Mimmi Rosendahl

Folk frågar ofta hur jag orkar med allting jag håller på med om dagarna, för det är ju inte lite saker. Det är jobb, träning, dans, sång och långdistansförhållande, vilket innebär mycket resor. Samtidigt som jag ska hinna med att träffa vänner och göra allt annat där emellan som att tvätta och städa. Dessvärre är jag ganska dålig på den sista punkten. Jag är rätt slarvig av mig och det kan ligga kläder i hög på golvet i dagar innan jag känner för att plocka bort det. Hursomhelst är svaret på frågan: Det gör jag inte.

Med det menar jag att ingen kan orka hålla på som jag gör HELA TIDEN. Jag gör det i några veckor, sedan blir det såhär som det är nu. Jag är orkeslös och inspirationslös. Mest på grund av för lite sömn. Jag tänker att jag borde öva sång, jag vet att jag borde börja studera in den där nya arian, och att nu när solen faktiskt skiner när man kommer hem från jobbet borde jag dra ut och springa. Men vad gör jag? Jag lägger mig i sängen och tittar på serier. Avsnitt efter avsnitt. Jag älskar den serien, men jag vill bara att alla säsonger ska ta slut så jag slipper längta efter nästa avsnitt till förbannelse. Det är ju ändå bara en låtsasvärld som inte finns. Not worth getting fat for. Jag inbillar mig att jag behöver ta det lugnt och vila från aktiviteter i en vecka för att jag annars far och flänger så mycket. Men vad jag egentligen behöver är sömn, men likt förbannat sover jag för lite, för jag måste ju se ett, bara ETT avsnitt till. En ond cirkel som jag tror många känner igen sig i. Jag har alltså legat i sängen hela eftermiddagen och kvällen, och när klockan är 00.00 och det är dags att sova är jag uppe i varv. Sedan ska jag upp vid 06, och då är den dumma bollen i rullning.

Vad jag behöver nu är en fet spark i baken. Because who am I kidding? Jag är bara LAT. Så därför ställer jag klockan på 05,00 imorgon för att hinna springa innan jobbet. Så, nu har jag skrivit det på bloggen, om jag inte springer nu är jag sämst.

Jag har haft några ”down-månader”. Sedan i september ungefär. Visst, jag har övat sång och tränat. Men inte alls i samma utsträckning som när jag gick på operastudion och gymmet låt fem minuter från skolan. Det behöver hända något. Jag vet inte vad. Men något som får mig på rätt spår igen. Jag känner inte riktigt igen mig själv som en latmask.

Serien jag tittar på är för övrigt ”The vampire diaries”. Jag rekommenderar den inte för den tar över ditt liv och du blir lat.

En bild från förra våren då jag inte var lat. Jag hade inspiration, och magrutor. Nästan iallafall.

En bild från förra våren då jag inte var lat. Jag hade inspiration, och magrutor. Nästan iallafall.

 

Visselregister

Hej!

Jag har nyligen upptäckt en ”ny röst” hos mig själv. Eller, jag har vetat att den funnits där, men nu har jag vågat öva lite mer på att sjunga i det höga registret. Det är svårt att förklara, men det känns som att jag har fem olika röster beroende på i vilken oktav jag befinner mig. Man brukar ju mest tala om bröströsten och huvudklangen, och ibland om visselregistret. Det jag hela tiden har trott varit min visselröst har nog i själva verket varit en lättare form av huvudklang, för den rösten jag hittat nu, som ligger mer än en oktav över höga C, känns helt annorlunda och låter nästan som en busvissling.

Detta tycker jag är väldigt intressant att experimentera med. Man kan göra så otroligt mycket med rösten! Nu är nästa steg för mig att egalisera mitt visselregister med huvudklangen och kunna sjunga enklare skalor där upp, med kontroll. Det är lättare sagt än gjort, men jag älskar ju denna typ av utmaningar.

Många operasångare använder sig av detta register. Speciellt  koloratursopraner. Men även popsångare gör det. Mariah Carey t.ex är ju känd för sina extremt höga toner. Även en del män kan sjunga i visselregistret.

Är det någon av er som har erfarenhet av detta, som kanske själv kan sjunga i detta register? Kommentera gärna i sådana fall och berätta! Om någon kan förklara lite mer vad som händer med stämbanden här och hur detta fungerar rent fysiskt, lämna en kommentar!

