Det var som jag trodde. Det förtroende som vi hade lyckats bygga upp den där första lastningen var förstört. Bill var rädd för transporten igen och ville inte närma sig den. Men jag var fortfarande lika optimistisk och tänkte att vi börjar om och ger det lite mer tid bara. Tre veckor borde räcka för att förbereda åkturen till betet som väntade, trodde jag. Men det gick inte alls att lasta. Bill svarade bara med att stegra sig och sparka okontrollerat och blixtsnabbt med sitt ena bakben när han kände press. Det enda jag lyckades med var att få honom att nosa på transporten med hjälp av klickerträning. Det behövdes mer tid men jag hade inte den tiden. Det blev en lång promenad till betet – fyra timmar.
Tillfällig nödlösning
På betet bröt Bill ett griffelben och behövde åka till klinik! Hur skulle jag lyckas med det? Tillsammans med två vänner gjorde vi ett tappert och tålmodigt försök att lasta. Efter åtta timmar gav vi upp. Desperat ringde jag en veterinär som kom och sederade Bill. ”Smäll till honom ordentligt med spöt”, sa veterinären. ”Han kommer inte att protestera lika mycket nu. Du har bara en chans och han måste till klinik!” Usch, vad svårt det var att använda pisken så! Men vad hade jag för val just då. Ett ordenligt slag och han gick in direkt! Han stod snällt och stilla när vi åkte men stegrade sig och bockade vilt så fort vi stannade, så urlastningen var mindre bra.
Stod lugnt i transporten
Det blev några återbesök till kliniken med hjälp av denna nödlösning. Det hårda slaget kunde bytas ut mot skickligt petande med pisken och inramning av linor, tack vare att jag hade Christina till hands då. Vid några tillfällen kändes det faktiskt lätt att lasta och Bill stod alltid lugnt stilla när han hade kommit in i transporten. Jag fick förhoppningar om att lastningsproblemet var på väg att lösas och att det inte skulle behövas något lugnande efter en tids träning.
Farligt
Men tråden var skör och det blev mer och mer protester igen med farliga spakar, stegringar och en icke samarbetsvillig häst. Jag försökte hitta nya vägar och lyssnade på andras tips, provade olika transpoter. Jag hyrde till och med en lastbil och provade med det. Sen gick det inte längre. Sista gången jag provade med lugnande blev riktigt farligt, otäckt och kostade massa pengar för att reparera en söndersparkad transport. Vi behövde nämligen komma till klinik igen men Bill visade sin hårdaste sida och drog omkull dem som höll i linorna och fäktades med både fram- och bakben. Vi fick in honom trots det. Men det var långt ifrån en lugn häst som stod i transporten! Då hände det som inte får hända. Bakbommen trillade ner på bakbenen! Vilken explosion det blev! Jag trodde att Bill skulle bryta nacken och dö. Det var bara att öppna och släppa ut bomben.
Rädslan blockerar kommunikationen
Bill var rädd. Jag var övertygad om att rädslan var det stora problemet. Han behövde mer tid – massor av tid utan tvång som bara blev farligt, opedagogiskt och kortsiktigt. Det gick inte att kommunicera med Bill när han hade vänt den hårda sidan till och det är klart att han gjorde det när han möttes av hårdhet. Det hade jag lärt mig nu. Drömläget var att få Bill att gå in med egen vilja, och att kommunicera med hans mjuka samarbetsvilliga sida – för det fanns en sådan. Nu var jag dock inte lika optimistisk längre efter 1,5 år med dåliga lastningserfarenheter som inte hade gjort läget bättre.
Lasttränade själv – varje dag i 2,5 månad
Men jag skulle ge det en chans till. Bill skulle verkligen få den tid han behövde och jag visste att jag hade tålamodet till det. I 2,5 månad tränade jag ensam varje dag på en avskild plats där jag kunde vara ifred från allas blickar, kommentarer och tips. Jag lyckades få en häst som var harmonisk och orädd och han gick faktiskt in också, men inte riktigt hela vägen och det var på hans villkor. Jag hade svårt motivera honom till att göra det jag ville, när jag ville. Om han inte hade lust, eller inte var sugen på mer godis så hände det inget.
