Browsing Tag

#akademisk-ridkonst#hästliv

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged

Du och jag Emil -hellre än att ”sätta den på plats”

IMG_1096

Jag är förskräckt fascinerad över en del sätt att hantera hästen på. Särskilt de som inbegriper en man, för det är ofta en man som ska ”sätta hästen på plats”. En man som säger att hästen ska veta sin plats och att detta platstillvisande ska ske på så kort tid som möjligt och därmed basta. Sen får hästägaren, som ofta är en kvinna eller snarare tjej i uppgift att öva detta på-plats-sättande mest varje dag. Under tiden rids inte hästen trots att den reds innan, mest varje dag. För innan man kan göra något så måste hästen sättas på plats. När mannen som propagerar för detta gör det så innebär det snabba kast och vändningar och tvärstopp.

Konvalescensen ignoreras

Hästen i fråga var länge konvalescent och veterinären var väldigt noga med att betona att den skulle ledas rakt fram under flera månader för att sedan försiktigt skrittas medan minutantalet ökas dag för dag. Betoningen låg på att skona lederna och låta läkningen ta sin tid. Under övandet med att sätta hästen på plats i regi av mannen med jeans-och-keps så verkar ledernas behov av läkning helt kommit i skymundan. De tvära kasten och plötsliga vändningarna går hårt åt lederna och ”på platssättandet” tar ofta timmar i anspråk. När jag ser det här lider jag med lederna.

Lilla flockens utfodringsfilosofi

Jag minns när jag hade en liten flock hemmavid där jag bor. Vi var några stycken som turades om med att utfodra denna lilla flock. När vi träffades och fikade emellanåt så var vi alla rörande oeniga om hur man gick till väga för att exempelvis kvällsfodra. En menade att man var tvungen att binda upp just kallblodstravaren. Han gjorde alltid det först och gav sedan de andra deras hö på anvisade platser. En annan menade att ”näe, kallblodstravaren behövde man ju verkligen inte binda upp”. Hon band i stället den lilla skäckiga ponnyn. För den var ett veritabelt monster. En tredje band upp alla för ”ordning skulle det vara”. Och en fjärde band inte upp någon utan gick runt med kvasten i handen och morrade åt var och en som inte höll sin plats.  Och alla sätt fungerade.

 

Nyfiket närmande

Alla hade sin specifika individuella relation med varje häst. Med någon häst var det en närmare relation och med en annan var den inte lika nära. Och det är just relation jag vill komma in på. Jag dikterar inte villkoren som huggna i sten på första dagen av ett möte med en häst. Lika lite som jag gör det med en annan människa, en elev, en blivande kärlek eller ett barn. Jag har relationer. De ändrar sig och utvecklas och förändras. När jag möter en häst börjar jag inte med att sätta den på plats. Jag närmar mig nyfiket och ställer frågor med mina händer. Mina ögon söker och undersöker hur den andas, hur hårremmen känns vad musklerna berättar. Och jag frågar mig hur den månne upplever sig i sin kropp? Vad har den förstått? Vad  förväntar den sig? Hur vi skulle kunna kommunicera?

bird-flock

Flyttar mig

Visst, den får inte springa över mig. Men om den har den avsikten, dvs känner sig så hotad eller trängd eller är skrämd av något så brukar jag göra som fåglar, fiskar och hästar i flock gör för att inte bli skadade: de flyttar sig. Eller har du sett någon fågel falla från skyn för att den krävde att de andra skulle visa respekt för dess flygutrymme? Näe, jag flyttar mig. Först. Senare funderar jag över om hästen kände sig hotad eller trängd. Eller om den helt enkelt går runt med en lite skruvad kroppsuppfattning som gör att den inte upplevde att den gick på mig utan snarare att jag gick på den.

