musik

MIN DIAGNOS…

Hej bloggen. Hoppas ni mår bra, det gör jag.

”Alla har vi olika förutsättningar, det svåra är att bära dom”

Jag har en sak som jag vill berätta, jag tror att jag kommer bli förstådd på ett helt annat sätt och det är en väldigt viktig del i mitt liv som jag hållt för mig själv. 

Jag har en diagnos som heter ADD. Diagnosen påverkar mig dagligen, det är verkligen en kamp. Under hela mitt liv har jag känt mig väldigt missuppfattad och annorlunda, det har till och med gått så långt att jag känt mig helt värdelös. Jag har kämpat för att vara som alla andra, men jag känner att jag måste berätta vem jag är. Diagnosen ADD betyder att du har väldigt svårt med koncentrationen. Jag kan inte ta enkla instruktioner, jag ser att du pratar med allting går inte in. Ibland uppfattas jag nog som ointresserad, även fast jag ibland är väldigt intresserad. Det handlar om att min hjärna går på högvarv 24/7, det finns inte en sekund jag inte tänker. Jag är väldigt otålig och rastlös, exempelvis är det väldigt svårt att sitta och lyssna på föreläsningar eller när det är en lång lektion i skolan. Jag har aldrig bara en uppgift utan flera uppgifter på samma gång vilket gör att jag aldrig hinner klart. 

Skolan har varit väldigt svår för mig. Mina lärare sa ”Du behöver inte göra provet på fredag, för du kommer ändå inte bli godkänd” och ”Jag trodde du var korkad men sen insåg jag att du är ju som alla andra”. Jag behövde mycket hjälp i skolan och innan min diagnos fick jag inte den hjälpen jag behövde. Jag har gjort allt för att slippa undan och hittar genvägar. Folk förstod sig inte på mig och jag var alltid den jobbiga eleven som inte förstod någonting. Det gick så lång att jag slutade att säga vad jag tyckte och tänkte för att jag kände att du ändå inte skulle förstå vad jag menade. Jag hamnade verkligen i min egna bubbla och jag tycker fortfarande att det är jobbigt. I åttan fick jag min diagnos, jag har nog aldrig känt en sån lättnad i hela mitt liv. Äntligen kunde jag förklara för folk och få dom att förstå varför jag är som jag är. 

Varenda människa som har adhd/add specialiserar sig på en sak, en sak som du är väldigt duktig på. I mitt fall var det musiken, om jag ska vara helt ärlig så är det musiken som har räddat mig. På scenen känner jag mig ”untouchable”, ingen kan nå mig där, ingen kan heller säga att jag är dålig på musik för det är det ända som jag känner själv att jag verkligen kan och är bra på.

I och med det här så har jag också lärt mig en sak, och det är att det skulle vara så himla tråkigt om vi alla var likadana. All musik skulle vara likadan, alla åsikter skulle vara likadan och jag tror att det hade varit väldigt tråkigt. Jag är stolt över mig själv och det ska ni som har nån slags diagnos också vara. Vi är precis som alla andra bara det att vi har lite svårare för vissa saker. Men på ett sätt är jag så extremt stolt över mig själv. Jag menar, jag går sista året i gymnasiet nu och har betyg som jag verkligen är nöjd över. Jag kom in på det gymnasiet jag ville även fast mina lärare i skolan inte trodde att jag kunde någonting. Jag har verkligen kämpat och jag har nog själv inte riktigt insett hur mycket jag har kämpat. För mig är det här en viktig del i mitt liv som jag skulle vilja uppmärksamma mer, jag vill hjälpa de som har det svårt. Jag är mer än öppen för frågor om det är någonting ni undrar eller behöver hjälp med. Jag vet att det finns människor där ute som känner precis så här och jag tycker inte att det ska vara så. Tack!

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply