Mimmi Rosendahl

Besvikelse mitt i livets crescendo

Jag står där och lever mig in i en annan värld, och det känns verkligen fantastiskt. Allt är inte perfekt, men ändå. Jag är nöjd. Nöjd och stolt. Jag tror att jag har en ärlig chans, och jag väntar i fyra timmar och refreshar inkorgen varannan minut, när jag plötsligt får det efterlängtade mailet. Hjärtat slår ett dubbelslag, men slutar slå lika fort som det började. Istället åker det upp i halsgropen och jag försöker dölja hur besviken jag blir. Jag har nämligen inte gått vidare. Vad dum jag känner mig, jag som suttit där och trott mer om mig själv än vad som är befogat. Plötsligt känner jag mig som en idiot, och djävulen på min vänstra axel säger åt mig att jag måste ju vara värdelös om jag inte ens går vidare till andra provet. Ängeln på min högra axel säger att jag gjorde ju så gott jag kunde under rådande omständigheter, och jag har ju faktiskt utvecklats massor. Jag vill lyssna på ängeln, men en del av mig börjar undra om djävulen kanske har rätt ändå.

Det här med att söka skolor är en pärs. Jag försöker intala mig själv att det inte betyder någonting om jag inte går vidare. Att ”de flesta kommer ju ändå in när de är närmare 30”, och att jag kan jobba i några år eller kanske rent av studera något annat. Men det värsta är den här dagliga känslan av att det är något som saknas när jag tänker i de banorna. Som att om jag slutar sjunga är det som att amputera ett ben, förlora en arm. Helt enkelt förlora en bit av min identitet. Det är jag fruktansvärt rädd för.

Hobby. Jag vet inte varför, men jag gillar inte det ordet. Jag tror att det är för att jag aldrig egentligen sett någonting som en hobby. När jag tar mig för något gör jag det till 120 % och jag vill bli proffs. Såhär svart på vitt märker jag hur stört det låter. Men när jag inser att jag inte kan bli proffs på det jag gör, oavsett vad det är, då känner jag mig fruktansvärt värdelös. Men samtidigt har det varit OK eftersom det då har handlat om balett, löpning, ridning eller att skriva en bokserie som J.K Rowling. Men det är INTE OK med opera, det är min grej. Jag kan vara dålig på allt det andra, det kommer jag över. Men inte detta.

Igår efter beskedet köpte jag en flaska rödvin och så fort jag kommit hem och stängt ytterdörren bakom mig kom tårarna. Av frustration. Frustration över att min dröm känns så långt bort. Jag hällde upp ett glas vin och smuttade på det och tänkte att ”det är ju såhär man blir alkoholist”. Den tanken till trots kändes det bättre och efter några klunkar bestämde jag mig för att jag fick tillåta mig själv att vara ledsen och besviken den kvällen, men inte mer.

Alla vet att opera är kärlek och smärta. It’s oh so much drama. Det är det i livet med. Hela livet är en som en ytterst välskriven opera, som vi regisserar själva. Nu kan jag antingen följa mitt eget råd att skaka av mig denna besvikelse och blicka framåt, mot nya möjligheter, eller gräva ned mig i den och bli olycklig. Valet är enkelt.

Det är svårt att se skogen för alla träden, men jag lever ju redan mitt i min dröm. Jag har redan tagit tonen, nu gäller det bara att lära mig hålla den i ett stadigt crescendo.

 

3 kommentarer

  1. Anki Rosendahl-Sandell

    Men lilla gumman, så bra du formulerar dig. Tråkigt att du inte gick vidare och att livet och framtiden känns bittert och lite gungigt. Jobba på ett år och sök igen. Det låter som en klyscha, men många av våra stora operaartister har genomgått samma trauma som dig, för att inte tala om de skådisar som inte kommer in på första, andra, tredje försöket till teaterskolorna. Du brinner ju för det du älskar, sjunga, och kommer nog att hamna rätt i sinom tid! Tur att du i alla fall har ett arbete, värre hade varit om du stod utan det också! Du har en kärleksfull familj som bryr sig och en mormor som älskar dig också. BöBö med!!!!Lycka till nästa försök! Kramar <3

  2. Amanda

    I mina ögon är du en stjärna❤️ kram

  3. Julia W

    Förstår känslan så väl när du beskriver! I London lyckades jag inte ens hålla i tårarna tills jag stängt dörren bakom mig. De kom ut så fort jag kom in i en mörk tunnel på väg till hotellet. Haha! Man kan inte annat än att skratta åt det i efterhand, men i stunden kan man inte annat än att gråta. Bra jobbat hur som haver!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *