Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged

Om att besluta att någon ska dö

IMG_1096Det är många som undrar vad som hände med vår älskade Indigo. Den korta versionen är att han fick en skada i ett bakknä. Eftersom han var diagnostiserad med en begynnande spatt, vilket är vanligt på hästar med så undermålig exteriör, vilket i sin tur tyvärr är vanligt på PRE-hästar så höll vi ögonen på det. Den diagnosen innebär att hästen kan bli halt av och till på ena eller båda bakbenen.  Och sedan i oktober 2015 har vi anpassat oss efter det. Det gjorde i sin tur att vi förvisso uppfattade att han var mer halt men inte förstod det faktiskt inte var spatten utan något annat. Vilket i sig också är vanligt när man försöker sig på att ha en häst med en diagnos, som ridhäst. Hästar som har spatt mår bra av att röra på sig och kan ridas i viss utsträckning. Så gjorde vi också, helt och hållet på Indigos premisser givetvis. Anade oråd Småningom förstod jag att allt inte stod rätt till och vår hästfysiotherapeut kom för att gå igenom båda hästarna. Hon konstaterade snabbt att det handlade om en hög hälta bak. Sannolikt en skada, inte så ny. Kanske en spricka, eller att ett korsband, ett ligament eller att menisken var av eller skadad. När det gäller hältor bak så visar statistik att endast 22 % av alla veterinärer kan se dem. Det är m a o svårt att se att en häst är halt högt bak. Indigo har alltid älskat att bli riden. Det kanske låter konstigt men så är det. Så även med denna skada så gick han villigt till uppsittningspallen och vände upp så att jag skulle kunna sitta upp. Så hur märkte jag då att något inte var i sin ordning? Jo, han ville inte longeras och inte långtyglas. Det som alltid fungerat alldeles utmärkt. Han vände upp mot mig och han stannade och visade med all önskvärd tydlighet att han inte ville. Och på lina så gick han plötsligt i korsgalopp bak. Något som han under sina nästan 14 år aldrig gjort. Hästfysiotherapeuten gjorde ganska klart för mig att det var en allvarlig skada vi talade om. Och eftersom Indigo inte tillhörde det resande folket så beställde jag ut röntgen och ultraljud med ambulerande veterinär med stor erfarenhet. Hon konstaterade en 3-4-gradig hälta efter böjprov. Det är att hästen i princip inte sätter i detta ben i princip när den travar iväg. Och det gjorde han inte heller. Men, som den stolta indianhäst som han var så travade han förstås utan prut. Han var dessutom halt i skritt. En hälta som de flesta av oss i stallet kanske anade men inte tyckte var särskilt oroväckande för den var utan böjprovsprovokation väldigt liten. Ivarje fall för en vanlig ridlärares ögon. Kanske inte för en veterinär som inte gör något annat på dagarna än bedömer hälta. Exakt vad för typ av skada gick inte att utröna på stallgången. Metacam och återbesök om två veckor. Flyktdjur visar inte smärta Jag talade flera gånger med behandlande veterinär, tittade på röntgenbilder och talade med hästfysiotherapeuten om vad som kunde göras. Skulle man göra artroskopi först, eller scinta eller, eller? Det handlade hela tiden om behandling och konvalescens. Under tiden gick dagarna och Indigo blev mer och mer frustrerad av att inte få göra något. Vår lilla hyperaktiva indian har aldrig gillat att bara gå i hagen eller stå i boxen. Inte ens när han gick i lösdrift. Han har alltid föredragit att ridas och pysslas med. Alltid kommit som ett skott i hagen även om man precis ställde ut honom där.  Jag började också så sakteliga att läsa på mer om smärtbeteende och hur hästar visar det. Eller rättare sagt inte visar det. Absolut inte visar det. Förvisso är det olika från individ till individ. Men vi ska komma ihåg att Indigos pappa Aureolo krossade benen i sitt bakknä. Och veterinären sa att om han kunde resa sig och lägga sig och åt så kunde det inte vara brutet. Efter tre dagar då han åt och reste sig och la sig så åkte han ambulans till Ultuna och haltade men gick ändå upprätt och stolt till röntgen. Där konstaterade de att han enkom höll sig uppe med sina starka bakdelsmuskler och att knäet var krossat som ett duralexglas. Några timmar senare var han i hästhimlen. Äpplet faller sällan långt bort från trädet. Indigo var en kämpe. Alltid. En tuffing. En stolt indian. Men jag började se tecknen på smärta. En inre oro som inte varit där förut. En extrem rädsla och oro så fort Taboo skulle ridas eller stå i spolspiltan och han inte fick följa med. Då röjde han loss i boxen och kapriolsparkade. Hästfysiotherapeuten konstaterade krasst att han ju inte tänkte ta något som helst ansvar för sin konvalescens om jag bestämde mig för operation. Ingen konvalescenthäst Någonstans här började jag ifrågasätta varför jag skulle låta operera honom. Vad var det för liv jag skulle rehabilitera honom tillbaka till. Frågorna haglade. Skulle min lilla, vilda indian stå på box i ett halvår? Skulle det ens gå att få honom till operation? Skulle han överleva en operation där jag visste att om det är menisk eller korsband så kommer han behöva avlivas ändå där och då? Hur skulle han se ut i ögonen efter ett halvår på box? Utan att få vara med Taboo? Som i sin tur skulle springa runt utanför och gnägga. En sak visste jag och det är att det inte skulle gå att få honom lugn i boxen. Skulle stallkamraterna vilja att deras hästar står inne massor extra timmar i skift för att min häst ska vara lugn? Eftersom han bara såg Taboo som ”häst” av rätta slaget skulle Taboo vara tvungen att stå på box med honom. Hur skulle Taboos hälsa påverkas av det? Hur mycket skulle det kosta att behandla Indigo? Utöver stallhyran på 5 500 kr per månad alltså. Och nej, om det är någon som undrar så föll det inte ut en stor livförsäkring. Han hade inte en sådan. Däremot hade han en gigantisk veterinärförsäkring som täckte upp till 135 000 kr. Så jag hade lätt kunnat göra allt som gick att göra. Undvika lidande Det var inte i första hand det ekonomiska som fick mig att tveka till operation och vidare undersökningar. Nej, det var tanken på allt lidande som jag skulle åsamka min