Tog hjälp – kunde åka igen
Jag kom inte längre och började känna att mer tid inte skulle förändra läget. Min tid började faktiskt också ta slut. Jag hade flyttat och ville få Bill med mig. Då tog jag hjälp av en hästmänniska som stallkamraterna hade tipsat om. Hon hade mjuka metoder sa de. Jag var helt imponerad av hennes timing och skicklighet att växla mellan att vara tuff och kräva, utan våld, och vara mild och belönande. Men hon var nära att ge upp hon också. Till slut, efter två timmars svettigt arbete med stora protester, stod han där inne i transporten alldeles lugn och väntade lydigt på order. Jag var grymt imponerad! Visst det var tufft men det var kanske det som krävdes, vilket jag inte klarade av. Samtidigt var det lite knäckande. Det kändes som att allt det jobb som jag hade lagt ner var helt bortkastat. Det funkade ju inte. Hon kom tillbaka och då tog det bara 20 minuter – och så kom vi äntligen iväg. Men det var fortfarande ingen bra avlastning. Bill bockade och stegrade så fort vi hade stannat – och kastade sig ut. Jag var ändå förhoppningsfull. Nu efter 1,5 år med svåra lastningsproblem kändes det för första gången som att dörren för en långsiktig lösning öppnades.
Bill inte lättlurad
Jag hade väldigt lite tilltro till mig själv och mitt sätt att lastträna. Min plan var därför att ta hjälp tills Bill hade lärt sig att lastas, sen kunde jag göra det själv. Min proffsiga hjälp kom tillbaka efter två månader. Nu hade vi ingen brådska till något utan kunde träna i lugn och ro. Men den här gången kunde hon inte få in honom. Det blev en hård kamp igen med en häst som bara vände den hårda sidan till och slutade kommunicera. Precis som tidigare när jag hade trott mig hittat en metod som fungerade – blev det ännu ett bakslag, som att Bill hade genomskådat metoden.
Gav totalt upp
Det var då jag stod där med grimskaftet i handen med en genomsvettig, trött och avstängd häst och fick höra att detta inte handlade om lastträning utan disciplin som han måste lära sig först, och att jag aldrig skulle lyckas med min mjuka stil. Och visst var det så, insåg jag nu. Det hade jag ju redan provat – den mjuka stilen. Och den funkade inte. Magkrampen växte. Jag gav upp; ville inte vara med om denna hårda kamp längre. Ja, det kanske var så att detta var enda vägen. Men då fick det vara. Bill skulle inte behöva utsättas för det igen – aldrig. Och jag klarade inte av att göra så. Jag tog därför beslutet att Bill aldrig mer skulle behöva åka.
Vändningen
Men så kom vändningen som ledde till att jag idag kan lasta och åka med min häst helt själv! Bill vill gå på av egen vilja och lyssnar på mig. Jag kan bestämma om han ska gå ett steg fram eller tre bak. Jag kan bestämma hur länge han ska vänta innan vi går av transporten. Ja, det är sant! Jag tror knappt det själv. Jag går liksom hela tiden och väntar på bakslaget – att det inte ska gå längre, att det faktiskt inte funkar med den mjuka stilen. Vad hände som fick denna vändning. Jo, ett år efter jag tagit beslutet all lägga ner alla planer och försök att lasta uppmuntrade en granne mig att jag skulle göra det själv. Jag fick låna hennes nya transport med urlastning fram under sommaren. Tron på mig själv kom sakta smygande igen.
Kommunicera med lek
Den stora skillnaden nu mot vad jag hade gjort tidigare, då jag tränade själv, var framförallt min inställning. Jag såg det som en lek och hade inga förhoppningar om att det skulle lyckas med att lasta och åka. Den tanken hade jag för länge sedan begravt. Om det inte gick spelade det ingen roll. Det som spelade roll var vi hade kul och lekte fram nya utmaningar som stärkte vår kommunikation.
Mer om hur jag gjorde berättar jag i min tredje och sista del i denna lastningshistoria som gästbloggare hos Christina Drangel