Funkar inte för hästägaren

Varje dag är en ny dag i en relation. Fråga någon förälder i din närhet. Det är inte så att man sätter reglerna en gång för alla med sina barn. Regler förändras. Som barn kanske man absolut inte får gå ensam ner till bryggan. Men sen kan man simma och då går det alldeles fint. Vad jag menar är att ha en relation till sin häst är att relatera sig själv till hästen och hästen till mijön och hästen och mig till situationen. Så ofta ser jag att den jeans-och-keps-klädde mannen misslyckas med sitt uppdrag. Hästägaren kan inte leva ut till stereotypen att ”sätta hästen på plats”. Hästen är tyvärr, eller tack och lov inte så komplicerat strukturerad att den kan förstå innebörden av ordet respekt. Det är få vuxna människor och ännu färre barn som förstår det ordet. Istället har vi en hästägare som lite halvhjärtat ”sätter hästen på plats” och som inte längre rider. Har en häst som är ytterst frustrerad och som gräddan på moset är ägaren nu beroende av att ”jeans-och-keps-mannen” kommer och ”sätter hästen på plats”. Hästägaren och hästen har nu drabbats av inlärd hjälplöshet. Hästen vågar knappt röra sig och hästägaren kan inte göra något av allt det den kunde göra förut med hästen.

Salvatore-Räddaren

Tja, vad ska man säga. Det bottnar nog i att vi så gärna vill ha någon, räddaren, allra helst en han. Ridläraren med stort R eller hästviskaren som kommer och bara ställer allt tillrätta. Tar över, visar hur det ska vara. Löser problemet. Sen lever man lycklig med sin häst i alla sina dagar. Tyvärr fungerar ju inget i livet så. Det är också det som religiösa fanatiker lovar. Bara du gör det här och bekänner dig till det här så kommer allt att lösa sig. Där återkommer förresten ofta ordet respekt.

Skärmavbild 2016-06-10 kl. 10.19.54

Relatera till varandra och situationen

Näe, jag tror på att relatera till hästen, till situationen. Var dag på nytt. Det är förvisso väldigt jobbigt för det kräver närvaro, lyhördhet och självrannsakan. Men jag upplever att det ger mer. Jag vet att hästen, precis som barnet kommer att pröva dagligen om det som vi pratade om för en liten stund sen fortfarande gäller. Precis som barn gör. Och jag tror att min uppgift som hästägare, tränare, ryttare eller för den del mentor och förälder är att om och om igen säga: ja, det gäller nu också och nu och nu. Att stå pall när det är det som krävs. Och att vara flexibel och se att faktum är att just nu så gäller inte det. Just nu är det du som måste klättra uppför den här branta backen eller hoppa över den här breda ån. Och jag måste bara hänga med. Situationsberoende kommer ting att förändras också samtidigt med att hästen får utbildning och jag får mer förtroende för vad vi tillsammans har erövrat och erfarit. Det kanske tilltalar människans kontrollbehov att ”sätta hästen på plats” en gång för alla. Men jag tror inte för ett ögonblick att det är hållbarare eller tryggare eller för den delen roligare. För mig är själva essensen att hänga med hästar att utveckla relationen. Och precis som när man dansar tango så är det en som för och en som ger sig hän. Men det kräver att man utvecklar tilliten och det tar tid. Tilliten att ge sig hän och låta den andra föra. Och tid att lära sig axla det stora ansvaret att föra den som ger sig hän.

walking-together-300x200

Ps Sen finner jag det lite olustigt att det röner så stor respekt och uppmärksamhet att en del ”jeans-och–kepsklädda” rider in en häst på tre dagar eller tre timmar. Varför är det över huvudtaget intressant? Om du ska bygga upp en unghäst som ska hålla i många år så verkar det ju lite konstigt att rida in sin treåring på tre timmar för att sedan inte rida på den mer än max 3 dagar i veckan och max en kvart åt gången. Om du nu bara har en häst vad ska du göra alla andra dagar i veckan i några år? Hur kan det vara så viktigt att komma upp så fort som möjligt när man kan låta det ta tid och låta det vara en relationsskapande gemensam ritual? Något som skapar en långsiktigt hållbar ”du och jag Emil-känsla”.

