Browsing Tag

hästliv

Drangelskan Unplugged

Att vilja sina hästar tillräckligt väl – och sig själv med

Jag tror att vi som har hästar älskar dem. Jag tror inte att någon av oss vill sina hästar illa.

Frågan är kanske om vill dem tillräckligt väl…

Under lupp

Om vi är villiga att sätta vår ridning och hästhantering under lupp och granska den..om och om igen. Är det här så bra det kan bli? Har min häst det så bra som den kan ha det? Givetvis så sätter livet ibland käppar i hjulet för ambitionen. Och ekonomin kan också ställa till det och göra så att vi väljer fel. Väljer det som är billigare men blir dyrare i det långa loppet och orsakar mer lidande än det hade behövt göra om vi valde ett mer kostsamt alternativ direkt.

Mod och tålamodigt

Vår utbildning skapade jag i strävan att vilja hästarna och deras ryttare väl så väl det bara går, långsiktigt. Jag brukar kalla mina elever modiga. Modiga för att de vågar välja en lång och kostsam väg. Med ett långsiktigt syfte som ger ett värde som håller över lång tid. De vågar investera i sig själva. De vågar sätta sin ridning och hästhantering och sina värderingar och tankesätt under lupp. Det är modigt. Och också tålamodigt. En underskattad form av mod.

Gå till botten

De vågar gå till botten med det som ska bli hållbart och gediget och ge en gladare och friskare och stoltare häst. Och ett glädjefyllt samspel i vardagen. Där kommer alla de bitar in som vi erbjuder i utbildningen. Hästfysiotherapeut, fysiotherapeut som hjälper ryttaren att göra upp med sina låsningar i kroppen och övningar som leder till större medvetenhet. Sen tittar vi både på hovar och tänder. Och pratar om sambanden. Hur det hänger ihop. Utan rakriktning ingen balans.

Välja våra tankar
Vi behöver också vilja oss själva väl för att kunna göra något för våra hästar. Vi behöver bli klara över vad vi säger till oss själva. Vad vi matar oss med för tankar.  Det kräver disciplin och fokus att vilja sin häst och sig själv väl. Det är elevens uppgift. Vi kan stötta och guida och i viss mån agera förebilder. Min belöning är mina elevers utveckling. Att vilja mina elever väl räcker inte. Vi måste besitta kunskapen och verktygen och veta hur man gör, inte bara att.
Räcker inte med att vilja
Det är ofta där det blir fel. Det räcker inte bara att vilja, man måste också behärska hur det hela ska gå till. Den kunskapen har vi. Eleverna får bidra med mod, tålamod, fokus och disciplin. Resultatet är fanastiskt! Det är min och mina medlärares belöning. Jag ser så mycket fram emot att få träffa mina gamla elever och putta på lite där och även nya bekantskaper i kommande utbildningsgrupper.
Väl mött! Enjoy the ride!
Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

För vems skull? Egentligen

Näe nu tänker jag ta bladet från munnen.

 

Jag kommer inte att bli halshuggen offentligt.. Det är inte ens säkert att någon alls höjer ögonbrynet. Och kanske är det lika bra. För mig. Men inte för hästarna. Sedan några år tillbaka så beblandar vi oss med andra vanliga ryttare. Såna som har tävlingsambitioner och också förverkligar dessa. De deltar i tävlingar. Så gjorde vi likalunda. Det var väldigt roligt, först. Sen var det liksom inte riktigt lika roligt längre.
Siluetten
För det som premierades inne på tävlingsbanan var inte det som gynnade hästarna. Den häst som utförde övningarna på rätt plats och med bogvisiret stadigt infällt mot bröstet utan att protestera fick mest gillande av domarna. Siluetten bedömdes i första hand. Siluetten är ju också enklast att jämföra och om man bara ska titta på den så är det lite enklare att vara domare. Om man däremot skulle i en fantasivärld tänka sig att domarna dömde utifrån det som skulle gagna just den hästen mest… crazy inte sant!
Bär den sig? 
Tänk att domaren skulle behöva sitta och fundera och känna in i sig själv; är det här verkligen det bästa den här hästen kan göra just nu. Bär den sig? I vilken utsträckning bär den sig? Själv? Inte var har den nosen som fristående företeelse? Inte hur ser siluetten ut sett till huvud och hals, utan gagnar den här ridningen hästen?
Kräva ohyggligt mycket kunskap
Jo, jag vet.. jag förstår vad du tänker .. Det skulle ju kräva ohyggligt mycket kunskap av domaren. Det är utopiskt. Den skulle ju behöva kunna rida.. inte på hög nivå för efter att ha sett ”Ryttareliten ”så vet vi allihop att det kan nästan vem som helst som har den ekonomiska uppbackningen. Inget ont om någon person bara om faktum att man måste verkligen inte vara någon särskilt god ryttare till fysik , balans, koordination och mod för att rida på landslagsnivå. Tyvärr!
Rakriktad eller rakt hållen
Men om nu dressyren vore till för hästen… jag vet helt galen tanke. Om den vore till för att göra det så lätt för hästen som möjligt att röra sig med ryttare på ryggen. Om den vore till för att utveckla hästens gångarter och rörelser så att de faktiskt liksom hos en atlet eller dansare blir bättre än de var innan man började med dressyren. Då skulle vi inte kunna ha sådana kriterier som vi har idag för att döma dressyr. Näe för de hästar som rids i programmen och får höga poäng är oftast inte rakriktade utan rakt hållna. Det är ljusår mellan dessa två begrepp. En rakt hållen häst faller åt ena eller andra hållet så fort man inte längre håller den mellan de strama tyglarna. Att vara rakt hållen gagnar inte hästen. Inte fysiskt och inte psykiskt. Jo för en rakriktad häst blir stabliare psykiskt för den är mer i balans än den häst som är rakt hållen. Samma gäller för självbärighet. Är hästen självbärig eller är den bara buren? Om ett taktfel vilket lätt uppstår om jag ger hästen möjlighet att vara självbärig bestraffas hårt. Då lönar det sig för dressyrryttaren inte att satsa på denna självbärighet. Då är det säkrare att bära hästen i handen.

