Drangelskan Unplugged - Sida 2 av 9 - En till Blogozine Webbplatser webbplats

Tänk om hästar kunde tala

Posted on 22 september, 2016

ska%cc%88rmavbild-2016-09-22-kl-10-20-58 Jag känner många som vill veta vad deras hästar säger. Detta fascinerar mig också. Jag har provat det. Det är ett tag sedan. Kanske 20 år sedan sist. Efter några besök så kände jag att jag faktiskt redan visste allt vad de sa. Det kanske låter förmätet men så var det. Jag vet vad mina hästar säger till mig.

Vet inte mer än vi

Jag vet att de inte själva vet hur de ska bli friska och inte heller vad de lider av. Lika litet som vi vet det. Eller de, liksom vi vet det i större eller mindre utsträckning. Jag kan veta att jag har ont i ryggen och ändå inte veta varför. Jag kan också veta att jag har ont i ryggen och veta varför och ändå inte göra vad som krävs; träning för att inte ha ont. För att det är lättare initialt att inte göra träningen när andra saker pockar på min uppmärksamhet. Däremot vet de hur det är att vara i nuet. Men det är en annan blogg.

Ser vad de känner

Om det är något som stör mina hästar så ser jag det. Om de fryser, får för lite mat, inte trivs i sin box, behöver vara ute längre i hagen, är rädda för något eller inte förstår arbetsuppgiften eller har ont i magen. Jag lyssnar ständigt på dem. Försöker urskilja vad som är deras behov och mina. Men skulle jag vilja att mina hästar kunde prata? Jag som älskar att vara med mina hästar i naturen och njuta av naturens ljud. Jag skulle inte vilja småprata med mina hästar.

ska%cc%88rmavbild-2016-09-22-kl-10-23-06

En talande Indigo

Och om Indigo, särskilt Indigo kunde tala så är det just det han skulle göra precis hela tiden och han skulle säga saker som; mat, mat, mat. Och eftersom han är omättlig när det gäller att gosa och hänga tillsammans och samtidigt är rastlös så skulle det låta så här när han står i boxen. Gosa, mat, ut, ut, ut, täcke på. Och när jag släppt ut honom så skulle han säga, av, av med täcket, och in, in, in och mat, mat och gosa. Och så skulle han hålla på. Oavbrutet. När han inte säger, var är Taboo, var är Taboo? Och det skulle vara sånt tjatter på honom så att jag är glad att han bara säger det med sitt kroppsspråk. De andra hästarna i stallet skulle klaga högljutt. Och vi skulle inte få någon stallplats mer. Nånsin.

Drangelskan Unplugged

Hästens mentala välbefinnande-interiören

Posted on 21 september, 2016

ska%cc%88rmavbild-2016-09-21-kl-21-18-33

I hästsammanhang talar man ofta om exteriören och hur den påverkar hästens hållbarhet. Och också exteriören i samband med hur man måste träna med en häst som är byggd på ett visst sätt. Vi talar mycket givetvis om det i utbildningen i Integrerad ridkonst. Om den har raka ben eller lång rygg eller kort, eller lång eller kort hals tex. Det är vi nog inte ensamma om.

Interiören

Mindre vanligt är att man talar om interiören. Hästens mentalitet. Hur den tänker? Nu menar jag inte hur djur beter sig ur ett etologiskt perspektiv. Utan hur just hästen jag har framför mig tänker. Jag läser inlägg om hur ryggen roterar hit eller dit och vad man ska rida för övningar och om de ska vara på tre eller fyra spår. Eller vad för sorts bett som hästen ska beroende på om man vill att det ska verka långsammare eller snabbare eller mer uppåt eller med en längre skänkel.

Ridlärarperspektivet

Ur mitt ”Magic-Monday-in the Manege-perspektiv” saknar jag fokuset på hästens mentalitet i sammanhanget. Jag saknar hästens inre. Dvs. hur man ska applicera övningen? Om den ska gå på tre eller fyra spår har ju inte med hästen ålder att göra. Det även har ytterst lite med dess utbildningsståndpunkt att göra. Ett ganska konstigt ord förresten; Var hästen står i sin utbildning? Det är ju inte direkt något statiskt stående. Jag tänker man inte kan koppla bort det från hur just den hästen tänker. Och alla hästar tänker ju så olika. Precis som att jag som ridlärare måste ta reda på hur min elev; ryttare tänker. Vad är det för tankar som den bär med sig? Och erfarenheter? Och insikter? Eller irrläror? Lika viktigt är det att jag förstår och hur min häst tänker? Och vad den känner.

Välbefinnande

Vi kan tvinga hästen att göra en övning men vi kan inte tvinga den att känna välbefinnande i den. Och om den inte känner ett visst välbefinnande och en viss trygghet tämligen omgående så kommer den inte att ”ge dig” sin kropp, den kommer med andra ord inte att vara lösgjord. Den kommer inte att känna tillit utan den kommer mobilisera sin ”gå-emot-muskulatur”. Det är i längden ogynnsamt för hästens hälsa. Vad jag vill säga är att hästens mentala välbefinnande påverkar musklernas välbefinnande. Du kan inte träna musklerna på ett långsiktigt gynnsamt sätt om du inte kan påverka hästen mentalt till att känna tillit. Tillit är inte samma sak som underkastelse.

Hur viktigare än vad

För att kunna rida övningar som gagnar din häst behöver du lägga upp det på ett sätt att hästen känner tillit och lugn. Det är viktigare än om den går på tre eller fyra spår. Det är också hästen som måste få sista ordet när det gäller utrusningen. Den har ofta inte läst boken om hur t ex bettet inverkar på den. Den reagerar med sina känslor. Ofta på ett sätt som inte stämmer överens med teorin. Och det är viktigt att vi tar hänsyn till det och uppmärksammar när den inte är bekväm och lägger tid på att neutralisera osäkerhet och spänningar och inte bara fortsätter att rida övningarna ur ett teoretisk och tekniskt perspektiv.

