En mörk och kylig tisdagskväll besökte jag och min kurskamrat Helena anrika K1 för att lyssna på en föreläsning om foder. Det är något speciellt med stämningen på sådana stället tycker jag. Något högtidligt och spännande, vi passerade in genom den stora järngrinden, efter att ha legitimerat oss satte vi oss ovanför satallarna i jättefina föreläsningslokaler.
”HÄSTVÄLFÄRD OCH GOD HÄSTHÅLLNING UR ETT VETENSKAPLIGT PERSPEKTIV -UTFODRING”
Cecilia Müller är docent i fodervetenskap med inriktning häst och även universitetslektor med ansvar för samverkan, hästens hälsa, välfärd och skötsel.
Mina anteckningar från en mycket givande föreläsning följer här:
HÄSTENS VÄLFÄRD
Det första jag antecknat är ”Vad menar man med bra välfärd?” värt en extra tanke tycker jag. Djurskyddslagen är välfärdens lägsta nivå för en häst anser Cecilia, och jag instämmer. Om man pratar om oss människors och vår välfärd brukar man ofta syfta på ekonomi, hälsa, utbildning och bostadsförhållanden osv. men hur är det för hästen? Ordet välfärd är ju en ekonomisk term som hästen inte bryr sig ett smack om -bortsett från att dess ägare ska ha råd med alla kostnader för att hålla hästen välmående.
Vi kom in på lite olika kriterier som just hästen behöver kring temat välfärd:
- Den ska inte gå hungrig eller törstig
- Den ska kunna vila bekvämt, ha lätt att röra sig och en termisk komfort
- Den ska inte lida av skada/sjukdom/smärta
- Den ska kunna uttrycka sociala beteenden och andra beteenden, som är naturliga för hästen
- Den ska ha en bra människa-djurrelation
- Den ska befinna sig i ett positivt känslomässigt stadium
Men har vi i dagens läge all kunskap om vad som är bäst för hästen? Cecilia menar på att så inte är fallet i alla lägen ännu, dessutom kan konflikter och meningsskiljaktigheter om vad som är bäst för en häst uppstå.
Tex. fri tillgång på grovfoder uppfyller mer av hästens födosökbehov jämfört med begränsad tillgång, men kan också orsaka fetma och därmed nedsatt välfärd. Exempel som detta gör det givetvis svårare för oss att göra, en för hästen fördelaktig bedömning, då alla hästar är olika individer med olika behov och förutsättningar. God välfärd för hästen kräver god kunskap om häst!
Djurskyddslagen skriver: ”Hästar skall utfodras med individuellt anpassad och välbalanserad fodergiva, med daglig tillräcklig tillgång till grovfoder för att tillgodose behovet av växtfibrer och sysselsättning, så att deras behov av långa ättider tillgodoses…”
Inget annat djur är så anpassat att äta gräs som hästen. Oavsett häst har de samma ätbeteende. Grovfoder är hästens viktigaste foder!
Om hästen får för lite grovfoder och för mycket kraftfoder kan den få digestionsstörningar så som magsår, kolik, diarré, fång, insulinresistens, EMS, fetma, tandproblem mm. Om den får för kosta ättider kan den utveckla stereotypa beteenden såsom krubbitning.
Hästar i frihet betar större delen av dygnet 14-18h/dygn, och det gäller även för uppstallade hästar som har fri tillgång på grovfoder. De äter under ca 10 perioder per dygn och det längsta uppehållet är ca fyra timmar, 90% av alla uppehåll i ätandet är mindre än två timmar.
VAD HÄNDER NÄR HÄSTEN ÄTER DÅ?
Jo den tuggar maten så den finfördelas och hamnar tillsammans med saliv (därför de kan äta så torr mat) nere i magsäcken. Där bryter det låga PH-värdet ner protein och sedan fortsätter maten ner i den 20 meter långt tunntarmen. Gräset spjälkas, fett, socker och aminosyror tas upp i tunntarmen.
Fibrerna tas o han av blindtarmen. Tunntarm plus blindtarm är som jäskammare.
70-80% av hästens energi kommer från fibrer i grovtarmen (inte från socker från tunntarmen).
Svårt nedbrytbara foder som är sent skördade är bra för lättfödda hästar, och tidigt skördat foder är bättre för svårfödda hästar.
80% av allt hästen ätit finns i grovtarmen och det tar 1-2 dygn för fodret att bli avföring.
Ger man stärkelse till hästen kan man påverka dess hormonbalans, vilket kan leda till stor brosktillväxt och kan också hänga ihop med lösa benbitar. Forskning på detta pågår.
GROV OCH KRAFT
Cecilia rekommenderar att man lägger energin på grovfodret, analyserar det och anpassar det på individnivå. Viktigast i vallfodret är energi och proteininnehållet. TS (torrsubstans) är inget ”värde” då det bara visar mängden vatten i fodret.
Föl/dräktiga ston har ett högre proteinbehov, då de ”bygger” något. Arbetande ”gör” något så de behöver mer energi.
Risker med kraftfoder:
- Kolikrisken ökar med utfodring av kraftfoder, 2,5 kg kraftfoder / dag ger fem gånger högre risk jämfört om givan är mindre än 2,5 kg. Mer än 5 kg kraftfoder per dag ger sex gånger högre risk jämfört med mindre än 2,5 kg, så det går en gräns kring 2,5 kg. (Räknat på en normalstor häst på ca 500 kg)
- Mer än 2,7 kg havre per dag ger sex gånger högre risk än giva mindre än 2,7 kg.
- Kolikrisken ökar med 2,5 gånger vid byte av kraftfoder jämfört med inget byte.
- Risk för magsår ökar vid havregiva på mer än 1,5 kg/ mål el knappt 3 kg per dygn för en häst som väger 500kg.
