Browsing Tag

#akademisk-ridkonst

Drangelskan Unplugged

Tänk om hästar kunde tala

ska%cc%88rmavbild-2016-09-22-kl-10-20-58Jag känner många som vill veta vad deras hästar säger. Detta fascinerar mig också. Jag har provat det. Det är ett tag sedan. Kanske 20 år sedan sist. Efter några besök så kände jag att jag faktiskt redan visste allt vad de sa. Det kanske låter förmätet men så var det. Jag vet vad mina hästar säger till mig.

Vet inte mer än vi

Jag vet att de inte själva vet hur de ska bli friska och inte heller vad de lider av. Lika litet som vi vet det. Eller de, liksom vi vet det i större eller mindre utsträckning. Jag kan veta att jag har ont i ryggen och ändå inte veta varför. Jag kan också veta att jag har ont i ryggen och veta varför och ändå inte göra vad som krävs; träning för att inte ha ont. För att det är lättare initialt att inte göra träningen när andra saker pockar på min uppmärksamhet. Däremot vet de hur det är att vara i nuet. Men det är en annan blogg.

ska%cc%88rmavbild-2016-09-22-kl-10-20-16

Ser vad de känner

Om det är något som stör mina hästar så ser jag det. Om de fryser, får för lite mat, inte trivs i sin box, behöver vara ute längre i hagen, är rädda för något eller inte förstår arbetsuppgiften eller har ont i magen. Jag lyssnar ständigt på dem. Försöker urskilja vad som är deras behov och mina. Men skulle jag vilja att mina hästar kunde prata? Jag som älskar att vara med mina hästar i naturen och njuta av naturens ljud. Jag skulle inte vilja småprata med mina hästar.

ska%cc%88rmavbild-2016-09-22-kl-10-23-06

En talande Indigo

Och om Indigo, särskilt Indigo kunde tala så är det just det han skulle göra precis hela tiden och han skulle säga saker som; mat, mat, mat. Och eftersom han är omättlig när det gäller att gosa och hänga tillsammans och samtidigt är rastlös så skulle det låta så här när han står i boxen. Gosa, mat, ut, ut, ut, täcke på. Och när jag släppt ut honom så skulle han säga, av, av med täcket, och in, in, in och mat, mat och gosa. Och så skulle han hålla på. Oavbrutet. När han inte säger, var är Taboo, var är Taboo? Och det skulle vara sånt tjatter på honom så att jag är glad att han bara säger det med sitt kroppsspråk. De andra hästarna i stallet skulle klaga högljutt. Och vi skulle inte få någon stallplats mer. Nånsin.

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

Samling-vad är det och vill du verkligen ha det

Det är så roligt att läsa författare som beskrivit samling. En av mina favoriter är Eberhard Hübener. Tyvärr finns hans böcker, två som jag känner till, bara på tyska. Men de är så grymt bra! Den ena handlar om honom och hans liv som heltidsarbetande, framgångsrik affärsman och familjefar med en gedigen ridutbildning i bakgrunden som försöker få till det så att hans älskade häst är en del av hans vardag. Ni vet det där med work-life-balance! Och hästar tar som bekant väldigt mycket tid. Hans ena bok heter ”….und ritt nur zu meinen Vergnügen”. Något i stil med och jag red bara för nöjes skull. Den innehåller verkligen många godbitar. På Youtube har jag lagt upp en kort snutt där jag läser om samling både på svenska och tyska ur hans bok. Kopiera och klistra in i din webläsare eller klicka här: https://www.youtube.com/watch?v=KORHVT6-8cQ&feature=youtu.be

Skärmavbild 2016-05-30 kl. 09.43.28

Eberhard Hübener försöker sig på en definition av samling sin sin bok: ”Schmeichelnder Sitz, atmender Schenkel, flüsternder Zügel”

När hästen:

  • med engagemang kliver långt under sin bål med bakbenen
  • böjer sig i skanken (höft- och knäled) och sänker bakdelen
  •  skjuter ihop sig, bakifrån och framåt och därmed får en mindre understödsyta
  • förskjuter vikten bakåt genom att räta upp hals och huvud
  • och avlastar frambenen, så säger man att den är samlad

Den här samlingen ger:

  • en högre utförandeberedskap
  • ökad uppmärksamhet på förfinade hjälper
  • högre vändbarhet
  • mer uttrycksfulla och luftiga rörelser

De olika graderna av samling sträcker sig från brukshållning till levad. Wilhelm Müselers ”Ridlära” beskriver de olika stadierna med en överskådlig skiss.

Hübener

Jag tänkte beskriva den där känslan som uppstår när man har full kontroll. Och då menar jag i bokstavlig mening allt ansvar eller om du vill för att citera en av mina älsklingsböcker ” Bröderna Lejonhjärta”, ” all makt åt Tengil”. När hästen helt och hållet står till mitt förfogande  i samlingen. Den liksom överlämnar sig med full tillit till mig.  Lite ske din vilja. När det uppstår i sådan, labyrintspelsbalans, dvs kulan kan när som helst trilla ner i något hål, då har jag ofta känt en liten känsla av ”hoppsan” nu blev det liksom lite läskigt. Nu är det ju jag som bestämmer helt och hållet. Dvs också jag som ska ta ansvar för situationen och bara be om det som är möjligt. Vilket ansvar! Många gånger har jag då valt att lätta lite mer i handen, luta mig lite framåt och liksom sjasa på hästen lite och säga..näe men du vi kan dela på ansvaret. Gå fram lite nu och lägg dig lite på bogen så blir det liksom ett delat uppdrag det här. Det är nämligen lite läskigt när hästen helt lämnar över sig. Det är så skört och så ansvarsfullt och så stort och viktigt att i den stunden inte göra fel eller svika hästen balansmässigt. Och den är så känslig och så uppmärksam och så i ”mitt våld”.

Ibland kan jag se hos mina elever att de känner något liknande i den här situationen. När hästen liksom lämnar över sig, rent kroppsligt. Att man blir lite osäker och att det känns lite stort. Det kan vara bra att fundera över i förväg. Hur samlad vill jag ha min häst? Nej, den kommer inte att bli lugnare när den blir mer samlad. Snarare tvärtom. Lite som en kaffepetter precis innan den kokar över. Och du som ryttare ska härbärgera kraften och dirigera den och förvalta förtroendet. Den kommer att balansera på en mindre understödsyta, med andra ord kommer den inte alls att vara stadig utan betydligt mer rank att sitta på. Det kräver sin kvinna. Många ryttare fastnar också i situationen att de låter hästen ligga i handen och som på ett femte ben i sin ridning. Varför ? Jo, kanske för att det känns stadigt och för att man blandar ihop ”bordsbalans” dvs så vill vi ha bordet, med hästbalans, som är mer som ett balanserande på liten yta. Dvs lite lätt ur balans och i återskapande av balans, hela tiden. När man spelar spelet labyrint så vet man att för att ta sig från 1-60 utan att trilla ner och utan att fuska så måste till varje pris undvika att kulan stannar helt. Det är ”döden i grytan”. En liten rörelse även om den är bakåt är bättre. Så att jag vet åt vilket håll det lutar så att jag kan vara steget före hela tiden. Då tar jag mig lekande lätt från 1-60 och tillbaka utan att trilla ner i hålet/helvetesgapet.

SamladDigo

Om man hoppar och rider ute i terrängen vill man givetvis inte ha den här typen av balans. Det skulle vara för farligt.

Rid väl !

