Åh vad vi hade roligt!
Tack vare Anneli Sundkvist och Ann Hallström var vi på specialvisning på Livrustkammaren i Stockholm och även ute på Skokloster. Och Bent var som en öppen historiebok som kunde mer om föremålen än de personer som hade ställt ut dem. Vi bar vita handskar när vi bläddrade i gamla orginalskrifter av de stora mästarna.
Förtjust och förförd
Historiens vingslag gjorde mig alldeles berusad. Förtjust och förförd av hela sammanhanget. Minns när Bent och jag promenerade genom Gamla Stan som två busiga ungar och kilade in och ut ur antikaffärer på jakt efter bett. Och sedan plötsligt hände det! Bent hittade ett gammalt stångbett från sent 1700-tal. Som han fick för 500 kr!
Anade en kärleksaffär
Vid den här tiden låg jag i skilsmässa och det var många som misstänkte att Bent och jag hade en kärleksrelation.
Men jag säger som hovstallmästaren vid danska hovet svarade en amerikansk turist som undrade om kungahusets medlemmar spelade golf. ”Åh, nej det hade de folk till! ”Likadant var det för mig.
Svensk kärlek
Bent hade en kärleksrelation i Sverige så småningom, men inte till mig. Och jag vet att hur mycket jag än uppskattade Bent som vän så var jag förvånad när Carina Branderup Eriksson sa att de skulle gifta sig. Så jag frågade rakt ut om hon hade tänkt igenom det hela. Människor som är passionerade för sin hobby och har gjort det till sitt levebröd är inte alltid så lätta att leva med. (Fråga min exmake!)Det kan bli svårt att skapa ett vi liksom. Men vi hade vansinnigt roligt ihop som vänner. Vi fäktade också bra. Ett tag. Tills jag blev mycket bättre än Bent. Då var han inte lika intresserad av att möta mig.
Inte galoppera lugnt
Men, ridningen fungerade fortfarande inte särskilt bra. Jo, allting kanske utom galoppen. Och allt fler tog sina riddarprov och avancerade och jag fick fortfarande ingen ordning på galoppen. Hur komma vidare om man inte får någon ordning på galoppen? Min heta, vilda häst ville inte alls galoppera lugnt. På kurserna brukade vi skoja och säga, ”fasten seat belts” innan jag fattade galopp. I takt med att allt fler ”klarade” sina riddarprov och att ingen förbättring inföll med galoppen så tror jag att det blev lika obekvämt för Bent som för mig. Nivån på de som red upp sjönk drastiskt. Jag satt fortfarande som sekreterare vid varje enskilt prov och undrade stilla: ”Hur kommer det sig att han godkänner elever som varken rider ”halva steg” korrekt eller gör något galoppombyte i språnget, långt ifrån!” Till sist var jag tvungen att fråga honom rakt ut. Hur kommer det sig att du godkänner den här ryttaren?
No Comments