Nu längtar jag till mars, för då åker jag och Robin på helgkurs på Johannesberg för Christina Drangel. Ska bli SÅ roligt!
Vill du också komma? Skynda dig isf. med en anmälan till drangelskan@gmail.com
Browsing Tag
Drangel
Vilken resa jag har fått äran att vara med om!
Jag är så otroligt glad, stolt och stärkt av all kunskap jag har berikats med och vill rikta ett särskilt tack till min ridlärare, Christina Drangel.
Jag valde att gå denna utbildning för att se om jag som människa verkligen hade något att göra på den där hästryggen, eller om jag bara tärde på ett inte ont anandes djur.
Jag ville se om jag som människa kan bidra till att hästen mår bättre, både fysiskt och psykiskt. Jag är så otroligt glad att jag kan svara JA på båda dessa frågeställningar. Jag har lärt mig att se ännu mer smärta i hästar, men också lärt mig hur man kan göra något åt den, och förebygga så den aldrig uppstår.
Från början stod jag vid sidan om och förfärades, nu har jag verktygslådan full med lösningar. Och skulle min verktygslåda tryta, så vet jag att jag både har Christinas stöd och även mina underbara kurskamrater i IRK grupp XIII -eller superåttan som vi kallat oss.
Här kommer, med visst vemod, mina sista antecknigar från utbildningen, av en numera diplomerad ridinstruktör i Integrerad Ridkonst.
Dag 1
Pirrig stämning, kryddad med vemod över att detta är den sista gången vi ses på detta vis. En av Christinas styrkor är att hon känner av stämningen i rummet blixtsnabbt, eller hos ett ekipage för den delen, och leder in samtalet så det infinner sig ett slags givande ro. Något hon lyckas med gång på gång, och jag tror inte ens hon tänker på det själv. Men det är som elev oerhört skönt, en trygghet att ha någon som hejar på och får en att känna att -det här blir bra det. Eller som hon själv ibland citerar Astrid Lindgren ”du och jag Emil, du och jag”.
Ler med hela hjärtat när jag tänker tillbaka på alla skratt i biblioteket 🙂
Efter vår genomgång i biblioteket så fick vi ridlektioner och först ut var ett ekipage som jag gläds så mycket att se, deras resa under denna utbildning har varit enorm. Hästen har fått en betydligt bättre form och kan bära sig och sin ryttare på ett helt annat vis numera och det ser ut som de har så roligt ihop när de tränar. Hon blev guidad att sitta tillbaka med kroppen och sitsen, men att hålla sina händer långt fram, ända tills hästen söker kontakten och stödet självmant. Hon fick förklarat det som att hon kan tänka att hon sitter på sin egna imaginära svans, eller att lyfta pubisbenet mot hjärtat.
Om hästen blir för framåt-neråt och för djup så kan det, framförallt hos unghästar, bero på att den är trött i ryggen. Sitt gärna av en stund då och låt den vila.
Springer hästen, spjärna inte ifrån då utan försök möta den med underskänkeln och sväng hästen. Låt den kanske tom. tvära lite så den måste koppla på sin magmuskulatur och strama till sig lite.
Fortsätt sitta på bakfickorna även i traven, det är vanligt att vi bryter det lite svåra från skritten när vi ändrar gångart och faller in i våra gamla mönster. Utmana dig själv, det fungerar!
Har hästen en spänd och/eller en kort överlinje finns det större risk för att hästen hamnar i en slags kaningalopp. Var uppmärksam och lyssna på takten. Öva galoppfattning in mot sargen om du har en häst som gärna väljer att ”slängtrava” några steg innan den växlar över till en galopp, då minskar risken för att man hamnar i en tvist om huruvida man skänklar på för att få en galopp, kontra bromsar in från en obekväm trav.
Nästa ekipage har också gjort en positiv resa under denna utbildning. Ryttarinnan fick tipset att först ta fram armarna och därefter sätta sig tillbaka i sadeln, som att hon satte sig på bakfickorna.
Man ser graden av avspänning och tillit hos hästen i öronen. Om de ser spända ut eller om de vippar lite avslappnat åt sidorna. Kan glatt meddela att denna valack har gått från en gnäggande spänd och lite övertänd häst till en kolugn pojk med ro i kroppen -och de tillhörande öronvippet påkopplat, härligt.
