Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar Långtygling

Långtygla för att bli en bättre ryttare

Posted on 13 mars, 2016

SiggeJag har hållit kurs några dagar i Lilla Äspered. Deltagarna är väldigt engagerade och ambitiösa. Så pass att de har tagit steget från hästryggen och till en position någonstans mellan hästens svans och höft. Jo visst, det kan vara farligt att gå där. Fast man kan inte trilla av i allafall 🙂

Möjlighet att rakrikta hästen

Men just den positionen ger dig som ryttare möjligheten att faktiskt se vad din häst gör när du försöker rakrikta den. Med hjälp av två tyglar, lite längre än vanligt och din kropps position, din hållning, din röst och ev ditt spö kan du nu se vad hästen faktiskt gör när du gör de saker du brukar göra när du rider. Glömde jag rösten. Med rösten kan du lugna, uppmuntra och lära hästen några kommandon.

Minst 100 ord

Martha Kiley-Worthington som är en fantastisk etolog har kunnat fastställa att en normalbegåvad häst kan lära sig att förstå över 100 ord och mer. Och vad använder vi, ptroo, nej, en smackning och kom. Ibland undrar man vem som är mest begåvad i sällskapet…

Förbättrad timing

Det som man främst skolar när man långtyglar är timingen och handen. Att se vad vart hästen är på väg och vad den tänker göra innan den gör det. Så att jag kan verka i rätt ögonblick och inte ständigt försöka reda upp vad som redan har skett. Dvs vara ett steg efter istället för före.

Sätta koordinationen

Sen ger man även hästen chansen att öva utan ryttarvikt. Få in tekniken och koordinationen eller  mobilisera sin uppbromsningsmuskulatur t ex i övergångar neråt. Det är lite som att gå på gym och få in tekniken i hur man ska göra innan man lägger på mer vikt. Då minskar risken för skador. Motivationen hos hästen ökar också när den förstår hur den ska använda sin kropp.

Strålande framsteg

Den här gången fick jag njuta av ett förbättrat samspel hos inte mindre än sex ekipage som vågade sig på långtyglandet. Från minishettisen Lillan till halvblodsstoet Rhapsody. Och vilken glädje det är att se hur tighta ekipagen blir när de arbetar på samma nivå, dvs från marken. Och vilken bra kondis man får av det på kuppen. Ser fram emot flera kurser där vi kombinerar långtygel och ridning. Och låter insikterna från det ena gå in i det andra.

 

 

Drangelskan Unplugged

När blev ”Fly by Night” och Enchanté ”den”?

Posted on 3 mars, 2016

14-svyle-2241495538a41c77041

En spaning som jag har gjort och dessvärre själv har gjort mig skyldig till men bara en eller två gånger ska tilläggas är detta med ”den”. Hästen denna högt älskade underbara kamrat på vida färden genom livet har reducerats till ett ”den”.

Ända sedan barndomen

Jag har hållit på med hästar i hela mitt liv. Jag har älskat hästar ända sedan jag var liten flicka. Det var Star och Dandy och Taggen och Matti och Tuff-Tuff och Densome Wood och Primavera. Och det var alltid alldeles solklart av vilket kön dessa älskade hästar var. Träffade man någon ny och var fundersam så kunde man alltid kolla undertill. Sannolikheten att det skulle vara en kill-kille, dvs en hingst var i vårt välkastrerade land inte så stor. Men, jag och alla mina stallkamrater visste alltid av vilket kön våra hästar var. Så vi kallade dem alltid hon eller han när vi pratade om dem i tredje person singular.

Kanske hens fel

Det skulle inte ha fallit oss in att kalla våra högt älskade hästar för något så opersonligt som ”den”. Eller hen för den delen. Kanske att ”den” började smyga sig in i en hästälskares språkbruk samtidigt som hen började breda ut sig i människobyn. Vi har några hästtränare som frekventerar stallet där mina hästar bor. Min egen undantagen så säger de alla undantagslöst den. De har haft dessa ekipage som elever i åratal. De har tagit betalt för sina tjänster av dessa ekipage en sjuhelsikes massa gånger och ändå verkar det som att de inte vet vad hästarna heter eller ens vad det är för kön på dem.

