En väldigt mysig tisdagskväll hemma hos mig med en finfin samling hästmänniskor som intresserat lyssnade på Linda Erikssons tankar om god ridning.

Linda är min ridtränare och gick även utbildningen jag går nu, i Integrerad Ridkonst för Christina Drangel. Hon var i årskull nr 1 och examinerades 2009, jag går i åttonde kullen eller ”superåttan” som vi kallar oss 🙂

Hon pratade om vad målet är med ens ridning är, är det att ha kul med sin kompis i skogen eller att nå ett visst resultat på en tävling eller vara med och klara några moment på en uppvisning mm. mm. Det finns så otroligt mycket vi kan göra med hästar, och alla har vi olika preferenser.

För mig personligen, så är resan målet. Att känna att jag och hästen tillsammans utvecklas till bättre balans, styrka och att vi har superkul ihop på vår resa.

Hon berättade också att hästarna är våra speglar, och tar fram en del kanske ibland oönskade sidor hos oss. Är vi inne i en tuff period så skulle vi nog se det om vi filmade oss själva. Reflekterar vi på hur VI beter oss kring hästen, så får vi svar på mycket om oss själva. Men det är ju lätt att skylla på någon annan, även en häst.

Hon pratade om hästens exteriör, att alla ser olika ut och därför har lättare eller svårare att utföra vissa rörelser -precis som vi människor har.

Att när hästen har höjd bröstrygg så behöver man nödvändigtvis inte se det just i ryggen (-vilken kan vara dold av ryttare, sadel, ländtäcken mm.) utan kan ses genom att hästen rör på bogarna, vilar mer på stegen och rör sig med mer ”schwung”. Se bild nedan.

Det går också olika mode i ridning, vad som var ”rätt” 1984 är inte lika ”rätt” idag. Vi tittade tex. på olika filmklipp från dressyren, hur en piaff såg ut förr i tiden kontra dagens modell. Intressant att det är väldigt få hästar med åldern 8 år och uppåt som startar i de högre dressyrklasserna -vad händer med hästarna sedan, är de sönderridna och slutkörda kanske… Tär vårt mode på hästens välbefinnande, jag tror tyvärr att det inom många tävlingsgrenar är på det viset.

Här är två exempel på dressyr från dåtid och nutid: (undrar hur det ser ut om 20 år)

Linda får ofta frågan vad för ”typ” av ridtränare hon är, ett svar är så klokt tycker jag: Hjälpa hästarna att få bättre människor.

Det är ju ändå så att om jag är sned/stel/arg/glad/tjock/smal -allt det påverkar hästen som ska bära upp oss -och dessutom försöka balansera upp sig på ett för oss önskvärt sätt. Tycker våra fyrbenta vänner är bra fantastiska!

Tävlar vi idag för att vinna eller för att umgås med våra hästar på en för oss båda rolig aktivitet? Eller är vi pressade att leverera placeringar till sponsorer, hästägare med flera? Pressar vi hästar att leverera på topp, för att sedan laga dem, och sedan be dem leverera igen, för att laga dem igen -eller rider vi dom för ett på hästen hållbart sätt, långsiktigt?

Något jag skulle tycka var intressant vore att få se en tävling -tex. i dressyr, där hästarna har sensorer på sig som känner av hur de rör sig, hur ev. sporrar används, hur tygeltagen känns mm. så man får ett faktiskt svar på hur hästen faktiskt går och hur det känns för den. Och att man får poäng utifrån det. Det skulle säkert öppna upp för fler ekipage med ett för hästen bättre fokus på att genomföra en rörelse. Sedan kanske man kan anpassa programmen mer individuellt då också iom. att sensorerna kan känna av i vilken ”grad” hästen befinner sig i. Så att det inte bara är som idag, rätt ihoptryckta halvblod ridna med sporrar och kandar som slår med svansen och ser allmänt missnöjda ut. Lite småkul hur tankarna flyger iväg ibland 🙂

Linda pratade om att det inte är så lätt att ”bara göra” en rörelse, mycket ska sitta på plats innan man kan koordinera sig och faktiskt HÖR vad tränaren säger -att inte axeln lik förbaskat faller ur igen, eller att höger hand inte alls är vänster hand mm.

Hon pratade också om att det finns många fallgropar för hästen när den ska delta i en uppvisning eller i en tävling, hästen rids fram och ska vara lös och ledig -så blir det just er tur, men, så är den kanske ändå inte helt lösgjord men er tur är nu så då kör man ändå, och då blir ju rörelsen inte lika fin och flytande som på hemmaplan, trots att man själv VET att den klarar av det, så blir det ett oärligt resultat och kanske en forcerad piaff, galoppombyte eller vad det nu är man ska visa. Eller att när spanska ridskolan just där och då ska visa en levad för att snart kommer nästa ekipage in och publiken har betalat dyra pengar för att se just det.

Här är tex. Uta Grääf, på hemmaplan och på tävling -vilken version föredrar ni?

Tävling:

På hemmaplan:

Ser ni skillnaden på dessa bilder, den ena med samling och den andra utan:

Tips: Titta på bogen, på vinklingen av framkotan som är i marken och på bakbenens position.