Drangelskan Unplugged

Sparreholm och Arena Festivalen 2016

Posted on 6 augusti, 2016

Så har jag då mitt premiärdeltagande i Arena på Sparreholm bakom mig. Det var en fantastisk känsla att åka dit med ett team av familj och elever runt konceptet; Att rida hästen på ett sätt som gagnar den. Att söka det som utvecklar just det specifika ekipaget och hitta den mix av övningar som just den hästen och den ryttaren behöver för att utvecklas till ett starkt och harmoniskt ekipage.

Fantastisk support

Med i Team Drangel, var barnen Camilla och Vera, Veras pojkvän Lykke och Malin Johansson vår mesta medryttare som också har gått vår utbildning till Diplomerad ridlärare i Integrerad ridkonst. Alla hade sina roller klara för sig och skötte sina uppgifter med bravur. Och så labrador Lexi förstås som hade siktet inställt på att ta hand om alla i publiken som behövde hjälp att hyfsa matsäcken. Jag bröt upp mitt i min årliga semester och lämnade båten och mannen mitt i Östersjön för att bege mig till Flen.Vädret var på topp och gjorde att vi kunde ligga i och bada i den lilla sjön vid slottet hur länge som helst. Den sörmländska naturen, slottet och miljön runt ridanläggningen, både det gamla stallet och det nya samt den sammetslena julinatten. Bedårande!

Tappra i värmen

Mina elever som alla har gått vår utbildning till Diplomerad ridlärare i Integrerad ridkonst valde att komma och rida med egna eller på lånade hästar. De var så tappra i den dallrande hettan. 30-32 grader varmt var det. De såg ut som att det inte bekom dem alls. Ett ekipage var helt nytt för mig. Abe med sin ryttare Kikki Haraldsdotter. Modigt att rida inför publik första gången för ny instruktör. Friesern Abe var dock allt annat än modig under sitt första pass på ridbanan. Kikki meddelade att han mycket väl kunde avgå…det hade han gjort förr. Men vi fick till det ganska bra. Inget piffande eller puffande utan bara fokus på att lägga nya nervkopplingar i hans stressade huvud. Kopplingar som förmedlar lugn och ro och en möjlighet att lyssna på sin ryttare. Det klarade de båda bra till sist. Härligt!

Centrets hästar

Malin Johansson, Ulrika Dahlgren och Erika Sörqvist satt upp på centrets hästar och det var väldigt roligt att se dem på ”nya” hästar. Det krävs ju visst mod för att sitta upp på en helt främmande häst och känna tillit till processen även i en miljö med åskådare. Men de klarade det alldeles förträffligt. Två valacker och en hingst av rasen lusitano fick de att rida på. Det var spännande att se hur väl det vi gör med att rakrikta hästen och få den att engagera sin undersida fungerade på dessa hästar. De profiterade också alla tre bra av att få en liten påminnelse om att ”hålla naveln” . De gick efter det betydligt bättre och mer i flexormönster.

Placera, lätta driv

Anna Danielsson tog med sig sin fina Spirit som först verkade lite matt i värmen men som sedan tog sig betydligt och uppvisade en mycket starkare bål vilket gav en siluett med näsan längre framburen. Väldigt roligt att se den hästens utveckling från klarhet till klarhet men utan att forcera något. Bara placera, lätta och driv och sedan låta veckor bli till månader och sedan år. Keep up the good work!

Jeanette Jonsson dammade av knabstruppern Röd oktober eller Totta och det var lika spännande här att se hur lätt det är att få ställning i ganaschen till den svåra sidan när man sitter till utsidan, håller upp sitt inneröra och lirkar med omvriden innerhand. Klara förbättringar i sitsen hos Jeanette trots två barn på relativt kort tid. Bara att fortsätta och vardagsgneta med glädje och inlevelse.

Hela vägen från Norge

Haldis Snortheim kom hela vägen från Espa i Norge och Maria Strömquist hela vägen från Ekerö med sin fina Marqiz för att det båda skulle få lära känna varandra. Haldis hade opererat foten så den var i gips men rida gick nästan ännu bättre trots det. Kanske ett hett tips; gipsa ena foten gott folk! Haldis är van vid dölehästar så det blev en väldigt bra matchning med dessa två. Det syns inte men en häst som är så tung och så överrörligt är oerhört utmanande att rida föra tt få rätt muskeltonus i den. Men det klarade Haldis med den äran. Jag säger bara rid kungligt!

Mäktig utveckling

Lovisa Ahlgren kom från Mälardalen med Grabben. När Lovisa gick utbildningen hos mig så var jag tveksam till om Grabben verkligen var frisk nog att ridas. Vi kom fram till att denna jättehäst av lettisk halvblodsras som släpade sina bakben behövde uppvisa, på ganska kort tid att han blev bättre. Att det gick åt rätt håll. Eller total veterinärundersökning. Han hade ett bekymrat ansiktsuttryck, hoppade in i traven, släpade sina bakben och såg i galoppen ut som att han skulle stupa. Jag var mest orolig för Lovisas säkerhet. Rådet var att rida mycket ute, framåt och helst i galopp! Nu fick jag se en helt annan Grabben. Stark med öronen framåt strålade han. Lovisa kunde inverka och placera, lätta och driva och fånga upp igen i både skritt och trav med bravur. Och Grabben uppvisade en ren och bärig galopp utan minsta tecken på att stupa. Grymt!