Vill inte var en ”den”

Tänk om man skulle komma till tandläkaren och de skulle säga till varandra ” den har hål i en tand” till varandra när man ligger där på britsen. Inte hon Christina utan ”den” patienten. Eller om jag skulle säga ”det” är sjukt och syfta på mitt barn när hon är inte kan gå till skolan. Det är i sanning lite klent och magert tycker jag att man inte kan ge hästen mer av ett ansikte och en personlighet och en status av att faktiskt ha ett namn och ett kön.

Könsbestämningstips

Om man som tränare blir osäker så kan jag komma med två tips. På dem av hankön hänger det ner som en liten påse precis framför bakknäet. Och de av honkön lägger oftare öronen bakåt vid möte med andra hästar och är lite längre i bålen. Dvs avståndet mellan bakre delen på schabraket och virveln i flanken är lite längre än på valacker. Och skulle man ändå tveka kan man ju säga. ”Jag tappade bort namnet för ett ögonblick” eller ”Just ja var det ett sto eller en valack”. Men att låta hästen som ändå är den som gör jobbet och sas är ”underst” vara identitetslös är rent ut sagt gräsligt.

Lever endast för dig

Tänker på dikten som jag hängde i stallet där jag växte upp på ridskolan. Kanske var det på toan. ”Jag bär dig. Jag drar dig. Jag lever endast för dig.” Och så kallas för den…?

 

”Trasig” istället för skadad

Kan det vara för att det ska vara lättare att byta ut ”den” när den är ”trasig”. För det är också ett nytt uttryck som jag har hört. Inte att ”den” är skadad. Utan just ”trasig”. Och vad gör man med ”en” som är just ”trasig”. Jo, man byter ut den. Och visst, det är säkert mycket lättare om man bara har kallat den för ”den” under en längre tid. Mindre personligt. Sen måste man ju inte förklara för folk att man har en ny häst men en ny personlighet och andra egenskaper om man reducerar hästen  till just ”den”. Den här är så bra att jag har startat MSV med ”den”. Den andra gick sönder..Kom det kanske med att telenor införde att man kunde byta ”den” dvs mobilen hur som helst utan extra kostnad om man tröttnade på ”den”.

 

Namn valt med omsorg och kärlek

Tänk den uppfödare som lägger pannan i djupa veck för att komma på ett så fyndigt och väl passande namn som ska ligga fint i munnen och påminna om hästens börd, mamma och pappa eller plats där den föddes. Och så istället för att den kallas för Indigo så ska den gå runt och bära mig och kallas ”den”. En i raden. Näe, där går gränsen. Indigo och Taboo kommer alltid att kallas just så när de inte kallas något annat av kärlek, som Bosse, Boozie eller Busig. Eller Dido, Diggiloo eller Tjockis eller Lurvas eller Shejken förresten. Eller som när de uppträder tillsammans då kallar vi dem Jonas Gardell och Mark Levengood för att likheterna är slående. Till och med sättet att prata är de facto grymt likt.

Amateur by heart

Även om jag arbetar som ridlärare vill jag vara en amateur by heart. Dvs en som älskar hästar och ridning. Och därför kommer jag aldrig att nedlåta mig till att kalla en häst för ”den”. Den vördnad jag känner inför detta hedervärda och nobla djur som villigt bär mig på sin rygg förbjuder mig att reducera min älskade vän, eller din förresten till ett ”den”.

PS Min bil har också ett namn; hon heter Goldie efter Goldie Hawn så klart!

 

 

 

 

 

Drangelskan Unplugged

Att rida riktigt räcker

Posted on 13 februari, 2016

Tankar kring dressyrens framtid och några konkreta ideer

När Kurd Albrecht von Ziegner (97) sover dåligt om natten så är det för att han ororar sig för hästsportens framtid. Mannen som revolutionerade dressyrsporten i USA säger: ” Grand Prix:s sju minuter är det minsta som domarna behöver för att kunna göra en rättvis bedömning av häst och ryttare i den klassiska utbildningens anda. 

