Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

forts ”På turné i Bayern”

Det var nästa 36 grader varmt under helgen och det lillla rara hotellet hade inte air-condition.. sova kan man kanske inte kalla det. Mer vila i bastuliknande omständigheter. Men innan dess så tog Mia och jag bilen och rekade. Hur såg det ut på Schwaiganger? Var skulle man kunna parkera? Hur långt bort låg det? Det visade sig att det pågick en körtävling där. Bayerns körmästerskap. Makalöst! Närmare 100 ekipage med allt från enspanns- till fyrspanns- och stor häst via haflinger till fyrspann med welshponnyer.

Så härligt att se detta teamarbete! Stolt pappa som groom och dottern vid tömmarna medan pojkvännen sköljde av de varma hästarna med brandslang. Värmen stod som en vägg när man gick ur ridhuset! Nåväl, det som imponerade mest var uppstallningen. Jo, det fanns också boxar i en av ladorna. Schwaiganger är ett landsstuteri/ statsstuteri och man föder upp och utbildar en herrans massa hästar där.
Där föregår väldigt många utbildningar. Till storleken är det lite som Strömsholm fast kanske 3 gånger så många byggnader som är 2 gånger så stora. Tillbaka till uppstallningen. Från de parkerade lastbilarna hade man bara dragit ut en pressening, eller markis eller nåt annat partytältsliknande och dragit lite trådar. El var det verkligen inte på dessa trådar. Där hade man gjort små miniboxar eller spiltor där hästarna snällt stod uppställda. Inte så många halvblod, de stod på box, men ponnyer och kallblod. I lastbilarna sov kuskarna om de inte sov i tält och i den varma kvällen satt de flesta och grillade och åt något gott mellan hästar och tält och minipaddockar. Som mest såg jag tre hästar ledas i träns. De andra leddes i grimma med grimskaft eller också kedja. Det gällde oavsett ras och oavsett om man ledde en eller tre hästar! Tänk om vi kunde ha en sån tillit i Sverige. Tillit till att var och en bedömer vad just den personens häst behöver ledas i. Och helt ärligt är ju träns det absolut sämsta att leda en häst i! Det var bedårande att se alla ekipagen genom hela helgen.
Ridhuset som utbildningen ägde rum i hade nämligen stora fönster ut mot starten av maratonsträckan och målet också för den delen så vi fick se många fina ekipage ”på köpet” sas.Det var minst 130 personer som deltog i symposiet med Dr Kerry Ridgeway och Manolo Mendez. Vad gäller mat och dryck och fika och toaletter så var det ett perfekt arrangemang. Det här kan tyskarna och de är så vänliga och artiga som allra helst. Det kanske beror på att jag är såå förtjust i mitt Tyskland som jag ju bodde i under åtta år. Och att jag talar tyska. engelska är det ännu inte så många som är bekväma med att prata. Hettan stod som en vägg utanför ridhuset och inuti var det inte mycket bättre. Vatten fick vi kallt så mycket vi ville. Tur det!
Mia hade dessutom försett mig och Satu med varsin solfjäder! Så oerhört förtänksamt! Det var många som satt bredvid mig som var väldigt tacksamma över denna lilla apparat som drevs med min handkraft!
Ur kulturell synpunkt så tycker jag att arrangemanget var taffligt. Den amerikansk-franska arrangören Caroline gjorde bitvis ett bra jobb med att försöka hålla föreläsarna mellan skaklarna men bitvis störde hon endast flow. Kanske för att hon försökte få det filmat till en film samtidigt som de skulle visa oss hur de gör och tänker. Sen var det problem med översättning. Det var utskrivet på engelska men sen behövdes ändå översättning och där hade man inte förberett sig med simultanöversättare utan hade bara någon som ”kunde engelska och tyska” . Det duger inte. Forts följer..

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply