Jo,

som jag skrev igår så har jag varit dålig på att skriva om min resa hit till Stockholm hittills så jag tänkte dela med mig lite utav det nu.

Den första månaden här i Stockholm var ganska blandad med känslor och i vissa stunder kände jag ingenting rent känslomässigt.. Och jag är helt säker på att det var en försvarsmekanism. Jag var dålig på att höra av mig till mina (få men väldigt goda) vänner där hemma samt familjen eftersom jag hade så fullt upp med att stabilisera mig i en ny stad, att hitta ett nytt umgäng, kontaktkrets, ja i princip allt! och det tar verkligen ett tag innan man gör det.

Första månaden bodde jag hemma hos en bekant som jag lärde känna via ”The Voice Sverige” som vi båda två deltog i 2012. Jag är otroligt tacksam att jag fick bo där, verkligen! Men sen blev det struligt.. Och vet ni vad? Jag tänker inte ens gå in på vad eller varför, för jag orkar inte det i detta inlägget. Jag mår jättebra nu och tänker fortsätta att göra det, men när jag bodde där så mådde jag verkligen inte bra (jag menar inte att skylla eller anklaga) men det gick bara inte och jag stod inte ut. Så en dag packade jag ihop allt jag ägd och fick hjälp av en vän att köra alla mina saker till min faster i sköndal. Den lättnaden som jag kände när jag var innanför dörren hos min faster med alla dom saker jag hade med mig hit till Stockholm var som att vara hemma igen. Det var en sån trygghet för mig att få vara svag och sårbar, att ha en famn att ramla ner i och bli ännu starkare, faster är bäst♥

Jag tror inte det är så många som vet hur tufft rent psykiskt jag har haft det.. Att bara ta den största resväskan jag hittade och drog, jag bara stack för att jag var så trött på tillvaron och allt som hör till.. Jag var ledsen, sårad, trasig, arg, frustrerad och kände mig på något sätt lurad samtidigt som jag kände mig rastlös och otillräcklig. För mig fanns det bara en enda utväg och det sved ordentligt. Det svider fortfarande eftersom det sista jag vill är att vara lång från min familj. Framför allt alla syskonbarn som blir äldre för varje dag, jag vill vara med och se hur dom växer och tar för sig i livet. Nu låter jag jätte dramatisk, i know, men dom är mitt liv, hela min värld, Jag älskar dom så mycket att jag får bita mig i tungan för att inte tårarna ska förstöra sminket nu när jag strax ska iväg på ett bloggevent.. samtidigt ler jag för att det är min familj och det är ingenting i hela världen som någonsin kan ändra på det. Jag kommer alltid att ha blodsband med dom och alltid finnas vad det än skulle gälla. Alltid!

Hos min faster bodde jag i ca 2 månader tror jag (haha tjejen med koll) sen fick jag ett erbjudande att hyra ett rum vilket var en jätte lättnad. Jag trivdes otroligt bra hos min faster och kände mig jättetrygg, men strävan efter att ha något eget är såklart alltid prio ett! Man får inte bli för bekväm trots att det är familjen det handlar om, utan jag har fått erfarenheten att man alltid ska försöka att stå så mycket på egna ben som jag bara kan, vilket jag försöker att göra också.

Självklart finns oron att jag ska ”misslyckas” och inte nå dit jag vill, men man måste alltid börja någonstans.. Just nu känns det faktiskt lite komiskt att jag sitter här och skriver det här för att uppmuntra andra om att allt handlar om inställning, att kämpa och att aldrig ge upp, när jag allt som oftast oroar mig för hur allt ska gå trots att jag inte vill eller egentligen ens orkar lägga mina tankar eller energi på det (jag har för mycket fritid om jag hinner oroa mig) haha! nej men livet är tufft och allt vad det innebär, det är inte alltid kul att växa upp och ha krav, framför allt kraven man har på sig själv. Men för engångsskull så känns det som att det kommer att ordna sig och jag vet vad jag vill och vet att jag kan klara av nästan vad som helst.

Jag har lärt mig otroligt mycket på dessa ca 4 månaderna samt fått erfarenhet kring hur tufft livet kan vara, men det viktigaste av allt är att jag lärt känna mig själv så otroligt mycket mer. Jag har sätt nya sidor av mig själv och gjort framsteg och utvecklats och det är jag stolt över! Jag vet nu även vad jag vill ha och inte. Jag vill ha trygghet, stabilitet och glädje. ytligheten överdriver 😉

Nu måste jag kila!♥
fina mamma