Korta programmet

Nu överväger man från ledningshåll och av omtanke om publiken och populariteten att drastiskt korta ner programmet. Det skulle ifrågasätta dressyrprovets godkännande betydelse. Scenen skulle släppas fri för hasard- och trickryttare. Hästens väl och ve skulle bli lidande.

Kompromiss

Därför vill jag som kompromiss föreslå följande. Avgörandet i Grand Prix vid ex championat som de olympiska spelen, skulle delas upp i två prov under två på varandra följande dagar. Först en kvalomgång på Lätt/Medelsvår nivå där grunderna i den klassiska dressyren efterfrågas; lösgjordhet, tak och sökning till handen, liksom rakriktning, schwung och beredvillighet till samling. Detta prov skulle ridas på träns. 

Höja spänningen

Liksom tidigare skulle absolverandet av ett lydnadssprång vara obligatoriskt. Därmed höjs också attraktiviteten och spänningen för publiken. I den andra delen av dressyrprovet skulle man sedan rida en Grand Prix i komprimerad form. Där visas rörelserna till synes utan ansträngning, korrekt och med största möjliga uttryck. Här rids hästarna på kandar. Bara de ekipage som har klarat minst 60 procent i kvalifikationen får delta här. Ju högre bedömning i det första dressyrprovet desto större medaljchans, eftersom betyget från båda delarna räknas. 

 
Kurd Albrecht von Ziegner och Vera Drangel

Prix St James

Ett sånt här förfarande har jag praktiserat med stor framgång under min 30-åriga insats inom dressyren i USA. Dressyrsporten hade där just börjat bli populär. Men kunskskapen om den korrekta utbildningsvägen låg fortfarande i sin vagga. Den av mig uppfunna Prix St James bidrog till stor del till dressyrens utveckling i USA genom att man tänkte efter mer kring dressyrens mål och mening.

av Kurd Albrecht von Ziegner i Tidningen Reiten St:Georg nr 5/2015 ( Min ”stora” ridlärare under Tysklandsåren)

 
 

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged

Om rättroende, otroende och tvivlande

Posted on 12 februari, 2016

images

De finns de som är rättroende. De tror att allt som veterinären, eller någon annan auktoritet säger är sant och stämmer. Även om många veterinärer före just denna veterinär också sa saker som kanske var sant då men visade sig inte stämma bara kanske 3-30 år senare. Det måste vara skönt att vara rättroende. Man bara säger ja och amen och åker med liksom. Så här är det. Har så ofta önskat att jag kunde tillhöra denna skara. Man bryr inte sin hjärna med att fundera som en Rump-Nisse..vaffö är det så? Är det så? Ska det verkligen vara på detta viset?

De otroende

Sen finns de de otroende. De tror ofta på precis just motsatsen till vad veterinären säger. Eller i allafall så tror de blint på den här ”anti-veterinären”. Den som spelar på att ”veterinären säger”, men i själva verket så är det precis tvärtom. Den etablerade vetenskapen har inte en aaning. Här har jag varit många gånger i mitt liv. Och blivit lika förd bakom ljuset som jag fått stå i det starka solskenet med de rättroende och inse att det ju faktiskt inte stämmer. Det var inte på det viset. Och inte på detta viset heller.

Tvivlarna

Och så finns det de som tvivlar. De tillhör jag numera. Det är antagligen ett ålderstecken. Det finns fördelar med att bli äldre. Man har mycket erfarenhet i bagaget. Eller som mina barn säger..bla, bla, och 1988 när jag åkte av vägen med hästsläpet.. bla, bla. Finns det något som du inte har gjort mamma? Ja, det finns mycket som jag inte har gjort. Men alla dessa erfarenheter, såväl av att sätta blodiglar på en hästs rakade framkotor som att pumpa i mig själv antibiotika om och om igen har lärt mig att vara just tvivlande. I grunden är jag nyfiket intresserad men jag är inte lika lättflirtad som jag en gång var. Jag vill se och känna och klämma. Tittar jag på en fanstisk ritt på youtube så tar jag bort ljudet och sen analyserar jag vad jag ser. Vad är det jag tycker om? Och på vilket sätt gagnar det hästen? Vet jag vad den hästen och ryttaren kommer ifrån? Förstår jag vad de vill upppnå och just där och då letar efter? Ser det ut som deras strävan leder till en starkare häst och ett bättre samarbete? Eller blir det bara spektakulärt på hästens bekostnad? Du vet, pengarna, makten och härligheten.

