Allmänt Träning

About Reaching A Long Term Goal

Igår kväll nådde jag en enorm milstolpe jag pratat om att försöka nå i flera år. Som ni vet har jag trasslat in och ut hos ortopeder och operationsbord de senaste åren blandat med timvis av sessioner på gymmet där jag tragglat rehabövningar den ena är tråkigare än den andra. Det har gjort ont, fysiskt och i huvudet. Och i hjärtat. Särskilt det senare varje gång jag fått ett bakslag och inte kunnat göra det jag vill. När jag pratat med folk har jag sagt att jag nog inte kommer tillbaka till karaten men att jag grämde mig lite över att jag aldrig tog det svarta skärpet.

Sedan började en idé ta plats i huvudet. Allt eftersom jag blev starkare och mer stabil i knäna tänkte jag: äh, vad fan, jag går ner till dojon och testar. Tar det lugnt och bara kör grundtekniker. Och döm om min förvåning, sex år efter att jag lagt av, att det mesta finns kvar! Kroppen mindes! Då kom nästa tanke. Jag hade först trott att det här projektet skulle ta två år. Det tog fyra månader. Sedan igår kväll kan jag äntligen titulera mig svartbältare. 

En gradering är svintuff, let me tell you. Det är helt vansinnigt jobbigt! För er som aldrig varit med på en sådan går det helt kort ut på att man ska visa att man behärskar ett visst antal tekniker och de ska visas i en viss ordningsföljd inför en jury. Det tar ca två timmar och man ger allt, fysiskt och mentalt, i varje rörelse. I ansträngning tycker jag att det är att jämföra med ett Vasalopp. Faktum är att jag har mer ont i kroppen idag än jag hade efter Nattvasan i våras! 

Det har inte helt sjunkit in ännu, det kommer det nog inte göra förrän vid svartbältesceremonin i början på nästa termin, men jag kan säga att det är riktigt skön känsla! Tre av oss gick upp för bältet och tre av oss klarade det. Så stolt över mig själv och mina klubbkamrater!

Last night, I reach a goal I've been talking about for years. As you maybe know, I've been in and out of ortho's offices and surgeries, mixed with hours and hours at the gym doing rehab where the first exercise is more boring than the next. It's hurt, both physically and in my head. And in the heart. Specially the latter every time I've had a setback and when I couldn't do what I've wanted to. When I've talked to people, I've said that don't think I'll ever go back to karate, but that I've always thought about the fact I didn't get that black belt.

Then an idea started to form. As I grew stronger and more stable in my knees, I thought: why don't you go back into the dojo and just try. See what happens. Just take it easy and do the basic exercises. And  was I surprised when most of it was still there, six years after I quit the last time. My body remembered! Then I had the next thought. I first thought this project would take two years. It took four months. Since last night, I can finally call myself a black belt.

The exam is gruelling, let me tell you. It's insanely exhausting! For those of you who haven't seen one, you perform a series of techniques, in a certain order, in a certain way in front of a jury. It takes about two hours and you give your everything, physically and mentally, in every movement. As far as the physical effort, I'd compare it to a Vasalopp. Fact is, I'm more sore today than after the Nattvasa earlier this spring!

It hasn't quite sunken in yet. It probably won't until the black belt ceremony in the beginning of the next semester, but I can tell you that it feels awesome! Three of us tried for the belt, and three of us passed the exam. So proud of my team mates and myself!

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply
    Hawnan Nahian
    december 17, 2017 at 6:03 f m

    You can, you should, and if you’re brave enough to start, you will.

  • Leave a Reply