Browsing Tag

#eftertanke

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged

Du och jag Emil -hellre än att ”sätta den på plats”

IMG_1096

Jag är förskräckt fascinerad över en del sätt att hantera hästen på. Särskilt de som inbegriper en man, för det är ofta en man som ska ”sätta hästen på plats”. En man som säger att hästen ska veta sin plats och att detta platstillvisande ska ske på så kort tid som möjligt och därmed basta. Sen får hästägaren, som ofta är en kvinna eller snarare tjej i uppgift att öva detta på-plats-sättande mest varje dag. Under tiden rids inte hästen trots att den reds innan, mest varje dag. För innan man kan göra något så måste hästen sättas på plats. När mannen som propagerar för detta gör det så innebär det snabba kast och vändningar och tvärstopp.

Konvalescensen ignoreras

Hästen i fråga var länge konvalescent och veterinären var väldigt noga med att betona att den skulle ledas rakt fram under flera månader för att sedan försiktigt skrittas medan minutantalet ökas dag för dag. Betoningen låg på att skona lederna och låta läkningen ta sin tid. Under övandet med att sätta hästen på plats i regi av mannen med jeans-och-keps så verkar ledernas behov av läkning helt kommit i skymundan. De tvära kasten och plötsliga vändningarna går hårt åt lederna och ”på platssättandet” tar ofta timmar i anspråk. När jag ser det här lider jag med lederna.

Lilla flockens utfodringsfilosofi

Jag minns när jag hade en liten flock hemmavid där jag bor. Vi var några stycken som turades om med att utfodra denna lilla flock. När vi träffades och fikade emellanåt så var vi alla rörande oeniga om hur man gick till väga för att exempelvis kvällsfodra. En menade att man var tvungen att binda upp just kallblodstravaren. Han gjorde alltid det först och gav sedan de andra deras hö på anvisade platser. En annan menade att ”näe, kallblodstravaren behövde man ju verkligen inte binda upp”. Hon band i stället den lilla skäckiga ponnyn. För den var ett veritabelt monster. En tredje band upp alla för ”ordning skulle det vara”. Och en fjärde band inte upp någon utan gick runt med kvasten i handen och morrade åt var och en som inte höll sin plats.  Och alla sätt fungerade.

 

Nyfiket närmande

Alla hade sin specifika individuella relation med varje häst. Med någon häst var det en närmare relation och med en annan var den inte lika nära. Och det är just relation jag vill komma in på. Jag dikterar inte villkoren som huggna i sten på första dagen av ett möte med en häst. Lika lite som jag gör det med en annan människa, en elev, en blivande kärlek eller ett barn. Jag har relationer. De ändrar sig och utvecklas och förändras. När jag möter en häst börjar jag inte med att sätta den på plats. Jag närmar mig nyfiket och ställer frågor med mina händer. Mina ögon söker och undersöker hur den andas, hur hårremmen känns vad musklerna berättar. Och jag frågar mig hur den månne upplever sig i sin kropp? Vad har den förstått? Vad  förväntar den sig? Hur vi skulle kunna kommunicera?

bird-flock

Flyttar mig

Visst, den får inte springa över mig. Men om den har den avsikten, dvs känner sig så hotad eller trängd eller är skrämd av något så brukar jag göra som fåglar, fiskar och hästar i flock gör för att inte bli skadade: de flyttar sig. Eller har du sett någon fågel falla från skyn för att den krävde att de andra skulle visa respekt för dess flygutrymme? Näe, jag flyttar mig. Först. Senare funderar jag över om hästen kände sig hotad eller trängd. Eller om den helt enkelt går runt med en lite skruvad kroppsuppfattning som gör att den inte upplevde att den gick på mig utan snarare att jag gick på den.

Funkar inte för hästägaren

Varje dag är en ny dag i en relation. Fråga någon förälder i din närhet. Det är inte så att man sätter reglerna en gång för alla med sina barn. Regler förändras. Som barn kanske man absolut inte får gå ensam ner till bryggan. Men sen kan man simma och då går det alldeles fint. Vad jag menar är att ha en relation till sin häst är att relatera sig själv till hästen och hästen till mijön och hästen och mig till situationen. Så ofta ser jag att den jeans-och-keps-klädde mannen misslyckas med sitt uppdrag. Hästägaren kan inte leva ut till stereotypen att ”sätta hästen på plats”. Hästen är tyvärr, eller tack och lov inte så komplicerat strukturerad att den kan förstå innebörden av ordet respekt. Det är få vuxna människor och ännu färre barn som förstår det ordet. Istället har vi en hästägare som lite halvhjärtat ”sätter hästen på plats” och som inte längre rider. Har en häst som är ytterst frustrerad och som gräddan på moset är ägaren nu beroende av att ”jeans-och-keps-mannen” kommer och ”sätter hästen på plats”. Hästägaren och hästen har nu drabbats av inlärd hjälplöshet. Hästen vågar knappt röra sig och hästägaren kan inte göra något av allt det den kunde göra förut med hästen.