- Korsförlamning utlöses av socker/stärkelserika foder hos hästar.
- Förändringar i ledbrosk hos växander unghästar
”Grovfoderregeln”
ALLA hästar måste få minst ett kilo torrsubstans grovfoder per 100 kg kroppsvikt och dygn. De allra flesta hästar bör utfodras med mer än minimigivan av grovfoder.
Hur mycket KAN hästen äta då? Jo, 2,5-3,5% TS (torrsubstans) av kroppsvikten, och uppemot 5% i enstaka fall främst hos shettlandsponnies)
Ju större del av hästens foderstat som består av grovfoder, desto bättre är det för hästen, men det ställer också krav på att RÄTT vallfoder används till rätt häst. Det är inte mängden utan också näringsinnehållet i form av energi och smältbart råprotein som är av stor vikt.
Vallens ålder spelar ingen roll och hur gammal själva plantan är när vi slår av den. Klöver håller sig något längre. Det är onödigt att gödsla blandvall, men kan vara bra om man vill trycka ner klövern som inte tycker om protein. Skörd från ogödslad vall blir snabbt proteinsnål.
Det är stora skillnader på fodrets värde beroende på dess skördetid på året.
Vem ska äta vad då? Det finns ju alltifrån tävlingshästar, dräktiga ston, växande unghästar och den klassiska ridhästen. Man kan räkna på olika sätt, dels ett underhållsbehov -för hästen att må bra av att ”bara vara” och ett energibehov, relaterat till kroppsvikten och typ av häst (om den är lätt eller svårfödd) samt kön (hingstar har ca 10% högre energibehov än ston och valacker).
Högdräktiga ston behöver fylla underhållsbehovet + dräktighetstillägg
Digivande ston behöver fylla underhållsbehovet + digivningstillägg
Växande unghästar behöver fylla underhållsbehovet + tillägg för tillväxten
Arbetande hästar behöver fylla underhållsbehovet + arbetstillägg. Olika hårt arbete olika stort arbetstillägg, kan vara kort och intensivt (galopphästar) eller långvarigt och mindre intensivt (turridning/körhästar)
De allra flest hästar arbetar LITE! En timmas motion och 23 timmar i hage/stall räknas som lite.
ÖVERVIKTIG?
Hur ser man då på en häst om den är över/underviktig? Man kan se hur tjockt underhudsfettet är, dels genom att titta på halsen, partiet bakom frambenen, vid korset och svansen. Ser det ut som ett ”fågelbad” över ryggen är det ett tecken på övervikt. När vi ser fettman på hästen har den redan lagrat fett vi inte kan se, mao. så är fettman sedan en längre tid gången då.
Cecilia rekommenderar att man gör en ”hullbedömning” regelbundet.
Här är en fantastiskt söt schettis jag träffade häromdagen, den är inte överviktigt, men var den första bilden jag hittade av en häst i profil J
Så, checka av:
- Svansfästet, ska kännas lite svampigt och inte bulla ut för mycket
- Håll koll på fåra längs ländryggen
- Manken
- Mankammen (bör vara mjuk och jämn utan veck)
- Man bör kunna känna hästens revben med handflatan när man känner på hästen med en lätt roterande rörelse –man får givetvis ta hänsyn till eventuell vinterpäls.
- Bakom överarmen
MAKRO OCH MIKRO – MINERALER OCH VITAMINER
Hästens behov varierar med kroppsvikt och vilken aktivitet den utför.
Makromineraler: Kalcium, Fosfor, Magnesium och Natrium.
Mikromineraler: Järn, Zink, Koppar, Mangan, Selen och Kobolt
Vitaminer: Fettlösliga A,D,E, K och vattenlösliga B.
Enda mineralen hästen känner själv att den behöver är natrium (salt), så blanda inte i mineral i saltstenen.
Selen och jod är viktiga men giftiga i för stor dos.
Sen skörd = mindre vitaminer och mineraler, zink, koppar, selen och kobolt räcker oftast inte i grovfoder.
Vi har låga värde av natrium och selen i norden från marken. Man kan ibland se hästar som står och gräver i jorden, då kan de vara så att de hittat en natriumådra i marken.
En häst som svettas mycket behöver mer salt, hästsvett är mer salt än människosvett.
Slickar de inte på saltstenen kan det bero på för stort saltbehov, 5g/100kg häst.
K+B-vitamin är onödigt att ge till friska hästar, B-vitamin finns i grovfoder/grovtarmen och kissas ut. B-vitamin har med energiomsättning i cellerna att göra.
A-vitamin finns oftast i grovfodret, ofta onödigt att tillsätta och är ofta i överskott i grovfodret redan som det är.
E-vitamin har dräktiga/högpresterande hästar ett större behov av. Fett i maten tex. med olja / linfrö ökar hästens E-vitaminbehov.
Är hästen över 20 år så ökar dess näringbehov, man kan räkna foderstaten så som att gamla blir unga igen.
Bra protein, lucern rekommenderar Cecilia som ett komplement för det.
Gräs innehåller mycket kisel, så det behöver man inte ge som tillskott, inte ens vid pälssättning.
Slowfeedlösningar såsom olika hönät eller andra lösningar ger generellt en liten om ens någon effekt, väldigt individuellt.
Att ge matjäst (för människor) till en häst med lös mage är inget Cecilia rekommenderar, och då det inte är klassat som något djurfoder så bryter det också mot lagen.
Gröna ekollon innehåller taniner som inte är bra för hästen, men krävs stora mängder för att de ska förgifta hästen.
SLUTORD
Näringsmässigt anpassat vallfoder till hästen ger möjlighet till så lång ättid som möjligt och därmed bättre hästvälfärd.
No Comments