Jag fick tipset att börja att röra på fingrarna innan jag gör något med hela handen eller armen för att få en mer mjuk och direkt effekt. Att reglera takt och tempo och även steglängden med mitt bäcken och min bröstrygg. Försöka släppa tygeln helt för att se om hästen bär sig och tar fram-ner-ut sin hals. Är glad att jag vågade gå utanför min egen komfortzon och använde min underskänkel mer än vad jag hade inbyggt i mig att göra på en snabb pålle. Det är så roligt när man har en guide som berättar hur man kan göra något annorlunda, och när man känner så stor tillit till denna guide -i det här fallet Christina, och bara gör det. Man tar ut armarna helt rakt ut eller vrider om sig på ett för en själv helkonstigt vis -men man gör det för hästen, för konsten att rida.
Hrammur, vilken hjälte han är! Han känns så mycket mer att rida än vad han ser ut att göra. Han är som att sitta på en överrörlig gummibjörn med åtta ben med fantastiskt mycket arbetsvilja, gentlemannaskap och ärlighet.
Det går fort! Fort och nästintill okontrollerat tills jag ger honom en uppgift att fokusera på, en uppgift som är lagom klurig, som får honom att stanna upp med hela sin helahavetstormarkropp och tänka efter, hm. Vilken fot kommer först nu, och vad händer med resten av kroppen då. Vi går från att rusa fram något överenergiskt och överspänt, till att komma fram i en mer taktfast gång med en längre överlinje, en bärig rygg och i princip noll kontakt med munnen. Hrammur i flexormönster, Hrammur med magmusklerna påkopplade. Då, i DET ögonblicket, är det underbart att rida. När man känner att man hjälper hästen koppla på de musklerna i dess kropp som behöver kopplas på, för att hästen ska kunna gå, röra och bära sig på ett för den, gynnsamt vis.
Nästa tjej ut i manegen beundrar jag verkligen, trots motgångar i livet runt om henne, så tar hon med ett leende på läpparna sig fram genom utbildningen. Hon både inspirerar och imponerar mig och är verkligen ett levande bevis på att att måttot -vill man så kan man allt- verkligen fungerar!
Hon fick tänka att sin häst skulle få ut och fram dess panna. Och de arbetade med förvänd öppna på en volt och därefter rättvänd öppna över några bommar med två skrittsteg emellan.
Jag tycker det är bra när man bryter av invanda mönster med något så enkelt som några bommar.
Hon fick arbeta med att försöka hjälpa hästen mindre så den får en chans att bära sig själv. Vi underskattar ofta det lilla som hästen måste göra. Vi vill den så väl, men ibland är det bra att låta hästen slå i hoven i en bom en gång, för att den själv ska lära sig att lyfta på foten. Precis som ett barn lär sig gå genom att snubbla otaliga gånger. Vägen framåt är både krokig och brokig.
Vi fick allesammans tipset av Christina att man kan titta på en elevs öron, man kan få mycket information från att se dess vinkling. Huvudet påverkar oss massor i ridning.
En av våra norska deltagare fick tänka att hon klev ner i stigbyglarna och skulle föra fram sin ytteraxel. Tidigare ryttare fick föra fram sina händer, men hos den här tjejen var det alltså axeln som spökade. Vi är alla så olika och ingen är den andra lik, detta är något vi övat oss på att se och hitta olika lösningar för.
Hon fick tänka att hon lekte med det nya axlar-höftläget istället för att byta från ett statiskt läge till ett annat. Ridning är rörelse och vi vill aldrig fastna i en statisk position.
På bilden, söta Bonic
Hon fick försöka gå tillbaka till roten i sin kropp, sin torso. Och därifrån, när hennes grundkropp var på plats, först då kunde hon börja laborerar med nya ställningar på händer och skänklar. Tänk dig att du är ett träd med en stabil stam och att du har kontroll på dina grenar som ska bära alla äpplen. Är du en svag och svajig stam så vinglar du runt i vinden och äpplena trillar ner. Stabilitet tar tid och muskler, särskilt om du ska lyckas vara stabil och inte statisk -samtidigt som du har hand om balanserande äpplen i vardera hand,fot, axel och huvud…
Nästa norska deltagare på en stor hopphäst har utvecklat sin ridning så fint. Hon är så modig!