Läraren i mig

Så skulle vi då visa upp oss. Det är liksom inte min grej. Jag är lärare i varje centimeter av min kropp. Jag vill så gärna förmedla att det går att utbilda hästen så att det gynnar hästen att vi rider den både kroppsligt och mentalt. Så att det liksom inte bara är vi som har roligt medan hästen tiger och lider. Så jag valde långtygling med Malin som speaker. Dels för att jag blir så andfådd pga trubbel med järnbrist och dels för att jag varit så förskräckligt förkyld dagarna innan. Jag ville visa hur bra det är för alla inblandade att rakrikta hästen på långtygel. Hur fint det skolar ryttarens hand. Hur lätt det är att lära sig se hur hästen är rak. Hur mycket lättare det är att påverka när man inte sitter på och blir en del av problemet. Vilket fint samspel man bygger upp när man går så axel vid höft med sin häst i bästa ”du och jag Emil-anda”. Jag är lite osäker på om det framgick. Det är svårt att se vad som händer. Bäst ser man när man går just vid hästens höft. Taboo visade sig från sin bästa sida och var med på noterna. Och Malin speakade för allt vad tygen höll. Sen visade vi lite ”depåstopp” också och hur man genom de kan påminna hästen om vilka muskler den behöver engagera och använda för att kunna bära ryttare på ett gynnsamt sätt. Men som sagt det var ingen flashig musik och inget klappa med och show. Utan bara basic-work. Det där som bygger upp god ridning.

13879373_1585591655069937_3555639007585544873_n-2

Vera visade Taboo

På lördagen skulle så jag prata och Vera rida Taboo. Det kändes som ett bra upplägg. Återigen ingen musik som påverkar till att klappa i takt eller sätta känslor i gungning. Utan bara basic-work. Det som leder fram till piaff, passage och byten i bärighet. Vera visade också att vissa hästar som t ex Taboo har lite lägre grundtonus och inte så stort behov av att slappna av som en hetare häst behöver. Istället behöver han trycka på lite och få mer kontakt med handen för att kunna engagera sin undersida. Om du sätter din hand emot en dörrkarm och uppmanas att spänna dina armmuskler genom att trycka handen mot karmen och karmen skulle försvinna. Vad händer då? Jo din arm bara faller iväg. Taboo behöver lite kontakt med handen och ibland att handen står lite. På tyska säger vi att man låter handen stå så att hästen kan trycka upp sig lite mot den. Få tonus i bålen. Just i hans fall så hamnar han då lite bakom lodlinjen. Det är inte samma sak som bakom handen. Fast många blandar ihop de två. I den här positionen kommer han upp i bröstryggen bakom manken och får mer kraft i sina bakben och sin underlinje och blir stark och bärig. Vi är ganska långa och stora i vår familj så vi har ju med oss mycket vikt upp på ryggen och då blir det ännu viktigare att hästen är bärig. Vera visade också lite kortningar och längningar och några byten i rad. God grundridning utan hokus-pokus. Hon travade över några bommar och hoppade ett lågt hinder. Vi hade bestämt att om Taboo kändes bekväm och trygg så skulle Vera så ta av sadel och träns och göra samma sak; skritt, trav, galopp, byten och hopp utan utrustning. Hon använder inte något särskilt system utan samma hjälper som med utrustning förmedlat via ett rep runt halsen.

Ridning som gagnar hästen

Man kan få hästen att utföra alla möjliga konster utan bålstabilitet men i längden gagnar det inte hästen. Det kändes väldigt bra att få visa vardags-ridning långt ifrån musik och vackra kläder som sätter känslorna i svallning. För det är inte starka känslor som bygger en stark ridhäst. Utan gediget och ihärdigt vardagsgnet. Tack Åsa Wallin och Sparreholm med Anna Karinen i spetsen för att ni ville bjuda in mig att visa det! Tack alla kära elever och numera kollegor för att ni kom och visade er! Förhoppningsvis fick ni också något ”nytt ben” att gnaga på. Tack också till Team Drangel för att ni var ett ovärderligt stöd och grymma roddare med allt som skulle fixas innan, under och efter. Om vi får inbjudan till nästa år så hoppas jag att ni kommer igen och tar med er fler hästvänner som vill veta mer om vårt ospektakulära men väldigt effektiva sätt att utbilda hästen till en stark, sund och glad ridhäst.

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

Boken om Integrerad ridkonst

Posted on 30 juni, 2016

Nu har jag satt mig ner. Nu skriver jag boken om Integrerad ridkonst. Den har legat som en bulle i ugnen länge. Den och många andra böcker. Men just den är färdig att gräddas. Nu.

Idag sitter jag med texten om vad dum i kroppen är och vad man kan göra åt det.

Det är roligt, omfattande, grundligt. Äntligen!

Håll till godo med ett litet urklipp ur texten:

”Lektionen börjar. När jag säger att hon ska göra si eller så så gör hon det men sitter helt vriden i hela överlivet med mest vikt över åt det håll som hästen är urholkad åt. När jag ber henne sätta sig lite åt tvärtom-hållet så blir hon orolig och känner sig osäker och säger att det inte känns naturligt. Och så frågar hon om hon inte bara kan få rida lite övningar i trav och jag kan säga hur hon ska avhjälpa problemet i trav.

Den här situationen är ganska vanlig i en ridlärares vardag. När vi så börjar gå till botten med det hela så visar det sig att A-S subjektiva rakt och i mitten inte är rakt och i mitten. Men A-S är så van vid att sitta och gå och stå och sova för den delen så här att det har blivit hennes naturliga utgångsläge.

Rid väl!

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged

Du och jag Emil -hellre än att ”sätta den på plats”

Posted on 10 juni, 2016

Jag är förskräckt fascinerad över en del sätt att hantera hästen på. Särskilt de som inbegriper en man, för det är ofta en man som ska ”sätta hästen på plats”. En man som säger att hästen ska veta sin plats och att detta platstillvisande ska ske på så kort tid som möjligt och därmed basta. Sen får hästägaren, som ofta är en kvinna eller snarare tjej i uppgift att öva detta på-plats-sättande mest varje dag. Under tiden rids inte hästen trots att den reds innan, mest varje dag. För innan man kan göra något så måste hästen sättas på plats. När mannen som propagerar för detta gör det så innebär det snabba kast och vändningar och tvärstopp.