 

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged

Bla bla bla mm

1236545_10151836642738794_127740456_nNu har jag varit på Hanse Pferd för att spana in vad mina kollegor gör. Dvs de som också undervisar och utbildar hästar och ryttare. Två halva dagar har jag tillbringat med att lyssna på föredrag och praktiska förevisningar och även givetvis spanat in vad man kan lägga pengar på när det gäller utrustning. Och hur gärna jag än hade velat köpa ett par måttbeställda stövlar, ursnygga så lät jag bli. Då köper jag hellre en höautomat eller två.

Aktivhästhållning

Det har ju hänt så mycket när det gäller markanden för att bygga lösdriftsstall till hästar. Trenden utomlands går mer och mer mot medvetna hästhållare som bygger stall där hästarna kan gå ut och in som de vill och äte oftare. Då mår de fysiskt och psykiskt bättre. Förutsättningen verkar vara att man hårdgör marken och låter de gå på sand i huvudsak och betonerad mark i mindre utsträckning. Men att man har en dräning som gör att det inte blir blött och lerigt trots att man har ganska många hästar på liten yta. Fördelarna är ju uppenbara .Man behöver inte leda hästar ut och in två gånger om dagen och man måste inte vara där på bestämda tider för att utfordra dem. Och man måste inte ha halskragar för att kunna rida på kvällen för det finns ingen lera att rulla sig i när allt är dränerat. Kort sagt fantastiskt!

Guldkorn

Vi kan ägna oss åt att rida istället för att leda djur som har ben fram och tillbaka till maten. Så till föreläsarna. Det fanns  guldkorn bl a Dr med vet Helmut Ende. Han avlivade några myter om kolik och avmaskning. Sen var det den rakriktande longeringens upphovsman i modern tid Klaus Schöneich som över 80 år gammal föreläste en gång om dagen. En annan höjdpunkt var förstås Anja Beran. Fantastisk! Men, eftersom hon bl a förespråkar att man måste ha en häst som är utbildad till högsta nivå för att kunna lära sig rida så blir det lite komplicerat.  99,5 % av Sveriges ryttare har inte tillgång till en sån häst. Sen kommer ju nästa fråga; vad är lära sig rida?

Hästen har inte läst boken

Det fanns också många som visade upp sig bl a, Ecole de Legerete. Egentligen motverkar uppvisningar motverkar sitt syfte. Hästarna är allt annat än lösgjorda, ryttarna ännu mindre. På kort tid i obekant miljö ska man visa att konceptet som man har tänkt ut fungerar. Och det gör det inte, så det blir lite ”som-om” det funkade. Nu är jag gammal i gamet och har undervisat i snart 34 år och kanske därför fick jag lite en känsla av bla, bla, bla. Eller koka soppa på en spik. Det fanns många på plats som teoretiserar hästar. De är introverta och extroverta och de svarar på frågor eller reagerar bara osv, osv. Av det lär man sig inte heller att rida. Det är säkert väldigt intressant och spännande att teoretisera och intellektualisera hästen. Men vår fyrbenta vän har fortfarande inte läst boken. Av det kommer vi inte lära oss att rida.

Snacka går ju

Det fanns många som pratade väldigt smart på detta sätt. Men de red heller inte. Eller i varje fall inte särskilt övertygande. Enligt mottot mycket snack och liten, eller ingen verkstad. Och som sagt lösgjorda hästar var svåra att finna. Och rakriktade likaså. Men många sneda och ganska många halta. Von Ziegner försöker få tyska ridsportför–bundet att inse att utbildningsskalan också haltar. Rakriktning måste ju (för bövelen) komma före schwung även om unga hästar utan ryttare svingar ganska bra. Och så träter de lärdevidare. Medan praktikerna fortsatt hävdar att för att bli bra på att rida måste man just rida. Och för att bli bra på att hantera hästar måste man hantera just hästar. Och för att bli rak i sadeln måste man gå och stå och röra sig rakriktat. Det är inget som inträffar när man sätter foten i stigbygeln. Jag säger som mången gång förut: att vara är att göra.

