Jag ler på bilden för att det är så vackert och för att jag har tur som får njuta av det en tidig morgon innan jobbet. Samtidigt upprepar jag ”Pain is part of the process” som ett mantra inne i huvudet för varje steg jag pushar mig framåt. Det syns ju inte utanpå hur ont det gör i knäna när jag stegar fram på en rask promenad och särskilt inte i mina små, små joggingsteg jag börjat lägga in här och där. Utifrån ser det ju väldigt löjligt ut, helt säkert.
Men man kommer ingenstans utan att det gör lite ont. Man brukar ju säga att inget som är värt att kämpa för kommer gratis. Så därför är smärtan, så länge som den är hanterbar och ”rätt” smärta, ett tecken på att det går framåt. Därför ler jag på bilden.
I’m smiling in this picture because the park is so beautiful and I get to enjoy it an early morning before work. At the same time, I repeat ”pain is part of the process” on and on inside my head for every step I push myself forward. You can’t see it from the outside, how much it hurts in my knees when I walk fast. Especially not in my tiny, tiny running steps I’ve started every now and then. I’m sure it looks ridiculous from the outside.
But you’ll never get anywhere without a little pain. The saying is true: nothing worth fighting for comes easy. So the pain, as long as it’s manageable and the ”right” kind of pain, is a sign I’m moving forward. That’s why I’m smiling in the photo.
No Comments