Utbildning

Fortsättning Elements of Dressage av von Ziegner

Här: http://blogozine.net/malin/?p=1748 kan ni läsa början på mina tankar om Kurd Albrecht von Ziegners bok som jag finner mycket läsvärd. Och har nu renskrivit anteckningar från några kapitel till, håll tillgodo:

Att han så grundligt skriver att avslappning är A och O gillar jag. Något jag tänkt på mer och mer på sista tiden.

Det känns så kortsiktigt att jäkta på /fram en rörelse bara för att. Känner en hatkärlek till hans träningsträd. Ser jag trädet som en stege som är något slags recept på framgång, så misstycker jag. För alla hästar, och människor är olika i sinne och kropp. Kan jag däremot se trädet som ett träd, där jag kan plocka bladen som jag vill och låta en gren vara en vägvisare här och nu, då gillar jag det desto mer.

Han skriver att glada hästar inte blir spända; det ligger något i de orden.

En annan sak som slår mig är vissa saker som skrivs, är för mig så självklara. Såsom att låta hästen skrittas på lång tygel första 10-15 minuterna, inte nödvändigtvis med mig på ryggen heller.

Red en ny häst häromdagen, kände att innan jag satte mig på den så ville jag att vi skulle hitta varandra lite. Slappna av tillsammans. Ägaren tyckte väl kanske att vi bara kunde sadla på och bege oss ut. Men just de där extra minuterna, som jag i det här fallet valde att använda till TTouch, är de jag minns mest från den kvällen.

Gillar att han tar upp felaktigheter som försiggår i tävlingsarenorna, såsom ”legmovers” mm. bra att det uppmärksammas, och får folk att få upp ögonen och tänka efter vad målet är, vad korrekt form är.

Det blir så tydligt på engelska, att hästen ”should learn to accept the bit” något jag fortfarande inte blir klok på varför den ska behöva göra. Att acceptera något så onaturligt, undrar om det kommer finnas bett på hästar om 15 år; nu när det blir mer och mer uppmärksammat, fler alternativ kommer ut på marknaden, och träningsmetoder synas på detaljnivå. Läste även ett inlägg från en veterinärstuderande som ifrågasätter om bettet egentligen får plats i en hästs mun här: http://blogozine.net/malin/?p=1729

Gillar uttrycket, the warm-up is a matter of time, not miles.

Beat –footfalls within a gait –får mig att tänka på HUR hoven också slår i backen. Skruvar den sig, möter den marken mjukt eller hårt, med tån eller trakten först –och vad kan man få ut för information om ekipaget utifrån en analys av detta?

Han skriver mycket om tempo och takt, men hur vet man vilket tempo som är det optimala, takten för hästen bör självklart vara jämn, men tempot? Eller är de när dessa två kommer i symbios som man hittar det optimala? Men om flera olika tempon är i ”perfekt” takt. Vilket tempo är mest gynnsamt för hästen då?

Intressant att han börjar räkna hästens takt från bakbenen, har alltid utgått från frambenen först, men aldrig funderat på varför.

Bra att han skriver så grundligt om skritten. Värt att tänka på att hästar är flyktdjur som flyr i övertempo vid rädlsa/smärta/obehag. Lätt att tänka att en ”skenande” häst endast flyr av rädsla… Detta får mig också att skänka en extra tanke till alla ponnies som man relativt ofta ser i övertempo, med oerfarna, ibland för tunga, ryttare i obalans.

Generellt gillar jag hans vilja att skynda långsamt –med ett fokus, för HÄSTENS bästa!

Om saliv uppstår i munnen = obehag…?

Noterar det han skriver om att den unga hästen inte tar tygeln lika mycket på höger/vänster sida i början –något jag upplever med de flesta hästar –nyanser av oliksisighet eller brist på styrka och balans –givetvis påverkat av ryttaren. Han skriver om att handen ska tränas –men tänker också att utrustningen har en stor roll för beteendena som han spaltar upp på s.45:

  • above the bit
  • behind the bit
  • fighting the hand
  • tossing the head
  • leaning on the rein
  • keeping the mouth open
  • tilting in the neck
  • accepting just one rein
  • grinding the teeth
  • pulling the toungue up
  • stretching the tongue out
  • putting the tongue over the bit

Det här tänket med att efter ett år SKA man ha gjort eller kommit till ett visst stadie tror jag inte håller. Alla hästar –och ryttare för den delen, utvecklar olika delar i olika takt och så ska livet komma emellan också.

”On the seat” får mig att undra hur många som ”torr rider” på tex. en stol på ridskolan innan de bara testar sig fram –på bekostnad av hästarna.

Bra tips han ger på invänjning av skänkeln på unghästen från marken, genom att lägga handen där och på så vis lära hästen att gå undan för lätt tryck. Intressanta notiser om spöet och dess längd, sporrar förstår jag mig fortfarande inte på… måste finnas andra sätt att uppnå det som de ska hjälpa till med, på ett för hästen betydligt behagligare vis.

Är med på att man ska gymnastisera hästen för dess välbefinnande, men inte sätter jag piggar på min egen mage för att få bättre hållning medan jag är ute och joggar.

Han skriver vidare om skänkeln, menar han att vis ska ha konstant kontakt med underskänkeln? Inte risk för skänkeldöva hästar då? Och vad menar han med underskänkel –underbenet är ju långt, och berör hästen på olika ställen beroende på hur stor mage hästen har och hur långa ben ryttaren har.

Kul att han skriver att den välbalanserade hästen inte behöver tygeln alls, instämmer helt!!

Tråkigt att han förespråkar rollkür för att få hästen rygg mer avslappnad. Han är säkert betydligt mer erfaren och kan se nyanserna på ett annat vis än många av hans läsare, som jag är rädd för testar tips och knep på eget bevåg.

Hans grundidé om att även ”topphästen” ska kunna utföra allt grundarbete precis som ”finliret” tycker jag är bra att han poängterar.

Tycker om hans raka sätt att skriva, inga krusiduller, skönt!

 

 

 

 

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply