#akademisk-ridkonst#hästliv

Jag är förskräckt fascinerad över en del sätt att hantera hästen på. Särskilt de som inbegriper en man, för det är ofta en man som ska ”sätta hästen på plats”. En man som säger att hästen ska veta sin plats och att detta platstillvisande ska ske på så kort tid som möjligt och därmed basta. Sen får hästägaren, som ofta är en kvinna eller snarare tjej i uppgift att öva detta på-plats-sättande mest varje dag. Under tiden rids inte hästen trots att den reds innan, mest varje dag. För innan man kan göra något så måste hästen sättas på plats. När mannen som propagerar för detta gör det så innebär det snabba kast och vändningar och tvärstopp.

Konvalescensen ignoreras

Hästen i fråga var länge konvalescent och veterinären var väldigt noga med att betona att den skulle ledas rakt fram under flera månader för att sedan försiktigt skrittas medan minutantalet ökas dag för dag. Betoningen låg på att skona lederna och låta läkningen ta sin tid. Under övandet med att sätta hästen på plats i regi av mannen med jeans-och-keps så verkar ledernas behov av läkning helt kommit i skymundan. De tvära kasten och plötsliga vändningarna går hårt åt lederna och ”på platssättandet” tar ofta timmar i anspråk. När jag ser det här lider jag med lederna.

Lilla flockens utfodringsfilosofi

Jag minns när jag hade en liten flock hemmavid där jag bor. Vi var några stycken som turades om med att utfodra denna lilla flock. När vi träffades och fikade emellanåt så var vi alla rörande oeniga om hur man gick till väga för att exempelvis kvällsfodra. En menade att man var tvungen att binda upp just kallblodstravaren. Han gjorde alltid det först och gav sedan de andra deras hö på anvisade platser. En annan menade att ”näe, kallblodstravaren behövde man ju verkligen inte binda upp”. Hon band i stället den lilla skäckiga ponnyn. För den var ett veritabelt monster. En tredje band upp alla för ”ordning skulle det vara”. Och en fjärde band inte upp någon utan gick runt med kvasten i handen och morrade åt var och en som inte höll sin plats.  Och alla sätt fungerade.

Nyfiket närmande

Alla hade sin specifika individuella relation med varje häst. Med någon häst var det en närmare relation och med en annan var den inte lika nära. Och det är just relation jag vill komma in på. Jag dikterar inte villkoren som huggna i sten på första dagen av ett möte med en häst. Lika lite som jag gör det med en annan människa, en elev, en blivande kärlek eller ett barn. Jag har relationer. De ändrar sig och utvecklas och förändras. När jag möter en häst börjar jag inte med att sätta den på plats. Jag närmar mig nyfiket och ställer frågor med mina händer. Mina ögon söker och undersöker hur den andas, hur hårremmen känns vad musklerna berättar. Och jag frågar mig hur den månne upplever sig i sin kropp? Vad har den förstått? Vad  förväntar den sig? Hur vi skulle kunna kommunicera?

Flyttar mig

Visst, den får inte springa över mig. Men om den har den avsikten, dvs känner sig så hotad eller trängd eller är skrämd av något så brukar jag göra som fåglar, fiskar och hästar i flock gör för att inte bli skadade: de flyttar sig. Eller har du sett någon fågel falla från skyn för att den krävde att de andra skulle visa respekt för dess flygutrymme? Näe, jag flyttar mig. Först. Senare funderar jag över om hästen kände sig hotad eller trängd. Eller om den helt enkelt går runt med en lite skruvad kroppsuppfattning som gör att den inte upplevde att den gick på mig utan snarare att jag gick på den.

