Jag planerar all min fritid kring när jag måste öva och när jag har sånglektioner. Jag planerar resterande utgifter efter att jag har betalat sånglektioner, pianister o.s.v, och eftersom jag tillfälligt bor hos mina föräldrar borde jag verkligen betala mer hyra till dem än jag gör, och när jag pratar med min pojkvän eller vänner kommer jag allt som oftast in på min egen framtid och hur den ska te sig. För att det är så mycket som måste lösas, och folk omkring mig undrar alltid, och frågar man mig får man tillbaka en lång utläggning om artisteriet, den eviga strävan och outtröttliga viljan, livsstilen och vad den betyder för mig. På gott och ont.
Det var nog ganska länge sedan jag insåg att jag är självisk. Ibland känner jag faktiskt att det gränsar till narcissism på grund av sättet som jag promotar mig själv, genom min hemsida, Facebook och här på bloggen. Men idag är det en självklarhet att vara aktiv på sociala medier som en del i att nå framgång, åtminstone om man satsar som entreprenör.
Att vara självisk klingar ganska fult. Men det är ett faktum att man måste vara det för att kunna slå i denna bransch, som är full av begåvade människor med lika stora möjligheter som jag. Att trampa nedåt och slicka uppåt tror jag dock är att ta det för långt. Ödmjukhet varar längst, men man måste våga vara självisk, för det kommer alltid finnas människor som tycker annorlunda än jag, som tycker att jag ska göra något annat, jobba med något annat, spendera mina pengar på något annat. Dessa människor menar för det mesta väl, det vet jag, men det är JAG, inte DEM som kommer ångra att jag aldrig ens försökte.
Idag pratade jag med min sångpedagog om detta, och hon talade om för mig ,vänligt men bestämt, att med den lätta, högt klingande rösten jag har, måste jag satsa NU. Senare är försent. Detta innebär, till skillnad från exempelvis en sopran som har en större och mer dramatisk röst, eller en man för den delen, att jag inte har lika lång tid på mig att utvecklas, för de roller jag eventuellt får spela är oftast unga flickor i tonåren. Är jag 35 år är jag helt enkelt för gammal.
Jag börjar förstå nu att det är mycket man får offra för sin tid i rampljuset. Men jag tänker inte ge upp innan jag har försökt!
Notera: För övrigt bryr jag mig väldigt mycket om andra människor och vad de tycker, och jag är plikttrogen, vilket innebär att jag springer från sånglektionen till jobbet om det blir nödvändigt, för jag avskyr att komma sent. Det är därför det här med att vara självisk på sätt och vis känns väldigt motstridigt.
Jag sitter och spånar på lite nya projekt. Nu när sökningarna är över för min del har jag plötsligt massor med ledig tid som jag kan använda till annat. Detta projekt som jag har i tankarna började ta form redan i somras, men sedan kom det så mycket jobb, övande och sökningar emellan, så jag la det på is. Men nu så!
Jag vill inte avslöja alltför mycket än, men det är ett välgörenhetsprojekt med musikaliska förtecken, och jag ska börja med att ta kontakt med kunnigt folk som kan tänkas vilja hjälpa till, och sedan börja utforma detta projekt så smått! Jag berättar mer i sinom tid så håll ögonen öppna…
Bildkälla: Google
Hm. Här är det mycket bättre akustik än till vänster om bordet. Underligt. Jaja, här kan jag stå och sjunga lite, med smutsdisken i handen och en klocka kring handleden som tickar snabbare och snabbare mot ett kvällspass på jobbet.
Åh, jag bara måste sjunga den där koloraturgrejen igen för det kändes så bra, så sammetslent. Som om jag inte har några som helst problem i denna värld. Varför kunde jag inte sjungit såhär på provsjungningen häromdagen?
Jag ställer ned disken på bordet och börjar sjunga arian från början igen. Fan vad bra det känns. Hela kroppen spritter och sprätter av sångarglädje, och då kommer jag på mig själv. Jag som bestämt att jag ska göra annat i en vecka. Glömma sången lite, ta ett par kliv tillbaka och göra allt jag inte hunnit under dessa intensiva sökningsveckor. Senast i går kväll satt jag ju med att glas rödvin i handen och grät över att jag var så dålig på att sjunga, och sa till min sångpedagog att jag tror det är nåt fel på mig eftersom jag inte är lika nördig som alla andra i operavärlden.