Se skillnaden
Vad jag menar är att om vi använder några enkla test för att kolla hur rakt riktad hästen är och sedan utbildar hästen och gör dessa test igen lite senare då skulle vi få kvitto på hur bra utbildningen är…för hästen. Men som det är idag så de visar de test som görs..dvs dressyrtest, dressyrprogram inte hur bra hästen är rakriktad. Den kan precis lika bra vara rakt hållen. De flesta domare jag känner kan inte se skillnaden med ögat. Men det finns tecken. Hästens lansmärke ska under utbildningens gång försvinna. Ett tecken på att den inte längre uteslutande använder sitt extensormönster utan snarare huvudsakligen sitt flexormönster. Nej, jag vet. De flesta ryttare, veterinärer, tränare mm vet inte vad det är. Om hästen är bukig i sin look och snarare är sänkt bakom sadeln då vet vi också att den mest använder sina extensormönster-muskler. Likaså om den blir till att gå med svansen högt. Nej, de är inte skapta så. De kan ha såna tendenser. Men dessa ska försvinna av ridningen. Nästan helt. OM ridningen gör det den ska vill säga. Gynnar hästens flexormönster och därmed förenklar för hästen att röra sig under ryttare.
Alla i en mall
Så hur blev det så här? Kanske för att alla skulle in i en mall. Kanske för att ridning faktiskt är komplext men när det skulle bli till för alla så måste man göra det enkelt att bedöma. Så man gör en pepparkaksform , en visuell. Den häst som passar bäst in i den, lite som askungen vinner tävlingen. Och ändå vet vi rent biomekaniskt ( jag visste inte heller det förut) att om vi t ex applicerar missuppfattningen att ha hästen med stöd till båda tyglarna så börjar bakbenen att släpa. Det är en biomekanisk lag. Så då måste vi avla hästar med mer elektricitet som trots att vi håller fast dem med stadig kontakt till båda tyglarna, vilket är ur ett biomekaniskt perspektiv nonsen, sprattlar med benen så att de kommer upp från marken likafullt. De måste bli så prilliga att de trots att de är fasthållna som i ett skruvstäd fortsätter att sprattla., med näsan in mot bröstet och sänkt bröstrygg och spänd rygg och aktiverade extensormuskler på ovansidan av halsen och släppt mage och bakbenen liksom hela tiden efter. På gamla tiders halvblod hade bakbenen stannat eller bara släpat.
Ingen pepparkaksform i drömlandet
Nej, du har rätt det är kanske för svårt att bedöma ett ekipage utifrån var den hästen ska vara i formen för att komma bäst till sin rätt. Röra sig bäst och komma mest upp i bröstryggen och under sig med bakbenen. Tänk hur mycket en domare då måste veta om olika hästars egenheter och rasspecifika skillnader. Och hur mycket en domare skulle behöva kunna om exteriör och biomekanik. Tänk hur bra dressyrhästarna skulle må. Hur friska de skulle vara om de fick delta och röra sig i den förm som gynnar dem mest. Även om de inte skulle passa in i pepparkaksformen. Som det är nu så tränar vi i en form och i en takt och ett tempo som gynnar vår häst mest. Där han är rakriktad, smidig och rörlig och uppmärksam och lydig. Men när vi ska tävla så måste vi hålla upp hans huvud och pumpa upp honom i en form som inte gynnar honom där han börjar falla isär och inte längre rör sig optimalt. Varför? För att ge sken av att han passar in i en förutbestämd och korrekt form, en Askungeform. Den som bluffar bäst vinner.

 

Lagen om att ”form follows function”
Inom konsten pratar man om lagen om att ”form follows function”. I ridningen har man ändrat på detta och tror att det går att få ”function to follow form”. Bara vi håller hästen i en viss form så kommer den komma till att fungera på ett för den gynnsamt sätt. Skitsnack! Det fungerar ju inte så. Lika lite som att om du bara sitter rätt och mitt över hästen och stilla så kommer den att gå fint. Med de sneda hästar jag möter i mitt liv funkar inte det. Ingalunda. Tänk om jag hade vetat det här tidigare i mitt liv. Så många ridlärare jag har haft, så många vägvisare som inte har vetat utan bara gissat och fortsatt att hävda att” function follows form”
Jag tror på Newton och gravitationen
Idag bekänner jag mig till en lag. Newtons. Gravitationen bestämmer. Och sen läser jag min applicerade biomekanik om och om igen. Den är min manual. Och citerar Anja Beran. Because it works..because it is the only thing that works. Jag vill inte vara den som är bäst på att hålla min hästs huvud och hals i en viss position så att det ser rätt ut. . Jag ryser varje gång jag hör i ridhuset: håll i honom, håll upp honom, håll kvar honom.. och ser spåren i sanden av släpande bakhovar. Jag vill vara den som med handen på hjärtat kan säga att jag gör allt jag kan och vet och som står i min makt för att rida min häst i den form som gynnar den mest. Den som gör den stark och rakriktad och lösgjord och tillfreds, fysiskt likväl som psykiskt. Och det konstigaste av allt är att bland alla dessa kloka, sympatiska, vänliga och intelligenta ryttare är det inte många som säger. But why? För vems skull? Till vilken nytta? På vems bekostnad?

Ps Ett särskilt tack vill jag rikta till Bastos, Blignault och Stridbeck. Men det var Beran som satte mig på spåret.

Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

Sitta till utsidan

Drangelskan Unplugged

Vems ridfilosofi har företräde

img_0263_54dcffe4ddf2b30c14068829
Det här är nog bara ett storstadsfenomen. Men det finns ju trots allt några storstäder i vårt avlånga land. Kanske du känner igen dig.
Eftermiddagsryttarna
Vi står på ett av de större inackorderingsstallen norr om stan. Här står mest dressyrryttare och det är bra ordning på stallet. Ibland är det lite väl bra ordning. Det blir ofta så där dressyrryttare står. Vet inte varför faktiskt. Jag har mina funderingar men det är en annan blogg. Så är det eftermiddag och så sakteliga fylls ridhuset på med ryttare. Det finns dem som är lyckligt lottade, och vissa dagar hör jag också till dem som kan rida på tidig eftermiddag. På förmiddagen är det knepigt för stallet har sina rutiner som de helst inte vill rucka på och det harvas på förmiddagen. Det är mellan kl si och klockan så men oftast när jag har valt att trots allt rida på förmiddagen och är det då glashalt ute och du har en häst som väger över 600 kg på långa bambi-ben så finns inget annat alternativ än ridhuset. Tidig eftermiddag brukar de fortfarande gå bra. De som är där då samsas bra och är det någon som vill longera så nickar alla bara instämmande: – ” Inga problem! Det är fortfarande inte så många i ridhuset.
Primetime
Men så kommer vi till prime-time. Alla kommer från jobbet samtidigt. Några har haft en usel dag och humöret är inte på topp. Några andra har en sockerdipp men vill hinna rida och har inte ätit. Det är nu det börjar. Vi ska dela på ridhuset samtidigt som det ofta pågår träning dessutom och det senaste i tränarvärlden är att ryttaren har en liten manick i örat så det är bara den ryttaren och tränaren som vet : ” Vart är de på väg? ”
Och att man ska väja för den som rider lektion verkar vara lite olika olika dagar och beroende på vem som rider lektion för vem. Men det är också en annan blogg. Nåväl, hela kvällsgardet har sadlat ut sina hästar och ska trimma järnet. Alla efter eget huvud och egen filosofi.
Olika upplägg
En tänker hålla benhårt fast vid att rida serpentiner, att det delar upp ridhuset i tre-fem kakor där ingen kan rida något annat verkar inte bekymra. Ännu mer hela havet stormar blir det när densamma ska göra detta i förvänd galopp och serpentinerna inte längre är symmetriska och liknar serpentiner. Ytterligare en ska rida byten på diagonalerna. Som bekant genomkorsar diagonaler och serpentiner varandra. Ytterligare en ska gå med sin häst efter ridningen. Och sen är det en som har bestämt sig för att man ju inte ska låta hästen gå vid väggen. Så för att pröva rakriktningen så rider denna ryttare 2 meter innanför spåret, men bara på långsidorna. Kan du se mönstret nu framför dig. Och jag vill vara mest på stora mittvolten och sen går jag ofta ut på fyrkantspåret för att sedan vända förvänt halvt igenom och rida undan skänkeln.
Piaffera vid väggen
Eller så vill jag piaffera vid väggen. Jo, men piaff beskrivs ju ofta som trav på stället och därför är det inte skritt och behöver inte ridas innanför spåret. Och sen är det någon stackare som vill skritta, bara . ”Vem i helsefyr kom fram till att man skulle rida skritt innanför spåret. Det bästa hade ju varit som på travet att de snabbaste är längst in. Så rider då alla omkring i sin övertygelse. Näe, inte glada i hågen. De som känner att de kan mest och tänkeratt deras ridning är viktigast (dyrast häst, poppigaste tränare, seriösaste tävlandet) rider som om de automatiskt hade företräde framför de andra. ( I deras egna ögon)
Men seriöst! När blev en enskild ryttares tävlande på medelsvår-svår nivå en riksangelägenhet som jag ska ta hänsyn till? Hur kan det vara viktigare än min hobbyridning? De betalar ju inte mer i stallhyra? !
De andra väjer
Några känner att de borde väja efter att ha blivit skällda och grymtade på ett par gånger så de väjer hela tiden. Andra står på sig som om det vore deras rätt att dag efter dag rida de ridvägar som passar dem oavsett om det ställer till det för andra. I Tyskland hade vi det så att efter ett visst antal ekipage fyllt upp ridhuset så red vi alla i samma varv. Och den som var äldst bestämde när vi bytte varv. Mycket smidigt.
Frågan är
Så till min fundering: ” Vems ridfilosofi, teori upplägg går före? Vem bestämmer? Vem har företräde och förkörsrätt och på vilka grunder?” Förstå mig rätt nu. Jag frågar inte om ridhusreglerna för de har jag glasklart för mig. Men oavsett om man kan dem eller ej så kan man ju av ritningen nedan se att det inte går att rida som skissen nedan visar även om man håller sig till ridhusreglerna. Och ändå fungerar det ganska bra. Och det beror på att några viker undan för de värsta ”ståpåmigdetärminridtidnuryttarna” Och så frågar man sig varför de inte kan hålla sams i Gaza? Vi kan ju inte ens ta hänsyn till varandra i Vallentuna. Tur att de beridna inte är beväpnade

