Om jag inte missminner mig så var det genom min vän Gerhard Heuschmann som jag fick tipset om Anja Beran. Eftersom jag har en tysk B-tränarlicens som kräver uppdatering regelbundet så var jag på en kurs i Nordtyskland med en för mig då obekant veterinär; Gerhard Heuschmann.
Tips av Gerd
Jag hade redan på förhand bestämt mig för att skriva om denna frispråkiga veterinär för en av våra stora hästtidningar. Efter föreläsningen så intervjuade jag honom och kom på så vis att bli närmare bekant. Det i sin tur resulterade i att jag åkte ner till honom i Tyskland vid ett senare tillfälle för att besöka hans hästklinik och också lära mig mer om hur han arbetar. Men det är en annan historia.
Nåvä,l mitt första möte med Anja Beran var på den fina ridanläggningen i Stjärnhov i Sörmland. Jag skulle vara med som journalist och intervjua henne och min äldsta dotter skulle ta bilderna till reportaget.
Torr som fnöske
Efter att ha ”simmat i euforiska vatten” med Bent Branderup i många år där tyckande och entustiasm dominerat och jag varit liksom lite ”hög” av energi efter en kurs så var det mycket torrt. Det var en stekhet dag och bokstavligen snustorrt i luften i ridhuset, men det är inte det jag syftar på. Anja är torr och koncis och saklig. Bent undervisar mer för publiken i sina kurser än för eleverna kan jag tänka idag. Och Philippe Karl, (Philippe betyder ju den som älskar hästar) är oerhört passionerad i sina föreläsningar. Han liksom piskar massorna lite grann.
Befriande saklig
Och jag hade ju länge känt att jag var lite trött på excentriker och karlar i hästbranschen som var så förbaskat säkra på sin sak och inte så lite arroganta. Var och en på sitt sätt. Kände att det var dags att söka kunskap hos en kvinna som inte behövde ”tuppa sig” så mycket. Och det var verkligen befriande med denna avskalade undervisning. Fåordig, rakt på sak, inget beröm i onödan. Och framförallt så vågade hon bli vid sin läst, stå på sig i varje övning utan att bli våldsam eller ta det på sig att ryttaren inte lyckades med övningen.
Jag blev iallafall övertygad om att hon visste vad hon gjorde och ville och bestämde mig för att fråga om det gick att boka kurs för henne uppe hos oss i Stockholm. Jo det gjorde det!
Kursdags
Dagen för kursen närmade sig och jag hade också passat på att åka ner till henne i Tyskland med mina barn för att ”sitta på bänken” i några dagar och suga i mig hennes arbete. För den som inte varit hos henne i Tyskland så kan jag berätta att det är en fantastiskt vacker anläggning hon har där tillsammans med sin man som är läkare.
I den bästa av världar
De odlar rosor och gården ligger i ett böljande, bayerskt landskap en dryg timmes bilresa från München. Allt är väldigt välordnat och väldig, väldigt påkostat. Anja rider en hel drös med hästar per dag. Men hon ryktar och mockar och smörjer inga sadlar eller träns eller tar in och ut hästar eller fodrar. Det har hon folk till.
Anja på Johannesberg
Nåväl Anja kommer till Stockholm och vi är ett gäng förväntansfulla ryttare som har fått chansen att rida för henne. Jag rider min egen uppfödning Indigo en PRE. Idag valack. Han är het som chili. Jag brukar säga att han är hästvärldens svar på Jonas Gardell. Superivrig, full av energi och med många egna och ofta bestämda åsikter.
Inte många rätt
Det var inte många rätt som vi fick eller gjorde. Ridpassen var väldigt systematiskt uppbyggda och väldigt korrekta. Anja hade redan innan kursen meddelat att hon inte undervisade travare. Även det är ju väldigt korrekt och ansvarstagande att säga att det här kan jag och det här kan jag inte. För anledningen var just att hon inte har någon erfarenhet av hur man undervisar travare eller rider dem för den delen.
Synas i osmickrande sammanhang
Så här i efterhand så tror jag också att det kan bero på att det ju finns risk när man undervisar elever och hästar som är låångt från den ideala bilden uppstår risken att man blir fotad med en häst som inte ser korrekt ut. Och det kan ligga en till last som ridlärare senare. Lite tråkig inställning kan jag tycka.