Jag tror nog att jag får omvärdera lite. För hur normalt är det att springa runt med en smutsig tallrik i köket och leta efter bästa möjliga klangrum när man börjar jobba om 10 min?
Tack Gud, nu vet jag att jag är obotligt nördig och att det inte är något fel på mig. Jag ser fram emot att bli operasångerska, på ett eller annat sätt.
Jag står där och lever mig in i en annan värld, och det känns verkligen fantastiskt. Allt är inte perfekt, men ändå. Jag är nöjd. Nöjd och stolt. Jag tror att jag har en ärlig chans, och jag väntar i fyra timmar och refreshar inkorgen varannan minut, när jag plötsligt får det efterlängtade mailet. Hjärtat slår ett dubbelslag, men slutar slå lika fort som det började. Istället åker det upp i halsgropen och jag försöker dölja hur besviken jag blir. Jag har nämligen inte gått vidare. Vad dum jag känner mig, jag som suttit där och trott mer om mig själv än vad som är befogat. Plötsligt känner jag mig som en idiot, och djävulen på min vänstra axel säger åt mig att jag måste ju vara värdelös om jag inte ens går vidare till andra provet. Ängeln på min högra axel säger att jag gjorde ju så gott jag kunde under rådande omständigheter, och jag har ju faktiskt utvecklats massor. Jag vill lyssna på ängeln, men en del av mig börjar undra om djävulen kanske har rätt ändå.
Det här med att söka skolor är en pärs. Jag försöker intala mig själv att det inte betyder någonting om jag inte går vidare. Att ”de flesta kommer ju ändå in när de är närmare 30”, och att jag kan jobba i några år eller kanske rent av studera något annat. Men det värsta är den här dagliga känslan av att det är något som saknas när jag tänker i de banorna. Som att om jag slutar sjunga är det som att amputera ett ben, förlora en arm. Helt enkelt förlora en bit av min identitet. Det är jag fruktansvärt rädd för.
Hobby. Jag vet inte varför, men jag gillar inte det ordet. Jag tror att det är för att jag aldrig egentligen sett någonting som en hobby. När jag tar mig för något gör jag det till 120 % och jag vill bli proffs. Såhär svart på vitt märker jag hur stört det låter. Men när jag inser att jag inte kan bli proffs på det jag gör, oavsett vad det är, då känner jag mig fruktansvärt värdelös. Men samtidigt har det varit OK eftersom det då har handlat om balett, löpning, ridning eller att skriva en bokserie som J.K Rowling. Men det är INTE OK med opera, det är min grej. Jag kan vara dålig på allt det andra, det kommer jag över. Men inte detta.
Igår efter beskedet köpte jag en flaska rödvin och så fort jag kommit hem och stängt ytterdörren bakom mig kom tårarna. Av frustration. Frustration över att min dröm känns så långt bort. Jag hällde upp ett glas vin och smuttade på det och tänkte att ”det är ju såhär man blir alkoholist”. Den tanken till trots kändes det bättre och efter några klunkar bestämde jag mig för att jag fick tillåta mig själv att vara ledsen och besviken den kvällen, men inte mer.
Alla vet att opera är kärlek och smärta. It’s oh so much drama. Det är det i livet med. Hela livet är en som en ytterst välskriven opera, som vi regisserar själva. Nu kan jag antingen följa mitt eget råd att skaka av mig denna besvikelse och blicka framåt, mot nya möjligheter, eller gräva ned mig i den och bli olycklig. Valet är enkelt.
Det är svårt att se skogen för alla träden, men jag lever ju redan mitt i min dröm. Jag har redan tagit tonen, nu gäller det bara att lära mig hålla den i ett stadigt crescendo.
Detta är en fråga jag får ganska ofta, fast ställd på olika sätt. Vissa frågar för att de undrar hur jag kom på att jag skulle börja med opera, och andra undrar hur jag vågar satsa på det eftersom det är så osäkert som yrke ( liksom alla kulturyrken). En del förstår inte hur jag orkar hålla på med det varje dag. Hur jag orkar kombinera heltidsjobb, en pojkvän som bor i Göteborg och är musikalartist, hur jag alltid kommer välja att betala för en sånglektion framför en utekväll, och samtidigt finna inspirationen att själv öva till vardags. Andra är bara fascinerade.
