I min coachutbildning så lärde jag mig att för en snickare är lösningen en hammare. Dvs om du är sadelutprovare och sadelmakare så är lösningen en bättre sadel och om du är hovslagare så behöver ”bara” hästen skos rätt etc.
Ekipagets individuella pussel
Jag tror att alla bitarna måste stämma, kanske bara enligt 80/20 principen men ändå. Det räcker inte med att rida fantastiskt bra om din häst är illa skodd. Det spelar ingen roll vilket bett du har om du inte kan känna när du ska ge efter osv. Du behöver lägga ekipagets individuella pussel. Och för att kunna göra det så behöver du veta väldigt mycket om väldigt mycket och ha väldigt bra rådgivare, kanske experter på vart och ett av områdena. Det är det vi erbjuder i vår utbildning. Det är därför jag har valt att göra på det viset. För att det ger mer än enstaka lektioner där man bara är i ett kallt ridhus. Ryttaren behöver läggas ”på bänk” och få en genomgång av vad som ”fattas” den.
Vilka hjärnspöken regerar
Jag behöver som ryttare också titta på mina hjärnspöken. Ibland har jag ryttare som bara vill göra det som ”känns rätt”. Nu när jag har över 900 timmar bakom mig av att ha coachat chefer inom multinationella företag så vet jag att människor i gemen helst gör det som ”känns rätt” och som feldenkraispedagog så vet jag att ”känns rätt” är samma sak som redan bekant., vanemässigt. Och då sker inte så mycket utveckling. Om ryttaren bara letar efter det som känns rätt så gör den oftast bara det som den brukar. Och om det den brukar göra inte har lett den framåt eller uppåt i den där trappan eller vad det nu är så är det kanske där man måste börja. Nämligen med att befinna sig utanför sin egen komfortzon guidad av någon som man har tillit till.
Tror inte på russinplocket, längre
Jag tror inte heller att man kan göra lite som man vill och känner och plocka lite här och där. Visst man kan låta sig inspireras men man behöver lära sig något i grunden om man sedan vill improvisera. Alla bitar i ridningen bygger på varandra. Och man behöver ”Begin with the End in Mind” som Steven R Covey skriver. Om jag inte vet vart varje steg ska leda så kommer jag att lära hästen fel. Det har jag gjort så tro mig jag vet. Nu tänker jag efter mycket mer men inte just när jag rider då känner jag vad jag just nu behöver göra.
Inte en utbildningstrappa
Sen har jag inte en trappa och kanske inte heller ett träd som min kära lärare von Ziegner. Men jag har en bestämd uppfattning om utbildningsskalan som den kallas på tyska och jag tycker inte att den går att använda som den är så jag har gjort om den, lite grann.
No Comments