Idag gjorde jag min provsjungning på Operahögskolan i Stockholm. Det gick bättre än jag trodde det skulle göra! Jag har ju varit lite velig om huruvida jag ska söka dit eller inte i år, men jag bestämde mig för att man kan ju inte gå runt och vänta på bättre tider hela livet.

Jag är nöjd över min prestation som helhet. Jag känner mig säkrare nu än för ett år sedan för jag vet i vilken ordning jag ska göra saker (lämna noter till pianisten , presentera mig för juryn etc), hur jag ska klä mig och sminka mig för att göra ett bra intryck, och jag känner mig säkrare på min egen röst. Förut litade jag inte riktigt på att tekniken skulle finnas kvar när jag blev nervös, men nu är det faktiskt det sista jag tänker på. Istället har min utmaning varit att sjunga med känsla och skapa egna undertexter, och faktiskt nå ut med min sång så att den uppfattas med andra sinnen än bara hörseln. Sedan har jag tragglat lite med ornament som jag haft i den barockaria jag sjöng. Att hitta på och göra ornament är ganska nytt för mig, och jag är inte så ”snabb” i rösten än, så det kändes som att jag slarvade bort ornamenten lite, även fast de rent rytmiskt satt där de skulle.

Om man sedan ska gå in på fler detaljer så kunde jag såklart öppnat upp för rösten mer på mitt höga C och på alla höga Bb. De hade kunnat få klinga mer fritt. MEN, de satt där de skulle, så jag är nöjd.

Jag försöker tänka tillbaka på min provsjungning på ett objektivt sätt. Som min sångpedagog råder mig till, och jag tror att jag har blivit bättre på det. Jag är nöjd, men jag reflekterar över vad jag kan göra annorlunda på sökningen i Göteborg om två veckor. Om jag går vidare nu i Stockholm är det ett stort plus, och det skulle vara helt fantastiskt roligt, men ingenting jag förväntar mig, och ingenting jag skulle bli direkt ledsen över om jag inte gör i år. Bara att jag tog mig igenom provsjungningen och känner mig stolt över vad jag visat upp är en seger värd att fira.