Det finns hopphästar som inte är så bra på att gå över bommar på marken eller hoppa låga hinder, det kan bero på att de har en sämre öga-hand koordination. Detta på grund av att de kan ha en dålig bålstabilitet och inte länger ut överlinjen. Många hopphästar är relativt kort hållna och har blicken riktad uppåt, när något ligger på marken så kan de rentav bli relativt snubbliga. Låt din häst titta, se och öva upp dennes hela kropp -både i stort och smått.
Hon fick tänka att hon satt som en klo på hästen så att han lättare kan veckla ut sin överlinje -och här pratar vi en häst med STORA kliv.
På eftermiddagen fick vi olika ämnen att presentera på examensdagen, mina blev mankputt, revbenspuff och bodywrap -mer om det lite längre ner. På kvällen åkte hela gänget på middag till Grekens taverna i Knivsta.
Dag 2
Jag har antecknat följande från våra sista lektioner för Christina nedan.
Välkomna framåtbjudning!
Kopplar vi inte på våra magmuskler när vi rider blir det lätt väldigt studsigt i sadeln, särskilt i trav. En av eleverna blev mycket modigare i traven efter att magmusklerna kopplades på, det blev mindre studsigt och hon vågade föra ut sina armar och ben från sin egna trygga stam.
Om hästen rusar vid galoppfattningar eller strax innan galoppen fallit in, sväng den då i traven istället och städa lite i lugnare tempo så ni hamnar i ett bra utgångsläge på nytt. Alla hästar är inte lättgalopperade. Häng inte upp dig på att ni kanske aldrig kom in i galoppen ett specifikt träningspass -tänk istället att du tränade hästen på att fatta en bärig galopp. Utmana inte ödet utan stärk det.
Christina och Helena checkar av läget inför dagens ridpass, Shag lyssnar förnöjd på deras samtal.
Nästa elev fick rida över bommar och vi lade bommarna relativt nära varandra för att öka energin i steget lite. Hon fick arbeta med att hålla blicken framåt, sitta på bakfickorna och ha huvudet i mitten.
Höger öra mer riktat mot taket i höger varv när höger öra är inåt, så att inte ryttaren föll inåt med sitt överliv.
Akta dig för att falla framåt vid tempoväxling neråt, låt hästen bromsa, du behöver inte bromsa åt den med din kropp, då faller den själv snarare ur balans. Hon fick även laborera med att rida mer med sina fingrar och sitt bäcken. Men Christina poängterade att hon först måste ha sitt fundament på plats, sin trädstam som jag beskrev här ovan. Hon fick sätta sig på bakfickorna och koppla på transversus (magmusklerna) som en mc-förare och därefter kalibrera hästen, med armarna framför sig och lillfingrarna mot varandra för att inte bli statisk.
Dagens citat får bli detta ”Power to the pelvis!” -Christina Drangel
Nästa ekipage ut på banan fick försöka hålla överlivet spikrakt och inte vika sig i midjan åt det ena eller andra hållet. Hon fick tänka att hon red lite nonchalant och ointresserat med sitt huvud.
Gör det inte för lätt för din häst att inte genomföra uppgiften. Håll heller inte för hårt, håll bara kvar.
Tänk att manken ska upp och lägg på underskänkeln i kombination av en lägre hand med en längre tygel och fånga därefter upp stöd på utsidan.
Sista kommentaren jag har noterat efter att ha deltagit i närmare 300 lektioner ledda av Christina Drangel blir följande: ska du rätta till något, börja med huvudets position.
På kvällen så kändes det som vi var ett bättre team än någonsin, jag och mina kurskamrater i superåttan. Några lagade mat och vi andra tog hand om stallet och riggade upp manegen inför stundande examen. Vi gjorde det mysigt med tända ljus och skrev ihop ett tal till vår kära ridlärare. Åh vad jag kommer sakna dessa träffar på Johannesberg!
Bord och stolar med fleecefiltar och tomte på bordet till examinatorerna.
Labyrinten och solfjädern och en longeringsbana, riggat och klart -nu är vi redo!
Mysmiddag och de sista förberedelserna inför examen som stundar…
Dag 3 Examen
Jag agerade konferencier i vit kappa, med julmusik i högtalarna kickstartade vi dagen.