Inte där för att roa
Vi var två i familjen som red för Anja och sammantaget kan man säga att det fortsatt var en befriande känsla att hon var så korrekt och gediget kunnig. Man kunde slappna av i det. Det var så uppenbart att saker fick ta den tid det ville. Att hon inte tänkte sticka under stol med vad hon tyckte och att hon inte hade för avsikt att roa någon. Vare sig ryttaren eller publiken. Antingen så är man villig att göra det som krävs och tycka att det är roligt eller inte. Hon såg inte som sin uppgift att motivera eller inspirera. Skönt! Sen kunde det ibland kännas som att det kan vara bra att ha en plan B om man kör fast. Mest för att komma ur ett tillstånd av spänning.
Ypperliga förutsättningar
När jag red för Anja kom jag till insikt om att hon som ridlärare kunde ha just den här hållningen av flera skäl. Hon kommer från en välbärgad familj. Så att arbeta ihjäl sig för brödfödan har hon egentligen aldrig behövt. Nu vill jag inte påstå att hon vilat sig till det hon har uppnått. Alls inte. Hon har studerat annat än ridning, också på universitetsnivå. Hon har ridit sen barnsben och alltid haft tillgång till bra ridlärare och bra hästar. Hon har aldrig behövt försöka lära sig klassisk ridkonst på en fd travare som kanske också har lite ont i benet och kronisk hosta.
Byt häst!
Efter en tid så meddelade Anja mig att det egentligen inte var så meningsfullt för mig att fortsätta att rida min egenuppfödda häst. Visst kunde vi utvecklas tillsammans. Men egentligen var han faktiskt för liten för mig, enligt Anja. Hon klev verkligen på en öm tå. Jag är lång. Många tjejer jag möter i mitt arbete tycker att de är långa tills de lär känna mig. Då är de flesta inte långa längre. Jag är 187 centimeter lång. Med långa ben. Det är inte många hästar som kan bära upp mig. För att kunna göra det så måste de vara båldjupa och generellt väldigt stora. Vår Indigo är bara 158 cm lite drygt.
Cricco rider för Anja på Stjärnhov
Yuccapalmens dilemma
När han godkändes som hingst var han förvisso 160 centimeter men det var spanska sådana. Så ja, han är liten. Eller jag är stor. Och jag vet själv att det är en stor utmaning att rida en liten häst när man är lång. Det blir lite som att ha en yuccapalm planterad i en för liten kruka. Det räcker att man öppnar ett fönster så välter den av draget.
Ska man då sitta med långa ben som vi ju gjorde i det akademiska som jag en gång ridit så sparkade jag honom nästan i framknäna när vi galopperade.
Sälja min skatt
Ganska nedstämd så insåg jag att hon hade rätt och började överväga att sälja min skatt och se mig om efter en större häst. Ett litet tag efter det så visade det sig att hon faktiskt hade en häst i min storlek. En kladruber som var ganska stor och förvisso ganska komplicerad men som jag med mycket tid och med hjälp av hennes beritt nog skulle kunna lära mig rida.
Idealryttare
Sen läste jag hennes bok som jag verkligen uppskattar och kan rekommendera. Det finns dock några saker som jag inte gillar i boken även om jag också kan se att det ligger en hel del i vad hon säger. Det ena är att hon säger att om man inte har lagt minst 10 000 Euro (ca 100 000 kr)på att köpa hästen, så behöver man egentligen inte förvänta sig att det ska gå att lära sig rida på den. Det andra är att hon beskriver den ideala ryttaren i boken. Och den ideala ryttaren i hennes värld är egentligen hon själv till kroppsbyggnaden. Runt 165 cm lång, smal, ingen byst att tala om, inga stora lår. Ett harmoniskt förhållande mellan överskänkel och underskänkel vad gäller längden.
Har det man har
När jag läser det blir jag lite full i skratt och också lite fundersam. Vi har vad vi har. Jag ser ut som jag gör. Förvisso är min häst lite för liten för mig. Kanske någon centimeter. Men man får göra det bästa man kan av det man har, efter den förmåga man besitter just nu. När jag kommit till sans och studerat några varv till kring sitsen och kroppen och hur olika vi alla är i vår fysik så kom jag fram till att jag har den häst jag har och älskar.
Träna mer
Och det som saknas i centimeter får jag kompensera genom att träna mycket mer. Inte till häst utan faktiskt utan häst. Ska man vara en yuccapalm i en liten kruka i vinddraget så får man se till att skaffa sig en grym bålstabilitet. Och form är färskvara så det är något jag behöver träna regelbundet.
