Vi inledde kvällen med teorier kring formen på hästen, temat för kvällen var just hästens form.
Två saker som Paulo fokuserar mest på är hästens ganasch och manke. Båda dessa behöver fungera och är en förutsättning för att hästen ska kunna komma i en bra form. Och ska hästen kunna skjuta ifrån bakifrån på rätt sätt med höjd bröstrygg är det en nödvändighet. Han poängterade att alla hästar är olika byggda och behöver mer eller mindre av olika övningar.
En spänd ganasch gör det svårt för hästen att arbeta rätt. Det blir fel både med för hårt spänd ganasch (tex. med en graman) men också med för lätt hand då det kan leda till att hästen stannar av i sin utveckling, det kan bli som en falsk ”lätthet” långsiktigt, särskilt om hästen inte accepterar att man tar i tygeln. Känner igen mig själv i det sistnämnda, jag har en förmåga att rida med lite väl lång tygel, i all välmening.
Han upplever att vi ber om för mycket av våra hästar, bla. i klassisk dressyr. Gör hästen rätt behöver man inte sitta och nöta i en hel timme.
Är ganaschen spänd så är det vanligast att se detta vid samling, då ryggen inte är ”med”.
Manken, är den spänd som kommer inte rörelsen fram bakifrån och genom ryggen framåt. Rörelsen måste gå IGENOM manken och framåt till tygeln/handen.
Hur uppnår man då en avslappnad ganasch och manke? Men hjälp av elastisk och mjuk kontakt.
Paulo brukar tänka att ganaschen påverkar bakåt och manken påverkar rörelsen bakifrån och framåt.
Han tog upp ett ridexempel för piaff; kan man sakta ner traven så att hästen travar på stället med låg form och utan särskilt mycket energi, med skänkel och lång tygel -för att vara säker på att hästen gör jobbet. En reaktion kan vara att hästen då växlar ner till skritt eller stannar.
Han pratade om att rida alla gångarter i olika tempo för att stärka upp hästen. Tygeln ska inte agera som en broms.
Det var mycket prat om ”behind the vertical” när mulen går bakom pannan. Detta är ju ett extremt omdiskuterat ämne iom Rollkür som en del ryttare (tyvärr) använder sig av.
Han berättade om i vilka lägen som det faktiskt kan gynna hästen att ha pannan före nosen, det kan få en häst mer kontrollerad och vara bekvämt för vissa typer av hästar. Men dock ska man inte träna hästen med denna påfrestande vinkel för nacken, i hög form, utan endast i låg form.
Däremot kan man testa vart i hästens utbildning den befinner sig i, genom att ta upp hästens form men behålla denna samling -dock bara för ett test(!) allt för hästens bästa. All ridning tycker jag bör ske med hästens välbefinnande i fokus -INTE ryttarens.
Har man en het eller nervös häst för at den inte vet vad rytttaren vill, behöver den ibland känna att den har en tydlig och trygg ledare. Ibland kan man behövar göra mer med dessa hästar för att de inte heller ska bli uttråkade, kanske rida mer intensiva pass -och hålla dem stimulerade på olika sätt.
Att rida med pannan före nosen (bakom lodplan) förutsätter att hästen VILL komma upp i bröstryggen bakifrån, om den inte vill det är det inte bra att rida så.
Paulo visade några bilder som illustrerar olika exempel på hästars olika form och hur han såg på dess olika kroppsform och berättade om hur han gjort för att träna dem.
Här berättar han om hur han rider med lösa tyglar och kontrollerar hästens huvudposition med skänkeln. Hästen har nosen bakom pannan, men då bröstryggen är uppe och han gå på lös tygel och i en rund form så är det inget dåligt.
Här är en häst bakom bettet, fotot är taget direkt efter en piaff på en föredetta tävlingshäst som gärna samlar sig utan någon direkt energi. Paulo försöker få den att arbeta för avslappning och läara sig att gå fram med energi och inte bara stanna av.
Här arbetar han med att få lös och upp manken på denna relativt klumpiga häst, så den ska kunna bära sig på ett bra sätt. Den hade en lång rygg men inte styrkan att bära upp den.
En annan häst där manken kom upp vid lek. Har man en tippande häst (som har högre bakben än framben tex. ) behöver den få med sig bakbenen innan den blir rund i formen.
Denna häst hade problem med en svag rygg och det var svårt att få honom att arbeta bakifrån och ta kontakt med handen och komma fram.
Svårt att få kontakt då bröstryggen var nersläppt, arbetar med att lösgöra bogen.
Bröstryggen är uppe men om vi skulle sätta oss på den så är den lätt i handen, så den behöver ”hitta” rörelserna och bli starkare från marken först.
Med inspänning, men utan ryttare -så hästen kunde få ett stöd och våga ta ut steget och bli starkare. (Är dock själv skeptisk till inspänning med bett).
Samma häst utan inspänning, fanns ingen ”hand” då hästen bara tog munnen till bröstet så då valde han att träna den avsuttet i några veckor -smart! Tror vi fokuserar allt för mycket på uppsutten träning för många gånger.
Den här hästen hade dåliga minnen från tidigare i livet, svår att stanna och mycket ryggproblem. Ostabil men lugn och snäll, i två veckor blev han lite bättre men inte helt 100, så då tränades den under två dagar lite hårdare men blev väldigt spänd, när man släppte på tygeln blev han avslappnad för att sedan spänna sig igen. Då det var som en ond cirkel på lugn-spänd-lugn-spänd om och om igen. Hästen behöver kunna hålla sin position när vi släpper den.
Paulo betonade att han ofta klappar hästen när den gör rätt och har förstått uppgiften, men fortsätter arbetet och förlorar inte samlingen. Viktigt att låta hästen strescha ut i halsen och överlinjen.
Den här hästen hade en väldigt stark högersida och gick inte att böja så Paulo bytte sittben till vänster sida så att hästen lättare fick utrymme att ta fram höger bakben, på lös tygel. ( (Normalt sett lägger han vikten till höger så påskjutet kan komma från vänster i en sluta. ) Men alla hästar ser olika ut och behöver ibland annan typ av träning för att komma igenom en rörelse.
Paulo betonade också vikten av att arbeta igenom en rörelse på olika sätt, en piaff är inte bara en piaff, -variera mera! Galoppera inte bara framåt, lek och böj och gymnastisera ihop.
Vill han ha mer tryck bakifrån så sänker han ner händerna samlade, vill han att hästen ska komma framåt istället så tar han upp händerna och håller dem isär från varandra (som man har dem på ett cykelstyre). Huvudets ställning betyder inte att ryggen arbetar bättre.
Efter teorigenomgången så var det dags för att se en Lucitano ”live” i ridhuset som genomförde olika rörelser. Klart svårare att genomföra allt i praktiken än i tanken, men tycker flickan som red var ödmjuk mot sin häst och försökte illustrera för oss på bästa sätt.
Det jag tar med mig från kvällen är:
Anpassa ekipaget
*
Variera träningen och även rörelserna i träningspasset
*
En lösgjort ganasch och manke är två nycklar för en höjd bröstrygg
*
En samlad häst på lång tygel med höjd bröstrygg kan fälla in huvudet så nosen kommer bakom pannan, om den själv väljer det
*
Pressa inte hästen för hårt