Konvalescensen ignoreras

Hästen i fråga var länge konvalescent och veterinären var väldigt noga med att betona att den skulle ledas rakt fram under flera månader för att sedan försiktigt skrittas medan minutantalet ökas dag för dag. Betoningen låg på att skona lederna och låta läkningen ta sin tid. Under övandet med att sätta hästen på plats i regi av mannen med jeans-och-keps så verkar ledernas behov av läkning helt kommit i skymundan. De tvära kasten och plötsliga vändningarna går hårt åt lederna och ”på platssättandet” tar ofta timmar i anspråk. När jag ser det här lider jag med lederna.

Lilla flockens utfodringsfilosofi

Jag minns när jag hade en liten flock hemmavid där jag bor. Vi var några stycken som turades om med att utfodra denna lilla flock. När vi träffades och fikade emellanåt så var vi alla rörande oeniga om hur man gick till väga för att exempelvis kvällsfodra. En menade att man var tvungen att binda upp just kallblodstravaren. Han gjorde alltid det först och gav sedan de andra deras hö på anvisade platser. En annan menade att ”näe, kallblodstravaren behövde man ju verkligen inte binda upp”. Hon band i stället den lilla skäckiga ponnyn. För den var ett veritabelt monster. En tredje band upp alla för ”ordning skulle det vara”. Och en fjärde band inte upp någon utan gick runt med kvasten i handen och morrade åt var och en som inte höll sin plats. Och alla sätt fungerade.

Nyfiket närmande

Alla hade sin specifika individuella relation med varje häst. Med någon häst var det en närmare relation och med en annan var den inte lika nära. Och det är just relation jag vill komma in på. Jag dikterar inte villkoren som huggna i sten på första dagen av ett möte med en häst. Lika lite som jag gör det med en annan människa, en elev, en blivande kärlek eller ett barn. Jag har relationer. De ändrar sig och utvecklas och förändras. När jag möter en häst börjar jag inte med att sätta den på plats. Jag närmar mig nyfiket och ställer frågor med mina händer. Mina ögon söker och undersöker hur den andas, hur hårremmen känns vad musklerna berättar. Och jag frågar mig hur den månne upplever sig i sin kropp? Vad har den förstått? Vad förväntar den sig? Hur vi skulle kunna kommunicera?

Flyttar mig

Visst, den får inte springa över mig. Men om den har den avsikten, dvs känner sig så hotad eller trängd eller är skrämd av något så brukar jag göra som fåglar, fiskar och hästar i flock gör för att inte bli skadade: de flyttar sig. Eller har du sett någon fågel falla från skyn för att den krävde att de andra skulle visa respekt för dess flygutrymme? Näe, jag flyttar mig. Först. Senare funderar jag över om hästen kände sig hotad eller trängd. Eller om den helt enkelt går runt med en lite skruvad kroppsuppfattning som gör att den inte upplevde att den gick på mig utan snarare att jag gick på den.

Funkar inte för hästägaren

Varje dag är en ny dag i en relation. Fråga någon förälder i din närhet. Det är inte så att man sätter reglerna en gång för alla med sina barn. Regler förändras. Som barn kanske man absolut inte får gå ensam ner till bryggan. Men sen kan man simma och då går det alldeles fint. Vad jag menar är att ha en relation till sin häst är att relatera sig själv till hästen och hästen till mijön och hästen och mig till situationen. Så ofta ser jag att den jeans-och-keps-klädde mannen misslyckas med sitt uppdrag. Hästägaren kan inte leva ut till stereotypen att ”sätta hästen på plats”. Hästen är tyvärr, eller tack och lov inte så komplicerat strukturerad att den kan förstå innebörden av ordet respekt. Det är få vuxna människor och ännu färre barn som förstår det ordet. Istället har vi en hästägare som lite halvhjärtat ”sätter hästen på plats” och som inte längre rider. Har en häst som är ytterst frustrerad och som gräddan på moset är ägaren nu beroende av att ”jeans-och-keps-mannen” kommer och ”sätter hästen på plats”. Hästägaren och hästen har nu drabbats av inlärd hjälplöshet. Hästen vågar knappt röra sig och hästägaren kan inte göra något av allt det den kunde göra förut med hästen.

Salvatore-Räddaren

Tja, vad ska man säga. Det bottnar nog i att vi så gärna vill ha någon, räddaren, allra helst en han. Ridläraren med stort R eller hästviskaren som kommer och bara ställer allt tillrätta. Tar över, visar hur det ska vara. Löser problemet. Sen lever man lycklig med sin häst i alla sina dagar. Tyvärr fungerar ju inget i livet så. Det är också det som religiösa fanatiker lovar. Bara du gör det här och bekänner dig till det här så kommer allt att lösa sig. Där återkommer förresten ofta ordet respekt.

Relatera till varandra och situationen

Näe, jag tror på att relatera till hästen, till situationen. Var dag på nytt. Det är förvisso väldigt jobbigt för det kräver närvaro, lyhördhet och självrannsakan. Men jag upplever att det ger mer. Jag vet att hästen, precis som barnet kommer att pröva dagligen om det som vi pratade om för en liten stund sen fortfarande gäller. Precis som barn gör. Och jag tror att min uppgift som hästägare, tränare, ryttare eller för den del mentor och förälder är att om och om igen säga: ja, det gäller nu också och nu och nu. Att stå pall när det är det som krävs. Och att vara flexibel och se att faktum är att just nu så gäller inte det. Just nu är det du som måste klättra uppför den här branta backen eller hoppa över den här breda ån. Och jag måste bara hänga med. Situationsberoende kommer ting att förändras också samtidigt med att hästen får utbildning och jag får mer förtroende för vad vi tillsammans har erövrat och erfarit. Det kanske tilltalar människans kontrollbehov att ”sätta hästen på plats” en gång för alla. Men jag tror inte för ett ögonblick att det är hållbarare eller tryggare eller för den delen roligare. För mig är själva essensen att hänga med hästar att utveckla relationen. Och precis som när man dansar tango så är det en som för och en som ger sig hän. Men det kräver att man utvecklar tilliten och det tar tid. Tilliten att ge sig hän och låta den andra föra. Och tid att lära sig axla det stora ansvaret att föra den som ger sig hän.