Nedan kan ni se en video när jag sjunger några visseltoner!

trim.C083D0B9-D95B-4553-BE15-2718062EB9C1

 

 

 

 

 

Crossover singing

Ni som har följt min blogg och min musikaliska resa vet att jag alltid har slitits mellan opera och musikal. Att jag alltid känt mig som en ”musikalare” men att min röst passar bättre för opera, och jag tycker mer om att sjunga med en klassisk teknik. Därför valde jag operaspåret, för jag tänkte att om jag lyckas få en karriär inom något av det så har jag störst chans inom opera.

Jag trivs med att sjunga opera och det känns rätt för min röst. och åren på operastudion har varit otroligt utvecklande. Men jag har saknat musik som känns mer lättillgänglig och medryckande, som musikal ju ofta är, och att agera en sång med mer karaktär i rösten ( självklart ska man agera en operaaria med karaktär också, men i musikal är det mer tillåtet att göra som man själv behagar), samt att dansa. Under de år jag har studerat på operastudion har jag dansat vid sidan av för att hålla igång.

Jag har haft ganska mycket diskussioner med min pojkvän (som utbildar sig till musikalartist på BA i Göteborg) fram och tillbaka, huruvida jag ska satsa på en karriär som crossover (att man med klassiskt skolad röst sjunger både opera och musikal) eller inte. Han är positivt inställd till detta och tycker att jag ska testa. Min sångpedagog vet jag skulle inte gilla det alls. Hon är rädd att jag ska hamna i ”gamla spår” igen och börja spänna mig och använda en teknik som kan vara skadlig för min röst. Om man gör rätt ska det ju inte vara det, men jag förstår henne. Vi har jobbat så mycket de senaste åren med att få bort gamla (o)tekniska vanor, och långsamt mejsla fram den lätta koloraturröst jag har nu. Jag är själv väldigt rädd om den och vill ABSOLUT INTE förstöra den.

Idag hade jag ett samtal med en av pianisterna jag brukar jobba med om just det här. Han gav mig ett väldigt bra tips. Nämligen att fortsätta med operan och jobba på min klassiska teknik så att jag känner mig helt och hållet hemma och trygg i den, innan jag ger mig in på musikal. När jag är rotad i min operateknik kan jag ta det beslutet då, om omständigheterna är de rätta. Att jobba på båda teknikerna samtidigt och bli lika bra inom båda genrerna är helt enkelt inte realistiskt. Som alltid måste man välja. Åtminstone just nu, och då väljer jag opera. Dock kan jag hålla liv i musikalsjälen genom att jobba på det då och då och ta en och annan sånglektion och danslektion.

Tillbaka till begreppet crossover

Tyvärr känns det som att det finns en pågående, tyst fajt mellan musikalvärlden och operavärlden. Allra helst från den klassiska sidan, där många, absolut inte alla, men många hyser agg mot crossoverartister. D.v.s, sjunger man inte opera på riktigt, med perfekt teknik, så är man inte värd så mycket, och kan ofta vara ett föremål för skitsnack. Operavärlden är lite pretentiös på det viset, och det tycker jag är tråkigt. Alla stilar har sin charm, och dras man till många olika scenkonstformer tycker jag snarare att det är ett tecken på kreativitet och mångsidighet, vilket ju är bra inom showbusiness. Dock förstår jag att man inte kan bli en fulländad Bel Canto sångerska samtidigt som man är en Broadwaystjärna. Då måste man helt enkelt vara född till supermänniska.

Några kända och folkkära crossoverartister är b.la Sarah Brightman och Andrea Bocelli. Inom operavärlden kan man få höra en del negativa kommentarer om dem. Broadwaystjärnan Kristin Chenoweth har en masterexamen i opera, men valde musikal, och hennes röst har utvecklats därefter. Lyssnar man t.ex på ”The girl in 14G”, som skrevs speciellt till Chenoweth, och som är en sång där man måste använda sig av många olika sångtekniker, märker man i ”operadelen” att hennes röst låter ganska luftig och utan nämnvärt stöd. Däremot glittrar hon något utomordentligt i resten av sången. Barbara Cook är en crossoversångerska som stått på både The Met och Broadway och som sjunger ”Glitter and be Gay” ur operetten Candide mycket bra, men lyssnar man sedan på operasångerskan och koloratursopranen Natalie Dessay sjunga samma sång, så bleknar Cook i jämförelse.

Det jag menar är att det är svårt att göra både och, men alla dessa sångerskor och sångare är fantastiska artister och duktiga på det de gör (uppenbarligen). Att en del av dem ska vara föremål för negativitet är bullshit.

Ni som läser min blogg och som utövar musikal eller opera, eller kanske rent av crossover, kom gärna med synpunkter och tips, och dela gärna med er av era egna erfarenheter. Jag tycker att det är väldigt intressant att läsa och begrunda.

För övrigt hittade jag denna och denna artikel idag som handlar om just crossover. Googlar man dyker det upp massor. Läs gärna!

1891169_10152081603069735_1538120053_n

Idag trillade äntligen en bok jag beställt ned i brevlådan! ”The power of the actor” av Ivana Chubbuck. Det ska bli spännande att börja läsa den ikväll. Boken beskrivs som ”De tolv stegen i skådespelarteknik, som tar dig från manus till en levande och dynamisk karaktär.”

Förutom denna bok har jag även inhandlat en dagbok. I den är det meningen att jag varje kväll ska skriva om hur det har gått att öva sång, dans och drama under dagen. Allt som känns enkelt och allt som känns svårt. Där ska jag även beskriva sinnesstämningen för dagen och om jag har känt, eller inte känt, inspiration, och varför. Det blir som en reflektion över dagen som man sedan kan blicka tillbaka på, och faktiskt se de framsteg man gör, svart på vitt. Det känns bra att styra upp övandet, och mig själv. Jag har så lätt för att göra för mycket, och att sedan fokusera tankarna på en sak, ett mål, blir svårt. Därför tror jag att det kommer hjälpa mig att skriva dagbok. Jag har prytt den med lite inspirerande bilder och citat som är tänkta att inspirera. Ganska töntigt och tjejigt, but whatever works, works.

Tack för mig!

bild 1 (2) bild 2 (2)

 

Planering

Idag vaknade jag med världens träningsvärk i vaderna, så jag skippade löpturen jag hade tänkt mig innan jobbet. Istället har jag gjort mig en kopp kaffe och sitter i solen och planerar detta välgörenhetsevent jag har skrivit om tidigare. Det är ganska mycket att göra och många trådar att dra i märker man när man kommer igång. Jag försöker vara strukturerad och skriva prioriteringslistor och tankekartor. Jag har hela konceptet klart i mitt huvud, nu gäller det bara att resten faller på plats. Jag har skickat iväg mail med förfrågan om eventuellt samarbete, och nästa steg är att ta kontakt med ytterligare personer som kan tänkas vilja vara med. Eftersom det handlar om just välgörenhet är detta ideellt arbete, vilket gör att folk måste vilja vara med för den goda sakens skull om det ska bli av.

Snart är det dock dags för mig att flytta mig från solen för att öva lite sång. Nu har jag vilat i nästan två veckor, förutom sånglektionen igår, så det är dags att ta tag i högen med arior som väntar tålmodigt på att bli instuderade!

Ha en härlig dag!

bild (41)

 

Självisk

Jag planerar all min fritid kring när jag måste öva och när jag har sånglektioner. Jag planerar resterande utgifter efter att jag har betalat sånglektioner, pianister o.s.v, och eftersom jag tillfälligt bor hos mina föräldrar borde jag verkligen betala mer hyra till dem än jag gör, och när jag pratar med min pojkvän eller vänner kommer jag allt som oftast in på min egen framtid och hur den ska te sig. För att det är så mycket som måste lösas, och folk omkring mig undrar alltid, och frågar man mig får man tillbaka en lång utläggning om artisteriet, den eviga strävan och outtröttliga viljan, livsstilen och vad den betyder för mig. På gott och ont.

Det var nog ganska länge sedan jag insåg att jag är självisk. Ibland känner jag faktiskt att det gränsar till narcissism på grund av sättet som jag promotar mig själv, genom min hemsida, Facebook och här på bloggen. Men idag är det en självklarhet att vara aktiv på sociala medier som en del i att nå framgång, åtminstone om man satsar som entreprenör.

Att vara självisk klingar ganska fult. Men det är ett faktum att man måste vara det för att kunna slå i denna bransch, som är full av begåvade människor med lika stora möjligheter som jag. Att trampa nedåt och slicka uppåt tror jag dock är att ta det för långt. Ödmjukhet varar längst, men man måste våga vara självisk, för det kommer alltid finnas människor som tycker annorlunda än jag, som tycker att jag ska göra något annat, jobba med något annat, spendera mina pengar på något annat. Dessa människor menar för det mesta väl, det vet jag, men det är JAG, inte DEM som kommer  ångra att jag aldrig ens försökte.

