Jag valde den mjuka stilen

Min idé var också att alltid sluta med något bra och/eller när Bill förstod vad jag ville och visade minsta antydan till att försöka. Sen höll jag mig kvar vid detta tills det blev stabilt innan jag gick vidare med nästa utmaning. Jag upprepade detta varje dag och så många dagar det krävdes för att det lilla steget skulle bli enkelt och självklart för Bill. Till exempel om jag ville att Bill skulle sätta en framhov på rampen, slutade jag för dagen då han bara lyfte hoven. Och så fortsatte vi med dessa små steg tills han självsäkert satte hela hoven på rampen. Då var det stabilt och vi kunde gå vidare till nästa utmaning: sätta även andra framhoven på rampen osv. Om jag märkte att en utmaning blev lite för stor gick jag bara tillbaka ett steg och gjorde något lättare så att vi alltid gick därifrån med något lätt och bra i ryggen. På detta sätt fick vi med oss positiv energi till nästa lekstund och startade på så vis en uppåtgående spiral. Energin och kreativiteten fick konstigt nog också näring av att jag hade gett upp. Jag var nollställd utan förväntningar på att kunna åka. Det spelade ingen roll hur långt vi kom.  Det viktigaste var den energi och glädje som denna kommunikation gav oss. Ett sätt att umgås – en lek.

Mina verktyg och lärdomar

Jag hade ju förstås en del verktyg i mitt bagage som jag använde för att kommunicera med Bill. Jag var nyinspirerad av både Tobbe Larsson och Andrew McLean i deras sätt att kommunicera med spöt: picka med det och öka frekvensen efter hand om hästen inte reagerar, och inte sluta förrän du får en reaktion, som en irriterande fluga. Jag använde mig också av klickerträning, och självklart även tryck och eftergift i grimskaftet. Jag hade också fått med mig en del lärdomar på vägen under våra lastningsproblem. Bland annat att aldrig använda tryck i grimman samtidigt som jag använde spöt för att be honom gå framåt, utan ta en sak i taget. Och att aldrig låta honom kasta sig av varken framåt eller bakåt. Jag måste då vara före och låtsas att det var min idé att gå av.

Små steg – enkelt och tydligt

Jag började med att se till att Bill stod rakt mot rampen och inte ställde sig snett på sidan och blev stark och tvåbent. En dålig ovana/rutin som var väl inarbetad efter våra tidigare lastträningar. Det var det första jag ville försöka få honom att förstå; att han bara skulle stå rakt mot rampen. Jag gjorde då först övningar utan transporten i några dagar: flytta baken till höger och vänster, flytta bogen till höger och vänster samt backa och gå fram med hjälp av spöt som en pekpinne, exakt så många steg som jag ville. Sedan fortsatte lastträningen i små, små steg med följande delmål: en hov på rampen, två hovar, tre hovar, fyra hovar, huvudet in i vagnen, en framhov in i vagnen, två framhovar osv.

Hur jag fritt blandade mina verktyg och erfarenheter

Jag vill ge några exempel på hur jag använde och blandade mina erfarenheter och verktyg. Det var ganska enkelt att använda klickerträning för att få upp första hoven på rampen.  Men med hov två kände jag mig begränsad med att använda enbart klickern. Det blev för otydligt, tog för lång tid och intresset svalnade. Därför använde jag istället spöt pickande på korset för att be honom gå fram. Det stressade Bill något men ganska snabbt lyfte han på den andra hoven. Då klickade jag. Han fick godis och sen slutade vi. Att backa och gå fram var ett alldeles utmärkt verktyg under hela vägen för att påkalla uppmärksamheten och förhindra att han frös fast. Först gjorde jag det endast med spöt genom att picka på bogen och korset, senare gjorde jag det med tryck i grimman. Tryck i grimman undvek jag att använda i början eftersom Bill hade för mycket negativa erfarenheter av det och kom lätt i kampläge när jag använde det. Hur länge, hur ofta, eller hur många gånger vi gjorde något styrdes av situationen: hur lätt eller svårt det var, intresset och koncentrationen. Vid de första gångerna med en ny utmaning/nytt delmål höll vi på endast i några minuter. Vi kunde också göra det igen samma dag med en betespaus mellan. Det var mer vanligt när vi kommit en bit på vägen. Beta gräs var även en utmärkt aktivitet som avkopplande och belönande samkväm, vilket jag alltid avslutade våra pass med. Inte helt oviktigt att ha en harmonisk miljö i minnesbilden.