Vi fick presentera olika övningar vi lärt oss under utbildningen för två examinatorer, vi lade upp det som en liten show där vi kopplade ihop olika beröringspunkter på olika vis. Tex. illustrerade vi övningar ma kan göra för sneda/oliksidiga hästar genom att koppla samman några olika toucher och rakriktande longering. Jag fick visa och berätta om Body Wrap och Ttouch för manke och revben.
Man kan putta och puffa på hästens manke och revben på olika vis för att få hästen att känna att den verkligen har fyra ben och två sidor av kroppen. Detta gör mig också medveten på om det är lättare att puffa/putta hästen åt det ena eller andra hållet. Jag noterar hur hästen väljer att ställa sig före övningen, och om den ändrar sin ställning efteråt (vilket den ofta gör). Man kan göra detta vid vila eller efter en stunds träning. En övning som ökar hästens kroppsuppfattning.
Man kan verkligen se hur Shag är med i rörelsen och känner vad jag gör, så söt.
Bodywrap, ökar hästens koordinationsförmåga, balans och kroppsmedvetenhet. Den gynnar även förtroendet och tilliten till hästen och dig, det påverkar hästens välbefinnande och prestationsförmåga.
Hrammur inlindad i en Bodywrap
Efteråt sade en av examinatorerna att hon tyckte vi skulle kunna turnera med denna uppvisning i avsutten träning, och visa upp vår samlade kunskap för allehanda hästintresserade -wow vad glad jag blev att höra det!
Efter detta fick var och en av oss rida och instruera en lektion. Det gick jättebra! Jag skickar ett extra tack till Ellen som var min ridlärare och elev i denna uppgift.
Här får vi vår feedback från examinatorerna efter den första lektionen, lättade och gladare än vad vi ser ut att vara på bilden 🙂
Jag är så glad över all kunskap som jag är berikad med och ligger bakom detta diplom.
Foto: Christina Drangel och Malin Johansson
Min norska kurskamrat som åker till oss på Johannesberg ända från Lofoten driver också en blogg och skriver om vårt senaste möte här: http://ellenhelsing.blogg.no/1429303994_drangelska_610.html
Drangelska 6/10
Nå har jeg kommet hjem etter enda en samling på Johannesberg, full av motivasjon og glede! Jeg tenker det samme hver gang på tur hjem; denne gangen har det skjedd ting. Jeg forstår mer, både hva jeg skal gjøre med kroppen og hvorfor. Og det er like sant hver gang, det er en parallell prosess hvor jeg utvider min kunnskap men samtidig innser hvor mye jeg ikke kan. Vi startet samlingen med å skygge hverandre, samt gi feedbacksandwich. I løpet av dagene har vi hatt individuell ridning med Christina, jobbet Ttouch og Tteam, rakrettende longering, ATM (awareness through movements – Feldenkrais) og teoriundervisning.
Tema for denne samling var hånden. Å ta en annen i hånden kan gi deg mye informasjon. Raske, langsomme, smidige, stive, hakkede eller flytende bevegelser? Hvordan fører man hånden opp, ned, frem og tilbake? Hånden lever sitt eget liv. Pratehjernen har en sammenheng med fingrene. Man vil gjerne vite alt på en gang, men ridning handler ikke så mye om intellektualitet. Det handler om å være i kroppen, å være stille i ridesituasjonen. Personer som snakker mye/fort, er kjappe i hodet, og må ofte jobbe mer med det å ”tenke sakte”, legge bort flink-pike syndromet. For noen er ridningen en av få steder man klarer å ta en time-out, et sted å være i øyeblikket samme med hesten. For meg er det definitivt et sted hvor jeg klarer det ofter enn ellers, men absolutt ikke hele tiden eller hver gang. Christina poengterte også at berøring er noe man skal ha respekt for da det kan oppleves som svært intimt. Spør vedkommende om det er greit, og husk at du aldri vet hva rytteren ”bærer med seg”. Ved å føre noens hånd, formidler man noe, men mottar også informasjon. Hva er din hånd vant til, og hva kan du få for ny informasjon? Etter dette trenger man ikke si så mye mer. Hånden har fått informasjonen, hjernen har fått et nytt bevegelsesalternativ. Man kommuniserer inn kommunikasjon (tankegang fra Feldenkrais).
