Hm. Här är det mycket bättre akustik än till vänster om bordet. Underligt. Jaja, här kan jag stå och sjunga lite, med smutsdisken i handen och en klocka kring handleden som tickar snabbare och snabbare mot ett kvällspass på jobbet.

Åh, jag bara måste sjunga den där koloraturgrejen igen för det kändes så bra, så sammetslent. Som om jag inte har några som helst  problem i denna värld. Varför kunde jag inte sjungit såhär på provsjungningen häromdagen?

Jag ställer ned disken på bordet och börjar sjunga arian från början igen. Fan vad bra det känns. Hela kroppen spritter och sprätter av sångarglädje, och då kommer jag på mig själv. Jag som bestämt att jag ska göra annat i en vecka. Glömma sången lite, ta ett par kliv tillbaka och göra allt jag inte hunnit under dessa intensiva sökningsveckor. Senast i går kväll satt jag ju med att glas rödvin i handen och grät över att jag var så dålig på att sjunga, och sa till min sångpedagog att jag tror det är nåt fel på mig eftersom jag inte är lika nördig som alla andra i operavärlden.

Jag tror nog att jag får omvärdera lite. För hur normalt är det att springa runt med en smutsig tallrik i köket och leta efter bästa möjliga klangrum när man börjar jobba om 10 min?

Tack Gud, nu vet jag att jag är obotligt nördig och att det inte är något fel på mig. Jag ser fram emot att bli operasångerska, på ett eller annat sätt.