Idag pratade jag med min sångpedagog om detta, och hon talade om för mig ,vänligt men bestämt, att med den lätta, högt klingande rösten jag har, måste jag satsa NU. Senare är försent. Detta innebär, till skillnad från exempelvis en sopran som har en större och mer dramatisk röst, eller en man för den delen, att jag inte har lika lång tid på mig att utvecklas, för de roller jag eventuellt får spela är oftast unga flickor i tonåren. Är jag 35 år är jag helt enkelt för gammal.

Jag börjar förstå nu att det är mycket man får offra för sin tid i rampljuset. Men jag tänker inte ge upp innan jag har försökt!

Notera: För övrigt bryr jag mig väldigt mycket om andra människor och vad de tycker, och jag är plikttrogen, vilket innebär att jag springer från sånglektionen till jobbet om det blir nödvändigt, för jag avskyr att komma sent. Det är därför det här med att vara självisk på sätt och vis känns väldigt motstridigt.

10326502_756179084404568_205462761_n

 

 

Nya projekt!

Jag sitter och spånar på lite nya projekt. Nu när sökningarna är över för min del har jag plötsligt massor med ledig tid som jag kan använda till annat. Detta projekt som jag har i tankarna började ta form redan i somras, men sedan kom det så mycket jobb, övande och sökningar emellan, så jag la det på is. Men nu så!

Jag vill inte avslöja alltför mycket än, men det är ett välgörenhetsprojekt med musikaliska förtecken, och jag ska börja med att ta kontakt med kunnigt folk som kan tänkas vilja hjälpa till, och sedan börja utforma detta projekt så smått! Jag berättar mer i sinom tid så håll ögonen öppna…

Bildkälla: Google

Bildkälla: Google

Beroende

Hm. Här är det mycket bättre akustik än till vänster om bordet. Underligt. Jaja, här kan jag stå och sjunga lite, med smutsdisken i handen och en klocka kring handleden som tickar snabbare och snabbare mot ett kvällspass på jobbet.

Åh, jag bara måste sjunga den där koloraturgrejen igen för det kändes så bra, så sammetslent. Som om jag inte har några som helst  problem i denna värld. Varför kunde jag inte sjungit såhär på provsjungningen häromdagen?

Jag ställer ned disken på bordet och börjar sjunga arian från början igen. Fan vad bra det känns. Hela kroppen spritter och sprätter av sångarglädje, och då kommer jag på mig själv. Jag som bestämt att jag ska göra annat i en vecka. Glömma sången lite, ta ett par kliv tillbaka och göra allt jag inte hunnit under dessa intensiva sökningsveckor. Senast i går kväll satt jag ju med att glas rödvin i handen och grät över att jag var så dålig på att sjunga, och sa till min sångpedagog att jag tror det är nåt fel på mig eftersom jag inte är lika nördig som alla andra i operavärlden.

Jag tror nog att jag får omvärdera lite. För hur normalt är det att springa runt med en smutsig tallrik i köket och leta efter bästa möjliga klangrum när man börjar jobba om 10 min?

Tack Gud, nu vet jag att jag är obotligt nördig och att det inte är något fel på mig. Jag ser fram emot att bli operasångerska, på ett eller annat sätt.

 

 

 

 

Jag står där och lever mig in i en annan värld, och det känns verkligen fantastiskt. Allt är inte perfekt, men ändå. Jag är nöjd. Nöjd och stolt. Jag tror att jag har en ärlig chans, och jag väntar i fyra timmar och refreshar inkorgen varannan minut, när jag plötsligt får det efterlängtade mailet. Hjärtat slår ett dubbelslag, men slutar slå lika fort som det började. Istället åker det upp i halsgropen och jag försöker dölja hur besviken jag blir. Jag har nämligen inte gått vidare. Vad dum jag känner mig, jag som suttit där och trott mer om mig själv än vad som är befogat. Plötsligt känner jag mig som en idiot, och djävulen på min vänstra axel säger åt mig att jag måste ju vara värdelös om jag inte ens går vidare till andra provet. Ängeln på min högra axel säger att jag gjorde ju så gott jag kunde under rådande omständigheter, och jag har ju faktiskt utvecklats massor. Jag vill lyssna på ängeln, men en del av mig börjar undra om djävulen kanske har rätt ändå.