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar Långtygling

Långtygla för att bli en bättre ryttare

SiggeJag har hållit kurs några dagar i Lilla Äspered. Deltagarna är väldigt engagerade och ambitiösa. Så pass att de har tagit steget från hästryggen och till en position någonstans mellan hästens svans och höft. Jo visst, det kan vara farligt att gå där. Fast man kan inte trilla av i allafall 🙂

Möjlighet att rakrikta hästen

Men just den positionen ger dig som ryttare möjligheten att faktiskt se vad din häst gör när du försöker rakrikta den. Med hjälp av två tyglar, lite längre än vanligt och din kropps position, din hållning, din röst och ev ditt spö kan du nu se vad hästen faktiskt gör när du gör de saker du brukar göra när du rider. Glömde jag rösten. Med rösten kan du lugna, uppmuntra och lära hästen några kommandon.

Minst 100 ord

Martha Kiley-Worthington som är en fantastisk etolog har kunnat fastställa att en normalbegåvad häst kan lära sig att förstå över 100 ord och mer. Och vad använder vi, ptroo, nej, en smackning och kom. Ibland undrar man vem som är mest begåvad i sällskapet…

Förbättrad timing

Det som man främst skolar när man långtyglar är timingen och handen. Att se vad vart hästen är på väg och vad den tänker göra innan den gör det. Så att jag kan verka i rätt ögonblick och inte ständigt försöka reda upp vad som redan har skett. Dvs vara ett steg efter istället för före.

Sätta koordinationen

Sen ger man även hästen chansen att öva utan ryttarvikt. Få in tekniken och koordinationen eller  mobilisera sin uppbromsningsmuskulatur t ex i övergångar neråt. Det är lite som att gå på gym och få in tekniken i hur man ska göra innan man lägger på mer vikt. Då minskar risken för skador. Motivationen hos hästen ökar också när den förstår hur den ska använda sin kropp.

Strålande framsteg

Den här gången fick jag njuta av ett förbättrat samspel hos inte mindre än sex ekipage som vågade sig på långtyglandet. Från minishettisen Lillan till halvblodsstoet Rhapsody. Och vilken glädje det är att se hur tighta ekipagen blir när de arbetar på samma nivå, dvs från marken. Och vilken bra kondis man får av det på kuppen. Ser fram emot flera kurser där vi kombinerar långtygel och ridning. Och låter insikterna från det ena gå in i det andra.

 

 

Drangelskan Unplugged

Mitt möte med Anja Beran – korrekt in i minsta detalj

anjaberan__54e4d1062a6b22a0e1421d7b

Om jag inte missminner mig så var det genom min vän Gerhard Heuschmann som jag fick tipset om Anja Beran. Eftersom jag har en tysk B-tränarlicens som kräver uppdatering regelbundet så var jag på en kurs i Nordtyskland med en för mig då obekant veterinär; Gerhard Heuschmann.
Tips av Gerd
Jag hade redan på förhand bestämt mig för att skriva om denna frispråkiga veterinär för en av våra stora hästtidningar. Efter föreläsningen så intervjuade jag honom och kom på så vis att bli närmare bekant. Det i sin tur resulterade i att jag åkte ner till honom i Tyskland vid ett senare tillfälle för att besöka hans hästklinik och också lära mig mer om hur han arbetar. Men det är en annan historia.
Nåvä,l mitt första möte med Anja Beran var på den fina ridanläggningen i Stjärnhov i Sörmland. Jag skulle vara med som journalist och intervjua henne och min äldsta dotter skulle ta bilderna till reportaget.
Torr som fnöske
Efter att ha ”simmat i euforiska vatten” med Bent Branderup i många år där tyckande och entustiasm dominerat och jag varit liksom lite ”hög” av energi efter en kurs så var det mycket torrt. Det var en stekhet dag och bokstavligen snustorrt i luften i ridhuset, men det är inte det jag syftar på. Anja är torr och koncis och saklig. Bent undervisar mer för publiken i sina kurser än för eleverna kan jag tänka idag. Och Philippe Karl, (Philippe betyder ju den som älskar hästar) är oerhört passionerad i sina föreläsningar. Han liksom piskar massorna lite grann.
Befriande saklig
Och jag hade ju länge känt att jag var lite trött på excentriker och karlar i hästbranschen som var så förbaskat säkra på sin sak och inte så lite arroganta. Var och en på sitt sätt. Kände att det var dags att söka kunskap hos en kvinna som inte behövde ”tuppa sig” så mycket. Och det var verkligen befriande med denna avskalade undervisning. Fåordig, rakt på sak, inget beröm i onödan. Och framförallt så vågade hon bli vid sin läst, stå på sig i varje övning utan att bli våldsam eller ta det på sig att ryttaren inte lyckades med övningen.
Jag blev iallafall övertygad om att hon visste vad hon gjorde och ville och bestämde mig för att fråga om det gick att boka kurs för henne uppe hos oss i Stockholm. Jo det gjorde det!
Kursdags
Dagen för kursen närmade sig och jag hade också passat på att åka ner till henne i Tyskland med mina barn för att ”sitta på bänken” i några dagar och suga i mig hennes arbete. För den som inte varit hos henne i Tyskland så kan jag berätta att det är en fantastiskt vacker anläggning hon har där tillsammans med sin man som är läkare.
I den bästa av världar
De odlar rosor och gården ligger i ett böljande, bayerskt landskap en dryg timmes bilresa från München. Allt är väldigt välordnat och väldig, väldigt påkostat. Anja rider en hel drös med hästar per dag. Men hon ryktar och mockar och smörjer inga sadlar eller träns eller tar in och ut hästar eller fodrar. Det har hon folk till.
Anja på Johannesberg
Nåväl Anja kommer till Stockholm och vi är ett gäng förväntansfulla ryttare som har fått chansen att rida för henne. Jag rider min egen uppfödning Indigo en PRE. Idag valack. Han är het som chili. Jag brukar säga att han är hästvärldens svar på Jonas Gardell. Superivrig, full av energi och med många egna och ofta bestämda åsikter.
Inte många rätt
Det var inte många rätt som vi fick eller gjorde. Ridpassen var väldigt systematiskt uppbyggda och väldigt korrekta. Anja hade redan innan kursen meddelat att hon inte undervisade travare. Även det är ju väldigt korrekt och ansvarstagande att säga att det här kan jag och det här kan jag inte. För anledningen var just att hon inte har någon erfarenhet av hur man undervisar travare eller rider dem för den delen.
Synas i osmickrande sammanhang
Så här i efterhand så tror jag också att det kan bero på att det ju finns risk när man undervisar elever och hästar som är låångt från den ideala bilden uppstår risken att man blir fotad med en häst som inte ser korrekt ut. Och det kan ligga en till last som ridlärare senare. Lite tråkig inställning kan jag tycka.
Inte där för att roa
Vi var två i familjen som red för Anja och sammantaget kan man säga att det fortsatt var en befriande känsla att hon var så korrekt och gediget kunnig. Man kunde slappna av i det. Det var så uppenbart att saker fick ta den tid det ville. Att hon inte tänkte sticka under stol med vad hon tyckte och att hon inte hade för avsikt att roa någon. Vare sig ryttaren eller publiken. Antingen så är man villig att göra det som krävs och tycka att det är roligt eller inte. Hon såg inte som sin uppgift att motivera eller inspirera. Skönt! Sen kunde det ibland kännas som att det kan vara bra att ha en plan B om man kör fast. Mest för att komma ur ett tillstånd av spänning.
Ypperliga förutsättningar
När jag red för Anja kom jag till insikt om att hon som ridlärare kunde ha just den här hållningen av flera skäl. Hon kommer från en välbärgad familj. Så att arbeta ihjäl sig för brödfödan har hon egentligen aldrig behövt. Nu vill jag inte påstå att hon vilat sig till det hon har uppnått. Alls inte. Hon har studerat annat än ridning, också på universitetsnivå. Hon har ridit sen barnsben och alltid haft tillgång till bra ridlärare och bra hästar. Hon har aldrig behövt försöka lära sig klassisk ridkonst på en fd travare som kanske också har lite ont i benet och kronisk hosta.
Byt häst!
Efter en tid så meddelade Anja mig att det egentligen inte var så meningsfullt för mig att fortsätta att rida min egenuppfödda häst. Visst kunde vi utvecklas tillsammans. Men egentligen var han faktiskt för liten för mig, enligt Anja. Hon klev verkligen på en öm tå. Jag är lång. Många tjejer jag möter i mitt arbete tycker att de är långa tills de lär känna mig. Då är de flesta inte långa längre. Jag är 187 centimeter lång. Med långa ben. Det är inte många hästar som kan bära upp mig. För att kunna göra det så måste de vara båldjupa och generellt väldigt stora. Vår Indigo är bara 158 cm lite drygt.

