Korea

Hej på er.

Nu var det ett tag sedan jag skrev här. Jag skulle gärna vilja komma med ursäkter, men vi
struntar i det tycker jag. Jag har helt enkelt varit dålig på att uppdatera. 🙂

Något jag märkte nu när jag tänkte skriva var att jag hade ett opublicerat inlägg som bara
låg och skräpade. Det är ett inlägg från när jag var i Korea i september förra året.
Det var helt färdigt för publicering, men jag måste helt enkelt missat att lägga upp det.

Så, nedan kommer nu detta inlägg från Korea! Notera att detta är skrivet någon gång
i september, så ni inte blir förvirrade och tror att jag är där just nu. 🙂

Trevlig läsning.

——————————————————————–

God morgon från Seoul.

Som ni kanske har sett på Instagram och Twitter är jag nu i Seoul, Sydkorea.
Jag landade för tre dagar sedan och kommer att stanna i ungefär en vecka för lite möten.

När jag landade var klockan tidigt på morgonen. Jag flög från Tokyo runt 06:20.
Med en flygtid på cirka två timmar och tjugo minuter är det verkligen bara ett stankast bort.
Men är Seoul så likt Tokyo som jag trodde innan jag åkte?

Både ja och nej.

Dess likheter går ej att blunda för – för de är många. Men mycket skiljer sig också.
Det är dessa små skillnader som gör att staden får en helt annorlunda aura.
När jag gick omkring och utforskade första dagen var det enda jag kunde tänka:
Det här är verkligen Tokyo, fast inte alls.
Det är en ytterst märklig känsla. Nästan som att Seoul är Tokyo i en annan dimension.

Det är svårt att förklara.
Lukterna är annorlunda. Språket som talas, förstås, är det också.
Stadsplaneringen är mer intakt än Tokyo, där det kan finnas ett skjul bredvid en skyskrapa.
Rökning inomhus (på restaurang, etc) verkar vara mycket mindre accepterat här än i Tokyo.

En annan underlig sak jag märkte var att koreaner verkar parkera lite hur som helst.
Jag gick på en smal gata, eller trottoar snarare, kantad med restauranger på ena sidan
och en stor väg på andra. På den smala trottoaren stod bilar parkerade utanför restaurangerna.
I Sverige, och Japan för den delen, hade det aldrig accepterats. Det gick knappt att ta sig förbi.

Mitt hotell ligger i det numera världskända Gangnam-området.
Första dagen tog jag en promenad, utan GPS eller internet, för att försöka hitta Gangnam Station.
Otroligt nog lyckades jag gå åt helt rätt håll och hittade till slut dit. Det tog en stund.
Gangnam Station har en känd galleria under marken i samband med tunnelbanan.
Jag hade hört talas om det och tänkte att det var en bra plats att börja utforska på.
Det var verkligen bara unga människor där, och alla var stilfullt klädda till max.

I förrgår efter mitt möte tog jag en taxi till shoppingdistriktet Myeong Dong.
Här började jag känna av Tokyo-vibbarna på riktigt. Men som sagt var det ändå annorlunda.
På den väldigt långa, relativt smala gatan stod det fullt av matstånd mitt utanför affärerna.
Detta ser man aldrig i Tokyo, vilket var något som skiljer sig och ändrar atmosfären.

På Myeong Dong Street fanns de kända västerländska butikerna som Zara, H&M, Forever21, etc.
Men även inhemska märken och en hel drös hudvårdsbutiker. De är verkligen galna i hudvård.
Jag vandrade runt på alla de paralella gatorna, samt vek av på de lite mindre.
Jag tycker alltid att de små gatorna ger ut en känsla av det verkliga landet.
Något jag förundrades över var att det var helt packat med folk.
Man ser mycket folk i Tokyo, men inte på samma sätt. Det kändes som en julmarknad i september.
Atmosfären var mysig och hemtrevlig på något sätt.  Jag fann mig le för mig själv flera gånger.

När jag tog av på en bakgata hittade jag av en slump en yakiniku-restaurang där skyltarna
var skrivna på japanska. Självklart tog det genast upp min uppmärksamhet.
När jag stod och stirrade på skyltarna i förvåning kom en dam ut från restaurangen.
Hon frågade på engelska om jag ville komma in och äta. Jag svarade henne på japanska.
Hon blev lite ställd men även lättad, då hennes engelska inte var särskilt bra.
Det kändes hemma i fortfarande främmande Korea. Någon pratade på ”mitt” språk.
Jag förstod hela menyn utan att behöva tänka. Allt blev så mycket simplare.

Hon som jobbade där var trevlig och pratsam. Det visade sig att hon var kines.
Hon pratar mandarin, koreanska och japanska flytande.
Imponerande! Sådant gör mig glad. Jag blir peppad över andras språkkunnighet.
Det slutade med att jag stannade kvar tills klockan var över tolv på natten och de hade stängt.
De ville ha min autograf och en bild så de kunde sätta upp det på väggen utanför butiken.
Tydligen har en massa kändisar, mest japaner, kommit dit och ätit förut.
Det är verkligen en ära för mig att få vara en av dem som sitter på deras vägg!

Idag har jag inga speciella planer. Jag får helt enkelt se hur dagen tar sig.
Äventyr!

Hörs snart igen. 🙂

Kramar från Seoul,
YOHIO