Fånga eftertanken innan

Jag vet att de flesta av oss vill bli förförda. Jo, någonstans vill jag också det. Därför tvivlar jag. Jag vet att jag ska ta mig i akt när jag är på väg att bli förförd av någon eller någots förträfflighet. Är man så entusiastisk av naturen så är en smula tvivel av godo. För det är just när man blir förförd som man slutar tänka. Och just eftertanken att få fatt i den där eftertanken lite innan. Det är väl det som är lättare nu än när jag var 22.

 

Drangelskan Unplugged

Allt spelar roll..eller Electric Equitation here we come!

Posted on 11 februari, 2016

2016-02-07 17.31.40

 

Nu sätter vi el på hästarna. Bokstavligen. Ingen anledning till oro. Det är inte i uppfostrande syfte utan för att hjälpa dem att läka och återhämta sig bättre. Du vet hur det är när du har ett sätt att gå eller stå på som gör att du får ont. Och även om du vilar så blir det kanske inte bättre. Hur skönt är det då inte med lite massage? Det är ett sätt att påskynda läkning av små skador. Och all träning innebär en skada på muskulaturen. Det är vilan som gör att den växer. Men om man har gått lite i stå och blivit låst i sin muskel så är det här guld. Har provat den här TENS-apparaten på mig själv efter att ha sett hur välgörande det var för hästarna att få lite el i musklerna. Oj, vad skönt det var efteråt. Nu när det är så här läskigt ute. Kallt, lerigt och regnigt så känns det så bra att ge hästarna lite extra innan arbetet. Och det gav omedelbar effekt i ökad rörlighet dessutom. Sen tar det ju minst 30 minuter extra i stalltid. Och eftersom vi har ett kallstall så måste jag ta med apparaten hem på kvällen och tina mina stela ryggmuskler efter ett sådant 30-minuters pass i kylan. Men det är det värt!

Drangelskan Unplugged

Träna ”muculus heroicus”

Posted on 31 januari, 2016

IMG_4257

Tänk vad olika hästar kan vara! Om man längst ut på ena änden av skalan har en lugn smått flegmatisk häst och på andra änden har en nervig smått hysteriskt engagerad häst så har vi prickat helt rätt. De är så förtjusta i varandra! Men det var de inte i början. För fyra år sedan när de flyttade ihop så förstod de inte varandra alls.

Så på

Indigo var så på och ville liksom ha allting bekräftat av Taboo hela tiden. Och Taboo var så lugn att Indigo blev nervös och trodde att han var ett monster som när som helst skulle sluka honom. De stod långt ifrån varandra i hagen. Det var inte direkt passionerad vänskap från start. Men de lärde sig varandras sätt och idag är de väldigt, väldigt tajta.

Men så får hans ”jobbiga” ryttare, jag för sig att han ska gå bredvid Indigo. IMG_3618

Har folk till det

Taboo har lärt sig vad han kan ha Indigo till. Som spejare och bodyguard. Taboo kan ligga utfläkt på sidan i sommarhagen och sova i evigheter. Det gör han enbart för att Indigo alltid sover med ett öga öppet. Inget undgår Indigo. Det mesta undgår Taboo. Han har folk till att hålla koll.

Unknown

Som Mark och Jonas

Faktum är att jag tror att de är hästvärldens svar på Mark Levengood och Jonas Gardell. Vem som är vem? Om Taboo skulle kunna prata så skulle han ha en sjungande finlandssvenska. Och man behöver inte höra Indigo prata. Hans pantomim-uppträdande är på pricken som Jonas Gardells kroppsspråk. Och alla inom en radie på 10 km vet hur Indigo mår när han blir upprörd.

Rida ut

När vi rider ut tillsammans går Indigo först och upplever och scannar av allt som möter oss. Långt i förväg vet han vad som kommer runt kurvan. Taboo lägger sig bekvämt bakom sin vän med nosen strax bakom hans svans. Fäller ner öronen åt sidorna och lunkar på.