vilda lilla indianhäst. Tanken på den försämrade livskvaliteten. Tanken på de åkommor som han sannolikt också hade fast vi inte hade undersökt honom för det. Svårigheter att svälja hö. Sannolikt något problem i matstrupen. Och förmodat magsår med återkommande koliker. Någon föreslog att han ju kunde fortsätta som sällskapshäst ute på landet om han inte kunde vara ridhäst. Skulle jag lämna bort ansvaret för hur min vilda indianhäst mår till någon annan? Någon som kanske inte skulle se att han har ont och lider förrän han inte längre äter. Då ska man veta att vet man något alls om smärtbeteende hos häst så har det gått väldigt långt när ett flyktdjur inte äter. Någon som kanske i min frånvaro inte tyckte sig se någon hälta och skulle bestämma sig för att rida honom ändå. Så jag ställde frågan till berörda behandlare. Kommer han att vara smärtfri framgent även om jag inte någonsin kommer kunna rida honom? -” Tveksamt, jag kan inte garantera det.” Till slut ställde jag frågan; först till hästfysiotherapeuten; -Vad hade du gjort? - ” Jag hade avslutat hans lidande”. Veterinären sa på sitt lugna sätt : ” -Du skjuter bara upp beslutet, kanske ett halvår, kanske två år. Under tiden ska han ha ont, ondare och bli slitnare. Veterinärerna tar inte längre samma ansvar Till slut; vid återbesöket nästan skrek jag nästan åt den behandlande veterinären. -” Vad är ni för … veterinären nu för tiden. Förr tog ni lite mer ansvar för att begränsa djurs lidande. -"Kan du inte bara säga vad som är rätt sak att göra för min lilla, vilda indianhäst?” Då sa veterinären bara lika lugnt. -” Det kan jag säga om du vill det. Du ska avsluta hans lidande. Du ska skicka honom till himlen. ” Det gjorde fruktansvärt ont att höra. Men, det kändes som att jag redan visste det. Vi visste det. Jag såg det på honom. Även om han kom galopperande i hagen efter bästa förmåga så såg jag hur han led och hur han höll skenet uppe och hur han försökte att inte visa hur det var ställt och framförallt hur otroligt sned han redan blivit i bäckenet av skadan. Nästan 10 cm i höjdskillnad på höfterna. Och hur mycket han överbelastade sitt högra framben. Så pass att han haltade även där. Och den här inre oron som inte stillades även fast han fick smärtlindring. Stort lidande  Då fattade jag beslutet med huvudet. Jag tänker inte ta honom igenom det som operation och en hopplöst utsiktslös konvalescens skulle innebära. Jag kan inte ge honom ett fullvärdigt hästliv, i flock med perfekta markförhållanden för att hans smärta ska vara så liten som möjligt. Allt anpassat efter hans skadade ben och hans behov av att vara Taboo nära hela tiden. Tyvärr! Jag har ingen egen gård där jag kan styra upp alla aktiviteter efter hans behov som konvalescent. Jag har inte fem man som kan vara behjälpliga vid varje lastning och veterinärbesök. Jag har inte ens en transport och den vi hyrde sist kvaddade han. Jag vill inte droga ner honom varje gång vi ska åka. Jag vill inte utsätta honom och mig och min familj för stressen med veterinärklinik, återbesök och sjukhagar. Jag har gjort det. Men det är länge sedan. I 9 månader skötte jag min häst som fick ett keratom i hoven. Vi amputerade nästan 1/3 av hoven som jag sedan gipsade 2 gånger i veckan hemma och vi åkte till Ultuna varje vecka i 9 månder. Och vi gjorde om operationen ännu en gång för de hade glömt en operationsduk i såret. Och Giovanni fick stå på box en hel vinter, en hel vår och en hel sommar. Vi ställde in semestern. Camilla bodde istallet. Giovanni stod där snällt i sin box för han var en utmärkt konvalescent. Trots försäkring blev jag 125 000 kr fattigare. Då räknar jag inte bensin, förlorad arbetsinkomst, hyra av släp och mat på Ultuna. 9 månader senare när han vart inkörd för rutinkontroll såringde de och sa att hoven var som en maskäten stubbe. Den bara rasade isär. Han led så. Jag stod i lärarrummet på skolan och när jag la på och gick till mina sjätteklassare så avlivade de Giovanni. Där och då lovade jag mig själv att jag inte skulle ta min häst, min familj och min plånbok genom en sån situation igen. Hjärtat ville inte hänga med Så beslutet var fattat i huvudet. Hjärtat ville inte hänga med. Det vill det inte nu heller. Men jag tror att det kommer komma ikapp så småningom. För mig handlar det om att ta ansvar. Även om det gör ont. Och jag blir ännu mer ödmjuk inför vad ett flyktdjur kan ta till för att ingen ska se att de har ont. Vilket inte innebär att de inte har ont. Sen kan man ju fråga sig hur hög livskvalitet en häst ska få ha. Hur smärtfri ska den få vara? Om man inte ska rida på den är det en ska. Men en häst som varit ridhäst i hela sitt liv med all den fokus och närvaro och uppmärksamhet det innebär. Kan den leva och må bra med några timmar i hagen och en klapp och en morot? Det ser säkert olika ut för olika hästar hur bra de trivs med sin tillvaro trots smärtan. Jag träffar många hästar som rids och har ont . De visar det genom att de inte kan eller vill göra vissa övningar eller gå i alla gångarter. De misstolkas ofta. När de undersöks är de ofta halta. Men det är många som inte vill undersöka. Det man inte vet har man ju som bekant inte ont av. Jag förstår varför. När man vet måste man ta ansvar. Man måste få professionell hjälp. Man måste behandla. Det kostar pengar. Eller få en diagnos med dålig utgång. Man är rädd att hästen inte kan fortsätta som ridhäst, eller som kompis, eller man har inte råd. Jag förstår. Jag tog reda på varför min häst var konstig. Jag fick en chock. Jag fattade ett beslut om att ända hans liv. Rätt eller fel kan man kanske tvista om. Det har säkert också att göra med vad man tror att döden innebär. De människor jag har förtroende för och hade förtroende för innan har stötta mig och uppmuntrat mig att våga fatta beslutet. Jag känner veterinärer som vittnar om att det blir svårare och svårare att avliva hästar idag. Man blir liksom ifrågasatt. Ska vi inte rädda liv till varje pris? Kan man sätta sig som en Gud och bestämma att en häst ska leva eller dö? Vad är etiskt korrekt?  