Drangelskan Unplugged

Jag valde den mjuka stilen

 Det handlade inte om disciplin och lydnad för mig utan mer som en respektfull dialog. Och jag var inte fångad i någon bestämd metod eller system. I min pånyttfödda tro på mig själv kände jag mig kreativ och fri att använda och blanda mina erfarenheter utifrån vad situationen krävde för att Bill skulle förstå vad jag ville; tycka det var intressant och känna sig bekväm. Den enkla idén var att allt skulle göras med lekfullhet och positiv förstärkning i mycket små steg och korta stunder för att bli tydligt, enkelt samt hålla koncentrationen på topp – hos oss båda.
Energigivande lekstunder blev en positiv spiral

Min idé var också att alltid sluta med något bra och/eller när Bill förstod vad jag ville och visade minsta antydan till att försöka. Sen höll jag mig kvar vid detta tills det blev stabilt innan jag gick vidare med nästa utmaning. Jag upprepade detta varje dag och så många dagar det krävdes för att det lilla steget skulle bli enkelt och självklart för Bill. Till exempel om jag ville att Bill skulle sätta en framhov på rampen, slutade jag för dagen då han bara lyfte hoven. Och så fortsatte vi med dessa små steg tills han självsäkert satte hela hoven på rampen. Då var det stabilt och vi kunde gå vidare till nästa utmaning: sätta även andra framhoven på rampen osv. Om jag märkte att en utmaning blev lite för stor gick jag bara tillbaka ett steg och gjorde något lättare så att vi alltid gick därifrån med något lätt och bra i ryggen. På detta sätt fick vi med oss positiv energi till nästa lekstund och startade på så vis en uppåtgående spiral. Energin och kreativiteten fick konstigt nog också näring av att jag hade gett upp. Jag var nollställd utan förväntningar på att kunna åka. Det spelade ingen roll hur långt vi kom.  Det viktigaste var den energi och glädje som denna kommunikation gav oss. Ett sätt att umgås – en lek.

Mina verktyg och lärdomar

Jag hade ju förstås en del verktyg i mitt bagage som jag använde för att kommunicera med Bill. Jag var nyinspirerad av både Tobbe Larsson och Andrew McLean i deras sätt att kommunicera med spöt: picka med det och öka frekvensen efter hand om hästen inte reagerar, och inte sluta förrän du får en reaktion, som en irriterande fluga. Jag använde mig också av klickerträning, och självklart även tryck och eftergift i grimskaftetJag hade också fått med mig en del lärdomar på vägen under våra lastningsproblem. Bland annat att aldrig använda tryck i grimman samtidigt som jag använde spöt för att be honom gå framåt, utan ta en sak i taget. Och att aldrig låta honom kasta sig av varken framåt eller bakåt. Jag måste då vara före och låtsas att det var min idé att gå av.

Små steg – enkelt och tydligt

Jag började med att se till att Bill stod rakt mot rampen och inte ställde sig snett på sidan och blev stark och tvåbent. En dålig ovana/rutin som var väl inarbetad efter våra tidigare lastträningar. Det var det första jag ville försöka få honom att förstå; att han bara skulle stå rakt mot rampen. Jag gjorde då först övningar utan transporten i några dagar: flytta baken till höger och vänster, flytta bogen till höger och vänster samt backa och gå fram med hjälp av spöt som en pekpinne, exakt så många steg som jag ville. Sedan fortsatte lastträningen i små, små steg med följande delmål: en hov på rampen, två hovar, tre hovar, fyra hovar, huvudet in i vagnen, en framhov in i vagnen, två framhovar osv.

Hur jag fritt blandade mina verktyg och erfarenheter

Jag vill ge några exempel på hur jag använde och blandade mina erfarenheter och verktyg. Det var ganska enkelt att använda klickerträning för att få upp första hoven på rampen.  Men med hov två kände jag mig begränsad med att använda enbart klickern. Det blev för otydligt, tog för lång tid och intresset svalnade. Därför använde jag istället spöt pickande på korset för att be honom gå fram. Det stressade Bill något men ganska snabbt lyfte han på den andra hoven. Då klickade jag. Han fick godis och sen slutade vi. Att backa och gå fram var ett alldeles utmärkt verktyg under hela vägen för att påkalla uppmärksamheten och förhindra att han frös fast. Först gjorde jag det endast med spöt genom att picka på bogen och korset, senare gjorde jag det med tryck i grimman. Tryck i grimman undvek jag att använda i början eftersom Bill hade för mycket negativa erfarenheter av det och kom lätt i kampläge när jag använde det. Hur länge, hur ofta, eller hur många gånger vi gjorde något styrdes av situationen: hur lätt eller svårt det var, intresset och koncentrationen. Vid de första gångerna med en ny utmaning/nytt delmål höll vi på endast i några minuter. Vi kunde också göra det igen samma dag med en betespaus mellan. Det var mer vanligt när vi kommit en bit på vägen. Beta gräs var även en utmärkt aktivitet som avkopplande och belönande samkväm, vilket jag alltid avslutade våra pass med. Inte helt oviktigt att ha en harmonisk miljö i minnesbilden.

