Browsing Tag

hästliv

Tänk om hästar kunde tala

Posted on 22 september, 2016

ska%cc%88rmavbild-2016-09-22-kl-10-20-58 Jag känner många som vill veta vad deras hästar säger. Detta fascinerar mig också. Jag har provat det. Det är ett tag sedan. Kanske 20 år sedan sist. Efter några besök så kände jag att jag faktiskt redan visste allt vad de sa. Det kanske låter förmätet men så var det. Jag vet vad mina hästar säger till mig.

Vet inte mer än vi

Jag vet att de inte själva vet hur de ska bli friska och inte heller vad de lider av. Lika litet som vi vet det. Eller de, liksom vi vet det i större eller mindre utsträckning. Jag kan veta att jag har ont i ryggen och ändå inte veta varför. Jag kan också veta att jag har ont i ryggen och veta varför och ändå inte göra vad som krävs; träning för att inte ha ont. För att det är lättare initialt att inte göra träningen när andra saker pockar på min uppmärksamhet. Däremot vet de hur det är att vara i nuet. Men det är en annan blogg.

Ser vad de känner

Om det är något som stör mina hästar så ser jag det. Om de fryser, får för lite mat, inte trivs i sin box, behöver vara ute längre i hagen, är rädda för något eller inte förstår arbetsuppgiften eller har ont i magen. Jag lyssnar ständigt på dem. Försöker urskilja vad som är deras behov och mina. Men skulle jag vilja att mina hästar kunde prata? Jag som älskar att vara med mina hästar i naturen och njuta av naturens ljud. Jag skulle inte vilja småprata med mina hästar.

ska%cc%88rmavbild-2016-09-22-kl-10-23-06

En talande Indigo

Och om Indigo, särskilt Indigo kunde tala så är det just det han skulle göra precis hela tiden och han skulle säga saker som; mat, mat, mat. Och eftersom han är omättlig när det gäller att gosa och hänga tillsammans och samtidigt är rastlös så skulle det låta så här när han står i boxen. Gosa, mat, ut, ut, ut, täcke på. Och när jag släppt ut honom så skulle han säga, av, av med täcket, och in, in, in och mat, mat och gosa. Och så skulle han hålla på. Oavbrutet. När han inte säger, var är Taboo, var är Taboo? Och det skulle vara sånt tjatter på honom så att jag är glad att han bara säger det med sitt kroppsspråk. De andra hästarna i stallet skulle klaga högljutt. Och vi skulle inte få någon stallplats mer. Nånsin.

Långtygla för att bli en bättre ryttare

Posted on 13 mars, 2016

Sigge Jag har hållit kurs några dagar i Lilla Äspered. Deltagarna är väldigt engagerade och ambitiösa. Så pass att de har tagit steget från hästryggen och till en position någonstans mellan hästens svans och höft. Jo visst, det kan vara farligt att gå där. Fast man kan inte trilla av i allafall 🙂

Möjlighet att rakrikta hästen

Men just den positionen ger dig som ryttare möjligheten att faktiskt se vad din häst gör när du försöker rakrikta den. Med hjälp av två tyglar, lite längre än vanligt och din kropps position, din hållning, din röst och ev ditt spö kan du nu se vad hästen faktiskt gör när du gör de saker du brukar göra när du rider. Glömde jag rösten. Med rösten kan du lugna, uppmuntra och lära hästen några kommandon.

Minst 100 ord

Martha Kiley-Worthington som är en fantastisk etolog har kunnat fastställa att en normalbegåvad häst kan lära sig att förstå över 100 ord och mer. Och vad använder vi, ptroo, nej, en smackning och kom. Ibland undrar man vem som är mest begåvad i sällskapet…

Förbättrad timing

Det som man främst skolar när man långtyglar är timingen och handen. Att se vad vart hästen är på väg och vad den tänker göra innan den gör det. Så att jag kan verka i rätt ögonblick och inte ständigt försöka reda upp vad som redan har skett. Dvs vara ett steg efter istället för före.