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply
    Erika
    11 november, 2016 at 20:48

    Så bra skriver. Det är ett ansvar som väger så tungt, och det är en balansgång som är så skör. När jag tog bort Blueberry för ett år sen hade jag haft det i bakhuvudet i nästan ett år. Han hade ju också en hög hälta bak och det var så svårt att ta beslutet. Men jag vet att jag gjorde rätt, han fick sin sista sommar när han gick med sin syster och mamma. Efter sommaren var det uppenbart att han hade mer ont än vad som kändes ok.
    Det är så svårt, och jag tänker på dig och din familj ❤️

  • Reply
    Malin Johansson
    13 november, 2016 at 22:43

    Så bra skrivet. Och du har mitt fulla stöd, det vet du. <3
    Även fast hjärtat fortfarande gör svinont.

  • Reply
    Marie
    24 januari, 2017 at 22:04

    Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Var i en liknande situation förra året och det slutade på samma sätt som för dig med det svåra beslutet att ta bort min bästa vän. I efterhand, med facit i hand, borde jag förstått mycket tidigare att allt inte stod rätt till. Han var en häst som borde haft lätt för sig, men där allt blev tungt och svårt. Därför bestämde jag att det var bäst att kolla upp honom på klinik direkt, trots att han inte hade några hältor eller röresestörningar som syntes. På klinik var han endast något ojämn fram på hårt underlag. Röntgen och ultraljud visade urklkade strålben, ligamentskador i hovlederna och inflammationer i desamma. Efter flera behandlingar och många månaders skritt vid hand fick vi ta det svåra beslutet att han fick somna in då han bara blev sämre.

  • Reply
    Johanna
    1 september, 2017 at 15:53

    Jag känner igen mig så i det du skriver, jag beklagar din förlust. Idag verkar det som att djuren till varje pris ska räddas….det lustiga är att varje gång jag tagit beslutet så har veterinären hållit med ”du har fattat helt rätt beslut”, ”det är samma beslut som jag själv skulle ha tagit” etc….. När jag åker till veterinären vill jag inte rädda mitt djur till varje pris, jag vill rädda mitt djur om det går att göra på ett sätt som innebär att mitt djur, min vän får livskvalité. <3

  • Leave a Reply