Salvatore-Räddaren

Tja, vad ska man säga. Det bottnar nog i att vi så gärna vill ha någon, räddaren, allra helst en han. Ridläraren med stort R eller hästviskaren som kommer och bara ställer allt tillrätta. Tar över, visar hur det ska vara. Löser problemet. Sen lever man lycklig med sin häst i alla sina dagar. Tyvärr fungerar ju inget i livet så. Det är också det som religiösa fanatiker lovar. Bara du gör det här och bekänner dig till det här så kommer allt att lösa sig. Där återkommer förresten ofta ordet respekt.

Skärmavbild 2016-06-10 kl. 10.19.54

Relatera till varandra och situationen

Näe, jag tror på att relatera till hästen, till situationen. Var dag på nytt. Det är förvisso väldigt jobbigt för det kräver närvaro, lyhördhet och självrannsakan. Men jag upplever att det ger mer. Jag vet att hästen, precis som barnet kommer att pröva dagligen om det som vi pratade om för en liten stund sen fortfarande gäller. Precis som barn gör. Och jag tror att min uppgift som hästägare, tränare, ryttare eller för den del mentor och förälder är att om och om igen säga: ja, det gäller nu också och nu och nu. Att stå pall när det är det som krävs. Och att vara flexibel och se att faktum är att just nu så gäller inte det. Just nu är det du som måste klättra uppför den här branta backen eller hoppa över den här breda ån. Och jag måste bara hänga med. Situationsberoende kommer ting att förändras också samtidigt med att hästen får utbildning och jag får mer förtroende för vad vi tillsammans har erövrat och erfarit. Det kanske tilltalar människans kontrollbehov att ”sätta hästen på plats” en gång för alla. Men jag tror inte för ett ögonblick att det är hållbarare eller tryggare eller för den delen roligare. För mig är själva essensen att hänga med hästar att utveckla relationen. Och precis som när man dansar tango så är det en som för och en som ger sig hän. Men det kräver att man utvecklar tilliten och det tar tid. Tilliten att ge sig hän och låta den andra föra. Och tid att lära sig axla det stora ansvaret att föra den som ger sig hän.

walking-together-300x200

Ps Sen finner jag det lite olustigt att det röner så stor respekt och uppmärksamhet att en del ”jeans-och–kepsklädda” rider in en häst på tre dagar eller tre timmar. Varför är det över huvudtaget intressant? Om du ska bygga upp en unghäst som ska hålla i många år så verkar det ju lite konstigt att rida in sin treåring på tre timmar för att sedan inte rida på den mer än max 3 dagar i veckan och max en kvart åt gången. Om du nu bara har en häst vad ska du göra alla andra dagar i veckan i några år? Hur kan det vara så viktigt att komma upp så fort som möjligt när man kan låta det ta tid och låta det vara en relationsskapande gemensam ritual? Något som skapar en långsiktigt hållbar ”du och jag Emil-känsla”.

 

Drangelskan Unplugged

När blev ”Fly by Night” och Enchanté ”den”?

14-svyle-2241495538a41c77041

En spaning som jag har gjort och dessvärre själv har gjort mig skyldig till men bara en eller två gånger ska tilläggas är detta med ”den”. Hästen denna högt älskade underbara kamrat på vida färden genom livet har reducerats till ett ”den”.

Ända sedan barndomen

Jag har hållit på med hästar i hela mitt liv. Jag har älskat hästar ända sedan jag var liten flicka. Det var Star och Dandy och Taggen och Matti och Tuff-Tuff och Densome Wood och Primavera. Och det var alltid alldeles solklart av vilket kön dessa älskade hästar var. Träffade man någon ny och var fundersam så kunde man alltid kolla undertill. Sannolikheten att det skulle vara en kill-kille, dvs en hingst var i vårt välkastrerade land inte så stor. Men, jag och alla mina stallkamrater visste alltid av vilket kön våra hästar var. Så vi kallade dem alltid hon eller han när vi pratade om dem i tredje person singular.

