Text & foto: Malle Kivikas Ankarcrona

Ulla Håkansons gård ligger på lagom skrittavstånd från en skogsdunge, där den egentliga träningen upp till Grand Prix-nivå sker. Det är en av de saker hon har blivit känd för genom åren, vid sidan av själva prestationerna.
Enligt Ulla är det i skog och mark som den viktiga grunden läggs. Om det är isigt och halt har hästarna broddar för att inte halka.
– Jag gillar själv att vara utomhus och hästar trivs bäst ute, det är naturligt för dem. Så vi passar ganska bra ihop, säger hon.
Hon rider utomhus året runt oavsett väder, till ungefär 99 procent. Undantaget är om marken är frusen och ojämn. Då får en byggnad på gården, som i första hand är tänkt för att torka hö, fungera som ridhus under några veckor. Även om det är ett litet utrymme poängterar Ulla att det inte hindrar henne från att galoppera i lätt sits.

Ullas ridhus, det vill säga hötorken.

Varierande underlag
Fördelarna med att rida under bar himmel är enligt Ulla flera. Hästarna tränas på olika underlag, vilket stärker dem. De får energi och naturlig framåtbjudning, vilket är särskilt viktigt när man ska öva in lite svårare rörelser. Ulla själv brukar tänka att hästen, i vilken sekund som helst, ska kunna hoppa en oxer på 1,50 meter. Annars är inte bjudningen tillräcklig.
En vanlig dag rider hon två hästar på förmiddagen, till stor del handlar det enligt Ulla om grundridning. Passet börjar med en runda på 30 minuter i skogen med skritt, trav och galopp – gärna i lätt sits. Hon är uttryckligen nöjd med att det är just sandjord runt gården, eftersom det är tacksamt att rida på även under vintern.
Därefter kan det bli några studshinder eller kavalettibommar, för att få hästen att komma upp med benen och gymnastisera kroppen. Små hinder står hela tiden framme, liksom kavaletti med olika avstånd mellan bommarna.
Stjärnan i stallet, stoet Richelle, hade aldrig hoppat innan hon kom till Ulla, som ser hoppningen som en självklar del av träningen. Syftet med grundridningen är att få hästen att jobba med ryggen och att korta och länga steget.
– Hästen ska ridas i balans och i den form som passar dess aktuella utbildningsnivå.

Den berömda dungen där Ulla tränar.

Bejaka det naturliga
Efter uppvärmningen är det dags för arbete, i skogsdungen och på fälten.
– Man kan lätt öva en piruett runt en sten eller ett träd. I början ska den ju inte vara så liten, så det är bra att ha utrymme. Då blir det inte för jobbigt för hästen och den behöver inte slänga sig åt sidan för att komma undan arbetet, utan den hinner stärka sig på ett naturligt sätt, säger Ulla.
Finessen med att rida utomhus är att rörelserna kommer på ett naturligt sätt. För att börja träna piaff och passage brukar Ulla exempelvis passa på när hästen är lite uppskruvad, och kanske självmant tar några steg. Genom att ryttaren uppmuntrar detta gör hästen rörelsen utan att själv tänka på det. Ett enkelt och skonsamt sätt att träna på.
– Det handlar om att bejaka det naturliga, för det är naturliga rörelser vi ber hästen att göra. Men, ryttaren får inte glömma att ta pauser, gärna på lång tygel i skritt, säger Ulla.
Den enda nackdelen med att träna ute är enligt henne insekter, men det handlar ju bara om några få sommarveckor.

Helt oklippt GP-häst
På vintern klipper inte Ulla sina hästar, det behövs inte eftersom de inte rids i ridhus. Hon skulle aldrig komma på tanken att klippa nos- eller ögonhår, eftersom det är hästens känselspröt. Håret i öronen får också vara kvar, det skyddar mot smuts och insekter. Däremot tar hon bort tofsar och jämnar till runt öronkanten.
Hästarna går även så mycket som möjligt utan täcke, om de inte är svettiga. Det är först när termometern visar sju grader eller lägre som täcke åker på i stallet.
Folk som mest rider inne menar ofta att hästar blir tittiga och spralliga utomhus. Det har Ulla inte mycket till övers för, eftersom hon inte tycker att resonemanget håller. Hon tycker snarare om hästar som har lite temperament och som är uppmärksamma.
Ulla berättar hur andra duktiga ryttare, som mest varit vana vid att rida i ridhus, kan bli förvånade när deras hästar – efter en stund i dungen – slappnar av och börjar jobba med hela kroppen. Innan Ulla ”tvingar” dit dem tror de inte att deras häst kommer att slappna av i en så öppen miljö.