criccooanja_54e4d14cddf2b3596d1fcf18

Cricco rider för Anja på Stjärnhov

Yuccapalmens dilemma
När han godkändes som hingst var han förvisso 160 centimeter men det var spanska sådana. Så ja, han är liten. Eller jag är stor. Och jag vet själv att det är en stor utmaning att rida en liten häst när man är lång. Det blir lite som att ha en yuccapalm planterad i en för liten kruka. Det räcker att man öppnar ett fönster så välter den av draget.
Ska man då sitta med långa ben som vi ju gjorde i det akademiska som jag en gång ridit så sparkade jag honom nästan i framknäna när vi galopperade.
Sälja min skatt
Ganska nedstämd så insåg jag att hon hade rätt och började överväga att sälja min skatt och se mig om efter en större häst. Ett litet tag efter det så visade det sig att hon faktiskt hade en häst i min storlek. En kladruber som var ganska stor och förvisso ganska komplicerad men som jag med mycket tid och med hjälp av hennes beritt nog skulle kunna lära mig rida.
Idealryttare
Sen läste jag hennes bok som jag verkligen uppskattar och kan rekommendera. Det finns dock några saker som jag inte gillar i boken även om jag också kan se att det ligger en hel del i vad hon säger. Det ena är att hon säger att om man inte har lagt minst 10 000 Euro (ca 100 000 kr)på att köpa hästen, så behöver man egentligen inte förvänta sig att det ska gå att lära sig rida på den. Det andra är att hon beskriver den ideala ryttaren i boken. Och den ideala ryttaren i hennes värld är egentligen hon själv till kroppsbyggnaden. Runt 165 cm lång, smal, ingen byst att tala om, inga stora lår. Ett harmoniskt förhållande mellan överskänkel och underskänkel vad gäller längden.
Har det man har
När jag läser det blir jag lite full i skratt och också lite fundersam. Vi har vad vi har. Jag ser ut som jag gör. Förvisso är min häst lite för liten för mig. Kanske någon centimeter. Men man får göra det bästa man kan av det man har, efter den förmåga man besitter just nu. När jag kommit till sans och studerat några varv till kring sitsen och kroppen och hur olika vi alla är i vår fysik så kom jag fram till att jag har den häst jag har och älskar.
Träna mer
Och det som saknas i centimeter får jag kompensera genom att träna mycket mer. Inte till häst utan faktiskt utan häst. Ska man vara en yuccapalm i en liten kruka i vinddraget så får man se till att skaffa sig en grym bålstabilitet. Och form är färskvara så det är något jag behöver träna regelbundet.
Unik situation
Anja har en livssituation som är unik som ridlärae och ryttare. De flesta hästar hon har hos sig är ”långliggare”, dvs de kommer dit som beritthästar och stannar. Hon är ekonomiskt tryggad och behöver inte ta några uppdrag av försörjningsskäl. Hon är begåvad med en idealisk ryttarkropp och förmögna föräldrar som gett henne en gedigen ridutbildning i unga år. Hon har inga barn att sörja för och behöver varken städa eller handla knappt.
Inte avundsjuk
Näe, tro nu inte att jag är avundsjuk. Tvärtom! Det jag har lärt mig av Anja är att det också är viktigt att veta vad en lärare kommer ur för förhållanden för att förstå dess utångspunkt i undervisningen. Anja förstår överhuvudtaget inte varför man skulle lägga tid på att rida hästar som ca 90 % av alla hobbyryttare i Sverige har. Nackdelen med det är att hon heller inte kan hjälpa dem. För hon besitter inte nyfikenheten att lära sig hur de fungerar för hon vill och behöver inte det. För mig blev den här avsaknaden av nyfikenhet till slut lite begränsande.
Avsaknad av nyfikenhet
Lite som att ha en lärare som inte vill befatta sig med ett ekipage som inte har rätt förutsättningar. Hur många har idealiska förutsättningar? Och om man inte har det? Ska man lägga sig ner och dö då? Eller inte rida? Eller vänta på att bli reinkarnerad till en lämpligare ryttare?
Det som till syvende gjorde att jag valde att inte ta hit Anja mer var emellertid något annat. Det var hur hon hanterade en de lite äldre eleverna. Det var uppenbart att ryttaren inte fick det att fungera och efter ett tag lät Anja det liksom vara och gjorde något annat bara. Sen kommenterade hon det inte mer.
Gav liksom upp eleven
När jag sedan frågade henne hur det kom sig att hon inte gick till botten med det hela så kom ett svar som dels andades respekt för en äldre person och dels kändes som att : vad spelar det för roll? Hon är ju ändå så gammal.. ( så gammal var hon inte) hur skulle hon kunna ändra sig så mycket i den åldern. Jag kände hur jag blev alldeles kall inombords och tänkte. Jag är snart 40 år. Snart är jag också en av de ryttare som hon tänker att hon är si och så gammal. Betyder det då att hon tänker att bara för att jag uppnått en viss ålder så finns ingen utvecklingsmån kvar. Kommer hon att liksom bara lalla med då för att hon tänker att den här ryttaren är ändå för gammal och kan nog inte utvecklas mer än så här. Då behöver jag ju inte rida för den här personen mer.
Min lösning
Jag löste det hela i min ridning genom att korta mina läder och byta till en engelsk sadel. På så vis passar jag faktiskt bättre på min lilla häst som jag fortfarande har. De oändligt långa benen blir ett större problem med de väldigt långa lädren.
Lärt mig viktiga saker
Av Anja har jag lärt mig att om man försöker vara för korrekt så riskerar det att bli för torrt och livlöst och i den extrema viljan att vara korrekt så missar man mycket lösgjordhet och lekfull/ livfullhet. Och att en extrem önskan om att vara korrekt kanske också döljer en rädsla för att inte hålla måttet och falla utanför ramen. Plus att det finns mycket utanför ramen som är viktigt att förstå.
Tacksam ånyo
Jag är väldigt tacksam över det jag lärt av Anja. Det bästa är hennes svar på frågan varför hästarna ska tvära så mycket och då menar hon inte, in till någon tyngdpunkt som inom AR utan tvära maximalt. ”Because it works” Because it is the only thing that works! säger Anja. Det har jag använt mig mycket av i den praktiska ridningen: because it works. Det var också tack vare Anja som jag hade gjort klart en inledningsfras när jag valde att ta hit hennes mångåriga fd sambo Marc de Broissia.
Talang eller ej
Oavsett om du tycker att jag har talang eller ej eller är för gammal. Så kommer jag att fortsätta att rida när du har åkt hem. Och jag vill veta vad du tror att jag behöver göra för att utvecklas i min ridning. Det är det jag har tagit hit dig för och vill betala dig för. Ge mig vad jag tål. Jag vill inte i första hand få beröm eller roas. Jag vill veta vad du tror krävs oavsett om du tror att jag kommer att kunna göra det eller ej.

