-Du kommer aldrig att lyckas med din mjuka stil. Han är så tuff och hård och du måste vara ännu tuffare för att komma igenom. Sen blir det bra. Det är inte kul men det måste du göra om du vill kunna åka med honom.
Jag fick tillbaka en genomsvettig, trött och avstängd häst efter ännu en misslyckad lastning. Krampen växte i magen. Då tog jag ett beslut. Om det är det här som krävs för att kunna lasta vill inte jag göra det. Jag klarar inte av det och vill inte utsätta min häst för det. Det är inte värt det. Bill ska aldrig behöva åka. Han får avlivas på plats om något skulle hända som kräver klinikvård. Jag ifrågasatte starkt om jag ens ville hålla på med hästar. För visst är den generella uppfattningen att om du har problem med lastningen har du även problem med hanteringen, tilliten, ledarskapet och disciplinen. Vad hade jag då kvar?Jag vill dela med mig av min berättelse om vägen från tvångsmässiga lastningar med en hård, farlig och okommunicerbar häst till lastningar med en samarbetsvillig, lugn och harmonisk häst som vill gå in.
Bill – en rädd och svårlastad häst
När jag mötte Bill, en fuxfärgad fullblodsvalack, var han sex år och hade vilat två år efter en senskada. Bill var en väldigt ängslig häst och rädd för allt, speciellt att gå över saker på marken – även en enkel bom. Så fort jag krävde något i de situationerna blev motståndet och oviljan ännu större. Men när jag gav honom tid gick det bra. Om han t.ex. blev rädd för en stor vattenpöl och inte ens kunde gå förbi den, lät jag bara honom stå där en stund utan att jag gjorde något – bara väntade (ibland 10-15 minuter). Sedan gick det hur bra som helst att gå förbi, som att han inte var rädd alls.
Dåliga erfarenheter
Inte helt förvånande hade Bill väldigt dåliga lastningserfarenheter. När han lämnade galoppbanan var de 15 man för att få in honom, och det var inga milda metoder. Erfarenheterna från startboxarna var inte heller så roliga. Eftersom han bara hade startat på Täby galopp är min gissning att han endast hade åkt två gånger i sitt liv, en gång från uppfödaren till Täby och en gång från Täby till det stall där jag mötte honom. När jag ville flytta Bill till ett annat stall fick jag bara till svar: – Nej, han går inte att lasta. Du får ha kvar honom här. Jodå, tänkte jag. Klart han går att lasta om han bara får tid och inte är rädd längre. Jag hade lastat många olika hästar, även sådana som inte ville, så inga problem tänkte jag som litade på mitt tålamod.
Förtroendet raserades
Jag tränade att lasta Bill själv i tre dagar. Allt gick lugnt till och det var mycket godis, beröm, tid och tålamod. Tredje dan skulle vi åka till det nya stallet. Han stod lugnt och stilla och jag fick hjälp med att stänga. Men då förstod jag att vi hade behövt mer tid. Bakbenet smällde plötsligt till med väldig kraft och fart, som en impuls och den nyss harmoniska hästen förvandlades till 500 kg rädsla. Han var inte färdig att åka. Men vi åkte och han stod stilla under färden. Avlastningen var lite riskfylld och han for snabbt ut. Hade jag vetat vilka problem som sedan väntade oss hade jag aldrig åkt den gången. Förtroendet som vi hade byggt upp raserades. Vägen tillbaka var lång.
No Comments