It takes a foreigner to break the Swedish ice

Vi hade en eftermiddag som avvek ganska rejält från vår vanliga helglunk igår. Det började med att ett engelsktalande par frågade Erik över häcken om de kunde få låna vår grill vid lunch. De hälsade på en vän i lägenhetshusen bakom oss och grillen på gården var bokad. ”Visst”, sa Erik, lite förvånad över frågan. ”Kom förbi om en timme så blir det bra.” När de hade gått skrattade vi till varandra: ”deras svenske vän kommer att tvärvägra och berätta för dem att man inte pratar med främlingar i Sverige! Inte en chans att de kommer!”

Men icke! En timme senare dök de upp. En helt fantastiskt trevligt familj från Malaysia! Och lite senare dök även den svenske vännen upp. Hans första ord: ”I’m so embarrased, I tried talking them out it!” Sedan räckte han över det svenskaste som finns, en Aladdinask.

Men jag är så glad att han inte lyckades. Vi åt inte bara en supertrevlig knytislunch i solen tillsammans (vi bidrog med det mest svenska vi hade i kylen, bea på burk), det slutade med att vi spenderade hela eftermiddagen ihop! De hade med sig ett kortspel som de hade hittat på själva (helt genialt btw) och jag fick dessutom mitt livs första hennatatuering på armen. Det visade sig också att den svenske vännen, aka vår granne, är gift med en japanska och det är ju lite roligt att de ringde på dörren hos förortens största japanofiler! Hoppas han tar med sig sin familj och kikar förbi någon dag, nu vet han ju var vi bor, haha!

Efter bara ett par timmars samvaro kändes det som att vi var vänner sedan länge. Det var en bra påminnelse om att våga titta upp över häcken ibland och prata med folk, bjuda in dem och vidga vyerna lite. Man kan resa långt utan att lämna sin bakgård.

Our afternoon yesterday was pretty different from our regular weekend routine. It started with an English speaking couple asking Erik who was out in the garden to borrow our grill for lunch. They were visiting a friend living in the complex behind our house, and the communal grill was already occupied. ”Sure”, Erik said, a little surprised by the question. ”Come by in an hour.” After they left, we laughed: ” their Swedish friend is going to have a fit and tell them we don’t speak to strangers in Sweden! There’s no way they’ll show up!”

But an hour later, they dropped by. An incredibly nice family from Malaysia! And a little while later, the Swedish friend also arrived. His first words: ”I’m so embarrassed, I tried talking them out of it!” And then he handed us a gift, the most Swedish thing there is. An Aladdin box of chocolates. 

I’m really glad he didn’t succeed. Not only did we have a lovely lunch in the sun (we contributed with another Swedish delight, bearnaise sauce in a jar), we spent most of the afternoon together! They brought along a card game they have invented (a genius one at that), and I also had my very first henna tattoo on my wrist. It also turned out that the Swedish friend, our neighbor, is married to a Japanese woman, which is funny since we’re the biggest Japanophiles in the burbs! I hope they’ll come by to visit, at least they know where we live now, haha!

After a couple of hours, it felt like we’ve been friends for a long time. It was a really good reminder to look over the hedge and talk to people every now and then, inviting them in and expand your horizons just a little bit. You can travel far without actually leaving your backyard.