För fyra år sedan satt fyra personer – tre var Amerikaner och en av dem var Svensk – på en middag på den klassiska Stockholmsrestaurangen Eriks Gondolen och blickade ut över slussen medan glasen klingade och porslinet klirrade i lördagssurrig Stockholmsmiljö. Vi var fyra personer som inte hade träffats tidigare och inte heller visste så mycket om varandra. Det var en av de där magiska sommarnätterna jag alltid kommer minnas. Jag var förväntansfull för innan middagen hade jag sett ett klipp på youtube med Mary Lees TED Talk och som vanligt var jag nyfiken på att få träffas på riktigt och prata mer. Precis som i det här avsnittet av Tell Your Story var det engelska som talades vid denna middag och det var med tvekan som jag själv – till en början – berättade min historia. Som det ofta blir när totala främlingar möts blev det ett ovanligt öppet och personligt samtal – sådana samtal som jag älskar och är beroende av. Samtal som lever och är äkta, männskliga utan omsvep och kruseduller.
Eftersom ingen av oss kände varandra och det var en magisk känsla i luften bestämde vi oss för att gå ” all in ” och berätta våra livshistorier – utan censur. Den ena efter den andra. Vi berättade om våra sorger, sår och förluster, våra misslyckanden och tillkortakommanden. Vår glädje, våra erövringar och vinster. Våra drömmar, önskningar och förväntningar.
Allas bakgrund och historia väldigt olika. Det var så faschinerande att vi kunde komma från så totalt olika startpunkter och förutsättningar. Så olika erfarenheter. Ändå hade våra vägar lett fram till den punkt och det samtal, den kväll och den middagen som just vi fick dela med varandra. När man tänkte på det ordentligt var det faktiskt helt otroligt.
Mary Lee som satt mitt emot mig hade en historia som fick mig att häpna och jag älskade att lyssna på det. För den fick mig att bli riktigt inspirerad och övertygad om att vi kan så mycket om vi bara vill. Om vi bara gör. Om vi bara är som vi är – oss själva.
Hennes historia fick mig att verkligen känna i hela kroppen att begränsningarna omkring oss som vi tror är det som håller oss tillbaks, hindrar oss från att verkligen gå loss och utvecklas åt det håll vi är födda att göra faktiskt bara är de begränsningar som vi upplever – de är bara mentala blockeringar och inget som rent fysiskt stoppar oss och håller oss tillbaka. Nu menar jag såklart inte att förringa makten av dessa osynliga mentala spärrar och band för samtidigt – det är nog mer eller mindre allmänt vedertaget att vårt sammanhang och det vi har omkring oss är det som påverkas oss allra mest – mer än vår egen vilja till någonting annat.
Men så hur kommer det sig då att vissa människor, kanske en på miljonen eller ännu färre, lyckas bryta sig loss från sitt medfödda sammanhang och ursprung och göra sig själv till sin alldeles egen?
Den frågan kan jag tyvärr inte svara på här och nu – för jag vet inte – men det jag vet är att Mary Lee med sin historia om hur hennes liv började och hur det fortsatte, hennes inställning och attityd till förändring och den transformerande förändring hon faktiskt har gjort fick mig att verkligen känna att det är möjligt med rätt attityd.
Det här avsnittet med Mary Lee Copeland handlar om mycket men ändå mest om Story telling. Det handlar om den intelligenta tjejen som föddes på 50-talet i USAs värsta getto och som drömde sig bort från droger och kriminalitet till en annan tillvaro som hon sedan med hjälp av sina dagdrömmar, visioner och en utbildning lyckades skapa till sig själv – långt bort från den plats som hennes barndomsvänner aldrig lämnade.
