Spökhistorien jag aldrig berättat om…

Nu ska jag berätta en historia jag nästan aldrig berättat av den anledningen att den är så obehaglig att jag inte ens vill tänka på att det har hänt. Vet inte hur många gånger jag försökt hitta förklaringar för hur jag kunde höra det jag hörde. Men det kvarstår att jag ännu inte har kommit fram till någon rimlig logisk förklaring.

När jag var liten var jag mörkrädd. När jag hade gått och lagt mig och låg där och hade släckt lampan kunde jag höra röster i mörkret. Jag sa ofta till mina föräldrar att jag hörde några prata när jag låg i min säng där i mörkret och försökte sova. De var inte arga eller elaka på något sätt men jag känd inte igen dem och det var det som jag tyckte var läskigt och obehagligt. Det hände ofta att jag vaknade mitt i natten och hörde som viskningar som jag frågade mina föräldrar om på morgonen. Min mamma trodde inte att det var på riktigt utan slog bort det som typiska barnfantasier och mardrömmar och det var i princip samma reaktion från pappa. Om och om försökte jag förklara för dem att det var mer än fantasier. De lät nämligen inte som vanliga röster, alltså mänskliga röster. Det var mer som… nån slags konstiga viskningar…

Det var bara i mitt rum som jag hörde de här viskningarna. Så fort jag gick och la mig hos mamma och pappa fanns inget spår av dem. Dessutom låg deras rum intill toaletten vilket också gjorde det enklare att gå på toa på natten. När jag gick upp på toa från föräldrarnas rum kunde jag se rakt ner i vardagsrummet. En natt när jag smög upp hörde jag som någon som sa ” TITTA ” jag hoppade till och tittade till sidan mot trappen och till min förvåning såg jag ett rött sken som såg ut att komma nerifrån. Jag var helt fixerad vid ljuset och kunde inte titta på något annat. Det var juletider och som det barn jag var förstod jag direkt vad det var. Det var såklart tomten! Självklart var han där för att se om jag och mina syskon hade varit snälla i år, jag sprang ner för att säga hej till honom men bara två trappsteg ner försvann ljuset och det var alldeles mörkt i vardagsrummet,

Det var då jag hörde honom! En stark mansröst. Helt olik viskningarna i mitt rum, det var absolut inte min pappas röst eller någon annan jag kände. Den sa ”Stop nu direkt! Gå tillbaka upp omedelbart. Upp för trappan nu!” Jag vände mig om och sprang med hjärtat i halsgropen och bakom mig hörde jag en ljudlig smäll. PANG! Jag störtade in i föräldrarnas rum där de båda låg och sov. Ingen vaknade och jag la mig skakande mitt emellan dem med täcket över ansiktet och undrade vad tusan det var som hade hänt egentligen.

På morgonen när hela familjen vaknade och vi gick ner för trappen hade julstjärnorna i fönstret dragits ner på golvet och låg tillsammans med ljusslingan från julgranen i en hög på golvet med trasiga julgranskulor som det såg ut som om någon hade stampat på. Dessutom hade en hylla i trä som satt på väggen lossnat och låg på glasbordet som var krossat hela tio meter från där den hade hängt. Ingen hade någon förklaring och min pappa trodde först att det varit inbrott. Det var bara det att ingenting fattades och ytterdörren var fortfarande låst. Det fanns helt enkelt ingen förklaring. Ingen anledning. Mina småsyskon grät och jag var så rädd att jag inte vågade säga ett enda ord om vad jag varit med om på natten.

Det som sedan visade sig gjorde allt ännu värre. På kanterna av trähyllan kunde man se som märken av att någon med stor kraft ryckt ut den ur väggen och tillockmed lämnat märken på trä och vägg. På trät såg det ut som ett väldigt kraftfullt grepp som hade dragit ut och slängt ner den.

Nu förstod jag att det måste vara detta som var anledningen till den hårda smällen när jag sprang upp för trappen rädd för mitt liv.

Jag kunde inte förstå. Inte smälta det.

Jag hade – och har ingen större lust att tänka på vad som hade väntat mig där nere – om det nu hade varit någonting där nere. Det var dock fakta att någon eller någonting hade gjort någonting fysiskt i huset den natten.

Efter detta har jag aldrig hört en endaste viskning igen. Tråkigt nog. Med tanke på att det hade varit bra om jag iallafall hade kunnat tacka den manliga rösten som stoppade mig från att gå ner hela vägen.

 

Comments

comments

Lisa Sjödahl

Chefredaktör

Välkommen till Blogozine – En plattform som tar ställning och gör skillnad. Vårt Magazine finns för att inspirera alla våra läsare att tro på sig själva och nå sina mål och drömmar. Allt innehåll är skapat av redaktörerna i våra olika vertikaler: Mode, skönhet, Musik, Wellness, Inredning samt Livsstil. Vi vill uppmuntra våra läsare att i alla lägen ha ett öppet sinne och stötta sina medmänniskor. Vi tror nämligen på att vi får det vi ger. Framförallt är Blogozine en plattform som vill publicera – Din historia – På Ditt sätt.

No Comments Yet

Leave a Reply

Your email address will not be published.

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>