Sätta koordinationen

Sen ger man även hästen chansen att öva utan ryttarvikt. Få in tekniken och koordinationen eller mobilisera sin uppbromsningsmuskulatur t ex i övergångar neråt. Det är lite som att gå på gym och få in tekniken i hur man ska göra innan man lägger på mer vikt. Då minskar risken för skador. Motivationen hos hästen ökar också när den förstår hur den ska använda sin kropp.

Strålande framsteg

Den här gången fick jag njuta av ett förbättrat samspel hos inte mindre än sex ekipage som vågade sig på långtyglandet. Från minishettisen Lillan till halvblodsstoet Rhapsody. Och vilken glädje det är att se hur tighta ekipagen blir när de arbetar på samma nivå, dvs från marken. Och vilken bra kondis man får av det på kuppen. Ser fram emot flera kurser där vi kombinerar långtygel och ridning. Och låter insikterna från det ena gå in i det andra.

Drangelskan Unplugged

När blev ”Fly by Night” och Enchanté ”den”?

Posted on 3 mars, 2016

14-svyle-2241495538a41c77041

En spaning som jag har gjort och dessvärre själv har gjort mig skyldig till men bara en eller två gånger ska tilläggas är detta med ”den”. Hästen denna högt älskade underbara kamrat på vida färden genom livet har reducerats till ett ”den”.

Ända sedan barndomen

Jag har hållit på med hästar i hela mitt liv. Jag har älskat hästar ända sedan jag var liten flicka. Det var Star och Dandy och Taggen och Matti och Tuff-Tuff och Densome Wood och Primavera. Och det var alltid alldeles solklart av vilket kön dessa älskade hästar var. Träffade man någon ny och var fundersam så kunde man alltid kolla undertill. Sannolikheten att det skulle vara en kill-kille, dvs en hingst var i vårt välkastrerade land inte så stor. Men, jag och alla mina stallkamrater visste alltid av vilket kön våra hästar var. Så vi kallade dem alltid hon eller han när vi pratade om dem i tredje person singular.

Kanske hens fel

Det skulle inte ha fallit oss in att kalla våra högt älskade hästar för något så opersonligt som ”den”. Eller hen för den delen. Kanske att ”den” började smyga sig in i en hästälskares språkbruk samtidigt som hen började breda ut sig i människobyn. Vi har några hästtränare som frekventerar stallet där mina hästar bor. Min egen undantagen så säger de alla undantagslöst den. De har haft dessa ekipage som elever i åratal. De har tagit betalt för sina tjänster av dessa ekipage en sjuhelsikes massa gånger och ändå verkar det som att de inte vet vad hästarna heter eller ens vad det är för kön på dem.

Vill inte var en ”den”

Tänk om man skulle komma till tandläkaren och de skulle säga till varandra ” den har hål i en tand” till varandra när man ligger där på britsen. Inte hon Christina utan ”den” patienten. Eller om jag skulle säga ”det” är sjukt och syfta på mitt barn när hon är inte kan gå till skolan. Det är i sanning lite klent och magert tycker jag att man inte kan ge hästen mer av ett ansikte och en personlighet och en status av att faktiskt ha ett namn och ett kön.

Könsbestämningstips

Om man som tränare blir osäker så kan jag komma med två tips. På dem av hankön hänger det ner som en liten påse precis framför bakknäet. Och de av honkön lägger oftare öronen bakåt vid möte med andra hästar och är lite längre i bålen. Dvs avståndet mellan bakre delen på schabraket och virveln i flanken är lite längre än på valacker. Och skulle man ändå tveka kan man ju säga. ”Jag tappade bort namnet för ett ögonblick” eller ”Just ja var det ett sto eller en valack”. Men att låta hästen som ändå är den som gör jobbet och sas är ”underst” vara identitetslös är rent ut sagt gräsligt.

Lever endast för dig

Tänker på dikten som jag hängde i stallet där jag växte upp på ridskolan. Kanske var det på toan. ”Jag bär dig. Jag drar dig. Jag lever endast för dig.” Och så kallas för den…?

