I veckan var jag på USC och filmade en scen ur Glengarry Glen Ross. Innan själva filmdagen hade vi repat scenen inför klassen och deras professor som en del i regissörens utbildning. Glengarry Glen Ross är en pjäs skriven av David Mamet, men den har även filmatiserats (1992). I originalet är karaktärerna i scenen vi gjorde män; min roll, James/Jamie Lingk, spelades av Jonathan Pryce. Inspelningen gick väldigt smidigt och var över alldeles för fort. Om någon vecka får vi se resultatet.
_________________________________________________________________________________
This past week I was at USC to film a scene from Glengarry Glen Ross. Before the actual filming we had rehearsed the scene in front of the class and their professor as a part of the director’s education. Glengarry Glen Ross is a play written by David Mamet, but it has also been made into a film version (1992). In the original screen play all characters in the scene we did were men; my role, James/Jamie Lingk, was played by Jonathan Pryce. The shoot went very smoothly and was over way to fast. In a week or two the scene will be edited and ready to watch.
Här är reklamfilmen jag spelade in i Stockholm i mars.
This is the commercial I shot in Stockholm in March.
.
I veckan var det världspremiär på ”30 Days with My Brother” på The Egyptian i Hollywood med efterföljande Q&A. Filmen är skriven av Omar Mora, som också spelade en av huvudrollerna. En fin film om brödraskap – ett ämne som jag nog aldrig sett på bioduken förut – med många fantastiska vyer av Los Angeles.
Jag gick dit med min vän Kim, som är producent, och den spanska skådespelaren Jesus, som inom kort kommer att flytta till LA. Efter filmen minglade vi med nya och gamla vänner. Det var en härlig stämning och vi stannade tills vi blev utslängda 😉
_________________________________________________________________________________
This past week, the movie ”30 Days with My Brother” had its world premiere at The Egyptian Theatre in Hollywood, followed by a Q&A. The movie is written by Omar Mora, who also plays one of the leads. A beautiful movie about brotherhood – a subject I don’t think I’ve ever seen on the screen before – with a lot of stunning views over Los Angeles.
I went to the event with my friend Kim, who is a producer, and the Spanish actor Jesus, who is about to move to LA. After the screening we mingled with new and old friends. It was a great evening; we stayed until they threw us out 😉
Minst tre morgnar i veckan ”hajkar” jag i Runyon Canyon som min workout, men imorgon stängs området i fyra månader för att de ska byta ut vattenledningarna. Förutom att flåset och rumpan får sig en rejäl omgång uppför är det så avkopplande att börja dagen med att vara ute i naturen, höra fågelkvitter och se skalbaggar, ödlor och bin när man går nedför. Och att blicka ut över LA när man nått toppen – det ger mig energi. Men nu kommer jag inte få se den vyn på fyra månader, så det var lite vemodigt imorse. Och inte bara för mig. Många, kanske främst hundägare, har sina ”Runyon-vänner” som de träffar på på sina rundor och som de nu inte kommer att se förrän i augusti. Folk önskade varandra trevlig sommar och drog ut lite extra på det sista varvet.
_________________________________________________________________________________
At least three mornings a week I hike in Runyon Canyon as my daily workout, but tomorrow the park will close for four months due to a water project. Apart from the workout hiking uphill it is so relaxing to start the day being in the nature, hearing birds chirping and see beetles, geckos and bees hiking downhill. And to look out over L.A. when you’ve reached the top – that gives me energy. But now I won’t get to see that view for four months, so I felt a little bit sad this last morning. And not only I. A lot of people, perhaps mainly dog owners, have their ”Runyon friends” that they meet on their hikes and that they now won’t see again until August. They wished each other a happy summer and walked a little slower to keep this last hike last a bit longer.
Tiden bara rusar iväg. Lägg till det att alla jämt har fullt upp, att avstånden är stora och bilköerna oändliga. Vips så kan det ha gått ett halvår, ett år eller till och med två utan att man lyckats hitta en tid som funkar att ses. Helt sjukt! Men häromveckan fick vi äntligen till det, jag och Katina. Vi har känt varandra sen jag flyttade till LA; vi gick samma veckolånga workshop med show cases och sen flyttade hon till LA ungefär ett halvår efter mig. Men sedan dess har vi inte lyckats ses mer än en handfull gånger.
Vi sågs på The Grove. Jag gillar verkligen det stället; blir glad varje gång jag kommer dit. Det känns som ett litet Disneyland. Förra gången vi sågs träffades vi där också och vi gick dessutom till samma ställe nu för att prata om allt som hänt sen sist. Och nu ska det förhoppningsvis inte dröja lika länge till nästa gång vi ses. Peppar peppar.
_________________________________________________________________________________
Time do fly. Add to that that everybody is constantly busy, LA is a big city and the traffic jams endless. All of a sudden six months, a year or even two years have past and you haven’t been able to find a time that works for both of you. Insane! But the other week it finally happened! I met up with Katina, whom I’ve known since I moved to LA. We took the same industry intensive workshop and then she moved to LA about six months after me. But since then we’ve only been able to meet up a handful of times.
We met up at The Grove. I really like that place; it makes me happy. It feels like a tiny Disneyland. Last time we also met there and we even went to the same restaurant as last time to catch up. And hopefully it won’t take us that long to make it happen again. Fingers crossed.