Ulla tävlar den oklippta Richelle i Globen. FOTO: Anki Yngve

Ett liv med hästar
En del av sina framgångar tackar Ulla sin far för, han var hästintresserad militär och det var han som lärde henne rida. Fadern ansåg att grunden till all ridning och utbildning av hästar var dressyren. Eftersom Ulla, genom sin mor, har anknytning till Wien fick hon tillbringa tre månader 1957 på Spanska Hovridskolan. Så nog kunde hon redan tidigt en hel del om hästar.
De flesta hästar, som Ulla har lotsats fram till Grand Prix, har hon haft i sitt stall sedan de var tre till fyra år gamla. Även om det är en fördel att kunna rida en häst innan man köper den, vill hon helst utbilda den själv. Då vet hon att det blir som hon vill ha det, att framför allt grundridningen blir rätt, så att hästen får möjlighet att stärka sig och bygga muskler.
Särskilt lite större hästar behöver tid på sig, vilket gör att just de kanske inte passar bäst för unghästklasserna. Ulla har aldrig varit med i ett fyra- eller femårschampionat, eftersom hon tycker att hästarna behöver minst ett år till på sig.
Nuvarande förstahästen Richelle, född 1999, är ett undantag. När Ulla köpte henne var hon tio år gammal och hade haft två föl. Hon började således ridas först som sjuåring.

Inga rena vilodagar
Hästarna på gården rids varje dag, vilket Ulla anser är särskilt viktigt för äldre hästar. Är hon själv inte hemma brukar maken Arne tömköra eller rida hästarna. Och behöver de vila, då är det ändå promenadridning som gäller.
Efter ridpasset går hästarna ute, i varsin hage med benskydd. I princip har de fri tillgång till hö, som Ulla och Arne tar från sina egna ängar för att vara säkra på kvaliteten. Kraftfoder är hon lite restriktiv med, hur mycket varje häst får är väldigt individuellt.
Ulla känner sina hästar väl och hon är väldigt mån om dem. I boken ”Ajax & jag” berättar hon hur hon i början av sin internationella karriär gick runt i stallarna i Aachen, för att se hur de professionella ryttarna skötte om sina hästar. Hon blev förvånad när hon såg att så många av hästarna stod lindade för att inte få svullna ben – som skötarna sa. Varför inte se till att benen inte svullnar upp i stället, blev den naturliga frågan för Ulla.
Om något inte fungerar tar hon själv ett steg tillbaka och analyserar, det handlar om allt från foderstaten till hur sadeln ligger. Visitering före och efter ridning är en självklarhet, för att ha koll på eventuella småsår och svullnader.

Förebyggande kiropraktik
Som många andra ryttare samarbetar Ulla med en kiropraktor, specialiserad på hästar. Kontakten med veterinären handlar mest om vaccinationer och akuta åkommor. Kiropraktorn har kommit var femte vecka de senaste åren, i förebyggande syfte. Ulla brukar inte säga något, han känner själv igenom hästarna och stämmer sedan av det han känner. Det brukar inte vara några konstigheter.
Som ryttare tycker Ulla att det är viktigt att ha känsla, särskilt eftersom hästen är ett flyktdjur.
– Det är viktigt att ha balans för att kunna följa hästen, särskilt om den flyger och far för att den är rädd, säger hon.
Att visa hästen respekt är A och O:
– Ödmjukhet är en bra egenskap hos en ryttare. Då kan man komma långt och se fram emot många trevliga år tillsammans med sin häst. Men man får inte glömma att hästen också ska ha respekt för människan.