Kanske hens fel

Det skulle inte ha fallit oss in att kalla våra högt älskade hästar för något så opersonligt som ”den”. Eller hen för den delen. Kanske att ”den” började smyga sig in i en hästälskares språkbruk samtidigt som hen började breda ut sig i människobyn. Vi har några hästtränare som frekventerar stallet där mina hästar bor. Min egen undantagen så säger de alla undantagslöst den. De har haft dessa ekipage som elever i åratal. De har tagit betalt för sina tjänster av dessa ekipage en sjuhelsikes massa gånger och ändå verkar det som att de inte vet vad hästarna heter eller ens vad det är för kön på dem.

Vill inte var en ”den”

Tänk om man skulle komma till tandläkaren och de skulle säga till varandra ” den har hål i en tand” till varandra när man ligger där på britsen. Inte hon Christina utan ”den” patienten. Eller om jag skulle säga ”det” är sjukt och syfta på mitt barn när hon är inte kan gå till skolan. Det är i sanning lite klent och magert tycker jag att man inte kan ge hästen mer av ett ansikte och en personlighet och en status av att faktiskt ha ett namn och ett kön.

Könsbestämningstips

Om man som tränare blir osäker så kan jag komma med två tips. På dem av hankön hänger det ner som en liten påse precis framför bakknäet. Och de av honkön lägger oftare öronen bakåt vid möte med andra hästar och är lite längre i bålen. Dvs avståndet mellan bakre delen på schabraket och virveln i flanken är lite längre än på valacker. Och skulle man ändå tveka kan man ju säga. ”Jag tappade bort namnet för ett ögonblick” eller ”Just ja var det ett sto eller en valack”. Men att låta hästen som ändå är den som gör jobbet och sas är ”underst” vara identitetslös är rent ut sagt gräsligt.

Lever endast för dig

Tänker på dikten som jag hängde i stallet där jag växte upp på ridskolan. Kanske var det på toan. ”Jag bär dig. Jag drar dig. Jag lever endast för dig.” Och så kallas för den…?

 

”Trasig” istället för skadad

Kan det vara för att det ska vara lättare att byta ut ”den” när den är ”trasig”. För det är också ett nytt uttryck som jag har hört. Inte att ”den” är skadad. Utan just ”trasig”. Och vad gör man med ”en” som är just ”trasig”. Jo, man byter ut den. Och visst, det är säkert mycket lättare om man bara har kallat den för ”den” under en längre tid. Mindre personligt. Sen måste man ju inte förklara för folk att man har en ny häst men en ny personlighet och andra egenskaper om man reducerar hästen  till just ”den”. Den här är så bra att jag har startat MSV med ”den”. Den andra gick sönder..Kom det kanske med att telenor införde att man kunde byta ”den” dvs mobilen hur som helst utan extra kostnad om man tröttnade på ”den”.

 

Namn valt med omsorg och kärlek

Tänk den uppfödare som lägger pannan i djupa veck för att komma på ett så fyndigt och väl passande namn som ska ligga fint i munnen och påminna om hästens börd, mamma och pappa eller plats där den föddes. Och så istället för att den kallas för Indigo så ska den gå runt och bära mig och kallas ”den”. En i raden. Näe, där går gränsen. Indigo och Taboo kommer alltid att kallas just så när de inte kallas något annat av kärlek, som Bosse, Boozie eller Busig. Eller Dido, Diggiloo eller Tjockis eller Lurvas eller Shejken förresten. Eller som när de uppträder tillsammans då kallar vi dem Jonas Gardell och Mark Levengood för att likheterna är slående. Till och med sättet att prata är de facto grymt likt.

Amateur by heart

Även om jag arbetar som ridlärare vill jag vara en amateur by heart. Dvs en som älskar hästar och ridning. Och därför kommer jag aldrig att nedlåta mig till att kalla en häst för ”den”. Den vördnad jag känner inför detta hedervärda och nobla djur som villigt bär mig på sin rygg förbjuder mig att reducera min älskade vän, eller din förresten till ett ”den”.

PS Min bil har också ett namn; hon heter Goldie efter Goldie Hawn så klart!

