Just hemkommen från träning för Anita följt av middag hos goda vänner. Helt slut, men väldigt glad!
Träningen gick ok med de förutsättningarna vi hade, pållan har inte rört på sig nämnvärt och än mindre galopperat den senaste tiden då det varit skridskobana på vägarna (och på tok för stenigt off-road). Så piggare än vanligt kan nog sammanfatta hennes humör.
Att komma in i ett ridhus där en stor häst hoppade omkring gav ju inte heller någon lugnande effekt, hehe.
Så aningen överspända började jag rida fram. Lugnade sig snabbt dock -det tackar jag för! Var själv lite spänd, men Anita gav mig i uppgift att ha ett konstant tryck med tygeln och ha mjuka gångjärn i armbågarna, och bara njuta av ridningen och inte tänka för mycket.
Skulle rida över bommar i jämt tempo, Nemah föredrar att flyga fram och helst över allihop på samma gång… Men lyckades helt ok faktiskt.
Vi skulle vid en bom ta ett galoppsprång över för att sedan fortsätta i trav igen, utmaning för samling och balans.
På det hela tycker jag det var roligt att testa något nytt, och väldigt annorlunda. Hade dock velat vänta in Nemah lite till så hon var mer avslappnad och inte gick i lika mycket extensormönster -men som Kim sade, hopphästar ser inte hindren på marken utan måste hålla blicken högt, ligger väl något i det.
Det jag känner att jag ”tampas” med här är hästens bästa. Gör dessa övningar och detta sätt att rida att jag stärker hästen i det långa loppet eller går det för snabbt så det istället bara blir slitage? Tror variation är nyttigt, frågan är bara till vilken grad…
Blev glad över att få beröm för min övriga kropp, bara handen hon ville se hårdare (med gångjärnsarmbågar). I våras var det axeln jag kämpade med, alltid är det något 🙂