Funkar inte för hästägaren

Varje dag är en ny dag i en relation. Fråga någon förälder i din närhet. Det är inte så att man sätter reglerna en gång för alla med sina barn. Regler förändras. Som barn kanske man absolut inte får gå ensam ner till bryggan. Men sen kan man simma och då går det alldeles fint. Vad jag menar är att ha en relation till sin häst är att relatera sig själv till hästen och hästen till mijön och hästen och mig till situationen. Så ofta ser jag att den jeans-och-keps-klädde mannen misslyckas med sitt uppdrag. Hästägaren kan inte leva ut till stereotypen att ”sätta hästen på plats”. Hästen är tyvärr, eller tack och lov inte så komplicerat strukturerad att den kan förstå innebörden av ordet respekt. Det är få vuxna människor och ännu färre barn som förstår det ordet. Istället har vi en hästägare som lite halvhjärtat ”sätter hästen på plats” och som inte längre rider. Har en häst som är ytterst frustrerad och som gräddan på moset är ägaren nu beroende av att ”jeans-och-keps-mannen” kommer och ”sätter hästen på plats”. Hästägaren och hästen har nu drabbats av inlärd hjälplöshet. Hästen vågar knappt röra sig och hästägaren kan inte göra något av allt det den kunde göra förut med hästen.

Salvatore-Räddaren

Tja, vad ska man säga. Det bottnar nog i att vi så gärna vill ha någon, räddaren, allra helst en han. Ridläraren med stort R eller hästviskaren som kommer och bara ställer allt tillrätta. Tar över, visar hur det ska vara. Löser problemet. Sen lever man lycklig med sin häst i alla sina dagar. Tyvärr fungerar ju inget i livet så. Det är också det som religiösa fanatiker lovar. Bara du gör det här och bekänner dig till det här så kommer allt att lösa sig. Där återkommer förresten ofta ordet respekt.

Relatera till varandra och situationen

Näe, jag tror på att relatera till hästen, till situationen. Var dag på nytt. Det är förvisso väldigt jobbigt för det kräver närvaro, lyhördhet och självrannsakan. Men jag upplever att det ger mer. Jag vet att hästen, precis som barnet kommer att pröva dagligen om det som vi pratade om för en liten stund sen fortfarande gäller. Precis som barn gör. Och jag tror att min uppgift som hästägare, tränare, ryttare eller för den del mentor och förälder är att om och om igen säga: ja, det gäller nu också och nu och nu. Att stå pall när det är det som krävs. Och att vara flexibel och se att faktum är att just nu så gäller inte det. Just nu är det du som måste klättra uppför den här branta backen eller hoppa över den här breda ån. Och jag måste bara hänga med. Situationsberoende kommer ting att förändras också samtidigt med att hästen får utbildning och jag får mer förtroende för vad vi tillsammans har erövrat och erfarit. Det kanske tilltalar människans kontrollbehov att ”sätta hästen på plats” en gång för alla. Men jag tror inte för ett ögonblick att det är hållbarare eller tryggare eller för den delen roligare. För mig är själva essensen att hänga med hästar att utveckla relationen. Och precis som när man dansar tango så är det en som för och en som ger sig hän. Men det kräver att man utvecklar tilliten och det tar tid. Tilliten att ge sig hän och låta den andra föra. Och tid att lära sig axla det stora ansvaret att föra den som ger sig hän.

Ps Sen finner jag det lite olustigt att det röner så stor respekt och uppmärksamhet att en del ”jeans-och–kepsklädda” rider in en häst på tre dagar eller tre timmar. Varför är det över huvudtaget intressant? Om du ska bygga upp en unghäst som ska hålla i många år så verkar det ju lite konstigt att rida in sin treåring på tre timmar för att sedan inte rida på den mer än max 3 dagar i veckan och max en kvart åt gången. Om du nu bara har en häst vad ska du göra alla andra dagar i veckan i några år? Hur kan det vara så viktigt att komma upp så fort som möjligt när man kan låta det ta tid och låta det vara en relationsskapande gemensam ritual? Något som skapar en långsiktigt hållbar ”du och jag Emil-känsla”.