Trumhinnorna klarade gårdagens flight men jag klarar inte att möta världen idag. Energin går i vågor, ungefär i fas med febern skulle jag tro. Resonerade mig fram till att ingen ville ha mig nysande nere i frukostbuffén och beställde upp en redig bricka på room-service. Hade jag inte varit så sjuk hade jag myst över hur otroligt lyxigt det är men just nu orkar jag knappt lyfta på clochen och peta i mig äggröran.
Eftersom jag ändå inte kan göra något annat försöker jag småjobba lite mellan febertopparna. Hoppas på stor förbättring till imorgon, då måste jag kunna ta emot gäster på flygplatsen. Det är sådär populärt att vara förkyld bland ett gäng skidåkare som ska åka lopp. De är mer paranoida mot virus och bakterier än Nordkorea är mot västvärlden…
My ear drums made the flight yesterday but today, I can’t make it to face the world. My energy goes up and down, like the fever I guess. I recon nobody wants me sneezing down at the breakfast buffet, so I ordered a large room service breakfast. If I hadn’t been so sick, I would have revelled in the luxury, but now I can barely lift the cloche to eat my scrambled eggs.
Since I can’t do something useful other than just laying here, I try to get some work done in between the fever spikes. I hope I’m much better tomorrow, because then I have to greet guests at the airport. A cold doesn’t go down so well with a bunch of skiers preparing for at race. They’re even more paranoid over virus and bacteria than North Korea is towards the west…
No Comments