 

 

 

 

 

Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

När kartan blir viktigare än terrängen

Klassiskt korrekt

Apropå helhet. Jag hamnade på en tråd av en händelse. Där diskuterades intensivt och ivrigt öppna, på engelska shoulder in och förkortat på denna tråd SI. Fast det kändes lite som IS nu när jag tänker efter. Lite totalitärt. Inser att det var dumt av mig att ens blanda mig i leken.
Samtalet gick ut på att ställa en fråga som egentligen inte var någon. Du vet sådär.. är det inte så att..och så säger personen i fråga hur det är enligt dennes uppfattning, IMO, hette förkortningen på engelska. Självklarheter i teorin Sen utbyttes självklarheter enligt skolboken om att shoulder in- skuldra in-öppna är just att flytta bogarna in och inget annat och att därför måste innerskänkeln vara fram och ytter bak. Vilket jag fann så intressant eftersom hästen ju inte kan tilltalas på intellektuellt eller boklig nivå, utan bara kan uppfatta våra skänklar sensoriskt, kinestestetiskt.
Sen stötte och blötte några författare hur man kunde rida öppnan och att det var så viktigt att den skedde exakt just så och inte på något annat sätt och att hästen måste träda in med bakbenet till tyngdpunkten och bara det inget annat. Och så for det liksom i mig för jag kände så starkt att jag ville dela med mig av hur viktigt det är att inte ta saker ur sitt sammanhang. Och ja, det var lite korkat att tro att någon i tråden var intresserad av detta.
Helheten
De ville ju ta saken ur sitt sammanhang. Studera kartan, teorin ingående och göra justeringar och kloka och insiktsfulla ändringar i kartan. Terrängen dvs hästen var i det här fallet ointressant. Vad man skulle göra om hästen inte förstod hjälpgivningen togs inte upp. Att man behöver förstärka något, förtydliga något ungefär som man gör i skrift med stora bokstäver, togs inte upp alls. Enligt tron att hästen fattar om du håller skänklarna och din kropp rätt enligt skolboken. Månne att de tror att där sitter några knappar gömda under pälsen eller så. Så jag skrev något om att det viktigaste måste ju ändå vara att hästen ska gymnastiseras och bli atletisk och lyfta sin bröstrygg så att bördan; ryttaren blir lätt att bära. Och att allt annat kom i andra hand.
Mina knähästar Jag fick till svar att det kunde jag ju göra och också hålla min häst som pet; knähund typ. Men att det fanns de som ville komma längre i sin ridning; de här engagerade SI-ryttarna t ex. Så tänkte jag i mitt stilla sinne att detta är säkert såna Facebook-ryttare som rider fantastiskt i teorin och i sina diskussioner men inte så käckt i verkligheten. Så jag gick in på vars och ens sida. Och jag de flesta hade inga ridbilder alls. Inte så många hästbilder heller för den delen utan var bl a fotbollsentusiaster. Ser inget hinder att vara både och. Men, jag fick min lilla fördom bekräftad.
Många av dem som rider bra på facebook och tänker stora teoretiska tankar har ingen realitet kopplad till det. En av dem; han som hötte åt mig ordentligt hade många ridbilder som alla bekräftade att hästen gick med sänkt bröstrygg. Säkert korrekt framför lodlinjen men med sänkt bröstrygg. Så vad han nu än gjorde för korrekta SI (öppnor) så inte gagnade hästens kropp. Bara den klassiska ridlärans ridiga uppfattning om att det finns en, statisk position som är det bästa för hästen alltid. Strider mot biomekaniken Meine Gute! Det strider ju mot all biomekanik som finns på hela jorden, på alla arter.
Tänk dig ett terrarium fullt med ormar som ligger i ringelpositioner med små ställningar fästade vid deras kroppar för att det är så här en orm ska ligga. Well, well! Dags att lugna ner sig. Jag gjorde ett inlägg och fick direkt på pälsen som knähästs-innehavare och okunnig. Och en av de andra trådmakarna skrev också tack till den som tufsade till mig.
Bekräftar vad psykologin redan vet
Men det känns betryggande också på något vis för det bekräftar allt som nobelpristagaren i ekonomi, psykologen Daniel Kahneman skriver i sin eminenta bok: ”Tänka, snabbt och långsamt” Även om vi får kännedom om terrängen och hur den är beskaffad så skiter vi i det. Vi vill nämligen bli förförda av kartan och tron hellre än att bli konfronterade med fakta om verkligheten. Jag är ju i många avseenden likadan även om jag jobbar på att vara det så lite som möjligt. Jag har ju ett system 1 och är bara människa. Eller knä-hästs innehavare.
Och det kan jag säga att jag är så glad att mina små knähästar är så mycket rörligare i sina bröstryggar, iallefall enligt hästfysiotherapeuten! Övningarna för att förbättra rörligheten där, utförda men händerna med maglyft på backen har lönat sig. Så rörligheten och friheten i bogarna i piaffen och galoppombytena är så mycket bättre på våra knä-hästar. Glädjande!
Rid effektivt gott folk! Biomekanisk mer meningsfullt med mer rörlighet och kraft och nosen nästan bakom lodlinjen. Alas!