Unik situation
Anja har en livssituation som är unik som ridlärae och ryttare. De flesta hästar hon har hos sig är ”långliggare”, dvs de kommer dit som beritthästar och stannar. Hon är ekonomiskt tryggad och behöver inte ta några uppdrag av försörjningsskäl. Hon är begåvad med en idealisk ryttarkropp och förmögna föräldrar som gett henne en gedigen ridutbildning i unga år. Hon har inga barn att sörja för och behöver varken städa eller handla knappt.
Inte avundsjuk
Näe, tro nu inte att jag är avundsjuk. Tvärtom! Det jag har lärt mig av Anja är att det också är viktigt att veta vad en lärare kommer ur för förhållanden för att förstå dess utångspunkt i undervisningen. Anja förstår överhuvudtaget inte varför man skulle lägga tid på att rida hästar som ca 90 % av alla hobbyryttare i Sverige har. Nackdelen med det är att hon heller inte kan hjälpa dem. För hon besitter inte nyfikenheten att lära sig hur de fungerar för hon vill och behöver inte det. För mig blev den här avsaknaden av nyfikenhet till slut lite begränsande.
Avsaknad av nyfikenhet
Lite som att ha en lärare som inte vill befatta sig med ett ekipage som inte har rätt förutsättningar. Hur många har idealiska förutsättningar? Och om man inte har det? Ska man lägga sig ner och dö då? Eller inte rida? Eller vänta på att bli reinkarnerad till en lämpligare ryttare?
Det som till syvende gjorde att jag valde att inte ta hit Anja mer var emellertid något annat. Det var hur hon hanterade en de lite äldre eleverna. Det var uppenbart att ryttaren inte fick det att fungera och efter ett tag lät Anja det liksom vara och gjorde något annat bara. Sen kommenterade hon det inte mer.
Gav liksom upp eleven
När jag sedan frågade henne hur det kom sig att hon inte gick till botten med det hela så kom ett svar som dels andades respekt för en äldre person och dels kändes som att : vad spelar det för roll? Hon är ju ändå så gammal.. ( så gammal var hon inte) hur skulle hon kunna ändra sig så mycket i den åldern. Jag kände hur jag blev alldeles kall inombords och tänkte. Jag är snart 40 år. Snart är jag också en av de ryttare som hon tänker att hon är si och så gammal. Betyder det då att hon tänker att bara för att jag uppnått en viss ålder så finns ingen utvecklingsmån kvar. Kommer hon att liksom bara lalla med då för att hon tänker att den här ryttaren är ändå för gammal och kan nog inte utvecklas mer än så här. Då behöver jag ju inte rida för den här personen mer.
Min lösning
Jag löste det hela i min ridning genom att korta mina läder och byta till en engelsk sadel. På så vis passar jag faktiskt bättre på min lilla häst som jag fortfarande har. De oändligt långa benen blir ett större problem med de väldigt långa lädren.
Lärt mig viktiga saker
Av Anja har jag lärt mig att om man försöker vara för korrekt så riskerar det att bli för torrt och livlöst och i den extrema viljan att vara korrekt så missar man mycket lösgjordhet och lekfull/ livfullhet. Och att en extrem önskan om att vara korrekt kanske också döljer en rädsla för att inte hålla måttet och falla utanför ramen. Plus att det finns mycket utanför ramen som är viktigt att förstå.
Tacksam ånyo
Jag är väldigt tacksam över det jag lärt av Anja. Det bästa är hennes svar på frågan varför hästarna ska tvära så mycket och då menar hon inte, in till någon tyngdpunkt som inom AR utan tvära maximalt. ”Because it works” Because it is the only thing that works! säger Anja. Det har jag använt mig mycket av i den praktiska ridningen: because it works. Det var också tack vare Anja som jag hade gjort klart en inledningsfras när jag valde att ta hit hennes mångåriga fd sambo Marc de Broissia.
Talang eller ej
Oavsett om du tycker att jag har talang eller ej eller är för gammal. Så kommer jag att fortsätta att rida när du har åkt hem. Och jag vill veta vad du tror att jag behöver göra för att utvecklas i min ridning. Det är det jag har tagit hit dig för och vill betala dig för. Ge mig vad jag tål. Jag vill inte i första hand få beröm eller roas. Jag vill veta vad du tror krävs oavsett om du tror att jag kommer att kunna göra det eller ej.