”Trasig” istället för skadad

Kan det vara för att det ska vara lättare att byta ut ”den” när den är ”trasig”. För det är också ett nytt uttryck som jag har hört. Inte att ”den” är skadad. Utan just ”trasig”. Och vad gör man med ”en” som är just ”trasig”. Jo, man byter ut den. Och visst, det är säkert mycket lättare om man bara har kallat den för ”den” under en längre tid. Mindre personligt. Sen måste man ju inte förklara för folk att man har en ny häst men en ny personlighet och andra egenskaper om man reducerar hästen till just ”den”. Den här är så bra att jag har startat MSV med ”den”. Den andra gick sönder..Kom det kanske med att telenor införde att man kunde byta ”den” dvs mobilen hur som helst utan extra kostnad om man tröttnade på ”den”.

Namn valt med omsorg och kärlek

Tänk den uppfödare som lägger pannan i djupa veck för att komma på ett så fyndigt och väl passande namn som ska ligga fint i munnen och påminna om hästens börd, mamma och pappa eller plats där den föddes. Och så istället för att den kallas för Indigo så ska den gå runt och bära mig och kallas ”den”. En i raden. Näe, där går gränsen. Indigo och Taboo kommer alltid att kallas just så när de inte kallas något annat av kärlek, som Bosse, Boozie eller Busig. Eller Dido, Diggiloo eller Tjockis eller Lurvas eller Shejken förresten. Eller som när de uppträder tillsammans då kallar vi dem Jonas Gardell och Mark Levengood för att likheterna är slående. Till och med sättet att prata är de facto grymt likt.

Amateur by heart

Även om jag arbetar som ridlärare vill jag vara en amateur by heart. Dvs en som älskar hästar och ridning. Och därför kommer jag aldrig att nedlåta mig till att kalla en häst för ”den”. Den vördnad jag känner inför detta hedervärda och nobla djur som villigt bär mig på sin rygg förbjuder mig att reducera min älskade vän, eller din förresten till ett ”den”.

PS Min bil har också ett namn; hon heter Goldie efter Goldie Hawn så klart!

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged

Om rättroende, otroende och tvivlande

Posted on 12 februari, 2016

images

De finns de som är rättroende. De tror att allt som veterinären, eller någon annan auktoritet säger är sant och stämmer. Även om många veterinärer före just denna veterinär också sa saker som kanske var sant då men visade sig inte stämma bara kanske 3-30 år senare. Det måste vara skönt att vara rättroende. Man bara säger ja och amen och åker med liksom. Så här är det. Har så ofta önskat att jag kunde tillhöra denna skara. Man bryr inte sin hjärna med att fundera som en Rump-Nisse..vaffö är det så? Är det så? Ska det verkligen vara på detta viset?

De otroende

Sen finns de de otroende. De tror ofta på precis just motsatsen till vad veterinären säger. Eller i allafall så tror de blint på den här ”anti-veterinären”. Den som spelar på att ”veterinären säger”, men i själva verket så är det precis tvärtom. Den etablerade vetenskapen har inte en aaning. Här har jag varit många gånger i mitt liv. Och blivit lika förd bakom ljuset som jag fått stå i det starka solskenet med de rättroende och inse att det ju faktiskt inte stämmer. Det var inte på det viset. Och inte på detta viset heller.

Tvivlarna

Och så finns det de som tvivlar. De tillhör jag numera. Det är antagligen ett ålderstecken. Det finns fördelar med att bli äldre. Man har mycket erfarenhet i bagaget. Eller som mina barn säger..bla, bla, och 1988 när jag åkte av vägen med hästsläpet.. bla, bla. Finns det något som du inte har gjort mamma? Ja, det finns mycket som jag inte har gjort. Men alla dessa erfarenheter, såväl av att sätta blodiglar på en hästs rakade framkotor som att pumpa i mig själv antibiotika om och om igen har lärt mig att vara just tvivlande. I grunden är jag nyfiket intresserad men jag är inte lika lättflirtad som jag en gång var. Jag vill se och känna och klämma. Tittar jag på en fanstisk ritt på youtube så tar jag bort ljudet och sen analyserar jag vad jag ser. Vad är det jag tycker om? Och på vilket sätt gagnar det hästen? Vet jag vad den hästen och ryttaren kommer ifrån? Förstår jag vad de vill upppnå och just där och då letar efter? Ser det ut som deras strävan leder till en starkare häst och ett bättre samarbete? Eller blir det bara spektakulärt på hästens bekostnad? Du vet, pengarna, makten och härligheten.