Äntligen trygg lastning

Jag började på våren och höll på fram till hösten med en paus mitt i sommaren när bromsen härjade som värst. Först varje dag sedan mindre frekvent. Vi kom så långt att Bill kunde gå in och gå av från båda håll, backa och gå fram när som helst, exakt så många steg som jag ville. Med grimskaftet hängandes på halsen kunde jag gå bak och klappa honom på hela kroppen på båda sidor. Han stod lugnt kvar trots att det var öppet både bak och fram. Jag kunde även släppa in honom före mig. Vi kunde stå i transporten upp till en kvart och bara ”hänga”.  Transporten hade blivit en trygg plats! Nästa steg i planen var att sätta in inredningen igen med mellanvägg och stänga allt stegvis i små steg för att sedan prova att åka! Men nu behövde grannen sin transport som vi hade fått låna därför slutade vi där tillsvidare. Det blev en lång paus utan lastträning – nästan ett år.

Kom ihåg allt trots lång tid utan lastträning

Jag ville komma igång igen och satsade på att köpa mig en egen transport! Det blev ett Umesläp där hästen åker baklänges. Jag hade förväntat mig att vi skulle få börja om lite från början efter så långt uppehåll och med en annan transport. Men vad fel jag hade! Det var enormt häftigt, varenda liten detalj i det vi hade tränat satt fortfarande kvar precis som att det var igår vi hade gjort det! Inga tveksamheter över någonting. Helt otroligt! Det säger något om hästens minne och inlärning med positiv förstärkning!

Träningen tog alltså vid där vi slutade för ett år sedan och fortsatte på samma sätt som tidigare i tills vi var helt redo att provköra. De gånger han hade åkt tidigare hade varit utan mellanvägg. Men nu stod han på plats med mellanvägg. Det blev lite för trångt för honom och jag insåg att transporten behövdes byggas om lite innan en provtur. Men eftersom jag var höggravid fick det vänta och det blev det därför en lång paus igen. Nu kunde jag ju faktiskt lasta och åka om en nödsituation skulle uppstå. Det var tryggt och långt över mina förväntningar. Men jag ville ju fortsätta och göra de sista stegen lika pedagogiska.

Det blev en ännu längre paus nu, på nästan 1,5 år men det spelade ingen roll. Bill kom ihåg allt och var lika positiv till det fortfarande. Han var lite försiktig först men det släppte fort. Jag fullföljde min pedagogiska plan. Nu var transporten också ombyggd och det fanns gott om plats. Vi provade åka några mycket korta turer. Efter varje åktur gick vi in i transporten igen och bara gick igenom. Inga problem! Sen var det dags för den första riktiga åkturen som gick till tandläkaren.

Första åkturen

Bill förvånade mig hela tiden. Jag hade förväntat mig att även om han gick att lasta skulle Bill bli stressad av att åka och komma till en annan plats. Men jag hade fel igen. Han var inte det minsta svettig när vi kom fram till tandläkaren, trots att det var en av de första varmare vårdagarna. Han var helt lugn där och han gick lika självsäkert på igen när vi skulle hem. Jag hade gjort mig beredd på ett bakslag med denna första utflykt, men istället fick jag ett stort tack av Bill kändes det som. På något osynligt och oförklarligt sätt tackade han mig för att jag hade haft tålamod, trott på honom och gett honom den tid han behövde. Det var en sådan mäktig känsla av en annan dimension.

Bakslaget

Jodå, det kom ett bakslag kan man säga. Men det varade endast några minuter. Kanske som ett test. Vår andra åktur skulle gå till en klinik. Det var som vanligt okomplicerat att lasta med en häst som gick in direkt lugnt och stilla. Men efter en hel dag på klinik utan mat, med sedering, sprutor m.m. hade jag en irriterad Bill med mig ut när vi skulle lasta. När jag vände upp mot rampen flög han plötsligt högt upp på två ben och plockade fram sin hårda sida. Jag fick ingen kontakt med honom. Han stegrade sig ett par gånger när jag bara tog i grimman. Jag tänkte då: jaha, det gick inte längre. ”Du kommer inte att lyckas med din mjuka stil”, klingade i mitt huvud och jag hade god lust att skrika och luras med in i den hårda kommunikationen.

 

Men då sansade jag mig och bara tittade och lyssnade på Bill. Jag skärmade av allt runtomkring och återigen var det bara Bill och jag. Jag visade att jag inte var intresserad av att snacka med den hårda sidan. Då hände något, hårdheten försvann och Bill började bete sig som vid våra första försök då han försiktigt och osäkert satte en hov på rampen. Jag belönade det några gånger sen var det som att vända en krona: han gick in som vanligt utan rädsla och osäkerhet.

Det hade varit så lätt att ignorera hans små försök, blivit arg över det och krävt att han skulle gå in direkt när jag visste att han kunde och förstod. Men då hade det varit kört, tror jag. Med denna händelse blev jag ännu mer övertygad om att hästen har två sidor som finns där hela tiden, den hårda och den mjuka och det är vi som väljer vilken sida vi vill kommunicera med. Jag valde den mjuka.

Drangelskan Unplugged

Många farliga och opedagogiska lastningar


Det var som jag trodde. Det förtroende som vi hade lyckats bygga upp den där första lastningen var förstört. Bill var rädd för transporten igen och ville inte närma sig den. Men jag var fortfarande lika optimistisk och tänkte att vi börjar om och ger det lite mer tid bara. Tre veckor borde räcka för att förbereda åkturen till betet som väntade, trodde jag. Men det gick inte alls att lasta. Bill svarade bara med att stegra sig och sparka okontrollerat och blixtsnabbt med sitt ena bakben när han kände press. Det enda jag lyckades med var att få honom att nosa på transporten med hjälp av klickerträning. Det behövdes mer tid men jag hade inte den tiden. Det blev en lång promenad till betet – fyra timmar.

