Nu har jag varit på Hanse Pferd för att spana in vad mina kollegor gör. Dvs de som också undervisar och utbildar hästar och ryttare. Två halva dagar har jag tillbringat med att lyssna på föredrag och praktiska förevisningar och även givetvis spanat in vad man kan lägga pengar på när det gäller utrustning. Och hur gärna jag än hade velat köpa ett par måttbeställda stövlar, ursnygga så lät jag bli. Då köper jag hellre en höautomat eller två.
Aktivhästhållning
Det har ju hänt så mycket när det gäller markanden för att bygga lösdriftsstall till hästar. Trenden utomlands går mer och mer mot medvetna hästhållare som bygger stall där hästarna kan gå ut och in som de vill och äte oftare. Då mår de fysiskt och psykiskt bättre. Förutsättningen verkar vara att man hårdgör marken och låter de gå på sand i huvudsak och betonerad mark i mindre utsträckning. Men att man har en dräning som gör att det inte blir blött och lerigt trots att man har ganska många hästar på liten yta. Fördelarna är ju uppenbara .Man behöver inte leda hästar ut och in två gånger om dagen och man måste inte vara där på bestämda tider för att utfordra dem. Och man måste inte ha halskragar för att kunna rida på kvällen för det finns ingen lera att rulla sig i när allt är dränerat. Kort sagt fantastiskt!
Guldkorn
Vi kan ägna oss åt att rida istället för att leda djur som har ben fram och tillbaka till maten. Så till föreläsarna. Det fanns guldkorn bl a Dr med vet Helmut Ende. Han avlivade några myter om kolik och avmaskning. Sen var det den rakriktande longeringens upphovsman i modern tid Klaus Schöneich som över 80 år gammal föreläste en gång om dagen. En annan höjdpunkt var förstås Anja Beran. Fantastisk! Men, eftersom hon bl a förespråkar att man måste ha en häst som är utbildad till högsta nivå för att kunna lära sig rida så blir det lite komplicerat. 99,5 % av Sveriges ryttare har inte tillgång till en sån häst. Sen kommer ju nästa fråga; vad är lära sig rida?
Hästen har inte läst boken
Det fanns också många som visade upp sig bl a, Ecole de Legerete. Egentligen motverkar uppvisningar motverkar sitt syfte. Hästarna är allt annat än lösgjorda, ryttarna ännu mindre. På kort tid i obekant miljö ska man visa att konceptet som man har tänkt ut fungerar. Och det gör det inte, så det blir lite ”som-om” det funkade. Nu är jag gammal i gamet och har undervisat i snart 34 år och kanske därför fick jag lite en känsla av bla, bla, bla. Eller koka soppa på en spik. Det fanns många på plats som teoretiserar hästar. De är introverta och extroverta och de svarar på frågor eller reagerar bara osv, osv. Av det lär man sig inte heller att rida. Det är säkert väldigt intressant och spännande att teoretisera och intellektualisera hästen. Men vår fyrbenta vän har fortfarande inte läst boken. Av det kommer vi inte lära oss att rida.
Snacka går ju
Det fanns många som pratade väldigt smart på detta sätt. Men de red heller inte. Eller i varje fall inte särskilt övertygande. Enligt mottot mycket snack och liten, eller ingen verkstad. Och som sagt lösgjorda hästar var svåra att finna. Och rakriktade likaså. Men många sneda och ganska många halta. Von Ziegner försöker få tyska ridsportför–bundet att inse att utbildningsskalan också haltar. Rakriktning måste ju (för bövelen) komma före schwung även om unga hästar utan ryttare svingar ganska bra. Och så träter de lärdevidare. Medan praktikerna fortsatt hävdar att för att bli bra på att rida måste man just rida. Och för att bli bra på att hantera hästar måste man hantera just hästar. Och för att bli rak i sadeln måste man gå och stå och röra sig rakriktat. Det är inget som inträffar när man sätter foten i stigbygeln. Jag säger som mången gång förut: att vara är att göra.