Fånga eftertanken innan

Jag vet att de flesta av oss vill bli förförda. Jo, någonstans vill jag också det. Därför tvivlar jag. Jag vet att jag ska ta mig i akt när jag är på väg att bli förförd av någon eller någots förträfflighet. Är man så entusiastisk av naturen så är en smula tvivel av godo. För det är just när man blir förförd som man slutar tänka. Och just eftertanken att få fatt i den där eftertanken lite innan. Det är väl det som är lättare nu än när jag var 22.

Drangelskan Unplugged

Träna ”muculus heroicus”

Posted on 31 januari, 2016

Tänk vad olika hästar kan vara! Om man längst ut på ena änden av skalan har en lugn smått flegmatisk häst och på andra änden har en nervig smått hysteriskt engagerad häst så har vi prickat helt rätt. De är så förtjusta i varandra! Men det var de inte i början. För fyra år sedan när de flyttade ihop så förstod de inte varandra alls.

Så på

Indigo var så på och ville liksom ha allting bekräftat av Taboo hela tiden. Och Taboo var så lugn att Indigo blev nervös och trodde att han var ett monster som när som helst skulle sluka honom. De stod långt ifrån varandra i hagen. Det var inte direkt passionerad vänskap från start. Men de lärde sig varandras sätt och idag är de väldigt, väldigt tajta.

Men så får hans ”jobbiga” ryttare, jag för sig att han ska gå bredvid Indigo. IMG_3618

Har folk till det

Taboo har lärt sig vad han kan ha Indigo till. Som spejare och bodyguard. Taboo kan ligga utfläkt på sidan i sommarhagen och sova i evigheter. Det gör han enbart för att Indigo alltid sover med ett öga öppet. Inget undgår Indigo. Det mesta undgår Taboo. Han har folk till att hålla koll.

Unknown

Som Mark och Jonas

Faktum är att jag tror att de är hästvärldens svar på Mark Levengood och Jonas Gardell. Vem som är vem? Om Taboo skulle kunna prata så skulle han ha en sjungande finlandssvenska. Och man behöver inte höra Indigo prata. Hans pantomim-uppträdande är på pricken som Jonas Gardells kroppsspråk. Och alla inom en radie på 10 km vet hur Indigo mår när han blir upprörd.

Rida ut

När vi rider ut tillsammans går Indigo först och upplever och scannar av allt som möter oss. Långt i förväg vet han vad som kommer runt kurvan. Taboo lägger sig bekvämt bakom sin vän med nosen strax bakom hans svans. Fäller ner öronen åt sidorna och lunkar på.

Musculus Heroicus

Men så får hans ”jobbiga” ryttare, jag för sig att han ska gå bredvid Indigo. Hon får för sig att han måste förbereda sig på situationen, ”ifall Indigo inte är med”. Steg ett är ju då att gå bredvid Indigo. Genast åker öronen upp ur det bekvämt utfällda läget och han spanar höger-vänster-höger på alla potentiella monster i dikesrenen och bakom hörnet. Man kan höra hjärtat slå fortare och hårdare. Hans musculus heroicus är slapp som en överskott spaghetti. Efter 20-30 meter har han fått sån mjölksyra i den här muskeln att vi bara måste gå bakom Indigo en stund.

Skam den som ger sig

Men vi har inte gett upp. Vi ska träna upp den där muskeln så sakteliga. Så att det inte är lika jobbigt och läskigt att rida ut ensam utan sin bodyguard.

