 kl. 19.31.56

  • Oftast är det bra att börja rida i det varv som manen hänger inåt åt, det ger ryttaren ett bra referensmått på hur hästen kan röra sig. Så i det andra -förmodligen, för hästen lite stelare varvet, har ryttaren en förnimmelse hur det kan/ska kännas.
  • Man kan tänka sig att man segar sig in och ut ur rörelserna på heta hästar. Börja först med tex. sistsen och ta sedan armarna/axlarna, inte allt på en gång -det kan göra dem ännu mer stressade.
  • Tips för att aktivera hästens uppbromsninsmuskulatur är att bromsa hästen utan att stanna den, och när den börjar bromsa, skänkla då på den framåt igen.
  • Om hästen tar upp huvudet, släpp inte efter då -det kan uppfattas som en eftergift för hästen som då tror att den gjort rätt. (Med det sagt ska man inte rycka den i munnen).
  • Alla hästar är olika och behöver ridas på olika sätt
  • Det är sällan bra att trava med lätt sits på de iberiska hästarna för de är så mjuka, lättridningen underlättar inte för dem.
  • En bra övning kan vara att göra en liten skänkelvikning i volten, bara några steg
  • Rid rakt blandat med böjt för att trycka upp hästen i ryggen
  • Akta dig för att hästen inte blir statisk i sin bästa gångart, gymnastisera den genom att länga/korta/böja/släppa
  • Lirka först lös hästen i långsamt tempo, akta dig för att smacka med munnen för tidigt
  • Sitter man till utsidan behöver man inte använda lika mycket innerskänkel
  • För snabb eftergift är lite som att slänga luren i örat på hästen
  • Hellre tydlig än att mjäka på och vara FÖR snäll för länge -det blir otydligt för hästen att följa dig då och gynnar inte hästen på sikt
  • Öppna och stäng dina händer som om du kramar ur en tvättsvamp
  • Den sida hästen har sin man på är ofta brantare, vilket lättare gör att man tittar ner och viker sig i midjan
  • När du rider, titta med axlarna och låt huvudet bara åka med, vila huvudet i mitten av axlarna
  • Det ska aldrig bli för viktigt att rida vägen på bekostnad av takt/tempo/form, anpassa dig efter hästen inte efter den perfekta volten/skänkelvikningen eller vad det är för övning du påbörjat
  • En del hästar behöver arbetas till avslappning
  • Det här med att isolera sina egen kroppsdelar när man rider, är en trixig kombination. En anna liknelse kan vara att händerna agerar som skidstavar fram och tillbaka -skilda från varandra. Inte som ett dragspel, där den ena handen per automatik följer efter den andra. Separera armarna från kroppen
  • Om ryttaren svankar i höften kan det upptäckas genom att skänkeln kommer upp i hälen och faller framåt

Min praktiska läxa till nästa segment är att fortsätta öva att göra slutor på rakt spår vid arbete på långa tyglar. Jag ska fortsatt arbeta på att ha händerna vid ”upphissningspunkten”. Min vänstra axel spökar fortfarande och behöver komma fram mer när jag rider i höger varv, arbetar på det! Bla. genom övningar jag fått av en sjukgymnast och regelbunden yoga. Tror det är väldigt nyttigt att träna sin ridning även utanför sadeln. Ska även utforska mina höfter vidare i min ridning, har fokuserat väldigt mycket på min sits senaste året -men mina höfter har jag försakat.

Vi har även fått en del TTouch övningar att göra -tänkte lägga upp en film med dessa vid tillfälle så ni kan öva själva på era hästar. TTouch har verkligen gett mig en närmare kontakt med hästen och upplever även att den fått en bättre kroppsuppfattning. Låter det knasigt? Testa själv att bara hålla om din ena armbåge en stund, släpp sedan och känn efter. Troligtvis kommer den ena armbågen kännas mer än den andra, kännas tyngre eller kanske lättare. Detsamma händer med hästen, den börjar KÄNNA kroppsdelen du ”aktiverat” mer och kan därefter börja använda den mer.

Här har vi övat på TTeam och TTouch, hästarna är så avslappnade att de nästan somnat allihop -härligt att se!

IMG_7255

Summa summarum kan ni förstå att vi lärt oss en massa dessa dagar. Har du frågor eller funderingar på ovan så är du välkommen att höra av dig, en del noteringar är tagna ur sitt sammanhang.

Utbildning

Summering och planering

Har haft ett gäng roliga dagar med temat häst på sistone, och fler är på G!

På lördag kommer EquiKraft och besöker oss i stallet, på söndag är det dags att hämta hästbilen då det bär av till Johannesberg mån-ons för vidareutbildning i Integrerad Ridkonst med Christina Drangel.

Har bla. En föreläsning med Cecilia Müller tema foder, och clinic för Ingrid Klimke ett berätta för er om! Bildfyllda inlägg utlovas inom kort.

Nu ska jag fortsätta kvällen med boken ’hästens biologi utfodring och avel’.

Utbildning

Min duktiga och inspirerande ridlärare Christina Drangel

Den här kvinnan är så fantastiskt bra på att förklara, få en att fundera och öppna sitt sinne.

Läs hennes senaste tips på en klart intressant övning:

http://drangelskaunplugged.blogg.se/2014/december/hangbahn-testet-bestod-de-gra-med-bravur.html

Hangbahn-testet bestod de grå med bravur!

Idag har vi dissat ridbanan och istället genomfört Hangbahntestet som visar i vilken grad hästen är rakriktad och i vilken grad den använder sin uppbromsningsmuskulatur. Nota bene jag skiljer på rakriktad och rakhållen men ibland känns det som att jag är ganska ensam om det. Testet Du rider i ett nedförslut med en lutning på kanske 10-12 grader max. (Dags att ta fram den där gradskivan du fick i skolan). När man tränar får det gärna vara ännu planare 8-10 grader. I den här lutningen rider du hästen nerför och har den så på hjälperna att den ger efter i ganaschen och söker framåt-neråt. Sen gör du det som tyskarna kallar för ”Das Überstreichen” dvs du låter händerna gå fram emot hästens öron/mun ungefär så att tygeln hänger ner utan kontakt. Nu ska hästen fortsätta att gå rakt fram och inte dra åt något håll och heller inte öka farten. Avancerade testet När du kommit lite längre i din ”Hangbahn-training” så kommer du kunna göra det här testet i trav också och senare även i galopp. Det visar på att hästen har tränat sin uppbromsningsmuskulatur. Dvs hur den kan använda underlinjens muskler till att gradera insatsen i båda bakbenen och hålla emot. Det är samma muskulatur som hästen använder när den samlar sig. Båda hästarna klarade det i såväl skritt som trav idag. Härligt! Tar tid Det tar tid att bygga upp de här musklerna. För två år sen kunde ingen av dem skritta rakt ner för en backe och inte heller uppför utan att crawla vilket de gör när de inte är starka nog i magen. Ska genast skriva till min 96 åriga ridlärare från mina ungdomsår, Kurd Albrecht von Ziegner och berätta! Det är han som systematiserat ” Der Hangbahn” . Den red jag i första gången när jag var 20 år gammal. Det finns en film som beskriver hur det går till och det är fantastisk träning för häst och ryttare! Kom ihåg att inte rida i branta backar! De tar bara hästen till himlen!http://www.horseandriderbooks.com/mm5/merchant.mvc?Screen=PROD&Store_Code=H&Product_Code=HATRDV&Category_Code=prodlist