Nu när jag skickat in ansökningar till operautbildningar både i Stockholm och Göteborg, har jag fått samma fråga svart på vitt. Beskriv kortfattat varför du vill bli operasångerska. Max 2000 tecken.
Detta fick mig att börja fundera, och här är mitt kortfattade svar till alla er som undrar. Samma svar som Operahögskolan fick:
Det låter som en klyscha att skriva att jag vill bli operasångerska ” för att jag älskar att sjunga”. Men klyscha eller ej så är det lika sant.
Jag har tidigare sjungit annat, i band och musikal, men har aldrig riktigt känt mig hemma i det. För mig har det alltid fallit sig naturligt att sjunga med en klassisk teknik, och jag finner klassisk musik och opera mer uttrycksfullt än andra genrer.
Varför jag finner opera så uttrycksfullt är för att den oftast avnjuts live. Man har inte mixat ljudet, använder inte mikrofon, man har inte lagt autotune på sången eller klippt några scener. Det är så naket och skört, och är en sångare riktigt bra är opera en smällkaramell för alla sinnen. Att sammanfoga musik och skådespeleri, och få det att bli trovärdigt, är en prestation utan like. Det är ett hantverk. Jag vill bli operasångerska för att jag älskar att sjunga, men det är så mycket mer än så. Det är en livsstil, och jag är beredd att jobba hårt för det jag tror på.
Ja, det var min ”kortfattade” beskrivning. Men nu vet ni.
Idag gjorde jag min provsjungning på Operahögskolan i Stockholm. Det gick bättre än jag trodde det skulle göra! Jag har ju varit lite velig om huruvida jag ska söka dit eller inte i år, men jag bestämde mig för att man kan ju inte gå runt och vänta på bättre tider hela livet.
Jag är nöjd över min prestation som helhet. Jag känner mig säkrare nu än för ett år sedan för jag vet i vilken ordning jag ska göra saker (lämna noter till pianisten , presentera mig för juryn etc), hur jag ska klä mig och sminka mig för att göra ett bra intryck, och jag känner mig säkrare på min egen röst. Förut litade jag inte riktigt på att tekniken skulle finnas kvar när jag blev nervös, men nu är det faktiskt det sista jag tänker på. Istället har min utmaning varit att sjunga med känsla och skapa egna undertexter, och faktiskt nå ut med min sång så att den uppfattas med andra sinnen än bara hörseln. Sedan har jag tragglat lite med ornament som jag haft i den barockaria jag sjöng. Att hitta på och göra ornament är ganska nytt för mig, och jag är inte så ”snabb” i rösten än, så det kändes som att jag slarvade bort ornamenten lite, även fast de rent rytmiskt satt där de skulle.
Om man sedan ska gå in på fler detaljer så kunde jag såklart öppnat upp för rösten mer på mitt höga C och på alla höga Bb. De hade kunnat få klinga mer fritt. MEN, de satt där de skulle, så jag är nöjd.
Jag försöker tänka tillbaka på min provsjungning på ett objektivt sätt. Som min sångpedagog råder mig till, och jag tror att jag har blivit bättre på det. Jag är nöjd, men jag reflekterar över vad jag kan göra annorlunda på sökningen i Göteborg om två veckor. Om jag går vidare nu i Stockholm är det ett stort plus, och det skulle vara helt fantastiskt roligt, men ingenting jag förväntar mig, och ingenting jag skulle bli direkt ledsen över om jag inte gör i år. Bara att jag tog mig igenom provsjungningen och känner mig stolt över vad jag visat upp är en seger värd att fira.
I lördags var jag på masterclass med Birgitta Larsson som pedagog och David Wärn vid pianot. Det var en heldag från 9:30 till 18:30 och vi fick ca 30 min * 2 per person. Det var väldigt bra att få sjunga mina arior inför en liten publik. Det blir ju tyvärr inte mycket av den varan nu när jag inte pluggar längre. Jag märker verkligen skillnad. Jag är mer nervös för att visa upp det jag arbetat med för att man inte får in vanan att visa det lika ofta längre. Det är synd. Men det gick bra iallafall, och jag är väldigt stolt över min sångtekniska utveckling, även om den sceniska inte har gått lika mycket framåt.