Ps Sen finner jag det lite olustigt att det röner så stor respekt och uppmärksamhet att en del ”jeans-och–kepsklädda” rider in en häst på tre dagar eller tre timmar. Varför är det över huvudtaget intressant? Om du ska bygga upp en unghäst som ska hålla i många år så verkar det ju lite konstigt att rida in sin treåring på tre timmar för att sedan inte rida på den mer än max 3 dagar i veckan och max en kvart åt gången. Om du nu bara har en häst vad ska du göra alla andra dagar i veckan i några år? Hur kan det vara så viktigt att komma upp så fort som möjligt när man kan låta det ta tid och låta det vara en relationsskapande gemensam ritual? Något som skapar en långsiktigt hållbar ”du och jag Emil-känsla”.

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

Samling-vad är det och vill du verkligen ha det

Posted on 30 maj, 2016

Det är så roligt att läsa författare som beskrivit samling. En av mina favoriter är Eberhard Hübener. Tyvärr finns hans böcker, två som jag känner till, bara på tyska. Men de är så grymt bra! Den ena handlar om honom och hans liv som heltidsarbetande, framgångsrik affärsman och familjefar med en gedigen ridutbildning i bakgrunden som försöker få till det så att hans älskade häst är en del av hans vardag. Ni vet det där med work-life-balance! Och hästar tar som bekant väldigt mycket tid. Hans ena bok heter ”….und ritt nur zu meinen Vergnügen”. Något i stil med och jag red bara för nöjes skull. Den innehåller verkligen många godbitar. På Youtube har jag lagt upp en kort snutt där jag läser om samling både på svenska och tyska ur hans bok. Kopiera och klistra in i din webläsare eller klicka här: https://www.youtube.com/watch?v=KORHVT6-8cQ&feature=youtu.be

Eberhard Hübener försöker sig på en definition av samling sin sin bok: ”Schmeichelnder Sitz, atmender Schenkel, flüsternder Zügel”

När hästen:

med engagemang kliver långt under sin bål med bakbenen
böjer sig i skanken (höft- och knäled) och sänker bakdelen
skjuter ihop sig, bakifrån och framåt och därmed får en mindre understödsyta
förskjuter vikten bakåt genom att räta upp hals och huvud
och avlastar frambenen, så säger man att den är samlad

Den här samlingen ger:

en högre utförandeberedskap
ökad uppmärksamhet på förfinade hjälper
högre vändbarhet
mer uttrycksfulla och luftiga rörelser

De olika graderna av samling sträcker sig från brukshållning till levad. Wilhelm Müselers ”Ridlära” beskriver de olika stadierna med en överskådlig skiss.

Jag tänkte beskriva den där känslan som uppstår när man har full kontroll. Och då menar jag i bokstavlig mening allt ansvar eller om du vill för att citera en av mina älsklingsböcker ” Bröderna Lejonhjärta”, ” all makt åt Tengil”. När hästen helt och hållet står till mitt förfogande i samlingen. Den liksom överlämnar sig med full tillit till mig. Lite ske din vilja. När det uppstår i sådan, labyrintspelsbalans, dvs kulan kan när som helst trilla ner i något hål, då har jag ofta känt en liten känsla av ”hoppsan” nu blev det liksom lite läskigt. Nu är det ju jag som bestämmer helt och hållet. Dvs också jag som ska ta ansvar för situationen och bara be om det som är möjligt. Vilket ansvar! Många gånger har jag då valt att lätta lite mer i handen, luta mig lite framåt och liksom sjasa på hästen lite och säga..näe men du vi kan dela på ansvaret. Gå fram lite nu och lägg dig lite på bogen så blir det liksom ett delat uppdrag det här. Det är nämligen lite läskigt när hästen helt lämnar över sig. Det är så skört och så ansvarsfullt och så stort och viktigt att i den stunden inte göra fel eller svika hästen balansmässigt. Och den är så känslig och så uppmärksam och så i ”mitt våld”.

Ibland kan jag se hos mina elever att de känner något liknande i den här situationen. När hästen liksom lämnar över sig, rent kroppsligt. Att man blir lite osäker och att det känns lite stort. Det kan vara bra att fundera över i förväg. Hur samlad vill jag ha min häst? Nej, den kommer inte att bli lugnare när den blir mer samlad. Snarare tvärtom. Lite som en kaffepetter precis innan den kokar över. Och du som ryttare ska härbärgera kraften och dirigera den och förvalta förtroendet. Den kommer att balansera på en mindre understödsyta, med andra ord kommer den inte alls att vara stadig utan betydligt mer rank att sitta på. Det kräver sin kvinna. Många ryttare fastnar också i situationen att de låter hästen ligga i handen och som på ett femte ben i sin ridning. Varför ? Jo, kanske för att det känns stadigt och för att man blandar ihop ”bordsbalans” dvs så vill vi ha bordet, med hästbalans, som är mer som ett balanserande på liten yta. Dvs lite lätt ur balans och i återskapande av balans, hela tiden. När man spelar spelet labyrint så vet man att för att ta sig från 1-60 utan att trilla ner och utan att fuska så måste till varje pris undvika att kulan stannar helt. Det är ”döden i grytan”. En liten rörelse även om den är bakåt är bättre. Så att jag vet åt vilket håll det lutar så att jag kan vara steget före hela tiden. Då tar jag mig lekande lätt från 1-60 och tillbaka utan att trilla ner i hålet/helvetesgapet.

Om man hoppar och rider ute i terrängen vill man givetvis inte ha den här typen av balans. Det skulle vara för farligt.

Rid väl !