Tillfällig nödlösning

På betet bröt Bill ett griffelben och behövde åka till klinik! Hur skulle jag lyckas med det?  Tillsammans med två vänner gjorde vi ett tappert och tålmodigt försök att lasta. Efter åtta timmar gav vi upp. Desperat ringde jag en veterinär som kom och sederade Bill.  ”Smäll till honom ordentligt med spöt”, sa veterinären. ”Han kommer inte att protestera lika mycket nu. Du har bara en chans och han måste till klinik!” Usch, vad svårt det var att använda pisken så! Men vad hade jag för val just då. Ett ordenligt slag och han gick in direkt! Han stod snällt och stilla när vi åkte men stegrade sig och bockade vilt så fort vi stannade, så urlastningen var mindre bra.

Stod lugnt i transporten

Det blev några återbesök till kliniken med hjälp av denna nödlösning. Det hårda slaget kunde bytas ut mot skickligt petande med pisken och inramning av linor, tack vare att jag hade Christina till hands då. Vid några tillfällen kändes det faktiskt lätt att lasta och Bill stod alltid lugnt stilla när han hade kommit in i transporten. Jag fick förhoppningar om att lastningsproblemet var på väg att lösas och att det inte skulle behövas något lugnande efter en tids träning.

Farligt

Men tråden var skör och det blev mer och mer protester igen med farliga spakar, stegringar och en icke samarbetsvillig häst. Jag försökte hitta nya vägar och lyssnade på andras tips, provade olika transpoter. Jag hyrde till och med en lastbil och provade med det. Sen gick det inte längre. Sista gången jag provade med lugnande blev riktigt farligt, otäckt och kostade massa pengar för att reparera en söndersparkad transport. Vi behövde nämligen komma till klinik igen men Bill visade sin hårdaste sida och drog omkull dem som höll i linorna och fäktades med både fram- och bakben. Vi fick in honom trots det. Men det var långt ifrån en lugn häst som stod i transporten! Då hände det som inte får hända. Bakbommen trillade ner på bakbenen! Vilken explosion det blev! Jag trodde att Bill skulle bryta nacken och dö. Det var bara att öppna och släppa ut bomben.

Rädslan blockerar kommunikationen

Bill var rädd. Jag var övertygad om att rädslan var det stora problemet. Han behövde mer tid – massor av tid utan tvång som bara blev farligt, opedagogiskt och kortsiktigt. Det gick inte att kommunicera med Bill när han hade vänt den hårda sidan till och det är klart att han gjorde det när han möttes av hårdhet. Det hade jag lärt mig nu. Drömläget var att få Bill att gå in med egen vilja, och att kommunicera med hans mjuka samarbetsvilliga sida – för det fanns en sådan. Nu var jag dock inte lika optimistisk längre efter 1,5 år med dåliga lastningserfarenheter som inte hade gjort läget bättre.

Lasttränade själv – varje dag i 2,5 månad

Men jag skulle ge det en chans till. Bill skulle verkligen få den tid han behövde och jag visste att jag hade tålamodet till det. I 2,5 månad tränade jag ensam varje dag på en avskild plats där jag kunde vara ifred från allas blickar, kommentarer och tips. Jag lyckades få en häst som var harmonisk och orädd och han gick faktiskt in också, men inte riktigt hela vägen och det var på hans villkor. Jag hade svårt motivera honom till att göra det jag ville, när jag ville. Om han inte hade lust, eller inte var sugen på mer godis så hände det inget.

Tog hjälp – kunde åka igen

Jag kom inte längre och började känna att mer tid inte skulle förändra läget. Min tid började faktiskt också ta slut. Jag hade flyttat och ville få Bill med mig. Då tog jag hjälp av en hästmänniska som stallkamraterna hade tipsat om. Hon hade mjuka metoder sa de. Jag var helt imponerad av hennes timing och skicklighet att växla mellan att vara tuff och kräva, utan våld, och vara mild och belönande.  Men hon var nära att ge upp hon också. Till slut, efter två timmars svettigt arbete med stora protester, stod han där inne i transporten alldeles lugn och väntade lydigt på order. Jag var grymt imponerad! Visst det var tufft men det var kanske det som krävdes, vilket jag inte klarade av. Samtidigt var det lite knäckande. Det kändes som att allt det jobb som jag hade lagt ner var helt bortkastat. Det funkade ju inte. Hon kom tillbaka och då tog det bara 20 minuter – och så kom vi äntligen iväg. Men det var fortfarande ingen bra avlastning. Bill bockade och stegrade så fort vi hade stannat – och kastade sig ut. Jag var ändå förhoppningsfull. Nu efter 1,5 år med svåra lastningsproblem kändes det för första gången som att dörren för en långsiktig lösning öppnades.

Bill inte lättlurad

Jag hade väldigt lite tilltro till mig själv och mitt sätt att lastträna.  Min plan var därför att ta hjälp tills Bill hade lärt sig att lastas, sen kunde jag göra det själv. Min proffsiga hjälp kom tillbaka efter två månader.  Nu hade vi ingen brådska till något utan kunde träna i lugn och ro. Men den här gången kunde hon inte få in honom. Det blev en hård kamp igen med en häst som bara vände den hårda sidan till och slutade kommunicera. Precis som tidigare när jag hade trott mig hittat en metod som fungerade – blev det ännu ett bakslag, som att Bill hade genomskådat metoden.