Snart går jag helt in i sökningsbubblan. Helt säkert är att jag ska söka operalinjen i Göteborg och kanske Operahögskolan i Stockholm. Jag har skickat in alla ansökningar, men dessvärre har jag väldigt mycket på jobbet samma vecka som sökningen till Stockholm så det kan bli lite stressigt. I så fall gör jag hellre EN riktigt bra sökning i Göteborg istället för två halvhjärtade. Men jag får se hur det blir. Jag har några dagar kvar att fundera.
Förresten, både till Operahögskolan i Stockholm och Göteborg ska man motivera varför man vill bli operasångerska/gå utbildningen. Jag tänkte att jag ska dela med mig av min motivering här på bloggen i veckan. Så ni som vet att jag håller på med opera men inte förstår varför kan ju ta en titt på det inlägget!
Ha det så bra!
I går kväll var jag och såg musikalen ”Livet är en schlager” på Cirkus med Helen Sjöholm och Peter Jöback i huvudrollerna. Den var jättebra! Lite ”showig” emellanåt, vilket jag inte tycker om speciellt mycket, för jag kan tycka att det blir lite ytligt, men handlingen i sig är jättefin och musiken var verkligen bra. Jag har sett filmen för flera år sedan och är mycket nöjd med hur den blev som musikal. Det som stod ut mest var Peter Jöbacks tolkning av transan ”Candy”. Hur bra som helst! Helen Sjöholm var som vanligt underbar.
I pausen drack vi lite champagne och åt snittar, himla trevligt, och kvällen avslutades med vin hemma hos min pojkväns syster.
Idag har jag mest tagit det lugnt, jag har dock övat i 1,5 h. Det börjar dra ihop sig till sökningarna nu. Jag har skickat in alla papper till operahögskolan i Stockholm och till Operautbildningen i Göteborg. Nu är det all in och ÖVA som gäller! Därför säger jag godnatt nu, för imorgon blir det upp tidigt och sätta sig vid pianot.
Nu är jag hemma efter 10 underbara dagar i härliga Skåne med min pojkvän och hans familj. Vi har haft det trevligt med julmys, god mat, en tripp till Danmark och ett mysigt nyår. Jag har dock inte kunnat blogga så mycket för det har varit full fart hela tiden och jag hade faktiskt inte min dator med mig. Men nu när jag är hemma igen, och vardagen har rullat igång med jobb, öva inför sökningar, träning och allt vad det innebär, så tänkte jag att jag ska dela med mig av små glimtar av året som gått. Både det som varit bra och det som varit mindre bra!
Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
Ja, en hel del faktiskt. Jag började nosa på en väg mot att bli koloratursopran och tog mitt första trestrukna F i ett litet svettigt övningsrum på Kulturama. Jag har numera ett långdistansförhållande, vilket jag aldrig haft förut och jag har varit med i en professionell föreställning.
Blev någon/ några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, det har verkligen varit babyboom i år! Både nära vänner och bekanta. Ibland känns det som att jag ligger efter för att alla andra i min ålder gifter sig och bildar familj, men jag vet ju egentligen att det inte är så. Alla andra ligger (i dubbel bemärkelse) bara före med det! 😉
Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
Oj, inte ett enda specifikt faktiskt. Jag minns dock många händelser, men glömmer alltid bort exakt när de inträffat.
Vilka länder besökte du?
Har bara varit i Sverige faktiskt! Satsar på en resa detta år istället.
Bästa köpet?
Helt klart alla tåg/flygbiljetter till Göteborg då jag har hälsat på älsklingen. Om man tänker mer materiellt så skulle jag nog säga min Iphone!
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Familjen och pojkvännen, att jag fick ett nytt jobb och blev kallad till en viktig audition.
Saknar du något under 2014 som du vill ha under 2015?
Mer tid. Överhuvudtaget. Att spendera med min pojkvän och till att öva sång.
Vad önskar du att du gjort mer?