Drangelskan Unplugged

Detta hade jag helt missat – men det ante mig

Posted on 8 januari, 2016

Linda Tellington-Jones

Ibland undrar jag hur det är ställt med uppmärksamheten hos mig eller så har jag haft huvudet i sanden. I alla fall inte på skaft. Har haft ett underbart inspirerande samtal med min TTEAM-practitioner kollega i Sverige Nina Fornander. Det var alldeles för länge sedan. Men så blev det ett inspirerande samtal också. För min del i varje fall. Vi har ju känt varandra ett tag. Undrar om det inte är sedan början av 90-talet. Är inte så bra på att komma ihåg sånt.

Min idol bland tävlingsryttare

Någonstans i samtalet vi kommer in på Ingrid Klimke. Min stora idol Ingrid Klimke. Jag var ett fan av hennes far när jag bodde i Tyskland. Varje generation blir ju bättre. Så säger min äldsta dotter Camilla iallefall. Det konstaterade hon redan när hon var 9 år. ”Ja, sa hon till på mormor och så dig och mig”.

Nåväl, jag såg och fotade faktiskt Ingrids pappa Reiner Klimke när han red i Madison Square Gardens i New York och det måste ha varit 1988 eller 1989. Om du väcker mig mitt i natten och frågar vilken tävlingsryttare som jag skulle gå i god för att den bara är sjysst och rider på ett hästvänligt sätt och att den inte bara älskar sina hästar, för det är många som gör men ändå låter de lida för ”sporten”. Då skulle jag säga Ingrid Klimke. Hon är gedigen. Hon är sinnebilden för det som är min paroll i hästeriet. ”Allt spelar roll”. Alla detaljer är viktiga. Kontinuitet och uthållighet är ovärderligt.

Ingrid och Linda, förberedelser

Ingrid och Linda= sant

Då berättar Nina att hon ju har tränat med Linda Tellington-Jones sedan länge. Att Linda var med och förberedde ekipaget inför OS i Seoul. Först hemma i Tyskland och sedan på plats i Seoul. Det hade jag inte en aning om. Det har jag missat. De enda fälttävlandsryttare som startade i Friends arena och red grymt proffsigt och snyggt var Ingrid Klimke och hennes tyska kollega xxxxxxx. Proffsigt och genomtänkt och väl förberett lotsade de sina hästar runt banan. Inget stim och stoj utan fokus hela vägen. Och varför gick det så bra men såg så lugnt ut. För att allt spelar roll och ingenting lämnas åt slumpen och allt är förberett in i minsta detalj.

Linda och Klaus och Anabel Balkenhol

TTEAM och TTOUCH sedan 80-talet

I vår utbildning till Diplomerad ridlärare i Integrerad ridkonst har vi använt TTEAM och TTOUCH ända från starten 1993. För att det är så oerhört viktigt med en bra och gedigen grund. Jag har varit dedikerad till denna filosofi sedan jag stötte på den första gången 1986 i Tyskland. Och sedan reste jag runt och asssisterade Linda på några kurser i Europa. Jag har utbildat mig både hos Linda Tellington-Jones och hennes syster Robyn Hood. Jag har t o m gått två treåriga utbildningar i Feldenkraismetoden för att jag ville lära mig det som är grunden för TTEAM-metoden.

Missat det uppenbara

Och jag har ändå missat att min största förebild inom tävlingsvärlden, Ingrid Klimke har tränat sig och sina hästar med Linda Tellington-Jones. Så nu är jag för det första inte ett dugg förvånad över att hon är så bra. Hon hade varit det även utan TTEAM. Bra alltså. Men det faktum att hon presterar så oerhört bra, är så övertygande ödmjuk och har en sån jämnhet förklarades som i ett trollslag för mig.

Linda Telling-Jones i eleganta elefanten och labyrinten

Lite krävande i början

Så, kära elever gamla, nuvarande och nya som har fått genomlida alla våra ledövningar och ttoucher. Jo, i början tycker ni ofta att det är lite jobbigt och mycket konstigt. Och krävande. Det lönar sig. Oavsett om man tänker vara OS-, EM-, eller VM-medaljör med låg profil eller om man bara vill förbättra tillvaron för sin häst och sig själv.

