Jag har slutat att rida med kandar

Som veterinärstudent under fjärde året på utbildningen lär man sig väldigt mycket om hur man tar sjukdomshistorik, diagnostiserar och behandlar djuren. Under hela höstterminen hade vi föreläsningar om sjukdomar och operationer inom smådjur, häst, idisslare (ko och get/får) samt gris (lite fjäderfä stoppade SLU in också).

En specifik föreläsning om hästens tuggsystem fattade mitt intresse och efter den såg jag vår användning av hästarna på ett helt annat sätt än vad jag gjorde tidigare.

Hästens tänder växer en stor del av deras liv, tills de är över 20 år gamla därefter slits de sakta ut. Tuggsystemet är gjort för att det ska arbeta 15-20 timmar/dygn. De kan bara tugga på en sida i taget och tuggar ungefär 40-55 pendlingar per sida innan den skiftar över till den andra. Fodret skjuts i ett Z-mönster genom munnen innan den sväljs.
Hästen sliter naturligt själv ner sina tänder och raspning/tandvård behövs inte. Men visst har vi alla hört att vi ska ta våra hästar till veterinären och kolla tänderna en gång om året…

Och varför ska vi göra det då om jag säger att hästens tänder inte behöver raspas?
Jo, om jag skriver så här. Alla hästar som används till ridning eller körning med träns och bett har munsår. Självklart mer eller mindre beroende på hur du använder bettet på hästen men majoriteten av våra hästar har munsår. Munsåren kan vara sår i mungiporna eller tryckskador i gommen efter underkäkens tänder till exempel.

När vi sätter i bett i munnen på hästen och drar i tygeln stimulerar vi en reflex. När bettet nuddar den första kindtanden kommer det utlösa en gapreflex som är naturligt för foder som hästen tuggar men blir en oönskad reflex när vi rider. Vad gör vi ryttare då? Jo vi spänner på nosgrimmor som t.e x den klassiska Aachennosgrimman som dessutom har en rem under bettet också, vilket ska förhindra hästen att gapa.
Om man skulle titta på en hästskalle i transversellt snitt, kommer man se att allt utrymme som finns i en hästmun när den är stängd är obefintligt, då allt utrymme tas upp att tungan. Det utrymme som finns är utrymmet mellan kindtänderna och kindslemhinnan det utnyttjas när hästen tuggar och behåller fodret där under tiden. Ni kan då själva föreställa er att det egentligen inte finns plats för någon metall alls i en hästmun, mellanrummet mellan framtänderna och kindtänderna på en häst är inte där för att vi ska kunna placera ett bett, det är där för att hästen ska kunna tillgodose sig själv med mat. När hästen försöker gapa med bett i munnen och träns kring huvudet inverkar nosgrimman på ett sånt sätt som gör att hästen biter sig själv i munnen.

Det är främst två saker jag tänker på när jag väljer träns och bett. Det första är tjockleken och utformningen av bettet. Jag vill ha så lite metall som möjligt i munnen, för ju mindre metall jag har destu mindre metall behöver ta vägen någon stans i den trånga trånga munnen (tryckas mot tungan och gommen). Med utformningen menar jag så lite kulor, valv, krusiduller, vinklar, gänger osv. osv. för att störa och trycka så lite som möjligt. De betten som har blivit omdiskuterade att ge så kallas ”tungfrihet”, säger jag bara ”Tungfrihet, my ass!”. Om du har ett bett med ett högt valv, som jag väljer att kalla det, om det inte ligger dikt an tungan vart tror ni då att det tar vägen? För det måste ta vägen någon stans i munnen. Jo, upp i gommen.
Den andra saken jag tänker på är tränsets utforming. Jag har länge ridit med en klassisk aachengrimma, men väldigt löst spänd. Den är nämligen utformad att trycka rakt mot kindtänderna, vilket nog inte så är behagligt. En remontgrimma är ett typ av träns jag fattat mycket tycke för då den inte trycker någonstans eftersom den endast omger undersidan av bettet. Även den spänner jag mycket lite när jag rider med det.
En stilla hand har förstås också en positiv inverkan.

Jag ska ju självklart vara ärlig och säga att givetvis har jag gjort alla fel som finns. Det är mycket man lär sig som liten när man är ny i hästvärlden som man inte ifrågasätter utan man bara gör för att det är så man är lärd. Man blir lärd att ”i det hålet där, där du kan stoppa in fingrarna i hästens mun, där ska du lägga bettet” och så är det. Jag ifrågasatte aldrig vad det var för bett man stoppade i munnen eller hur det skulle kunna tänkas påverka hästen på något sätt, bara det blev lättare för mig som ryttare att hantera hästen vid ridning så var det prefekt.
Jag får lite ont i magen av att hästarna får betala ett sådant pris för att vi ska ha dem som hobby. Tro inte på allting som säljs i ridsportsbutikerna, bara för att det är till för ridsport betyder inte det att det är bra för hästarna. Det är många gånger inte några veterinärer eller hästspecialister som utformat betten. Nej, nej det är företag som vill tjäna pengar.

Detta inlägget är inte skrivet som något påhopp mot någon eller några, jag vill bara väcka ert intresse och be er alla hästmänniskor där ute att börja ifrågasätta allt vi gör med våra hästar, att bli mer medvetna om vad vi sätter på dem och sen ber dem att utföra. Det bästa man kan göra för sin häst är att VARIERA. Ha minst 3 uppsättningar med olika träns och 3 olika bett och variera mellan dem i ridningen. Helst ska ett av de tränsen vara ett bettlöst, då är det väldigt optimalt. Om man kan variera med helt olika typer av huvudlag och bett kan man enkelt förhindra trycksår och andra typer av skav/tryck eftersom det då varje dag trycker på olika ställen.

Jag har slutat att rida på kandar, för när man tänker på det så är det verkligen det sämsta du kan stoppa in i en hästmun. 
Som sagt, ta inte detta som kritik eller som att jag säger att alla misshandlar sina hästar – för det gör ni inte. Men munhälsa hos våra hästar är ett globalt problem vi ställs inför på grund av hur vi använder dem. Och därför behövs det en munhåleundersökning en gång om året av en veterinär.

Tack för att ni läste!

Aachennosgrimma, klassiskt tvådelat tränsbett

Remontgrimma, tvådelat tränsbett

Westernträns utan nosgrimma, rakt ledat stångbett.

Hackamore med korta skänklar, bettlöst.