 

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged

Tama hästar är gladare och friskare hästar

IMG_1096

Jo visst, det går att hämta hästen från hagen. För den är väldigt liten och där finns inget att äta. Och det går att ta den i boxen för den vill ut ur den efter 16 timmar därinne.

Inte tama

Så ofta möter jag hästar som inte är tama. Inte handtama. Egentligen tror jag att det betyder att de äter ur handen, djuren, när de är handtama. De hästar jag möter som inte är tama, lastas och rids och leds in och ut ur hagar. Men de är inte tama. De rycker till vid beröring och hoppar och skuttar för minsta lilla. Och de rids. Helt ärligt! Jag har hållit på för länge med hästar och ridning för att sätta mig upp på en häst som inte är tam. Handtam. Med det menar jag en häst som man får ta på överallt och det är helt okej. Dvs hästar uppfattar det som någonting mellan neutralt och väldigt skönt.

Vara bekväm-inte tolerera

För att kunna vara bekväm med ridning och hantering måste hästen klara av ett visst tryck och viss beröring i princip över hela kroppen. Och med klara av menar jag inte tolerera, acceptera, stå ut med utan verkligen vara bekväm med. Visst, den kan få vara lite känsligare bakom öronen än vad den är i skänkelläget. Tänk dig att du själv skulle gå omkring och vara orolig för att något skulle stöta emot dig. Mest för att du vet att du skulle hoppa högt av obehag då. Tänk att du skulle ha det så hela dagarna. Som om du var rädd att någon skulle stoppa naglarna i sidan på dig som Cruella de Ville. Hur skulle du då må efter några dagar av negativ förväntan mentalt och i hela kroppen?

Beröring utbildar och utvecklar

Ta på din häst. Ofta och återkommande. Inte sällan och mycket. Känn att den är bekväm med det. Låt den uttrycka hur bekväm den är, eller inte. Daska inte till den om den uttrycker oro eller obehag. Återhållen obehagskänsla manifesteras i kroppen som ett pansar av spänning och i värsta fall utvecklar hästen magsår av det. Det bästa är att man får en sån skön kontakt med sin häst när den får uttrycka sig. När den förstår att dina händer lyssnar även om de kanske inte kommer att flyttas bort omedelbart. Och sen är de så häftigt att se hur hästen liksom jäser som en bulle av välbefinnande. När den mår bra så är det som att den jäser. Och precis motsatsen när den inte mår bra. Njut av berörandet!Den gör dig lika gott som hästen.

Drangelskan Unplugged

Min analys av metoden – efterord till ”Min resa i den akademiska ridkonsten”

Min analys av metoden-efterord till ”Min resa i den akademiska ridkonsten”

Efter att ha lämnat den akademiska sfären så insåg jag att jag så sakteliga att jag  var fri. Fri att söka mig fram längs ridkonstens vindlande stig förvisso ensam men ändå fri. Som taffelmästare och arrangör av Bents kurser så förväntades jag ju att hålla med om allt som Bent sa. Nu hade jag artistisk frihet att funder hur som helst. Det var ju ristat i sten att man skulle lösa problem i undertempo, sittandes till insidan och på stångbett. Nu kunde jag sitta till vilken sida jag behagade. Rida på tränsbett och rida på framåt. Jag kunde plötsligen utforska ridningen igen. Jag hade liksom ingen utbildningstrappa som dikterade hur det skulle gå till utan jag kunde fråga mig hur fungerar det, egentligen, förvisso och i praktiken?