Gav totalt upp

Det var då jag stod där med grimskaftet i handen med en genomsvettig, trött och avstängd häst och fick höra att detta inte handlade om lastträning utan disciplin som han måste lära sig först, och att jag aldrig skulle lyckas med min mjuka stil. Och visst var det så, insåg jag nu. Det hade jag ju redan provat – den mjuka stilen. Och den funkade inte. Magkrampen växte. Jag gav upp; ville inte vara med om denna hårda kamp längre. Ja, det kanske var så att detta var enda vägen. Men då fick det vara. Bill skulle inte behöva utsättas för det igen – aldrig. Och jag klarade inte av att göra så. Jag tog därför beslutet att Bill aldrig mer skulle behöva åka.

Vändningen

Men så kom vändningen som ledde till att jag idag kan lasta och åka med min häst helt själv! Bill vill gå på av egen vilja och lyssnar på mig. Jag kan bestämma om han ska gå ett steg fram eller tre bak. Jag kan bestämma hur länge han ska vänta innan vi går av transporten. Ja, det är sant! Jag tror knappt det själv. Jag går liksom hela tiden och väntar på bakslaget – att det inte ska gå längre, att det faktiskt inte funkar med den mjuka stilen. Vad hände som fick denna vändning. Jo, ett år efter jag tagit beslutet all lägga ner alla planer och försök att lasta uppmuntrade en granne mig att jag skulle göra det själv. Jag fick låna hennes nya transport med urlastning fram under sommaren. Tron på mig själv kom sakta smygande igen.

Kommunicera med lek

Den stora skillnaden nu mot vad jag hade gjort tidigare, då jag tränade själv, var framförallt min inställning. Jag såg det som en lek och hade inga förhoppningar om att det skulle lyckas med att lasta och åka. Den tanken hade jag för länge sedan begravt. Om det inte gick spelade det ingen roll. Det som spelade roll var vi hade kul och lekte fram nya utmaningar som stärkte vår kommunikation.

Mer om hur jag gjorde berättar jag i min tredje och sista del i denna lastningshistoria som gästbloggare hos Christina Drangel

Drangelskan Unplugged

Om lastning och tron på hästens samarbetsvilja

Här kommer vår första gästbloggare Heidi Asperheim. Hon är en mycket uppskattat medhjälpare på Drangelska ridinstitutet och agerar också ibland examinator i våra utbildningar. Utöver att ha varit elev till mig är hon också en stor inspiration och det är särskilt hennes berättelse om hur hon lärde sig att lasta sin häst som jag har inspirerats av.

-Du kommer aldrig att lyckas med din mjuka stil. Han är så tuff och hård och du måste vara ännu tuffare för att komma igenom. Sen blir det bra. Det är inte kul men det måste du göra om du vill kunna åka med honom.

Jag fick tillbaka en genomsvettig, trött och avstängd häst efter ännu en misslyckad lastning. Krampen växte i magen. Då tog jag ett beslut. Om det är det här som krävs för att kunna lasta vill inte jag göra det. Jag klarar inte av det och vill inte utsätta min häst för det. Det är inte värt det. Bill ska aldrig behöva åka. Han får avlivas på plats om något skulle hända som kräver klinikvård. Jag ifrågasatte starkt om jag ens ville hålla på med hästar. För visst är den generella uppfattningen att om du har problem med lastningen har du även problem med hanteringen, tilliten, ledarskapet och disciplinen. Vad hade jag då kvar?Jag vill dela med mig av min berättelse om vägen från tvångsmässiga lastningar med en hård, farlig och okommunicerbar häst till lastningar med en samarbetsvillig, lugn och harmonisk häst som vill gå in.

Bill – en rädd och svårlastad häst

När jag mötte Bill, en fuxfärgad fullblodsvalack, var han sex år och hade vilat två år efter en senskada. Bill var en väldigt ängslig häst och rädd för allt, speciellt att gå över saker på marken – även en enkel bom.  Så fort jag krävde något i de situationerna blev motståndet och oviljan ännu större. Men när jag gav honom tid gick det bra. Om han t.ex. blev rädd för en stor vattenpöl och inte ens kunde gå förbi den, lät jag bara honom stå där en stund utan att jag gjorde något – bara väntade (ibland 10-15 minuter). Sedan gick det hur bra som helst att gå förbi, som att han inte var rädd alls.

Dåliga erfarenheter

Inte helt förvånande hade Bill väldigt dåliga lastningserfarenheter. När han lämnade galoppbanan var de 15 man för att få in honom, och det var inga milda metoder. Erfarenheterna från startboxarna var inte heller så roliga. Eftersom han bara hade startat på Täby galopp är min gissning att han endast hade åkt två gånger i sitt liv, en gång från uppfödaren till Täby och en gång från Täby till det stall där jag mötte honom. När jag ville flytta Bill till ett annat stall fick jag bara till svar: – Nej, han går inte att lasta. Du får ha kvar honom här. Jodå, tänkte jag. Klart han går att lasta om han bara får tid och inte är rädd längre. Jag hade lastat många olika hästar, även sådana som inte ville, så inga problem tänkte jag som litade på mitt tålamod.

