Min analys av metoden – efterord till ”Min resa i den akademiska ridkonsten”

Framgångskonceptet

Innan jag berättar vilka utbildare jag letade hos och vad var och en av dem gav mig så vill jag berätta om en analys som mina kära tyska väninna och jag gjorde. Efter att ha upplevt att fler och fler av den gamla stammen, kärnryttarna bland riddarna lämnade den akademiska ridkonsten så funderade vi över framgångskonceptet med Bents kurser och vad det faktiskt berodde på.

Ny elev

Om det kom en ny ryttare till en Bent-kurs så var gången i princip alltid densamma. Hästen var ofta en häst av en ras som inte var så vanlig att rida tävlingsdressyr på. Ryttaren hade med andra ord inte så mycket att hämta hos en konventionellt utbildad dressyrtränare. ( Det fanns undantag) Dessa tränare vill oftast ha elever som vill och kan tävla för det bygger deras rykte på.  Den nya ryttaren har ofta problem med att få hästen att söka framåt-neråt. Den går med huvudet högt och är stötig för ryttaren att sitta ner på. Ofta galopperar ryttaren inte hästen på bana och om den gör det så är det lite kaotiskt och med höjt huvud och sänkt rygg.

Byte av bett

Ryttaren känner inte att den har någon kontroll över hästen/har blivit rädd för hästen. Efter bara ett ridpass eller i det första ridpasset så uppmanas ryttaren att byta till stångbett. Voîla! Hästen kröker lite på nacken. Den är mycket lättare att kontrollera. Om den ökar farten så kan man lätt bromsa upp den med stångbettet. Nu ter sig ridsituationen mer kontrollerad för ryttaren som slappnar av. Hästen rör sig nu mycket långsammare och ryttaren kan då börja fundera lite mer över hur den sitter, utforska sin sits. Hästen håller sig på mattan med stångbettet och man kan arbeta tillsammans i lugn och ro.

Genialiskt

Vi kom också båda fram till att detta är genialiskt. På ett ridpass så förbättras situationen och upplevs som en förbättring med minst 50 % .  På ett sätt är det också det. På ett sätt. Problemet uppstår när man vill ta sig tillbaka eller kanske snarare vidare i ridningen. När ryttaren har ridit omkring tillräckligt länge och upptäckt att det är bekvämt med ett långsamt tempo och den har mycket kontroll ( på stång) så är den (ryttaren) ytterst ovillig att ge sig utanför denna komfortzon igen.

Blir kvar där

För så fort som man antingen tar bort stången eller lättar på den och rider framåt igen så blir det skumpigt och rörigt och känns lätt okontrollerat. Och en sak vet jag med säkerhet idag och det är att du inte kan utveckla schwungen  i traven och inte heller galoppen utan att det blir lite ”heybaberiba” och okontrollerat mellan varven. Och om ryttarens reaktion då är att genast bromsa sig till kontroll så mister hästen språnget/schwungen.

Våga ge dig hän

Du måste våga ge dig hän och rida ”med” hästen i rörelsen och sedan fånga upp den och sedan rida fram och rida ”med” den igen. Ju mindre talang hästen har för galopp desto rörigare kommer det att vara och desto viktigare kommer det att vara att du är med i rörelsen i den dynamiska tyngdpunkten. Det är en naturlag.  Om du inte tror mig så sätt dig i en kanot och paddla nerför en fors eller ett något vildare vatten som det brusar vitt om och försök att bromsa dig till kontroll över din kanot. Det kommer inte att gå. Du måste ha samma hastighet som vattnet minst.

Sökte mig vidare

Med den analysen i bakhuvudet så sökte jag mig nu vidare. Först ut i raden var Philippe Karl som representerar ”L’Ecole de Légèreté”.  Första kursen var intressant. För att uttrycka mig diplomatiskt. Ur många perspektiv. Jag kom med min underbara kallblodstravare Drömprinsen. Det var inte nådigt, för mig.