Framgångskonceptet

Innan jag berättar vilka utbildare jag letade hos och vad var och en av dem gav mig så vill jag berätta om en analys som mina kära tyska väninna och jag gjorde. Efter att ha upplevt att fler och fler av den gamla stammen, kärnryttarna bland riddarna lämnade den akademiska ridkonsten så funderade vi över framgångskonceptet med Bents kurser och vad det faktiskt berodde på.

Ny elev

Om det kom en ny ryttare till en Bent-kurs så var gången i princip alltid densamma. Hästen var ofta en häst av en ras som inte var så vanlig att rida tävlingsdressyr på. Ryttaren hade med andra ord inte så mycket att hämta hos en konventionellt utbildad dressyrtränare. ( Det fanns undantag) Dessa tränare vill oftast ha elever som vill och kan tävla för det bygger deras rykte på.  Den nya ryttaren har ofta problem med att få hästen att söka framåt-neråt. Den går med huvudet högt och är stötig för ryttaren att sitta ner på. Ofta galopperar ryttaren inte hästen på bana och om den gör det så är det lite kaotiskt och med höjt huvud och sänkt rygg.

Byte av bett

Ryttaren känner inte att den har någon kontroll över hästen/har blivit rädd för hästen. Efter bara ett ridpass eller i det första ridpasset så uppmanas ryttaren att byta till stångbett. Voîla! Hästen kröker lite på nacken. Den är mycket lättare att kontrollera. Om den ökar farten så kan man lätt bromsa upp den med stångbettet. Nu ter sig ridsituationen mer kontrollerad för ryttaren som slappnar av. Hästen rör sig nu mycket långsammare och ryttaren kan då börja fundera lite mer över hur den sitter, utforska sin sits. Hästen håller sig på mattan med stångbettet och man kan arbeta tillsammans i lugn och ro.

Genialiskt

Vi kom också båda fram till att detta är genialiskt. På ett ridpass så förbättras situationen och upplevs som en förbättring med minst 50 % .  På ett sätt är det också det. På ett sätt. Problemet uppstår när man vill ta sig tillbaka eller kanske snarare vidare i ridningen. När ryttaren har ridit omkring tillräckligt länge och upptäckt att det är bekvämt med ett långsamt tempo och den har mycket kontroll ( på stång) så är den (ryttaren) ytterst ovillig att ge sig utanför denna komfortzon igen.

Blir kvar där

För så fort som man antingen tar bort stången eller lättar på den och rider framåt igen så blir det skumpigt och rörigt och känns lätt okontrollerat. Och en sak vet jag med säkerhet idag och det är att du inte kan utveckla schwungen  i traven och inte heller galoppen utan att det blir lite ”heybaberiba” och okontrollerat mellan varven. Och om ryttarens reaktion då är att genast bromsa sig till kontroll så mister hästen språnget/schwungen.

Våga ge dig hän

Du måste våga ge dig hän och rida ”med” hästen i rörelsen och sedan fånga upp den och sedan rida fram och rida ”med” den igen. Ju mindre talang hästen har för galopp desto rörigare kommer det att vara och desto viktigare kommer det att vara att du är med i rörelsen i den dynamiska tyngdpunkten. Det är en naturlag.  Om du inte tror mig så sätt dig i en kanot och paddla nerför en fors eller ett något vildare vatten som det brusar vitt om och försök att bromsa dig till kontroll över din kanot. Det kommer inte att gå. Du måste ha samma hastighet som vattnet minst.

Sökte mig vidare

Med den analysen i bakhuvudet så sökte jag mig nu vidare. Först ut i raden var Philippe Karl som representerar ”L’Ecole de Légèreté”.  Första kursen var intressant. För att uttrycka mig diplomatiskt. Ur många perspektiv. Jag kom med min underbara kallblodstravare Drömprinsen. Det var inte nådigt, för mig.