Uppskattat sista terminen på operastudion istället för att känna att allt var så svårt. Nu i efterhand är jag oerhört tacksam över allt jag lärde mig där.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Oroat mig över framtiden. Visst kan man påverka lite, men allt löser sig tillslut.
Bästa boken du läste i år?
Jag skäms nästan över hur lite böcker jag har läst i år. Men i somras läste jag en hemsk (fast bra) biografi om en flicka som blev kidnappad när hon var 11 år gammal av ett medelålders par, och levde som sexslav i 18 år hos dem innan hon blev fri. Jag kommer inte ihåg vad boken hette dock.
Största musikaliska upptäckten?
Richard Strauss. Richard Strauss. Richard Strauss.
Vad var din största framgång på jobbet 2014?
Man kan väl säga att det var att jag fick jobbet! Jag gled in lite på en räkmacka och jag stormtrivs! Jag vet inte om det räknas som framgång, men det har definitivt hjälpt till att styra upp livet.
Största framgång på det privata planet?
Att jag har fått en mycket bättre självkänsla. Det finns fortfarande massor att jobba på, men jag tror att jag har vuxit en del efter att/ på grund av att jag och min pojkvän flyttade isär, för att jag har hittat MIN sångröst och för att jag lyckades komma över min auditionfobi.
Största misstaget?
Att ange tempo genom att knäppa med fingrarna till pianisten. Kommer aldrig göra om det.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Rent krasst, så, ledsnare. Några i min familj och min släkt har gått igenom jobbiga sjukdomar med massor av behandlingar, så året har kantats av en konstant oroskänsla. Jag och min pojkvän flyttade isär p.g.a utbildning och det har jag varit väldigt ledsen över och kommer nog aldrig att vänja mig vid det. Jag slutade Operastudion i våras efter tre fantastiska år och under hösten har jag saknat sången, vännerna och stämningen väldigt mycket. Förutom detta har jag velat fram och tillbaka över vad jag vill med mitt liv och min framtid, vilket resulterade i massor av onödig stress som grädden på moset.
Vad spenderade du mest pengar på?
Tåg/flygbiljetter och sånglektioner.
Något du önskade dig och fick?
Ett heltidsjobb på ett roligt ställe!
Något du önskade dig och inte fick?
En ensembleroll i ”Kristina från Duvemåla”.
Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
Gick på firmafest! Det var superroligt och födelsedagen blev därmed väldigt lyckad!
Finns det något som kunde ha gjort ditt år ännu bättre?
Att de nära mig hade fått vara friska.
Vad fick dig att må bra?
Självbekräftelse. Att jag inte kände att jag behövde andras bekräftelse utan att det räckte med min egen.
Vem saknade du?
Oj, jag vet knappt var jag ska börja. Pojkvännen självklart. Men massor av vänner som jag inte träffat på länge…
Mest stolt över?
Min sångliga utveckling, att jag sprang milen på 53 min och att jag har börjat spara pengar.
Högsta önskan just nu?
Att 2015 blir ett år då alla omkring mig mår bra.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag tänker bli bättre på att planera min vardag!
Nu är jag i Skåne igen. Jag anlände i går kväll och då delades det ut försenade julklappar, så det blev lite julafton nr 2. Jag fick ett jättegulligt paket av min pojkväns föräldrar som innehöll strumpor ( som jag vid något tillfälle sagt att jag hade brist på), en film från Åreresan i våras och en biljett till Livet är en schlager i januari. Så himla gulligt och kreativt av dem, jag blev jätteglad. Min pojkvän och hans syster fick också en varsin biljett så det blir jättetrevligt att gå alla tre!
Min pojkväns familj firar jul lite annorlunda än min gör nu. De har tagit fasta mer på traditionerna. Min familj firade ungefär som man gör på Thanksgiving i år och julklapparna är mer symboliska. Jag tycker att båda sätten är lika bra och antar att om man själv får en familj i framtiden så blandar man nog sina traditioner lite. Det bästa av två världar!
Idag har vi bara tagit det lugnt och gått en långpromenad och tittat på havet och gamla vackra hus längs med stranden. Fantastiskt härligt med sol, frost och minusgrader!
Hoppas ni alla haft en härlig julhelg!
