Hej Sandra!
Först och främst vill vi på Blogozine tacka dig för din instats och för att du vill hjälpa oss att sprida din berättelse. Det du gjorde den kvällen är så viktigt och så värdefullt. Du är en förebild för hur vi andra ska göra när vi möter en situation med mobbning.
Kan du börja med att beskriva situationen. Du satt på tåget och var på väg hem.
” Jag satt som sagt på spårvagnen några platser bakom den utsatta flickan. Jag hör då hur de andra tjejerna skrattade och skriker väldigt hemska saker till henne, som att hon skulle sluta dregla och gömma sig. Flickan snyftade och kollade ner och ingen annan ingrep. Trots min sociala fobi så hoppade jag in efter någon minut, från början hade jag hoppats på att någon annan skulle ingripa, men det fick bli jag, för jag kunde inte bara bli och låta det hela att pågå. Jag såg att flickan grät och det var verkligen droppen för mig.”
Vad var det första som hände som fick dig att reagera?
” Jag märkte på en gång att något inte stämde, jag fick en klump i magen och kände ett stort obehag och även mycket ilska.”
De andra som satt på tåget vid tillfället, vad gjorde de?
“De andra som satt på spårvagnen kollade ner i tidningen/mobilen eller ut genom fönstren, de låtsades inte höra. Men jag VET att alla andra hörde och såg om inte annat, det var en situation som var väldigt svår att missa.”
I tidigare intervjuer har du nämnt att du har social fobi. Kan du berätta mer om det?
“Jag har social fobi, det stämmer. Vilket gjorde situationen lite svårare för mig. Jag har svårt att befinna mig i sociala situationer, med det menar jag när det är mycket folk. Mitt i stan vid lunch, eller en proppfull buss, jag klarar inte av det, jag börjar skaka och kallsvettas och det är hemskt!”
Varför valde du att ingripa just denna kväll?
“Jag valde att ingripa just för att jag blev så arg för att de fortsatte, jag tog det väldigt personligt. Jag kände igen mig i flickans hjälplöshet!”
Har du tidigare erfarenheter av mobbning där folk runtomkring bara tittar på och inte ingriper?
“Absolut, det har jag. Jag har själv varit mobbad i grundskolan ett tag. Jag önskar att någon hade reagerat såsom jag gjorde, därför var det ett självklart val för mig.”
Du delade denna händelse på Facebook och nu har ditt inlägg spridits bland tusentals. Hur känns det?
” Det känns fantastiskt med all spridning! Detta är början på något bra, början till ett varmare Sverige!”
Vad är det viktigaste budskapet du vill få ut till samhället för att vi ska hjälpas åt för att få slut på mobbningen?
“Tillsammans klarar vi allt, det handlar om att sätta ner foten. Desto mer vi visar att det inte är okej, desto mindre blir det. Om majoriteten skulle agerat som jag gjorde, så tror jag att Sverige skulle inneha BETYDLIGT mindre mobbning.”
Den viktigaste frågan som vi vill lyfta fram är varför vi svenskar inte vågar eller vill ingripa när vi hamnar i sådana här situationer. Vi gör inget ingripande när vi har chansen att göra skillnad, men vi blir starkt berörda och engagerade när vi läser om det i media och sociala medier. Varför är det så tror du?
” Människor väljer att inte agera på grund av rädsla, de vill inte sticka ut och inte synas. Folk är rädd för konsekvenserna och att de ska göra något fel, man vågar inte att lägga sig i. Kanske finns det en likgiltighet på grund av att man själv kanske råkat ut för något fruktansvärt och inte fått hjälp eller uppmärksamhet. Det kan även vara enklare saker som stress, man har fullt upp i sitt eget liv och ser inte eller bryr sig om andras behov. Det finns många möjliga anledningar, men grunden är nog rädsla.”
Comments