Ny energi

Åh, vad jag är glad idag! Nu har jag oförtröttligt undervisat TTEAM och TTOUCH i snart 30 år. Det är lika roligt varje gång men nu känner jag att jag fick ännu mera lust. Så huka er i bänkarna på måndag tjejer. Då intar vi manegen igen. Another Magic Monday in the Manége!

Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

Kissar du innan du tränar

Posted on 30 november, 2015

Hör du till dem som hämtar hästen i hagen för att rida och ställer den direkt på gången.. Näe, puh! Vilken tur! Men det finns de som gör. De gör säkert så för att de inte vet bättre. Det brukar vara så. Man gör så gott man kan givet förutsättningar och kunskap. Och just här har jag iakttagit att det finns en kunskapslucka. Vad är det första din häst gör när du har mockat och ströat med ny halm eller nytt spån? Just, det den kissar. Givetvis gör inte alla hästar det. Men väldigt många hästar gör det. Andra gör det så fort de kommer in i boxen oavsett om den är nymockad eller ej. De gör de när de kommer från hagen och en del gör det sedan en gång till när de kommer från ridpasset.

Obehagligt och rent skadligt

Nu har jag i så många år sett att det finns de som hämtar sin häst i hagen och sedan direkt ställer den på stallgången utan att den har fått vara inne en stund i boxen och kissa. Jo, det tar en liten stund. Den stunden kan man nyttja till att byta om eller hämta utrustning eller vara på facebook 🙂 Vad som helst. Det är väldigt viktigt för hästen att få kissa och/ eller dricka lite och/ eller äta lite hö innan den rids. Helst alla tre om den kommer från hagen och inte har ätit, druckit eller kissat på några timmar. Det är inget bra för njurarna att behöva härbärgera all denna överståndna urin under ridpasset. Kanske därför hästen känns spänd, ovillig eller stel. Prova att gå att träna eller ge dig ut på en långpromenad eller joggingrunda eller bara komma in och hoppa över att gå och kissa. Ibland behöver man förmänskliga för att förstå.. andra gånger ska man ge katten i just det. Men det är en annan tanke.

Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

Fantastisk vad vi kan dela

Posted on 28 juli, 2015

Det är helt otroligt vad vi kan dela via sociala medier. Vi får tillgång till så mycket information och så många tips och råd och kan dela så många erfarenheter. Till största delen är det ju bara helt fantastiskt! Roligt och inspirerande!

Knorr

Sen är det en liten del i mig som knorrar. Inte så ofta, men ibland. Det finns inga källhänvisningar. Vi vet inte vem som egentligen sa det. Eller om det bara är en copy and paste historia. Om den som sa det verkligen upptäckte det, eller ens gjorde det. Och framförallt hur mycket vi än försöker så kan vi inte ersätta IRL.

IRL oöverträffligt

Särskilt när det gäller att lära sig att rida så kan inga texter och inga filmer och inget filmande ersätta en erfaren ridlärare på backen som guidar och stöttar och hjälper dig att reda ut vad som är vad. Det bästa tipset jag fått var ett av Anja Beran där hon menade att du måste ha en ridlärare med en röd tråd som du träffar minst varannan månad, helst oftare.

Ändrade utbildningen

Det ledde till att vi ändrade i utbildningen så att eleverna kommer varannan månad i stället för den gång i kvartalet. Och att jag åker till mina grupper i landet varannan månad i stället för två gånger om året. Det är för mycket som hinner bli tokigt om man lämnas ensam för länge som elev.

Holistiskt förhållningssätt

Sen skulle jag vilja lägga till att ridläraren också måste ha kännedom om fler saker än bara ridning. Den behöver ha en uppfattning om det är något annat som fallerar, vilket det ju ofta är. Alltså att det inte är fel på hur du ger hjälpen, med vilken skänkel utan om hästen är frisk och ridbar, om ryttarens kropp ens kan utföra det ryttaren vill, och om utrustningen stämmer. Eller om det faktiskt är så enkelt att hästen inte kan utföra det ryttaren ber om för den har ett problem som inte är ridrelaterat och som plågar den dygnet runt, även utan ryttare. Och tro mig! Hästen kommer att göra vad den kan för att dölja det problemet. Din ridlärare måste ha ett helhetstänk, ett holistiskt förhållande till ridlärandet. Och det är lika viktigt att vara noga med grunden som att veta när det är dags att höja ribban. Så att man inte bara förminskar hela ekipaget. Det går liksom inte att backa sig till utveckling heller. Jag är så grymt nöjd med att vi i vår utbildning har de allra skickligaste utövarna på respektive område. Och att vi kan erbjuda vår elever support via telefon, eller sociala medier…:-)

Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

forts ”På turné i Bayern”

Posted on 12 juli, 2015

Det var nästa 36 grader varmt under helgen och det lillla rara hotellet hade inte air-condition.. sova kan man kanske inte kalla det. Mer vila i bastuliknande omständigheter. Men innan dess så tog Mia och jag bilen och rekade. Hur såg det ut på Schwaiganger? Var skulle man kunna parkera? Hur långt bort låg det? Det visade sig att det pågick en körtävling där. Bayerns körmästerskap. Makalöst! Närmare 100 ekipage med allt från enspanns- till fyrspanns- och stor häst via haflinger till fyrspann med welshponnyer.

Så härligt att se detta teamarbete! Stolt pappa som groom och dottern vid tömmarna medan pojkvännen sköljde av de varma hästarna med brandslang. Värmen stod som en vägg när man gick ur ridhuset! Nåväl, det som imponerade mest var uppstallningen. Jo, det fanns också boxar i en av ladorna. Schwaiganger är ett landsstuteri/ statsstuteri och man föder upp och utbildar en herrans massa hästar där.

Där föregår väldigt många utbildningar. Till storleken är det lite som Strömsholm fast kanske 3 gånger så många byggnader som är 2 gånger så stora. Tillbaka till uppstallningen. Från de parkerade lastbilarna hade man bara dragit ut en pressening, eller markis eller nåt annat partytältsliknande och dragit lite trådar. El var det verkligen inte på dessa trådar. Där hade man gjort små miniboxar eller spiltor där hästarna snällt stod uppställda. Inte så många halvblod, de stod på box, men ponnyer och kallblod. I lastbilarna sov kuskarna om de inte sov i tält och i den varma kvällen satt de flesta och grillade och åt något gott mellan hästar och tält och minipaddockar. Som mest såg jag tre hästar ledas i träns. De andra leddes i grimma med grimskaft eller också kedja. Det gällde oavsett ras och oavsett om man ledde en eller tre hästar! Tänk om vi kunde ha en sån tillit i Sverige. Tillit till att var och en bedömer vad just den personens häst behöver ledas i. Och helt ärligt är ju träns det absolut sämsta att leda en häst i! Det var bedårande att se alla ekipagen genom hela helgen.

Ridhuset som utbildningen ägde rum i hade nämligen stora fönster ut mot starten av maratonsträckan och målet också för den delen så vi fick se många fina ekipage ”på köpet” sas.Det var minst 130 personer som deltog i symposiet med Dr Kerry Ridgeway och Manolo Mendez. Vad gäller mat och dryck och fika och toaletter så var det ett perfekt arrangemang. Det här kan tyskarna och de är så vänliga och artiga som allra helst. Det kanske beror på att jag är såå förtjust i mitt Tyskland som jag ju bodde i under åtta år. Och att jag talar tyska. engelska är det ännu inte så många som är bekväma med att prata. Hettan stod som en vägg utanför ridhuset och inuti var det inte mycket bättre. Vatten fick vi kallt så mycket vi ville. Tur det!

Mia hade dessutom försett mig och Satu med varsin solfjäder! Så oerhört förtänksamt! Det var många som satt bredvid mig som var väldigt tacksamma över denna lilla apparat som drevs med min handkraft!

Ur kulturell synpunkt så tycker jag att arrangemanget var taffligt. Den amerikansk-franska arrangören Caroline gjorde bitvis ett bra jobb med att försöka hålla föreläsarna mellan skaklarna men bitvis störde hon endast flow. Kanske för att hon försökte få det filmat till en film samtidigt som de skulle visa oss hur de gör och tänker. Sen var det problem med översättning. Det var utskrivet på engelska men sen behövdes ändå översättning och där hade man inte förberett sig med simultanöversättare utan hade bara någon som ”kunde engelska och tyska” . Det duger inte. Forts följer..

Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

På turné i Bayern – en resa i kunskapens tecken

Posted on 10 juli, 2015

Mitt eminenta resesällskap bestod av min elev Mia Lönnroth från Finland som har gått vår utbildning. Och en ny mycket trevlig bekantskap, Satu Kokkonen. Mia hade hyrt en bil så jag klev bara ut ur terminal 2 på Münchens flygplats och in i en luftkonditionerad bil. Lyx!

Hon beskrev det också så fint efteråt att nu hade hon varit i en land som ligger vid alpernas fötter, med böljande gröna kullar och vänliga människor klädda i traditionella kläder, lederhosen och dirndl. Kor med skällor små katolska kyrkor i varje liten by, god mat och vackra vyer. Nu hade hon varit i Hobbitarnas land.

Vi åkte först till Anja Beran.

Det är sex år sedan jag var där sist. Och fem år sedan jag senast red för henne. Sen kom förluster i familjen emellan. Anja välkomnade mig med ett vänligt ” Na, Christina, wie gehts Dir? Dessförinnan hade vi visats runt av en av hennes tyska elever som studerar ridkonst inom ramen för ”Anja Beran-stiftelsen”. Eleverna rider och arbetar där sex dagar i veckan i sex år med kost och logi betalt och ca 5500 kr i månaden i lön. Ännu har ingen av dessa unga tjejer stannat mer än ett år.. Och det kan ju bero på att så vackert belägen gården än är så ligger den avlägset och i byn Krottenhill, några km bort, där tjejerna bor så händer verkligen…inget! Och är man 18-19 år så är det mycket man vill.

Ledig dag med hästpassning

På sin lediga dag hjälps tjejerna åt att ta in och ut hästar. Men, de mockar bara en dag i veckan. Stämningen var väldigt god mellan utbildare, Anja och elever. Vi fick se några elever rida och vi fick se Anja rida och vi fick se hur man arbetade med en treåring under inridning. Jag hade fått en timmes audiens för en artikel som jag vill skriva om rakriktning. Men innan vi hade visats runt på den fanastiska anläggningen som rymmer 50 hästar, kameler, grisar, kaniner, getter och röda hjortar; och druckit kaffe, beundrat det blivande biblioteket och jag hade fått min intervju så hade det gått nästan 4 timmar.Tack Anja!

Summa summarum så är det enastående att någon är så trogen sitt koncept och så uthållig i sin strävan. Från 7.00-20.00 är Anja i ridhuset nästan alla dagar i veckan. Frånvaron av mobiltelefoner var påtaglig också hos tjejerna som var studenter. Och vad ska de med dessa till? De är ju hela dagarna på gården sex dagar i veckan. Intressant! Så inspirerande å ena sidan, denna totala hängivenhet. Samtidigt är det få förunnat. De ekonomiska förutsättningarna har ju inte alla. Och sen är det inte alla som kan ge sig hän på det viset. Om man har barn så ser det lite annorlunda ut. Det enda som är tråkigt är ju att det inte är så många som kommer att kunna följa i hennes spår, trots stiftelsen. Inte om de alla hoppar av efter max ett år. Kanske man kunde göra det på något sätt så att fler fullföljer. Knyta fler utbildningsplatser till lärandet kanske vore ett sätt? Men å andra sidan hur många platser finns det men den här höga nivån.

På vägen till vårt hotell i Ohlstadt så åt vi på en trevlig restaurang med vidunderlig utsikt över die Voralpen, bergen. God pasta fick vi och jag introducerade begreppet ”Radler”, hemma i Schleswig-Holstein drack vi ”Alsterwasser” men det är samma princip. En god öl med weisse Brause, alltså sockerdricka. Läskande och gott! Efter helgen kommer det mer om symposiet i Schwaiganger, Bayerns Haupt- und Landgestüt!

Older Posts