Christina minnet oss om at redsel kan være så mye mer enn frykten for fysisk smerte ved å falle av en hest. Det kan handle om prestasjon, om man føler seg flink, er redd for å ikke forstå og følelser som kommer opp når man holder på. Hun ba oss tenke over ”På hvilket sätt står jag i vägen får mitt lärande?” Det kan være tanker om at det ikke går, spørsmål om hvem man er, skyldfølelse om hva man burde og ikke burde eller også iveren etter at man vil alt på en gang med en gang. Vi repeterte også hvorfor det er viktig at vi sitter til utsiden i ridningen. Christina forklarer: Når hesten enda ikke har tatt ut sin utside, så finnes det ingenting å sitte på. Når du sitter ”midt over” mangler den ene halvdelen. Gravitasjonen vil dra deg inn, derfor må du lene deg ut. Du må sitte den vei hestekroppen skal bevege seg. For at hesten skal havne i flexor, må hodet inn og bog ut, så for å kunne holde balansen må du støtte opp utsiden. Det blir det samme som når man kjører på sykkel/motorsykkel i en sving.
Jeg fikk låne Coreana denne gangen også, til min store glede! Hun er virkelig den snilleste hest som jeg har møtt. Så samarbeidsvillig og kontaktsøkende, men samtidig mild og forsiktig. Min feedbacksandwich omhandlet hendene mine; de var myke og bevegelige, brede og fleksible, tilpasser seg Coreana kjapt slik at hun får hjelp. Ida oppmuntret meg til å nå begynne å ta mer kontakt, gi hesten rammen. Siste punkt har vært i min bevisst
het lenge; jeg vet jeg bør, men kroppen min vil ikke. Men nå har det løsnet mer fordi jeg føler kroppen har havnet mer på plass. Så lenge jeg vet at kroppen min hjelper hesten, og hendene klarer å være fleksible, føles det mer greit å skulle ta kontakt. Jeg merket stor forskjell i hendene mine etter vi hadde ”tatt i hånden”. De havnet mer på plass, jobbet selv og aktivt og det fløt bedre. På timene med Christina jobbet vi videre på bøyd spor, og det gikk veldig bra da det vi øvde på sist satt godt og i kunne jobbe videre. Det ble tydelig at jeg var for rask i ettergiften på innvendig tøyle, da Coreana ble forvirret av at jeg slapp ut på tøylen med en gang hun bøyde inn, og falt hun ut av bøyningen. Ved å holde lengre søkte hun i stedet mer ned og startet å jobbe, og hadde ikke lengre behov for den samme kontakten på innvendig. Vi jobbet også med overganger og tempovekslinger. Målet i overganger er at hesten ikke hever hodet, men holder flexormønsteret. Det kan se ut som man suller og duller med hesten, men dette er grunnleggende arbeid for å bygge opp muskler for bæring og balanse. Christina sa ”det kreves mot å være tålmodig”, og det er så sant! Jeg fikk øve meg på å slippe i lendene, for så å koble inn transversus. Coreana gav umiddelbar respons på dette også, og gjorde det samme selv.
Ida hadde igjen med seg flotte Bonique og det er så gøy å se hans fremgang. Han plasserer seg mye bak lodd, kaster forbena litt hit og dit, og er en veldig smidig hest med svak kontakt til sine coremuskler. Dette er for meg et helt nytt utgangspunkt, og det er interessant å se hvordan Christina tenker man må ri for å bygge han opp. Det jobbes mye i skritt; rebalansere hesten, ri til utsiden, på med transversus og få hesten til å aktivere magen – tempovekslinger og overganger. I løpet av de siste samlingene har man sett at han har hevet ryggen mer, søker oftere frem med hodet og kobler på magen. I stedet for å stoppe han direkte, gir Ida han tid til å ”gynge” ned fra trav til skritt, slik at magemusklene holdes aktive, i stedet for at han slipper tak, kollapser og dumper ubalansert over i skritt. Christina forklarer at en PRE som han gjerne tenker ”more is mor”, men vi må lære han at ”less is more”, og begrense alt han kommer med på en gang. Overrørlige hester er ikke enkle å ri, fordi du som rytter må ri hele tiden for at de ikke skal kollapse.
Denne gjengen altså, SUPERÅTTERN! Når vi ikke har undervisning er vi ute og spiser eller henger på biblioteket hvor vi diskuterer ulike tema, gjør feldenkraisøvelser eller annet skøy! Gleder meg til juni og neste samling!