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar Långtygling Rakriktande Longering

Rikta hästen rakt och rid den framåt- Gustav Steinbrecht (1808–1885)

Posted on 8 maj, 2016

Även med de kunskaper vi har idag, dvs en renässans av de gamla mästarnas arbete framförallt så är titelcitatet det mest missuppfattade av alla inom ridningen. Kanske inte inom ridkonsten så som den utövades på den tiden det begav sig men inom ridsporten.

Förstår hälften

De flesta av oss har kanske förstått att den första delen av citatet inte innebär att jag rider rakt fram längs en väg eller längs en vägg eller ett staket. Rikta hästen rakt innebär att du gör allt som står dig till buds för att få hästen att jämna ut sin hänthet. Dvs du vet om den är höger eller vänsterhänt och vet vilka övningar du ska göra för att jämna ut detta. Med andra ord rider du inte lika mycket i båda varven eller sitter och gör alla övningar lika mycket åt båda hållen. Då skulle du ju inte bidra till att göra hästen mer liksidig utan snarare bevara den lika sned som den är av naturen. Ovanstående innefattar att du måste vara klar över hur din häst är sned för att kunna rikta den rakt på ett vettigt sätt.

Mota i grind oavbrutet

Till saken hör att de gamla mästarna i var ena hejare på att rakrikta hästen från marken. De ägnade mycket tid åt att göra hästen mer liksidig innan den fick en ryttare på ryggen. De var fullt medvetna om att hästen i naturen har mer vikt på bogarna för att den huvudsakligen ska beta. Och när den inte betar så rör den sig i sitt naturliga tillstånd med sänkt rygg och höjt huvud, extensor-mönster. Den är dessutom höger eller vänsterhänt så den rör sig lite snett hela tiden. Det här fungerar alldeles utmärkt så länge hästen inte har en ryttare på ryggen. När ryttaren kommer upp och belastar hästens rygg med sin vikt så blir det hela ännu värre. Ryttaren gör hästen snedare och får den att sänka ryggen mer. Det mest effektiva sättet att mota oliksidigheten i grind, vilket är det man som ryttare behöver göra hela hästens liv och träning, är att ge den en gedigen grundutbildning vid handen, på lina och på långtygel. Eller rehabilitera den, dvs ge den äldre ridhästen chansen att lära sig hur den kan bära ryttare och ändå svinga uppåt med ryggen. Det tar tre till sex veckor utan ryttare. Innan den vet hur den lyfter sin inre bog är det inte lämpligt att den söker framåt-neråt för den gör det i vilket fall bara snett, in i sin naturliga snedhet. Vilket sedermera med ryttarvikt blir precis lika illa igen.

Motarbeta oliksidigheten

Snedheten är det enskilt största hotet mot ridhästens benhälsa. Många hästar som inte är liksida blir också obalanserade att hantera. Hästen kommer aldrig att bli helt rak. Det här måste man som ryttare arbeta med ( eller snarare mot, motverka) hela ridhästens liv. Innan den kan få söka framåt-neråt måste den kunna behålla vikten till utsidans bakben. Först utan ryttarvikt och sedan med. Vi använder rakriktande longering, arbete på långa tyglar, arbete vid handen, TTEAM och TTOUCH samt benarbete för att guida hästen till mer bådhänthet, dvs rakrikting. Antingen supportar vi ridningen med detta eller så skolar vi om hästen med detta. Viktigt är att arbetet på marken siktar mot det uppsuttna. Dvs att hästen lär sig signalerna och INTE kroppsspråket. Det sistnämnda behöver den ju heller inte lära sig.

Framåt är inte fort

Den andra delen av citatet: rid den framåt är lika missuppfattad som den första. Kanske till och med mer. Ofta ser man i stället hästar som rids i övertempo raka längs med en långsida. Med en ryttare på ryggen som är helt omedveten om att hästen inte ens kan bli rak på det viset. Den måste först få upp sina ena bog för att kunna ta lika långa kliv. Lyssna på hästen när du leder den längs gången nästa gång så hör du hur oliksidig den är. Lyssna på frambenen. Det är där rakriktningen tar sin början. Nåväl, så när den så har fått upp den bogen som är för låg så ska den börja arbeta mer engagerat, mer aktivt. Det innebär inte att den ska börja springa eller liksom rinna iväg. Utan att den ska börja ta i mer. Lite som en trestegshoppare gör de sista stegen mot hoppgropen. Det tar tid att lära sig se skillnaden mellan en häst som rör sig engagerat och hyfsat rakriktad och en som inte gör det. Ofta bedrar man sig på att hästen kanske är väldigt imponerande och snygg och rör sig mycket. Och så ser man en häst som inte är lika imponerande och energisk och tror att den för den delen är mindre rakriktad eller korrekt riden.

Lyssna istället

Det tar tid att skola ögat. Det är ett annat bloggämne. Under tiden får man ta hjälp av örat. Lyssna på stallgången och sedan under ridning. Lyssna på frambenen. Först ska den riktas rakt hästen. Dvs den hängande bogen ska upp och vikten bak till det diagonala bakbenet. Sen ska den söka framåt-neråt. Sen ska den ta i mer. Och går något av det som ska uppnås förlorat. Så måste det återställas i samma ordningsföljd igen. Om och om igen. Det är det som var dags ridning går ut på. I skritt, trav och galopp. Och efter det i övergångarna. Det är kanske det svåraste av allt för hästen att hålla sin transversus genom övergångarna och förbli rakriktad. Och när den så kan det så är det dags att fundera över övningar som är svårare och utsätter hästen för en större utmaning som gör den ännu rakare och ännu starkare i sin liksidighet.

Uthållighet i vardagen

Uthållighet hos ryttaren och modet att bli vid sin läst är det viktigaste. Att inte bli förförd att börja rida en massa konstigheter. Och att t ex våga rida nästan bara öppna i ena varvet och nästan bara sluta i andra.. för att du vet vad du gör och hur din häst behöver arbeta för att bli rakare.

Att få guida mina elever i detta arbete är en ynnest! Rid väl!