Musculus Heroicus

Men så får hans ”jobbiga” ryttare, jag för sig att han ska gå bredvid Indigo. Hon får för sig att han måste förbereda sig på situationen, ”ifall Indigo inte är med”. Steg ett är ju då att gå bredvid Indigo. Genast åker öronen upp ur det bekvämt utfällda läget och han spanar höger-vänster-höger på alla potentiella monster i dikesrenen och bakom hörnet. Man kan höra hjärtat slå fortare och hårdare. Hans musculus heroicus är slapp som en överskott spaghetti. Efter 20-30 meter har han fått sån mjölksyra i den här muskeln att vi bara måste gå bakom Indigo en stund.

Skam den som ger sig

Men vi har inte gett upp. Vi ska träna upp den där muskeln så sakteliga. Så att det inte är lika jobbigt och läskigt att rida ut ensam utan sin bodyguard.

Drangelskan Unplugged

Att veta något är inte samma som att förstå det

Posted on 24 januari, 2016

51DnJqCw5GL._SY300_

Det är så  häftigt att kunskap liksom sitter i knoppen. Man vet något i huvudet. Och det är en bra start. Men förståelse och äkta kunnade sitter i kroppen. Förståelsen liksom bor i kroppen. När den tar sig in där via knoppen, kanske, så vilar den där, alltid redo. Och det syns. Det är lite som med viljan. Den bor i bröstet och det är en bra start. Men kunnandet det bor i magen. Då vilar viljan och vetandet och kunnandet ihop och det gör det i magen. Som på en Buddha. Man vet.

Del av processen

Och jag vill betona att jag inte vill värdera dem som bättre eller sämre. De är bara steg på vägen. Viljan är en del av processen. Då jag vill erövra kunskap så går det via huvudet och sedan, ivrigt, i bröstet och sedan åker det ner i takt med förståelsen av nyanserna och i takt med övandet. Ända ner i magen. Och där vilar det och då kan man sjunka ner lite i bröstet. Tills man stöter på nästa sak som lockar och motiverar. Och så är processen igång igen. Se till att den g
enom övandet får chansen att sjunka ner i magen också och bli till kunnande. Ha tillit till processen! Ting tar tid!

Drangelskan Unplugged

Tvärningen-överkorsandet som leder till bålstabilitet

Posted on 22 januari, 2016

Nu har jag skickat iväg första avsnittet av sex till Tidningen Hästfocus. Det är väldigt roligt att vara tillfrågad om att skriva. Det ska bli en serie om hur vi gör det i den integrerade ridkonstens anda.  Emma Norén var hos oss och fotade och jag har haft fullt sjå att välja bilder.

Träningsupplägg för en vecka

Det har varit en tankeprocess att fundera ut vad jag ska skriva om. Vad är viktigast? Men så sa min äldsta dotter:

– Ska du inte lägga upp det över veckans sju dagar? ” ”Det är ju så svårt att få till ett bra och genomtänkt träningsupplägg.”

Sagt och gjort. Nu blir det alltså ett veckoupplägg som jag ska försöka skildra ur ett integrerat perspektiv. Det är inte helt lätt att guida i text och ord. Men jag kommer att göra ett försök.

Ridläraren oersättlig

Första avnittet handlar om tvärning eftersom det är grunden i så mycket när man ska träna sin häst. Det bästa är förstås om du har en ridlärare vid din sida som kan guida dig. Någon kunnig som kan hjälpa dig när du är till häst för att se om det är lagom mycket tvärning. Att den tvärning du utsätter hästen för gagnar din häst. Så att du inte gör för mycket, eller för lite, eller för länge, eller utan tillräcklig uppvärmning, eller efter att hästen har blivit för trött. Jag hoppas och önskar att jag får massor med frågor från läsarna. Sen är det ju förstås svårt att svara på något som man inte ser. Man måste ju se vad hästen gör. Jag har haft elever som har sagt att hästen tvärar jättemycket eller går alldeles för mycket framåt mm. Och sen när jag faktiskt har hästen framför mig så har vi helt olika uppfattning om vad som faktiskt är mycket.

