Jag har alltid sökt. Sökt att förstå. Sökt sanningen. Sökt något bättre.
Logiskt..
I början av min karriär som ryttare var det verkligen inte lätt. Onekligen finns det mycket som låter bra i teorin. Mycket som låter logiskt men som inte stämmer ett dyft för det. Egon von Neindorff talade om irrvägar. Han var öppen och nyfiken, särskilt om man betänker vilken generation han tillhörde. Han bjöd in Klaus Hempfling till sitt institut av nyfikenhet. Det lät så bra. Han slängde ut honom innan kursdagarna var över och kallade honom därefter charlatan.
Jag söker fortfarande lära mera men det som är så härligt är att jag inte längre behöver söka hej vilt som jag gjorde när jag var 20 eller 30. I ärlighetens namn var det nog inte förrän jag var närmare 40 som det liksom klarnade. Det var lite som återkomsten.
Cirkus..
När min nu avlidna lärare von Ziegner kommenterade mina nyvunna akademiska konster för att få hästen att piaffera muttrade han bara något om cirkus. Jag förstod inte varför, upplevde att jag hittat sanningen och att han var en gammal, tråkig, omständlig och motsträvig kuf.
Elastisk rekyl
Vi behöll kontakten ändå och det var så härligt att för några år sedan få skriva ett mail till honom och ge honom rätt. Det var en ”irrväg” som Egon von Neindorff hade varnat för. Piaffen ska komma ur den elastiska rekylen i den genomtrampade bakhoven och inte av att hästen knackas på kruppan. Men, det var ju en så lång och noggrann väg. Det kändes knappt som att man kom framåt när man beträdde den. De andra lovade ju att jag skulle piaffera på nolltid och skolgaloppera på stället fast att jag inte ens kunde galoppera min häst framåt.
Grunden är rörelse
Idag har jag tryggt landat i mina rötter; ridning är rörelse, framåt i första hand. Först behöver du ha skjutkraft. Den ska sedan kanaliseras och kalibreras. Den gamla goda tyska kavalleriskolan är bra och överensstämmer med det vi vet om från modern forskning på häst.
Man visste redan på början av 1900-talet vad som bygger upp en häst och vad som bryter ner den. Veterinärstudier av idag understryker det som de gamla kavalleristerna av årgång 1910-1930-tal redan visste: Kurd Albrecht von Ziegner, Egon von Neindorff, Helmut Beck-Broichsitter och i Sverige Dadde Nätterqvist
Svårt och mycket
I dagens informationssamhälle är det nog ännu svårare att navigera i floden av tips och tricks. Det är bröstkorgar som ska roteras hit och dit och svåra teoretiska förklaringar. Det är absoluta sanningar uttalade av personer som förespråkar ”system” som alla hästar ska passa in i.
Hur veta
Hur i hela friden ska man kunna veta vad som är ”rätt”. Ska man gå på det som låter bäst, på den som är mest vältalig. Det som verkar mest logiskt. Det som stallgrannen svärmar för, för att det passar dennes häst. Hur ska man stå emot när någon kommer och säger att man kan rida in hästen på tre dagar. Och vad är vitsen med det? När all forskning säger att hästen inte tål belastning på ryggen i någon större utsträckning förrän den är 7 år! Men att skelettet måste belastas ändå tidigt för att bli starkt.
Hästens bästa prio ett
När mina elever kommer till mig och säger att den säger si och den säger så så känner jag mig ibland lätt förtvivlad. Eller när någon säger att den vill rida utan några som helst hjälpmedel som sadel och träns för den har sett någon göra det. Och jag ska förklara att just din häst först måste lära sig att bära dig i flexormönster och till det behöver du både sadel och träns. Inte för att det inte går att rida utan utrustning. Ända sedan jag red mitt holsteinersto genom en hoppbana i halsring 1989 har jag upplevt att det är lättare än att rida med utrustning. Frågan är på vilket sätt det gagnar hästen som bärande ridhäst?
Jag skulle vilja säga att det finns så många sätt att göra det på och du ska gå på det som passar dig bäst. Men det gäller ju bara om det bara var dig det gällde. Nu är det en häst inblandad och även om de är långt ifrån likadana så finns det vissa grundläggande behov och fysiska förutsättningar som bestämmer vad som faktiskt är bra för hästen. Och det är definitivt inte alla ”metoder” som är bra för hästen i gemen.
Gedigen grund
Så tryggt och skönt att ha ett nätverk av professionella, studerade, (huvudsakligen kvinnor faktiskt) som stöttar den ridning jag nu bottnar i och den hantering av hästar som vi företräder i vår utbildning. Ja, människor och deras tempel också för den delen. En hästfysioterapeut som har över 25 års erfarenhet av att arbeta nära med veterinärer som också forskar men inte är knuten till någon ekonomisk. En veterinär med hästtandvård som specialitet som forskar på bett och bettrelaterade skador och som kan ge en balanserad bild som visar att hästar får skador av både stångbett och tränsbett. En hovslagare som läst vidare till veterinär som föreläser om hovar och varför skoning INTE är generellt skadligt för alla hästar. Och varför inte alla hästar kan och bör gå barfota. En sjukgymnast som har stor erfarenhet inom vården och som också har goda kunskaper i feldenkraismetoden. De har dessutom en sak gemensam. De är praktiker. De rider. De kan kopplingen. Känslan när mina empiriska studier i manegen bekräftas av deras fynd är grym.
Den rätta vägen
Egon von Neindorff talade om den rätta vägen. Den enda vägen. Det störde mig enormt då. Idag förstår jag bättre. Han menade ur hästens perspektiv. För hästens bästa. På min fråga om det fanns något tillfälle där man behövde avvika från den här vägen svarade han; ” Absolut” man måste bara veta när man avviker, var och hur man åter tar sig tillbaka till huvudgatan. Annars är det inget annat än en irrväg.
No Comments