Drangelskan Unplugged

Mina möten med Ewa Jälmbrant – stor tacksamhet

egoofrost_54cb96de2a6b220cd4d4e1bc

Mina möten med Ewa, för det handlar om möten och inte ett möte, har alltid präglats av stor närvaro och intensitet. Ewa är inte nån man bara hänger med sådär. Och ändå har vi faktiskt gjort det. Vi har hängt i bara understället framför kaminen i varsin liggfåtölj och bara vilat som två kor som idisslar. Mentaliserat allt vi hade pratat om och kurat skymning och sovit en blund innan det var dags att gå ut igen i kylan och rida. Det var speciellt och lite som i en dröm. Kände mig som Tomten i Viktor Rydberg. Innan tomten skulle ut och verka i stallet igen.
Studerat mästarna
Ewa lärde mig många viktiga saker och är en av de ryttarpersonligheter jag känner som verkligen har studerat ridkonsten. Alltså suttit vid en läspult, en sorts lutande bord med en väldigt starkt lysande lampa över och en speciell stol eller kanske pall att sitta vid och verkligen studera vad som skrivits från tidig Xenophon till vår tid. Fantastiskt! De andra hänvisar till alla möjliga mästare men har ofta inte läst dem eller bara några rader. Ewa har i sanning studerat dem.
Ömsesidigt lärande
Men vi träffades långt innan dess. Ewa gick min utbildning i Terapeutisk ridning och jag tror det var 18 år sedan. Nåväl sen kom Bent in i mitt ridliv och jag frågade Ewa om hon inte skulle prova den här läraren som uppenbarligen hade stort historiskt kunnande precis som Ewa. Har kvar filmen någonstans där Bent rider Hårfagre den fantastiska kallblodstravarhingsten som hon hade. Och han vill aldrig kliva av. Han bara rider och rider och rider. Jag tror faktiskt att Bent lärde sig mycket mer av Ewa än hon av honom.
Kallblodstravarna
Att försöka beskriva vad Ewa gör går inte på så här kort uttrymme men hon presenterar sig själv väldigt bra på sin hemsida. Med henne kom så alla dessa kallblodstravare in i mitt liv. Sapphire (Bruden tror jag hon hette först), Thulissa, Junge, Åskar, Sölvskars Prinsen och så avkommorna med Aureolo; Athos, Aramis, och med Prinsen blev det Cavera Belladonna och Cavera Sixten Salut. Saknar min flock som till sist omfattade 16 hästar. Föl, unghästar, ston och hingstar. Numera ser jag mina elevers hästar som min utökade flock.
Annat upplägg
Annorlunda hästar krävde annorlunda ridning så mycket förstod jag att jag inte skulle få annat än en häst som ligger på och springer som attan om jag försöker rida dem på halvblodsvis. En häst som utvecklat så mycket påskjut på travet behöver ett annat upplägg. Det blev några resor till Norrland och Ewa kom också till oss ett par gånger och höll kurs. Jag fick prova hennes fantastiska hästar och genom dem försökte hon lära mig vad hon menade och hur hon tänkte. Det skapade kroppsminnen som jag bär med mig än idag.
Ville ändå något annat
Och ändå så valde jag att inte fortsätta längs den vägen. Indigo min PRE-hingst efter Aureolo var mogen att ridas in och utbildas och jag kände att jag ville och sökte något annat. Det var något med att jag ville ha en sån häst som mina kavallerister hade visat mig. Bästa sättet att beskriva det är en versatile horse. En allsidig häst som kan göra allt eller nästan allt. Skritta, trava, piaffera, galoppera, hoppa, köras, ridas ut.. allt. I min utbildning i Tyskland så red jag för Helmut Beck-Broichsitter och med en och samma häst red vi dressyr, hoppning och terrräng för att sedan öva ridning med handhäst ute och även sadla av och simma med häst runt en boj för att visa att man kunde styra den när man simmade med den.
Biodynamiken och fysiken
Och det var något med anatomin och biodynamiken som jag uppfattade på ett annat sätt. Ewa talar om att hästen ska sänka bröstryggen och har många uttdrag ur de olika böckerna som beskriver detta. Och jag är helt övertygad om att det går. Att hennes hästar gör det. Men jag får ändå inte ihop det med anatomin och hur ryggkotorna förlöper. Kan inte ens förklara det Ewa gör. Och det beror inte Ewa för hon är en mästare i att förklara. Utan för att jag liksom instinktivt inte är överens. För mig är det okej att inte vara överens. Och när man inte är överens så är fördelen att man kan använda det den andra gör för att skärpa sina argument liksom. För att bättre förstå det man själv gör just för att det står i kontrast till det den andra gör. Det är inte så att jag har rätt och hon har fel. Vi har bara olika uppfattning och det står var och en fritt att följa sin egen övertygelse.
Lånar från varandra
Jag lånar ibland ett uttryck från Ewa som jag tycker om. ”Hästen äger sin kropp” Det säger så mycket. Det har till och med sagt en sak till mig i ett sammanhang och en annan i ett annat. Och Ewa lånar morotslandet från mig. Det känns bra. Morotslandet är att i ridning så kan man inte alltid se slutresultatet under utbildningen. Ofta ser man bara blasten ovan jord och det krävs mycket fantasi och också erfarenhet för att förstå att där under jorden växer moroten fram. Man kan inte skynda på den och man kan inte dra upp den för tidigt för då växer den inte som den ska. Medan jag som ryttare står där och säger: -Ser ni vilken fin morot jag har?! Så säger den som tittar på kanske bara: Men det är ju ingen morot. Det är ju bara blast.
Magisk vinterkväll
Och även om det inte var den vägen som jag skulle vandra vidare i mitt ridliv så vill jag ändå avsluta med en magisk kväll i snöflingornas sken på en ridbana i Grundbäck utanför Umeå i midvintern. Ewa och jag har slumrat i våra fåtöljer och så kliver vi så i overallerna och vinterstövlarna och jag har inte tittat mig i spegeln på nsätan tre dagar och det är underbart. (Då hade Ewa ingen spegel ovanför handfatet. Såå skönt!) Vi går ut till stallet och Ewa har en plan. Jag får ta det lilla vita stoet vid handen och när jag försöker få till en levad ur piaffen så säger Ewa på sitt mystiska sätt: bara se för dig vad du vill att hon ska göra och sedan börjar du om och sedan hittar du positionen för henne och sen pausar du din inverkan och bara låter henne göra. Och det var overkligt men en total och skön kontakt med den lilla hästen. Sen red jag skolgalopp och pirouetter och fick känna på en levad och sen var timman sen och alla ljud liksom fastnade lite i snöfallet och det var som vadderat allting. Det kommer jag bära med mig alltid! Den magiska vinterkvällen. De insikterna som satte sig djupt i mig. Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för att du hjälpte mig under tiden efter Bent särskilt med Aureolo. Har suttit och tittat på filmer från en av de sista Bentkurserna och sedan från efter jag tagit hjälp av dig! Tack Maestra Ewa för våra härliga samtal som vi kanske tar upp igen inom en snar framtid.

ewaharfagre_54cb96f82a6b22543dd9fb0c
Ps Ewa heter numera Pettersson-Schaeder.

Drangelskan Unplugged

Mitt möte med den lätta skolan och Philippe Karl

img_1192_54c2c2e7e087c35ee783c193

Så nyfiken jag var på Philippe Karl! Visste att han talade om att sitta till utsidan i öppnan och det kände jag att det var något med som fungerade. Jag hade redan provat på trogna följeslagaren Aureolo att sitta till både utsidan och insidan i öppnan och visst fungerade det med båda sätten. Frågan var vad som gagnade hästen bäst.