Förtroendet raserades

Jag tränade att lasta Bill själv i tre dagar. Allt gick lugnt till och det var mycket godis, beröm, tid och tålamod. Tredje dan skulle vi åka till det nya stallet. Han stod lugnt och stilla och jag fick hjälp med att stänga. Men då förstod jag att vi hade behövt mer tid. Bakbenet smällde plötsligt till med väldig kraft och fart, som en impuls och den nyss harmoniska hästen förvandlades till 500 kg rädsla. Han var inte färdig att åka. Men vi åkte och han stod stilla under färden. Avlastningen var lite riskfylld och han for snabbt ut. Hade jag vetat vilka problem som sedan väntade oss hade jag aldrig åkt den gången. Förtroendet som vi hade byggt upp raserades. Vägen tillbaka var lång.

Drangelskan Unplugged

Deltagare till fots från när och fjärran

Deltagare till fots kom från när och fjärran. Kvällarna var långa och vi skrattade och lärde och lyssnade på varandra och delade varandras bekymmer och gladdes åt varandras framsteg. Det var en alldeles särskild stämning kring kurserna. Många red upp för provet och blev riddare. På somrarna var vi hela vägen till Danmark för att delta i Sommarakademin på Stengården hos Gitte och Christian Gjersoe. Där var det uppvisning med många olika inslag. Minns särskilt sommaren när jag var nere med Aureolo och vi red en uppvisning tillsammans med undebara Birgitta Järnåker. Hon på marken i martial Arts och jag till häst i Gittes mammas vita gardiner, som gick ända ner till marken.

Humor och glädje

Det var inte bara allvarliga klassiska inslag utan också humor. En sommar klädde vi ut oss eller snarare av oss och målade kropparna och precis i slutet av ett allvarligt nummer så dansade jag och Hanna Engström och något stackars barn på gården som vi tvingade att vara med endast iförda bikinis, med kroppsmålning och frukter hängandes. Men det var för minst tio kilo sedan och tack och lov innan facebook och youtube. Annars hade jag varit förevigad där, Gud förbjude!

Sabelfäktning

Vid dessa sommarakademier så tältade vi, minna att Ronny, Hannas man hade ordnat ett militärtält som vi bodde i och barnen mina var med och sambon. Det var grymt roligt! Eftersom fäktningen är en viktig del av ridningen på den gamla tiden så beslutade jag mig för att ta upp det för att skola kroppen. Så träffade jag Steven Slaven som inte bara blev min fäktlärare utan också min sambo i några år. Det var fantastiskt att fäkta sabel! Jag upplevde att det förbättrade min ridning med säkert 20-30 %. Man lär sig både att kontrollera sin kropp och sitt sinne. Jag fäktade både med höger och vänster och tog mig faktiskt så långt som en bronsmedalj i nordiska mästerskapen. Jag som inte tävlade längre!

Knöt ihop mitt tyska och svenska liv

Det var också otroligt roligt att ha det här samarbetet som knöt ihop mina många år i Tyskland och mina bekantskaper där med mitt liv här i Sverige och min väninna i Danmark. Det var ett enormt flow helt enkelt av glädje och engagemang.

Bents fru Silke var mycket genomtänkt och uppmuntrade sin man att skriva böcker. Så kom ganska raskt två böcker ut på den tyska marknaden. Jag kände att de var oerhört viktiga för att förstå konceptet så jag bestämde mig som nyskild med två små barn för att starta ett bokförlag. Efter att jag lagt barnen så satte jag mig att översätta böckerna från tyska till svenska och ge ut dem på eget förlag och även distribuera dem själv. Det blev många timmar i natten.
Drangelskan Unplugged

Sagohästen

Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

Hangbahn-testet bestod de grå med bravur

Idag har vi dissat ridbanan och istället genomfört Hangbahntestet som visar i vilken grad hästen är rakriktad och i vilken grad den använder sin uppbromsningsmuskulatur. Nota bene jag skiljer på rakriktad och rakhållen men ibland känns det som att jag är ganska ensam om det.
Testet
Du rider i ett nedförslut med en lutning på kanske 10-12 grader max. (Dags att ta fram den där gradskivan du fick i skolan). När man tränar får det gärna vara ännu planare 8-10 grader. I den här lutningen rider du hästen nerför och har den så på hjälperna att den ger efter i ganaschen och söker framåt-neråt. Sen gör du det som tyskarna kallar för ”Das Überstreichen” dvs du låter händerna gå fram emot hästens öron/mun ungefär så att tygeln hänger ner utan kontakt. Nu ska hästen fortsätta att gå rakt fram och inte dra åt något håll och heller inte öka farten.
Avancerade testet
När du kommit lite längre i din ”Hangbahn-training” så kommer du kunna göra det här testet i trav också och senare även i galopp. Det visar på att hästen har tränat sin uppbromsningsmuskulatur. Dvs hur den kan använda underlinjens muskler till att gradera insatsen i båda bakbenen och hålla emot. Det är samma muskulatur som hästen använder när den samlar sig. Båda hästarna klarade det i såväl skritt som trav idag. Härligt!
Tar tid
Det tar tid att bygga upp de här musklerna. För två år sen kunde ingen av dem skritta rakt ner för en backe och inte heller uppför utan att crawla vilket de gör när de inte är starka nog i magen. Ska genast skriva till min 96 åriga ridlärare från mina ungdomsår, Kurd Albrecht von Ziegner och berätta! Det är han som systematiserat ” Der Hangbahn” . Den red jag i första gången när jag var 20 år gammal. Det finns en film som beskriver hur det går till och det är fantastisk träning för häst och ryttare! Kom ihåg att inte rida i branta backar! De tar bara hästen till himlen!
http://www.horseandriderbooks.com/mm5/merchant.mvc?Screen=PROD&Store_Code=H&Product_Code=HATRDV&Category_Code=prodlist