Bildblogghästfocus

Känna vad som är

Och det är också viktigt att kunna känna på hästen. På musklerna, huden. Och eleven. Ta den i handen och känna vad den menar med löst. Det är just där i samspelet mellan ridlärare och ryttare och häst som det händer. Jag kan förklara hur många gånger som helst eller be eleven läsa något. Det underlättar. Men till syvende och sidst så kommer vi inte undan att det måste hända där och då. I skeendet, där de händer, när det händer. Så att eleven får känna vad det är som ska hända. Där!!! Utbrister ridläraren. Kände du vad som hände där. Kan du återskapa vad som ledde fram till det. Bra! Och igen! Kände du där! Så läsningen som du hittar i Hästfocus kan leda fram till förståelsen rent intellektuellt och ge dig kunskap. Den här kunskapen kan tillsammans med hästen och ridläraren leda till till fysisk förståelse vilket är detsamma som ridkunnande. Mycket nöje!

 

Drangelskan Unplugged

Detta hade jag helt missat – men det ante mig

Posted on 8 januari, 2016

 

 Linda Tellington-Jones

Ibland undrar jag hur det är ställt med uppmärksamheten hos mig eller så har jag haft huvudet i sanden. I alla fall inte på skaft. Har haft ett underbart inspirerande samtal med min TTEAM-practitioner kollega i Sverige Nina Fornander. Det var alldeles för länge sedan. Men så blev det ett inspirerande samtal också. För min del i varje fall. Vi har ju känt varandra ett tag. Undrar om det inte är sedan början av 90-talet. Är inte så bra på att komma ihåg sånt.

Min idol bland tävlingsryttare

Någonstans i samtalet vi kommer in på Ingrid Klimke. Min stora idol Ingrid Klimke. Jag var ett fan av hennes far när jag bodde i Tyskland. Varje generation blir ju bättre. Så säger min äldsta dotter Camilla iallefall. Det konstaterade hon redan när hon var 9 år. ”Ja, sa hon till på mormor och så dig och mig”.

Nåväl, jag såg och fotade faktiskt Ingrids pappa Reiner Klimke när han red i Madison Square Gardens i New York och det måste ha varit 1988 eller 1989. Om du väcker mig mitt i natten och frågar vilken tävlingsryttare som jag skulle gå i god för att den bara är sjysst och rider på ett hästvänligt sätt och att den inte bara älskar sina hästar, för det är många som gör men ändå låter de lida för ”sporten”. Då skulle jag säga Ingrid Klimke. Hon är gedigen. Hon är sinnebilden för det som är min paroll i hästeriet. ”Allt spelar roll”. Alla detaljer är viktiga. Kontinuitet och uthållighet är ovärderligt.

 Ingrid och Linda, förberedelser

Ingrid och Linda= sant

Då berättar Nina att hon ju har tränat med Linda Tellington-Jones sedan länge. Att Linda var med och förberedde ekipaget inför OS i Seoul. Först hemma i Tyskland och sedan på plats i Seoul. Det hade jag inte en aning om. Det har jag missat. De enda fälttävlandsryttare som startade i Friends arena och red grymt proffsigt och snyggt var Ingrid Klimke och hennes tyska kollega xxxxxxx. Proffsigt och genomtänkt och väl förberett lotsade de sina hästar runt banan. Inget stim och stoj utan fokus hela vägen. Och varför gick det så bra men såg så lugnt ut. För att allt spelar roll och ingenting lämnas åt slumpen och allt är förberett in i minsta detalj.

 Linda och Klaus och Anabel Balkenhol

TTEAM och TTOUCH sedan 80-talet

I vår utbildning till Diplomerad ridlärare i Integrerad ridkonst har vi använt TTEAM och TTOUCH ända från starten 1993.  För att det är så oerhört viktigt med en bra och gedigen grund. Jag har varit dedikerad till denna filosofi sedan jag stötte på den första gången 1986 i Tyskland. Och sedan reste jag runt och asssisterade Linda på några kurser i Europa. Jag har utbildat mig både hos Linda Tellington-Jones och hennes syster Robyn Hood. Jag har t o m gått två treåriga utbildningar i Feldenkraismetoden för att jag ville lära mig det som är grunden för TTEAM-metoden.