Drömprinsen fick vara med
Jag anmälde mig till kursen på Helmer ridcenter och eftersom Aureolo inte levde längre så fick min fantastiskt fina Sölvskars Prinsen ställa upp som kurshäst. Vi kallar honom bara Drömprinsen och han är en liten och naggande god kallblodstravare med stor känslighet och tre bra gångarter. Galoppen fanns där redan från början. Jag är 187 centimeter i mankhöjd och Drömprinsen är kanske bara 154. Men han har sin hingsthals kvar och känns ganska stor att sitta på. Nu bor han hos Charlotte Strand utanför Varberg.
Många förväntansfulla ryttare
Vi anlände till Helmer Ridcenter söder om Stockholm och vi var nog närmare 30 förväntansfulla ryttare på olika sorters hästar som skulle delta i kursen. Jag hade redan läst Philippes böcker och sett hans filmer och sett honom vid olika tillfällen på mässor i Tyskland. Hans fru Bea Borelle träffade jag första gången under en TTEAM-fortbildning för Linda Tellington-Jones i södra Tyskland när hon kom ny till TTEAM i början av 90-talet. Det var långt innan hon blev fru till Philippe Karl. Kände mig väl förberedd och var också van vid det sätt som Herr Karl undervisade på nämligen med väldigt mycket teori, hasvinklar och historiska kopplingar. Alltid intressant med de historiska anknytningarna!
Vår tid i manegen
Så var de då dags för ridlektion i manegen. Drömprinsen var som vanligt stencool och helt oberörd av att vara på en annan plats. Han har ju sprungit in en hel del pengar och är väldigt lätt att ha med sig. Jag hade inlett med att säga att jag ridit akademiskt i många år för Bent Branderup och nu var jag intresserad av vad Philippe kunde lära mig om sin lätthetens skola, Ecole de Légèreté.
Ondgjorde sig över Akademisk ridkonst
Medan jag började skritta fram så vände sig Philippe Karl till publiken och började ondgöra sig över den akademiska ridkonsten utan att någonsin säga Bents namn eller egentligen akademisk ridkonst. Han är ju gudbevars ”geschickt”. Han hånade stångbettet som jag betslat med, ett escuela, och han var mycket kritisk till hur man använde kapsonen. Så gick det fem minuter och tio minuter och när vi närmade oss 15 minuter såg jag hur publiken liksom vred på sig för att de tyckte det var otrevlig och lite obehagligt.

philippe_karl_54c2c38e9606ee78edb93c38

Philippe Karl och Sölvskars Prinsen
Berörde mig inte
Konstigt nog kändes det inte alls jobbigt. Kände till min glädje att jag hade vuxit och blivit stor och inte berördes längre av sånt. Insåg att det där är faktiskt Herr Karls problem och det får belasta honom. Så jag sträckte upp mig och red fram till honom och sa:- Ursäkta mig Herr Karl, men jag är här för att jag så gärna vill att du ska visa mig hur du skulle göra. Det vore toppen om du kunde ta dig tid till det. Han tystnade något förvånat för han var ganska i gasen av att höra sina egna fantastiska argument mot akademisk ridkonst.
Lugnade ner sig
Så lugnade han ner sig lite och jag fick något som kunde kallas en ridlektion. Men det var ju inte så mycket tid kvar. När jag kom ut ur ridhuset kom några av mina egna elever emot mig med orden: – Åh din stackare! Hur mår du? Något förvånad konstaterade jag att han ju faktiskt hade varit både arrogant och otrevlig och gjort ner både min ridning och min häst, en travare. Och det hade jag också noterat men det hade liksom inte alls tagit sig under skinnet på mig. Jag kände mest att det var lite patetiskt att en man som anser sig vara bildad och lärare hanterar sina elever på det viset. Och inte tänkte jag ge tappt så lätt. Man måste ju inte ”kasta ut barnet med badvattnet”. Det kunde ju vara så att det han hade att förmedla var bättre än den som förmedlade det.
Dramatisk stil
Efter alla ridit var det så dags för teori igen. Vid något tillfälle när han gick väldigt hårt åt ”de andra” dressyrryttarna så räckte jag upp handen och frågade om vi ”bara kunde liksom låta dem vara” och ägna vår energi som lärare att lära de som kom till oss de, de behövde kunna istället? Philippe Karl som är en mycket elegant karl med stolthet och värdighet närmade sig med långsamma steg och eftertänksamt uttryck i ansiktet min bänkrad. Och sen när han bara var en bit ifrån mig så kastade han ur sig med emfas och hela kroppen framåtlutad. -No! No! It is your duty to punch them in the face! Nej, nej det är din plikt att ge dem en smocka i ansiktet. Oj! tänkte jag. Inte alls min modell! Men, det är onekligen mycket energi i den ståndpunkten.
Herr Karl rider
Så kom vi till nästa ridpass och eftersom jag, (efter nio år med minst sex ridkurser om året för Bent och en tysk B-tränarlicens i bagaget) ansågs som en total nolla i hans ögon och han säkert kände att nu måste han förstå om detta var ett hopplöst fall så bestämde han sig för att sitta upp på Drömprinsen. Och han red och red och red. Och efter ett tag så förstod jag att han red så länge för att han blev så förtjust i denna fantastiskt ridbara och smidiga lilla häst. Jag kommer inte ihåg om det var i det ridpasset eller nästa som han visade mig flexioner i stående både avsuttet och uppsuttet. Det var intressant och jag kunde både förstå vad han menade och utföra det så vi var båda ganska nöjda. Ja, Drömprinsen var nog mest nöjd för att vi var nöjda. Om han varaktigt lärde sig något är tveksamt.
Rida i stillastående
Så for jag hem och var så inspirerad och kände att jag hade hittat något som kunde fungera. Man kunde ju lösgöra hästen i stående och avsuttet. Prima! Jag övade och övade och det gick riktigt bra men den där känslan av att det är det här som är vägen till Rom ville inte riktigt infinna sig. Kanske var jag inte tillräckligt troende eller för oskicklig. Så jag åkte hem och studerade Philippe Karls filmer i detalj.
Dags för telefonkonferens
Min väninna i Tyskland som hade samma filmer gjorde detsamma och så hade vi långa telefonkonferenser. Till sist var vi eniga om, om än motvilligt att vi inte gillade överlinjen på hästarna, eller avsaknaden av en mjukt rundad top-line och att vi tyckte att hästarna fick lite krokiga ”grodbakben” med en sänkning bakom sadeln. Och att följarna av ridstilen mest satt med väldigt höga händer och stel mellandel, (mittelpositur) .Och att lägga så mycket pengar på en utbildning där man odlade en sån arrogant attityd till ryttarna kändes inte heller riktigt i linje med hur jag vill bemöta mina elever.
Indigo fick prova
Bestämde mig i samma veva för att nu skulle Aureolos son, Indigo skulle få prova på lite flexioner vid handen. Vi hade redan longerat och promenerat och sadlat och tränat uppsittning. Om det var min oförmåga eller om det var för att Indigo är i mitt liv för att lära mig att lärande är individuellt och att man svårligen kan applicera en metod på alla hästar. Åtminstone utan individuell anpassning efter den enskilda hästen eller ryttarens behov. Vet inte vilket men Indigo satte kepsen bak och fram och förvandlades från världens gulligaste och mest sociala häst till ett veritabelt streetkid-monster. Så fort jag försökte stå på mig i flexioner så gjorde han detsamma genom att ställa sig käpprätt på bakbenen, vilket han tidigare aldrig försökt. Näe, om det var Ecole de Légèreté så var det lite i lättaste laget för mig, i allafall i framdelen. Mig förutan. Nå, men jag var ju fortfarande så fascinerad av Ewa, då Jälmbrants gedigna kunnade och liksom magiska inverkan på dessa kallblodstravare. Det kanske var där jag skulle leta vidare. Så jag reste upp till Norrland för att finna svar.

Drangelskan Unplugged

Mitt möte med Egon von Neindorff i Karlsruhe-del 1 av 2

Medan jag ännu var på det sluttande planet men inte helt hade halkat av så mötte jag Egon von Neindorff första gången. Tanken med min resa till Karlsruhe var inte att undersöka vilken väg Bent hade vandrat då han ju enligt uppgift varit elev hos densamma. Mitt uppdrag var att försöka intervjua ur honom en bok. Uppdraget hade jag fått från det tyska bokförlaget Cadmos med Hans-Joachim Schmittke i spetsen. Vi hade samarbetat i och med att jag gav ut Akademisk ridkonst och Ridning på kandar i egen översättning på mitt förlag Kapson.