Äntligen trygg lastning

Jag började på våren och höll på fram till hösten med en paus mitt i sommaren när bromsen härjade som värst. Först varje dag sedan mindre frekvent. Vi kom så långt att Bill kunde gå in och gå av från båda håll, backa och gå fram när som helst, exakt så många steg som jag ville. Med grimskaftet hängandes på halsen kunde jag gå bak och klappa honom på hela kroppen på båda sidor. Han stod lugnt kvar trots att det var öppet både bak och fram. Jag kunde även släppa in honom före mig. Vi kunde stå i transporten upp till en kvart och bara ”hänga”.  Transporten hade blivit en trygg plats! Nästa steg i planen var att sätta in inredningen igen med mellanvägg och stänga allt stegvis i små steg för att sedan prova att åka! Men nu behövde grannen sin transport som vi hade fått låna därför slutade vi där tillsvidare. Det blev en lång paus utan lastträning – nästan ett år.

Kom ihåg allt trots lång tid utan lastträning

Jag ville komma igång igen och satsade på att köpa mig en egen transport! Det blev ett Umesläp där hästen åker baklänges. Jag hade förväntat mig att vi skulle få börja om lite från början efter så långt uppehåll och med en annan transport. Men vad fel jag hade! Det var enormt häftigt, varenda liten detalj i det vi hade tränat satt fortfarande kvar precis som att det var igår vi hade gjort det! Inga tveksamheter över någonting. Helt otroligt! Det säger något om hästens minne och inlärning med positiv förstärkning!

Träningen tog alltså vid där vi slutade för ett år sedan och fortsatte på samma sätt som tidigare i tills vi var helt redo att provköra. De gånger han hade åkt tidigare hade varit utan mellanvägg. Men nu stod han på plats med mellanvägg. Det blev lite för trångt för honom och jag insåg att transporten behövdes byggas om lite innan en provtur. Men eftersom jag var höggravid fick det vänta och det blev det därför en lång paus igen. Nu kunde jag ju faktiskt lasta och åka om en nödsituation skulle uppstå. Det var tryggt och långt över mina förväntningar. Men jag ville ju fortsätta och göra de sista stegen lika pedagogiska.

Det blev en ännu längre paus nu, på nästan 1,5 år men det spelade ingen roll. Bill kom ihåg allt och var lika positiv till det fortfarande. Han var lite försiktig först men det släppte fort. Jag fullföljde min pedagogiska plan. Nu var transporten också ombyggd och det fanns gott om plats. Vi provade åka några mycket korta turer. Efter varje åktur gick vi in i transporten igen och bara gick igenom. Inga problem! Sen var det dags för den första riktiga åkturen som gick till tandläkaren.

Första åkturen

Bill förvånade mig hela tiden. Jag hade förväntat mig att även om han gick att lasta skulle Bill bli stressad av att åka och komma till en annan plats. Men jag hade fel igen. Han var inte det minsta svettig när vi kom fram till tandläkaren, trots att det var en av de första varmare vårdagarna. Han var helt lugn där och han gick lika självsäkert på igen när vi skulle hem. Jag hade gjort mig beredd på ett bakslag med denna första utflykt, men istället fick jag ett stort tack av Bill kändes det som. På något osynligt och oförklarligt sätt tackade han mig för att jag hade haft tålamod, trott på honom och gett honom den tid han behövde. Det var en sådan mäktig känsla av en annan dimension.

Bakslaget

Jodå, det kom ett bakslag kan man säga. Men det varade endast några minuter. Kanske som ett test. Vår andra åktur skulle gå till en klinik. Det var som vanligt okomplicerat att lasta med en häst som gick in direkt lugnt och stilla. Men efter en hel dag på klinik utan mat, med sedering, sprutor m.m. hade jag en irriterad Bill med mig ut när vi skulle lasta. När jag vände upp mot rampen flög han plötsligt högt upp på två ben och plockade fram sin hårda sida. Jag fick ingen kontakt med honom. Han stegrade sig ett par gånger när jag bara tog i grimman. Jag tänkte då: jaha, det gick inte längre. ”Du kommer inte att lyckas med din mjuka stil”, klingade i mitt huvud och jag hade god lust att skrika och luras med in i den hårda kommunikationen.

Men då sansade jag mig och bara tittade och lyssnade på Bill. Jag skärmade av allt runtomkring och återigen var det bara Bill och jag. Jag visade att jag inte var intresserad av att snacka med den hårda sidan. Då hände något, hårdheten försvann och Bill började bete sig som vid våra första försök då han försiktigt och osäkert satte en hov på rampen. Jag belönade det några gånger sen var det som att vända en krona: han gick in som vanligt utan rädsla och osäkerhet.

Det hade varit så lätt att ignorera hans små försök, blivit arg över det och krävt att han skulle gå in direkt när jag visste att han kunde och förstod. Men då hade det varit kört, tror jag. Med denna händelse blev jag ännu mer övertygad om att hästen har två sidor som finns där hela tiden, den hårda och den mjuka och det är vi som väljer vilken sida vi vill kommunicera med. Jag valde den mjuka.