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged

Bla bla bla mm

Posted on 25 april, 2016

Nu har jag varit på Hanse Pferd för att spana in vad mina kollegor gör. Dvs de som också undervisar och utbildar hästar och ryttare. Två halva dagar har jag tillbringat med att lyssna på föredrag och praktiska förevisningar och även givetvis spanat in vad man kan lägga pengar på när det gäller utrustning. Och hur gärna jag än hade velat köpa ett par måttbeställda stövlar, ursnygga så lät jag bli. Då köper jag hellre en höautomat eller två.

Aktivhästhållning

Det har ju hänt så mycket när det gäller markanden för att bygga lösdriftsstall till hästar. Trenden utomlands går mer och mer mot medvetna hästhållare som bygger stall där hästarna kan gå ut och in som de vill och äte oftare. Då mår de fysiskt och psykiskt bättre. Förutsättningen verkar vara att man hårdgör marken och låter de gå på sand i huvudsak och betonerad mark i mindre utsträckning. Men att man har en dräning som gör att det inte blir blött och lerigt trots att man har ganska många hästar på liten yta. Fördelarna är ju uppenbara .Man behöver inte leda hästar ut och in två gånger om dagen och man måste inte vara där på bestämda tider för att utfordra dem. Och man måste inte ha halskragar för att kunna rida på kvällen för det finns ingen lera att rulla sig i när allt är dränerat. Kort sagt fantastiskt!

Guldkorn

Vi kan ägna oss åt att rida istället för att leda djur som har ben fram och tillbaka till maten. Så till föreläsarna. Det fanns guldkorn bl a Dr med vet Helmut Ende. Han avlivade några myter om kolik och avmaskning. Sen var det den rakriktande longeringens upphovsman i modern tid Klaus Schöneich som över 80 år gammal föreläste en gång om dagen. En annan höjdpunkt var förstås Anja Beran. Fantastisk! Men, eftersom hon bl a förespråkar att man måste ha en häst som är utbildad till högsta nivå för att kunna lära sig rida så blir det lite komplicerat. 99,5 % av Sveriges ryttare har inte tillgång till en sån häst. Sen kommer ju nästa fråga; vad är lära sig rida?

Hästen har inte läst boken

Det fanns också många som visade upp sig bl a, Ecole de Legerete. Egentligen motverkar uppvisningar motverkar sitt syfte. Hästarna är allt annat än lösgjorda, ryttarna ännu mindre. På kort tid i obekant miljö ska man visa att konceptet som man har tänkt ut fungerar. Och det gör det inte, så det blir lite ”som-om” det funkade. Nu är jag gammal i gamet och har undervisat i snart 34 år och kanske därför fick jag lite en känsla av bla, bla, bla. Eller koka soppa på en spik. Det fanns många på plats som teoretiserar hästar. De är introverta och extroverta och de svarar på frågor eller reagerar bara osv, osv. Av det lär man sig inte heller att rida. Det är säkert väldigt intressant och spännande att teoretisera och intellektualisera hästen. Men vår fyrbenta vän har fortfarande inte läst boken. Av det kommer vi inte lära oss att rida.

Snacka går ju

Det fanns många som pratade väldigt smart på detta sätt. Men de red heller inte. Eller i varje fall inte särskilt övertygande. Enligt mottot mycket snack och liten, eller ingen verkstad. Och som sagt lösgjorda hästar var svåra att finna. Och rakriktade likaså. Men många sneda och ganska många halta. Von Ziegner försöker få tyska ridsportför–bundet att inse att utbildningsskalan också haltar. Rakriktning måste ju (för bövelen) komma före schwung även om unga hästar utan ryttare svingar ganska bra. Och så träter de lärdevidare. Medan praktikerna fortsatt hävdar att för att bli bra på att rida måste man just rida. Och för att bli bra på att hantera hästar måste man hantera just hästar. Och för att bli rak i sadeln måste man gå och stå och röra sig rakriktat. Det är inget som inträffar när man sätter foten i stigbygeln. Jag säger som mången gång förut: att vara är att göra.

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged

Tama hästar är gladare och friskare hästar

Posted on 21 april, 2016

Jo visst, det går att hämta hästen från hagen. För den är väldigt liten och där finns inget att äta. Och det går att ta den i boxen för den vill ut ur den efter 16 timmar därinne.

Inte tama

Så ofta möter jag hästar som inte är tama. Inte handtama. Egentligen tror jag att det betyder att de äter ur handen, djuren, när de är handtama. De hästar jag möter som inte är tama, lastas och rids och leds in och ut ur hagar. Men de är inte tama. De rycker till vid beröring och hoppar och skuttar för minsta lilla. Och de rids. Helt ärligt! Jag har hållit på för länge med hästar och ridning för att sätta mig upp på en häst som inte är tam. Handtam. Med det menar jag en häst som man får ta på överallt och det är helt okej. Dvs hästar uppfattar det som någonting mellan neutralt och väldigt skönt.

Vara bekväm-inte tolerera

För att kunna vara bekväm med ridning och hantering måste hästen klara av ett visst tryck och viss beröring i princip över hela kroppen. Och med klara av menar jag inte tolerera, acceptera, stå ut med utan verkligen vara bekväm med. Visst, den kan få vara lite känsligare bakom öronen än vad den är i skänkelläget. Tänk dig att du själv skulle gå omkring och vara orolig för att något skulle stöta emot dig. Mest för att du vet att du skulle hoppa högt av obehag då. Tänk att du skulle ha det så hela dagarna. Som om du var rädd att någon skulle stoppa naglarna i sidan på dig som Cruella de Ville. Hur skulle du då må efter några dagar av negativ förväntan mentalt och i hela kroppen?