Ikon inom ridkonsten

Egon von Neindorrff var till åren kommen och de tänkte väl att han inte skulle få gå i graven utan att ha lämnat något till eftervärlden. Han betraktades som en ikon inom den klassiska tyska ridvärlden. En bevarare av den klassiska ridkonsten. Han hade nära kopplingar till Hovridskolan i Wien och han var nära bekant med Nuno Oliveira. Det hela resulterade så småningom i att jag skrev förordet till hans bok. Tyvärr lyckades förlaget döpa om mig till Christine Drangel i den engelska upplagan.

Nyfiken på baronen

Nåväl, jag var nyfiken på detta Baron Egon von Neindorffs Ridinstitut i Karlsruhe med det otroligt vackra ridhuset berömt för sina speciella takbågar och fönster.

Jag hade inte så höga förväntningar eftersom jag redan hade ridit för två eminenta gamla kavallerister i Tyskland. Hos den ena gjorde jag min Reitwartutbildning,Helmut Beck- Broichsitter. Och den andra vann definitivt mitt hjärta och har varit min förebild i alla år som ridlärare och med sin esprit till livet i stort, Kurd Albrecht von Ziegner. Jag var ju fortfarande mitt uppe i det akademiska och hade hittat nyckeln till allt. Vad skulle jag ha de gamla gubbarna till? De var förlegade eller inte gamla nog och de fattade inte eller hade fått en hel  del om bakfoten iallafall.

Tidsresor

Mina resor till von Neindorff var som tidsresor. Vid mina besök var det oftast råkallt och vinter. Utom en gång. Den sista har jag för mig. Då var våren på väg och azaleorna blommade utanför mitt rum som jag hyrde hos en äldre dam. Och utanför ridhuset värkte sig lindträdens löv ur sina hårda knopphöljen. Minns precis hur det doftade. Jag möttes vid ankomsten av ett traditionellt stall i kavalleristil, en gammal kasern. Oerhört högt i tak. Milslånga, som det kändes stallgångar som var väldigt breda. Inga hagar. Eller i princip inga hagar. Här hade Egon von Neindorff huserat sen efter kriget. När vi träffades hade han undervisat i samma ridhus i över 50 år. Dag ut och dag in. Han bodde ovanpå stallet och vi ledsagades under vår kvällsrunda, där von Neindorff som plågades av diabetes-fötter hasade längs stallgången, av hans om möjligt ännu äldre, och stappligare schäferhund. Det var ritual att varje kväll gå längs stallgången och säga god natt till alla hsätarna, runt 60 st. Jag fick vid behov gå in och rätta till täcken eller plocka lite halm ur en pannlugg eller så. Därefter klättrade vi alla trappor och detta var en hög byggnad upp till hans lilla lya som låg ovanpå stallet i höjd med loftet.

Nätterna igenom

På dagarna satt jag i ridhuset och tittade på när Baron von Neindorff undervisade och på kvällarna satt vi i hans lya under taket och samtalade. Vi talade ridning och vi talade om hans liv med hästar, tiden under kriget, hans uppväxt. Det var som att resa med en tidsmaskin tillbaka i tiden. Så fascinerande! En tid och ett sätt att förhålla sig till varandra och livet som inte längre finns. Det mesta fick jag på band, men ibland strulade kassettbandspelaren tyvärr. Ofta var jag trött fram emot midnatt och ville säga god natt och gå tillbaka till mitt rum några tvärgator bort. Men då sade herr von Neindorff alltid att han inte var det minsta trött och det var så amusant att samtala med mig och snart skulle han få sova i evighet i vilket fall.

Kabuffens insida

I början när jag kom ner så satt jag på läktaren och tittade medan Herr von Neindorff satt som i en liten hytt med värme och en mikrofon som han talade med eleverna i. Men det var ju ganska kallt och trist att sitta där på läktaren så en dag beslutade jag mig för att bara följa med honom in i den där lilla hytten. Jag kände i samma stund som jag gjorde det att det liksom inte var okej men jag förträngde den känslan och satte mig där ändå. Nästa dag gjorde en av de äldre damerna på anläggningen klart för mig redan när jag kom på morgonen att det var verkligen inte korrekt och att därinne fick man inte sitta med Herr von Neindorff. Jag satte mig alltså återigen igen på den råkalla läktaren. Det hade knappt gått en minut efter att Herr von Neindorff satt sig i sin sk ”Kabuff” så harklade han sig i högtalaren och bad vänligt men bestämt Frau Drangel att omedelbart komma och sätta sig i kabuffen. Vi hade fantastiskt trevligt och det gavs många skratt i den lilla hytten när mikrofonen var avstängd. Givetvis skrattade vi aldrig åt ryttarna.

Kunde lika gärna rida

Ganska snart tyckte Herr von Neindorff att jag lika gärna kunde rida på dagarna medan han undervisade. Det blev ju för tråkigt för mig annars. Annars skulle det blir för tråkigt för mig att bara vänta tills han undervisat klart. Sagt och gjort. På dagarna red jag alla möjliga unghästar och äldre skolhästar och nätterna igenom satt vi och samtalade om den ”rena läran” som han beskrev den ridning som han ägnade sig åt.. Efter att ha ridit en hel hoper med hästar och talat om ridkonst på nätterna så kände jag mig väldigt obehaglig till mods.

Mitt möte med Egon von Neindorff i Karlsruhe-del 1 av 2

Drangelskan Unplugged

Vilse i pannkakan


Där stod jag liksom lite avpolletterad.  Ändå visste jag någonstans eller anade att det liksom var bra. Förnuftet sa att det var bra. Men, det kändes inte bra. Alla dessa underbara människor! Alla dessa härliga kurser och sammankomster! Min roliga, vitsiga, och spirituella ridlärare och alla våra långa timmar av utömmande och spännande samtal på tyska. Plötsligt var det borta. Och eftersom den ridning som jag ägnat mig åt i så många år inte kunde ta mig vidare med min häst så var jag även där lite vilse i pannkakan.

Tålmodiga vänner lyssnade

Jag stötte och blötte det hela med min trogna och tålmodiga väninna Frauke. Och min stackars sambo fick också lyssna timma ut och timma in. Sen höll det inte så länge till. Det var mycket som tog slut i samma veva. Samarbetet med Bent och kontakten med det akademiska, min älskade underbara häst som gick och dog och sen också mitt levebröd som delvis försvann litegrann. Jag hade ju ändå översatt och gett ut två böcker om akademisk ridkonst på egenstartat förlag. Jag hade lagt min själ i akademisk ridkonst i Sverige. Det finns hur många tidningsartiklar om det som helst som antingen jag har skrivit eller uppmuntrat någon journalist att skriva.

Mina elever försvann

Jag tror att ca 80 % av mina elever försvann när jag inte längre var inkörsporten till en ridplats hos Bent. Eller iallafall så nära ”solen” man kunde komma utan att behöva rida för honom inför så många människor. Säkert var många elever också osäkra på mig som ridlärare just för att jag var osäker på ”hur”. Och många lämnade också säkert bara för att om jag nu inte var trogen det akademiska sättet. Vad var jag då trogen? Och visste jag det ens själv? De andra lämnade när de upptäckte att jag började ändra min undervisning. En tid var jag också vilsen.

Förlorade min älskade partner

Jag hade förlorat min vapendragare och min möjlighet att förevisa vad vi behärskade, dvs min trovärdighet. Istället hade jag hans lilla”odåga” till unge, Indigo som var för ung och väldigt vild. Det enda som höll mig uppe då var nog vildbasen Indigo och att vi väntade tre föl efter Aureolo den kommande sommaren. Två från kallblodstravarstona Sapphire och Thulissa och ett från mitt fina PREsto Inquieta, Indigos mamma. Ett sto som jag köpt från Gitte i Danmark och som också är mor till den häst som Gitte skänkte till Bent, El Blanco men som han inte kom överens med, utan som hamnade hos Marijke de Jong i Holland.