Det här med att söka skolor är en pärs. Jag försöker intala mig själv att det inte betyder någonting om jag inte går vidare. Att ”de flesta kommer ju ändå in när de är närmare 30”, och att jag kan jobba i några år eller kanske rent av studera något annat. Men det värsta är den här dagliga känslan av att det är något som saknas när jag tänker i de banorna. Som att om jag slutar sjunga är det som att amputera ett ben, förlora en arm. Helt enkelt förlora en bit av min identitet. Det är jag fruktansvärt rädd för.

Hobby. Jag vet inte varför, men jag gillar inte det ordet. Jag tror att det är för att jag aldrig egentligen sett någonting som en hobby. När jag tar mig för något gör jag det till 120 % och jag vill bli proffs. Såhär svart på vitt märker jag hur stört det låter. Men när jag inser att jag inte kan bli proffs på det jag gör, oavsett vad det är, då känner jag mig fruktansvärt värdelös. Men samtidigt har det varit OK eftersom det då har handlat om balett, löpning, ridning eller att skriva en bokserie som J.K Rowling. Men det är INTE OK med opera, det är min grej. Jag kan vara dålig på allt det andra, det kommer jag över. Men inte detta.

Igår efter beskedet köpte jag en flaska rödvin och så fort jag kommit hem och stängt ytterdörren bakom mig kom tårarna. Av frustration. Frustration över att min dröm känns så långt bort. Jag hällde upp ett glas vin och smuttade på det och tänkte att ”det är ju såhär man blir alkoholist”. Den tanken till trots kändes det bättre och efter några klunkar bestämde jag mig för att jag fick tillåta mig själv att vara ledsen och besviken den kvällen, men inte mer.

Alla vet att opera är kärlek och smärta. It’s oh so much drama. Det är det i livet med. Hela livet är en som en ytterst välskriven opera, som vi regisserar själva. Nu kan jag antingen följa mitt eget råd att skaka av mig denna besvikelse och blicka framåt, mot nya möjligheter, eller gräva ned mig i den och bli olycklig. Valet är enkelt.

Det är svårt att se skogen för alla träden, men jag lever ju redan mitt i min dröm. Jag har redan tagit tonen, nu gäller det bara att lära mig hålla den i ett stadigt crescendo.

 

Detta är en fråga jag får ganska ofta, fast ställd på olika sätt. Vissa frågar för att de undrar hur jag kom på att jag skulle börja med opera, och andra undrar hur jag vågar satsa på det eftersom det är så osäkert som yrke ( liksom alla kulturyrken). En del förstår inte hur jag orkar hålla på med det varje dag. Hur jag orkar kombinera heltidsjobb, en pojkvän som bor i Göteborg och är musikalartist, hur jag alltid kommer välja att betala för en sånglektion framför en utekväll, och samtidigt finna inspirationen att själv öva till vardags. Andra är bara fascinerade.

Nu när jag skickat in ansökningar till operautbildningar både i Stockholm och Göteborg, har jag fått samma fråga svart på vitt. Beskriv kortfattat varför du vill bli operasångerska. Max 2000 tecken.

Detta fick mig att börja fundera, och här är mitt kortfattade svar till alla er som undrar. Samma svar som Operahögskolan fick:

Det låter som en klyscha att skriva att jag vill bli operasångerska ” för att jag älskar att sjunga”. Men klyscha eller ej så är det lika sant.

Jag har tidigare sjungit annat, i band och musikal, men har aldrig riktigt känt mig hemma i det. För mig har det alltid fallit sig naturligt att sjunga med en klassisk teknik, och jag finner klassisk musik och opera mer uttrycksfullt än andra genrer.

Varför jag finner opera så uttrycksfullt är för att den oftast avnjuts live. Man har inte mixat ljudet, använder inte mikrofon, man har inte lagt autotune på sången eller klippt några scener. Det är så naket och skört, och är en sångare riktigt bra är opera en smällkaramell för alla sinnen.  Att sammanfoga musik och skådespeleri, och få det att bli trovärdigt, är en prestation utan like. Det är ett hantverk. Jag vill bli operasångerska för att jag älskar att sjunga, men det är så mycket mer än så. Det är en livsstil, och jag är beredd att jobba hårt för det jag tror på.

Ja, det var min ”kortfattade” beskrivning. Men nu vet ni.

011

Sida 2 av 3: 1 2 3