Beröring utbildar och utvecklar

Ta på din häst. Ofta och återkommande. Inte sällan och mycket. Känn att den är bekväm med det. Låt den uttrycka hur bekväm den är, eller inte. Daska inte till den om den uttrycker oro eller obehag. Återhållen obehagskänsla manifesteras i kroppen som ett pansar av spänning och i värsta fall utvecklar hästen magsår av det. Det bästa är att man får en sån skön kontakt med sin häst när den får uttrycka sig. När den förstår att dina händer lyssnar även om de kanske inte kommer att flyttas bort omedelbart. Och sen är de så häftigt att se hur hästen liksom jäser som en bulle av välbefinnande. När den mår bra så är det som att den jäser. Och precis motsatsen när den inte mår bra. Njut av berörandet!Den gör dig lika gott som hästen.

Drangelskan Unplugged

Gästbloggaren Pernilla Olausson om sitsen

Posted on 23 mars, 2016

Vi välkomnar vår gästbloggare Pernilla Olausson:

Jag heter Pernilla Olausson, är legitimerad sjukgymnast och diplomerad ridterapeut sedan många år tillbaka. Har under de senaste åren regelbundet föreläst på Christinas utbildningar i Integrerad ridkonst om ryttarens kropp.

Christina har nu bett mig skriva några rader om ryttarens sits och då framförallt det vi kallar bålstabilitet. Det är något jag jobbar med dagligen, både i mitt yrke men också personligen i min vardag, för att må så bra som möjligt och för att kunna rida utan att få ont av gamla skador i kroppen. Då jag själv inte är begåvad med någon fantastisk sits, så får jag göra allt jag kan för att min sits ska bli så bra som möjligt. Som sjukgymnast och ridinstruktör har jag förmånen att få dela med mig av mina erfarenheter , kanske det roligaste jag vet.

Den optimala, funktionella sitsen

Den optimala sitsen har en balans mellan stabilitet och följsamhet, vilket även gäller hållning rent generellt. De flesta av oss är antingen lite mer åt det stabila/stela hållet eller lite mer åt det följsamma/vingliga hållet. Detta avgörs av vårt skeletts utformning, våra leders utseende, vår allmänna grundspänning i muskulaturen samt konsekvenserna av ett av mina favorituttryck: ”Man blir bra på det man gör”, dvs vad man gör med sin kropp dagarna i ända. Hållningen påverkas också av andra faktorer, såsom t ex smärta och värk, stress och känsloläge. En balanserad sits innebär att man förhåller sig till tyngdkraften på ett sätt som belastar skelett o leder på ”rätt” sätt , dvs att man kan hålla sig upprätt genom en balans mellan anspänning o avspänning i sina muskler så att man kan inverka på hästen En förutsättning för detta är att man kan aktivera sin djupa hållningsmuskulatur och då särskilt sin transversusmuskel.

Den innersta, djupaste bukmuskeln

Transversus är den djupaste av de fyra olika bukmusklerna. När man aktiverar denna muskel, aktiveras även multifiderna; pyttesmå muskler som går mellan alla kotor i ryggraden och som också stabiliserar densamma. Det är dessa muskler som är avsedda för att hålla oss uppe. Det är också dessa muskler som hos oss när vi är små barn någonstans runt 6 månader börjar hitta när de lär sig att sitta själva. Sen fortsätter hållningsmuskulaturen att tränas när vi lär oss att stå, gå, springa, hoppa osv.

Stillasittandet är illa

Om vi nu inte fortsätter att vara fysiskt aktiva, utan blir allt mer stillasittande i vår vardag (vilket nuförtiden sker redan i väldigt unga år), så tränas inte hållningsmuskulaturen och då blir den både svag och ibland även oliksidig. Så börjar vi kompensera med en ytliga muskler som egentligen är till för att röra på olika kroppsdelar och de blir då både strama och gör kanske t o m ont. När det gäller ridningen så är det typiskt när man viker sig i midjan i ena varvet eller lätt blir trött i den ytliga höftmuskulaturen eller skinkan, för att nämna några exempel.

Transversus stabiliserar

Med en aktiverad transversus så blir man stabil i sin hållning och sits utan att bli stel och man kan då även vara följsam både i sitsen och i armar o händer. Om man istället spänner alla sina muskler i bålen så blir man förvisso stabil men man blir också stel och kan inte följa hästens rörelser på samma sätt. Att träna sin ”core”/bålstabilitet är något som de flesta ryttare vet är bra. För oss som inte rider 5-6 hästar om dagen så är det faktiskt en nödvändighet för att kunna sitta bra på en häst som har lite mer gång. För de ryttare som har problem med rygg eller nacke så kan en aktiverad transversus vara det som avgör om man överhuvudtaget kan rida utan att få ont. Men om man nu har glömt bort hur det känns när man aktiverar sin transversus, så är det inte säkert att den automatiskt slår på bara för att man gör övningar på en pilatesboll eller försöker göra som instruktören på gympapasset gör. En del får t o m mer ont i ryggen av att göra det, för att de inte använder rätt muskler.

Viktigt att hitta rätt muskel

Så A och O är att man själv vet hur man aktiverar sin transversus, i liggande, sittande, stående, gående o till häst givetvis! För när man vet det och börjar tänka på det och träna på det, så innebär livet med häst en uppsjö med naturliga träningssituationer! När man rider givetvis, men också i alla andra situationer såsom mockning, sopning, ryktning, bärande av vattenhinkar, köra/tippa gödselkärror, lyfta bommar osv. Man kan även träna upp den i övriga vardagssituationer som när man sitter framför datorn, i bilen, står i köket, dammsuger, står i kön i affären osv. Toppen för oss som inte rider en massa hästar varje dag! Men först och främst måste man veta var man kan känna den, hur man ska aktivera den (och helst utan att man spänner en massa andra muskler samtidigt) och hur man kan träna den så att den blir både snabb, stark, uthållig o liksidig – grunden till en balanserad sits i sadeln.

Vill du lära dig hur?

20 april kommer jag till Stall Johannesberg och föreläser om just detta. Vi varvar teori med praktiska övningar i stående och sittande på stol.

Hoppas vi ses!

Pernilla

Older Posts

Newer Posts