Kallbloden tågar in

Jag var så inspirerad av Ewa att jag köpte en hel radda kallblodstravare och även ett lusitanosto. Det vimlade av hästar. Och ändå stod jag ganska stilla och trampade i min egen ridning. Jag ville tillbaka till mina rötter. Mina rötter kan enklast uttryckas som ”A versatile horse” – En mångsidig häst! En häst som man kan göra det mesta med, rida i tre gångarter, hoppa; iallafall mindre hinder, rida ut, rida dressyr, galoppera, galoppera, galoppera och rida barbacka och tolka och simma och fäkta från hästryggen och rida terränghinder.

Kommer från fälttävlan

Inte för inte kommer jag ju från fälttävlan och är fostrad i denna gren av ingen mindre än Kurd Albrecht von Ziegner. Min allra underbaraste ridlärare från åren i Tyskland. Han lever än och har hälsan och undervisar några elever ännu trots sina 96 år.

Jag ville inte längre vara sådär akademisk som många var. Den ena hästen kunde bara piaffera men inte trava på en volt. Den andra kunde göra levader men inte galoppera.

Ryggen gick sönder

Min rygg brakade av överansträning någonstans kring den tiden som Aureolo gick bort och jag blev diagnostiserad med dubbla diskbråck och deltidssjukskriven så nog fick jag tid att tänka alltid. Om någon där och då hade talat om för mig att man bara kan träna sig ur en sån situation så hade allting gått fortare. Minns att det var många saker som fick mig att vakna. Insikten att jag måste och kunde träna mig frisk i ryggen eller åtminstone besvärsfri var en av dem.

Funderade över målet

Det bidrog också till att jag började fundera över vad jag ville ha ut av ridningen och hur friska jag ville att mina hästar skulle vara för att ridas eller hur friska de skulle bli av ridningen. Och hur vet man det? Att de blir friskare? Om de fortfarande bara kan piaffera två steg men inte trava ett varv på volten. Jag kände i takt med att jag började träna och tog mig genom smärtan över på andra sidan, den friska sidan att jag ville vara sportig, rida sportigt och friskt och sunt och hjälpa hästarna att bli starka och energiska.

Tankeställare

En av de saker som gav mig en tankeställare var när vi skulle ha en demo på Djursholms ridhus. Då var jag på väg att lämna Bent och det akademiska eller kanske hade jag redan gjort det. Efteråt säger min gamla ridkompis och numera ridskolechef Eva Ulf; ”Vad roligt att det finns en ridstil för de som är handikappade eller har väldigt svaga kroppar och ont och inte kan rida sportigt”.  ”Också för hästar som kanske bara kan skritta. Att de också har en uppgift” sa hon. Så hade jag aldrig sett det.

Sportig ridning

Idag vet jag att man inte kan utbilda en häst till en riktig tretakts-galopp som också kan ge rena luftiga byten i en ylleutstyrsel. Man kommer nämligen att bli redigt svettig på kuppen. Jag vet också att alla hästar inte är friska/hela nog för att någonsin kunna göra det. Eller ryttare som inte vill det. Och det är helt okej. Men, jag ville något annat nu.

Stolt och glad

I januari 2006, en vecka innan Aureolo halkade i hagen och krossade sitt högra bakknä mot en sten under snön så sade jag till min väninna Anne-Christine och jag väldigt glad och stolt. ”Vad gör man nu liksom?” När allting sitter galoppen och skolgaloppen, piaffen, passagen, skolorna! Ha, man är liksom bara lycklig. Han avlivades några dagar efter min födelsedag då knäet enligt röntgenbilderna var krossat som ett duralexglas. Trots detta kunde han resa sig och lägga sig och gick på sitt krossade knä in till röntgen. Det eviga skolgalopperandet och terre a terrandet och piafferandet hade gett honom enormt starka bakbensmuskler. Tack Bent Branderup för att du gav mig tillgång till det!

Ange källa

Det gick en tid, ganska länge. Bent var ju full av de allra mest fantastiska citat och talesätt. Det imponerade och gav mig känslan av att han var så oerhört klok. Förlusten av en vän och inspiratör och ridlärare kändes stor samtidigt som jag visste att jag gjorde rätt. Min väninna Gitte Gjersoe ville trösta mig lite och ge mig perspektiv på situationen och gav mig tipset att läsa ridmästaren Sadko Solinski. Så gjorde jag och häpnade över alla ”stölder”. En tag tänkte jag att Sadko stulit av Bent för det var ordagrant det Bent sa.. Bara det att det skrev så mycket tidigare. Och där finns också skissen på Bents sadel. Det var både sorgligt och på något vis uppfriskande att inse att mycket handlade om att kopiera någon annan men inte nämna sin källa. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att nämna källan. Men det är klart då förstår ju folk att det inte är jag som är fantastisk utan att jag bara förmedlar kunskap som jag har samlat på mig även om jag kanske satt ihop det på ett annat sätt kanske. Och säkert också bidrar med egna tankegångar.

Vaken

Nu stod jag vaken och som nybadad i isvak och ville likväl hitta något fungerande sätt som kunde härbärgera mina ”gamla” kunskaper och ge mig en mångsidig häst. Det gick ett tag där jag famlade i intet. Ju mer man undervisar desto mer har man ju behov av att få inspiration själv. Det blev många lärare jag provade och bitvis förkastade Philippe Karl, Marc de Broissia och Anja Beran mfl. Mötet med en ny ridlärare  var inte särskilt positivt heller.. ingen sån ”sväva på moln”.

Drangelskan Unplugged

Så tog det då slut

Frauke som i sanningens namn också hade börjat tvivla och vars ridlärare (Bent) nu hade flyttat till Danmark och inte alls var lika tillgänglig längre. Han uppträdde också bitvis som om han inte ville kännas vid hennes som ryttare och riddare.

Endast en var godkänd

Vi enades om att endast en av dem som den dagen Bent grundade sitt riddarskap avlade sitt prov också hade ridit det med godkänt resultat. Det var inte Bent. Med de rosaröda glasögonen på bordet var det lätt att se. Frauke hade inte heller ridit godkänt. Hade det varit en dressyruppvisning så hade hon inte ens fått 50 % enligt henne själv. Vi skojade lite luttrade och vi kallade henne det kommande halvåret för ”Schummelritter”. Fuskriddare!

Spiken i min kista

Några veckor senare slog jag spiken i min egen kista i allafall gällande relationen mellan mig och Bent som ridlärare. Kommer inte ihåg var vi var eller vilken kurs det var. Jag nämner att  jag har sett filmen från det första Riddarprovet. Om det är okej att rida som alla deltagande ryttare gör där så kan jag rida upp imorgon på kursen. Det blev tyst. Iskall tystnad!

Stolt icke-riddare

Kommer inte ihåg vad Bent säger. Men, jag kommer ihåg att där och då inser jag att jag aldrig kommer att rida något riddarprov. Och att jag en dag kommer att vara stolt över att jag är den som i princip var med längst med mest engagemang och lojalitet och samtidigt den som inte red upp för riddarprovet. För att jag genomskådade det i tid! Efter att ha läst boken av nobelpristagaren i ekonomi Daniel Kahnemann så är jag också glad att jag har vaknat upp och kan använda mitt system två. Min eftertänksamhet och logik. Jag är stolt över att inte vara riddare i akademisk ridkonst! Att jag inte gick på det! Fast jag gjorde ju det ganska länge. Det skäms jag lite för idag.