Missat det uppenbara

Och jag har ändå missat att min största förebild inom tävlingsvärlden, Ingrid Klimke har tränat sig och sina hästar med Linda Tellington-Jones. Så nu är jag för det första inte ett dugg förvånad över att hon är så bra. Hon hade varit det även utan TTEAM. Bra alltså. Men det faktum att hon presterar så oerhört bra, är så övertygande ödmjuk och har en sån jämnhet förklarades som i ett trollslag för mig.

Linda Telling-Jones i eleganta elefanten och labyrinten

Lite krävande i början

Så, kära elever gamla, nuvarande och nya som har fått genomlida alla våra ledövningar och ttoucher. Jo, i början tycker ni ofta att det är lite jobbigt och mycket konstigt. Och krävande. Det lönar sig. Oavsett om man tänker vara OS-, EM-, eller VM-medaljör med låg profil eller om man bara vill förbättra tillvaron för sin häst och sig själv.

Ny energi

Åh, vad jag är glad idag! Nu har jag oförtröttligt undervisat TTEAM och TTOUCH i snart 30 år. Det är lika roligt varje gång men nu känner jag att jag fick ännu mera lust. Så huka er i bänkarna på måndag tjejer. Då intar vi manegen igen. Another Magic Monday in the Manége!

Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

Reversibilitet- silverkulan

Posted on 19 december, 2015

Nu när det lackar mot Jul är ju kulor ett hett tema. Julkulor.

Utom i hoppningen
I ridningen så vill jag gärna förmedla till mina elever känslan av att hästen och jag är en stor silverkula. En stor kula som kan rulla i vilken riktning som helst när som helst. Ja, utom kanske i hoppningen. Om jag rider mot ett lite större hinder så vill jag verkligen inte ha känslan av att den här silverkulan som är hästen och jag kan rulla i vilken riktning som helst när som helst. Då vill jag att den ska rulla med ganska hög fart och med mycket stor säkerhet i en enda bestämd riktning, nämligen mot hindret. Det är liksom det som skiljer dressyr och hoppning åt.
Silverkulan
Med det sagt vill jag återvända till min kula, den reversibla. Den som kan byta riktning nästan när som helst. Som rullar lika lätta framåt som bakåt. Åt ena sidan eller åt andra sidan. Eller som Eberhard Hübener skriver i sin bok. Samling är en ökad grad av utförandeberedskap. Dvs hästen är ”råpå”. Den är inte lika avslappnad som när den söker framåt-neråt i uppvärmnings- eller nedvärmningsfasen. Den är beredd. På vilket kommando som helst. På vad som helst. Den balanserar.
Labyrintspelet
En av mina elever, Helena Engström, skänkte oss ett labyrintspel.  Det kan bero på att jag hade tjatat länge om det och likheten med ridningen. Och att hon hade ett gammalt i garderoben. Några av oss är gamla nog att komma ihåg det. Likheterna med ridningen är stora. Om man ska klara att undgå hålen på vägen mellan 1-60 så gäller det att hålla kulan i rörelse. Hela tiden känna vart den är på väg. Inte låta den bli stående för lång stund för då har man inte en aning om vartåt den kommer röra sig när den sätter igång. Ridning är också rörelse. Ibland mer kontrollerad, ibland mindre med strävan mot mer. Men att stå stilla eller hålla fast gagnar inte skeendet och inte hästen. För att uppnå denna reversibilitet så måste vi vara i skeendet oavbrutet. Totalt fokus. Känna, inte känslor, utan vad som händer i hästen under dig. Känna, inte din kropp utan genom din kropp vad hästen gör, innan den gör det. Så om du ska sitta och spela spel med familjen i Jul så leta upp det där gamla labyrintspelet och utmana resten av gänget. Så kan du helt obemärkt öva på att rida lite också mitt i julfirandet.
Vilket givetvis är det viktigaste när man har abstinens från hästryggen. Mycket nöje!