Norrländsk skön attityd

I min frustration hade jag bett Ewa om hjälp eftersom jag inte kom vidare med min ridning på Aureolo. Särskilt svårt var det med galoppen i vänster varv minns jag. Jag försökte förtvivlat sitta till insidan. Något som är heligt i den akademiska ridkonsten. Man MÅSTE sitta till insidan hette det då. Ewa var så där skön som bara, och då menar jag bara norrlänningar kan vara. Jo, en och annan ålänning eller finne kanske också kan vara det. Hon, sa mäh! Sitt till utsidan då! Och så gjorde jag det och sen levde vi lyckliga i alla våra dagar. Näe, inte riktigt men det var början på lösningen på problemen med galoppen.

Jävsituation

Nåväl, jag var ju Taffelmästare i den akademiska ridkonsten i Sverige. Som en sorts ordförande och ansvarig för riddarproven. Jag är dotter till en domare och blev tidigt bekant med begreppet jäv. Jag kände att jag inte kunde vara med på det här spektaklet längre. Jag kunde inte sitta med och se på hur Bent godkände folk som inte kunde utföra det de skulle. Vi vet ju alla att vår bilskolelärare inte kan vara den vi kör upp för. Vi har en relation till den personen och då inträder jäv.

Ny taffelmästare utses

Så jag meddelar Bent att jag visst kan vara ansvarig för kurserna. Dessa hade jag ju arrangerat med bravur i närmare nio år och vi var nu uppe i det antal deltagare till fots som lokalen svalde, mellan 80-90 stycken. Men, jag kunde inte längre vara kvar som taffelmästare och arrangera proven och sitta bi vid dem. Kanske någon annan kunde göra det? Efter ett tags funderande kom Bent fram till att man var tvungen att också vara taffelmästare för riddarskapet för att kunna arrangera hans kurser. Ny taffelmästare utsågs och antalet deltagare till fots sjönk ganska drastiskt till ca en tredjedel när jag inte längre arrangerar. I nio år hade jag ”varit” akademisk ridkonsts och Bent Branderups företrädare i Sverige. Och nu?

Drangelskan Unplugged

Skeendet föder mer tvivel

Hur kommer det sig att du godkänner den här ryttaren? Jag hade i princip tvingat honom att underkänna henne dagen innan för att det inte funkar att godkänna någon som inte presterar det som provet kräver och för att läktaren på Hippologum var full av folk. Det hade ju varit pinsamt! Nåväl, nästa dag godkändes denna ryttare likväl. Varför frågade jag? ” Jo, dels så skulle ju alla så småningom ändå komma ner till honom och praktisera och lära sig att göra rätt, och mocka några månader gratis och dels så behövde Ewa Jälmbrant lite motvikt och konkurrens. Jag blev så upprörd att jag gick tidigare den kvällen. Det bara snurrade i huvudet på mig.

Politik

Vad handlade det här om, egentligen? Var det kunskaperna som skulle premieras? Eller handlade det om politik? Att kontrollera sina konkurrenter? Började också känna att det faktum att Bent inte kunde hjälpa mig med galoppen mer och mer handlade om att han inte visste hur. Inte han själv heller när han försökte galoppera Aureolo blev det inte en bit bättre. Det blev ju besvärligt för Bent då utåt. Folk kunde ju börja tro att metoden inte fungerar. Så han började visa sig irriterad mot mig istället.  Han började yra om att ”se till att dina elever inte rider ifrån dig.Så for liksom faen i mig. Jag bestämde mig för att vid nästa besök hos Frauke så skulle jag be att få se filmen med de som red upp för riddarprovet samtidigt som hon gjorde det.. Då även Bent gjorde det och grundlade sitt riddarskap och tog sina egna ringar..

Schwanger mit einer Idée

Jag brukar säga att vi vill bli förförda och förtjusta! I allefall jag. I allefall då! Det är härligt att vara förförd och förtjust! Av ett koncept av ett sammanhang. Av en ide! På tyska säger man att man är ”Schwanger mit einer Idée” man är havande med en idé. Det är så bra beskrivet! Man vaggar runt alldeles upptagen och lycklig av det hela. Men nu hade definitivt ormen kommit in i paradiset. Jag tvivlade. På konceptet. På ridningen. På den här ”politiken” bakom kulisserna som jag varit helt ovetandes om. Naiv och genuin och godtrogen som en sann labrador var jag. Vet inte vad som var värst. Jag kom inte vidare i min ridning och Bent visste inte någon råd. Fast det sa han inte.

Lät andra fuska-inte mig

Samtidigt som han lät så många andra fuska sig igenom sina ridprov så fick inte jag rida upp för det och ha det som jag kände då ; avklarat! Det störde mig enormt. När de andra inte klarade det och blev godkända ändå. Hur kom det sig då att jag inte fick fuska mig igenom det. Och samtidigt kände jag : vill jag verkligen fuska mig igenom det som de andra? Kan jag känna mig stolt och äkta då. Äkta är så viktigt för mig! Genuint och äkta och innerligt. Kan det vara genuint och äkta och innerligt om jag fuskar mig igenom det? Och ändå; de andra fuskade sig igenom. Varför fick inte jag göra det? En hemsk tanke malde i bakhuvudet. Han hade ju godkänt en ryttare i Norrland bara för att ge lite motvikt till Ewa Jälmbrant så att hon inte ensamt skulle få framstå som så bra, som han uttryckte det.

Individuell resa

Var han rädd för konkurrens från mig? Började han känna sig hotad av mig? Han uttryckte ju att jag skulle passa mig så att jag inte blev frånriden av mina elever! Såna termer hade jag aldrig tänkt i. Och tänker fortfarande inte i såna termer. För jag tror inte att man varken kan eller ska jämföra sig med andra. Det går liksom inte ändå. Det kan aldrig bli rättvisa jämförelser. Jag jämför heller inte mina elever med varandra eller rangordnar dem i någon sorts duktighetsgrad. Vi gör ju alla vår egna och högst individuella resa. Den är viktig och värdefull just för att den är min.

De andras galopper

Så började jag fundera över de andras galopper. Och hur Bent hästar galopperade. Eller inte galopperade. Och hur de piafferade, eller faktiskt inte piafferade. Det kändes som att den enda hästen som faktiskt piafferade utan att man taktfast knackade honom på rumpan var Aureolo. De andra stapplade lite markbundet och vickade lite från sida till sida utan kadens. Hmm. Vad var det egentligen jag såg nu när jag började titta?

Koka soppa på en spik

Och till det kom då väpnarprovet. Och sen longeringsprovet. Lite som att koka soppa på en spik. Dvs alla ska få vara med och därför måste vi sänka nivån enormt. Och sen alla som gjorde sina riddarprov utan att ha grundutbildat sina hästar. Och alla som avlade godkända prov utan att varken rida ”halva steg” eller galoppombyte. Vad höll egentligen på att hända med min så högt älskade akademiska ridkonst? Tack vare min enorma lobby, alla kontakter med journalister och alla böcker och reportage. (Jag var ju journalist för tidningen Ridsport också så jag visste hur man skulle få publicitet). Bent Branderup var efter några år i Sverige med mitt stöd större här, än i Tyskland varifrån han ju kom yrkesmässigt sätt och där han sas slog igenom från början.

Den ödesdigra dagen närmade sig

Så kom då den ödesdigra dagen då jag var på besök hos Frauke i Tyskland och jag minns t om var vi satt. Det var uppe i deras lägenhet som de hade byggt ut ovanpå stallet på gården där de bodde. Så mysigt satt vi där i varsin fåtölj Frauke och hennes man, Matthias och jag. Vi tittade på en sådan vanlig tjock-tv med ett sånt vanligt tjockt kassettband i videobandspelaren. Vid den här tiden vet jag att Bent hade flyttat till Danmark och Carina var på väg in i hans tillvaro. Nåväl, vi tittade på filmen och ju fler ryttare som red desto tystare blev jag.